söndag 20 december 2015

Journalförstöring check!

Jag har äntligen gjort det! Skickat in papper till IVO om journalförstöring. Man ska inte vänta för länge med att göra sådant som ska göras.



Och jag har visst bara väntat i nio månader. En väldigt, i sammanhanget, mogen tidsrymd...:)

Här och här kan man läsa mer om varför jag anser att delar av min dotters journal ska förstöras.

lördag 19 december 2015

Att möta kvinnor som också varit sjuka

Föreläsningen den andra december var också ett andra, (eller tredje eller fjärde?) möte med kvinnor som också drabbats av HELLP och/eller havandeskapsförgiftning (det första mötet var under vårdtiden på neo då vi i princip bodde och kämpade ihop med en familj inne på sal fyra på avdelning 71 på SÖS som också varit tvungna att förlösas i vecka 29 på grund av havandeskapsförgiftning). Och hur är det då att faktiskt träffa andra drabbade? Jo, det är väldigt känslosamt. Det kan vara väldigt tungt då man får ta del av många historier där sjukdomen har drabbat på så många olika sätt. I gruppen kvinnor som kom till föreläsningen hade någon krampat, många behandlats på IVA, några hade blött ofantliga mängder, andra hade varit medvetslösa under sina förlossningar och det saknades två barn. Vi var elva närvarande kvinnor och två av oss hade alltså förlorat barn! Det är så väsensskilt från att ha fått barn i sjukdomen. Tanken på att förlora ett barn - jag kan nästan inte bära den, så svår är den, men jag fattar ju. Havandeskapsförgiftning och HELLP är så allvarligt, så vidrigt, så hemskt.
   Jag tänker på de där starka känslorna kopplade till barnen. Jag minns hur jag själv var på neo när vi levde en-halv-dag-i-tagetliv inne på avdelningen. Jag orkade nästan inte alls finnas nära den andra familjens smärta, jag fick lov att skärma av och fokusera på mitt eget barn. När deras barn blev sjukt blev jag livrädd för att det skulle kunna smitta, för att allt var så satans skört att jag inte fick hoppas på för mycket tur - att två flickor skulle kunna överleva neonatalen verkade vara som att be om för mycket. Jag skärmade av mig från dem - faktiskt rent rumsligt. Vi fick in en skärm mellan våra vårdplatser, jag klarade inte av att se hur den andra flickan opererades och tappade färg och låg lealös. Jag fick panik, råångest. Jag hörde hennes mamma gråta och jag kände mamman (herregud vi delade ju "hem" där på avdelningen) men jag var absolut inte ett stöd för henne eller för någon av dem just då. Och det måste ha varit deras värsta stund. Jag var alldeles för rädd om min egen lilla sköra verklighet. Mitt eget lilla sköra barn. Dessa minnen gör mig väldigt ödmjuk inför hur svårt det kan vara att mötas. Ett syfte med att mötas i en patientgrupp är ju att det ska gå att utvinna någon sorts unik förståelse ur gruppen. En förståelse som grundar sig på att man delar liknande erfarenheter. Men alltså: Kriser kan öppna upp hål i människor där de kan trilla ner och bli helt isolerade känslomässigt. Jag vet det. Elva kvinnor fanns i rummet under föreläsningen och vi hade alla haft liknande erfarenheter och samtidigt var alla våra kriser unika och individuella. Och två barn fattades och det var för alltid. Det är en sådan ofattbar skillnad. Kris kan slita isär en människa från andra människor och det var inte så att jag tänkte att det måste vara så för dem som jag mötte som jag visste hade drabbats särskilt hårt. Jag vet att man till och med kan överleva döda barn - för att man måste - och jag vet att man kan överleva och ändå känna gemenskap med människor och glädje. Men. Låt mig säga såhär: Jag kan till exempel bli fruktansvärt kolsvart svartsjuk på människor som pratar om sina fantastiska förlossningserfarenheter Ibland orkar jag inte ens lyssna på dem. Och när jag träffar kvinnor som under sina värsta kriser förlorat sina barn så känner jag alltid någon sorts konstig skuld för att jag förstår att de har anledning att känna sådan kolsvart svartsjuka gentemot mig. De här kvinnorna är överlevare precis som jag, men de har överlevt på helt andra premisser - de har överlevt ensamma.

Det här känns nästan förbjudet att skriva. Har jag ens rätt att förutsätta och sätta ord på andras föreställda svartsjuka gentemot mig? Jag vet inte. Jag bara... försöker känna andra genom mig själv kanske? Min svartsjuka som finns därnere i botten av... mig.

Och förbjudna och farliga känslor så som svartsjuka, avund, skuld och skam kan, om man vågar titta på dem i ljuset, bearbetas. Det måste ju gå? Isolering kan väl brytas? Tårar kan i alla fall rinna - också andras - och läka lite av ens egen känsla av sorg... Det fanns mycket sådan läkekraft närvarande under mötet och det är jag så himla glad för.

Just nu är jag trött och lite snurrig i huvudet. Många tankar kretsar dessutom kring neonatal vårdtid just idag. Kanske för att jag går omkring och känner mig gravid (kopplat till mildvintervädret - det är på något sätt betingat) och kanske för att jag läste denna artikel i DN.


Den handlar om det sjuka i att det fortfarande finns två avdelningar på SÖS där den ena är modern och barnen självklart och bekvämt får bo ihop med sina föräldrar och den andra är ett neonatalvårdens färlsjukhus där familjer plågas och trängs i vårdsalarna och förvarar sina tillhörigheter i skåp små som skokartonger, samtidigt som de förväntas vara på plats för sina barn förväntas de också orka åka hem och ifrån dem. Alltså en plats där barnen systematiskt fråntas sin rätt att bo ihop med sina föräldrar - trots att de är mycket sjuka och mycket sköra. Kan inte bara någon göra något åt detta nu? Fattar ni inte att det måste ändras? Det har gått sju år sedan vi bodde där. Sju år! Tänk alla familjer som har behövt gå igenom dessa smärtsamma separationer sedan dess. Alla dessa trauman och ruckade anknytningsprocesser. Det är bara grymt och inte alls värdigt svensk sjukvård. Det strider mot barnkonventionen. Så sätt igång att renovera! Nu!




lördag 12 december 2015

Rapport från föreläsningen!

Hur gick då föreläsningen egentligen? Den som jag hade laddat inför och planerat sedan väldigt länge? Det korta svaret är förstås att den gick väldigt bra. Det var intressant och spännande och kul att ha alla dessa människor i mina kvarter. Det var god mat och dryck och stolarna räckte och bebisarna skrek inte allt för mycket och alla som sagt att de skulle komma kom. Föreläsningen startade till och med exakt i tid. Prick fyra. Så. Genomförandet fungerade. Men jag måste förstås rapportera djupare än så om föreläsningens själva innehåll, om forskningsläget kring havandeskapsförgiftning och om Stefan Hanssons väldigt hoppfulla forskningsresultat.


Föreläsningen hade två delar. I den första delen talade Stefan Hansson om forskningsläget generellt och i en andra del pratade han om den egna forskningen för att få fram ett screeningverktyg och (och hör och häpna:) ett läkemedel, en alldeles ny möjlig behandling av havandeskapsförgiftning - teoriernas sjukdom! Jag kommer i detta inlägg skriva om föreläsningens första del och om forskningsläget generellt när det gäller havandeskapsförgiftning, allt enligt Stefan Hansson som grundade denna del av föreläsningen på ARG rapport nr 72 (som jag måste beställa). Sedan kommer jag bara kort gå in på huvudprincipen kring Stefan Hansson forskning vad det gäller läkemedlet. 

Stefan Hansson började med att gå igenom havandeskapsförgiftningens olika steg. Det första kännetecknas av att det befruktade ägget som snart ska komma att bli både foster och moderkaka fäster för grunt i livmoderslemhinnan. Allteftersom moderkakan växer och graviditeten fortskrider skapar det här grunda fästet ett sämre flöde mellan barnets och moderns system och i barriären mellan de båda systemen startar en destruktiv process som kallas för oxidativ stress. Stefan Hansson valde att likna detta vid "rost". Detta "rost" gör barriären mellan modern och barnets skilda blodsystem bräcklig och porös och snart läcker hemoglobin från fostret ut i moderns system där det i ett andra steg i utvecklingen av havandeskapsförgiftning orsakar generell inflammation i moderns kärl som då skadas i sitt endotel (en del av kärlväggen som gör kärlet elastiskt och smidigt) och släpper ifrån sig proteiner. Dessa proteiner hamnar till slut i moderns urin vilket då blir ett mätbart kriterium för diagnosen havandeskapsförgiftning. Det andra kriteriet är högt blodtryck. Närmare bestämt ett blodtryck på >140 i övertryck och >90 i undertryck. Den generella kärlinflammationen slår mot kroppens samtliga organ och särskilt mot njurar och lever och hjärna. Mamman kan vid det laget ha väldigt diffusa symptom, kanske svullnad, kanske huvudvärk, kanske buksmärtor och kanske ögonflimmer men det höga blodtrycket eller utsöndringen av proteiner kan passera obemärkt förbi och modern behöver inte känna av några symptom alls. I moderkakan bildas inflammation, tromboser och infarkter vilket förstås påverkar barnet. Tillväxthämning hos foster är mycket vanligt vid havandeskapsförgiftning. Vid allvarliga fall av havandeskapsförgiftning med väldigt högt blodtryck och vid eklampsi (kramp) kan moderns hjärna skadas av svullnad, blödningar och infarkter.

Stafan Hansson fortsatte med att prata om den profylaktiska behandling som idag finns att tillgå. Behandling med Acetylsalicylsyra så kallade ASA-läkemedel, exempelvis Trombyl eller Asperin hjälper till att skjuta fram förloppet av havandeskapsförgiftning. Detta kan, enligt Stefan Hansson bero på ASA-läkemedlets antiinflammatoriska egenskaper samt på dess blodförtunnande effekter (vilket skapar ett bättre flöde i moderkakan och dämpar den oxidativa stressen?). Folsyra är också viktigt att inte ha brist på och inte heller kalcium (vilket vi knappast har i västvärlden). Förutom detta har den viktigaste faktorn för prevention fram till nu hetat övervakning. Stefan Hansson valde att visa en studie över mödradödligheten i havandeskapsförgiftning i England historiskt sett och enligt den är införandet av mödravårdscentraler med kontroller av blodtryck och proteinuri den största och viktigaste insatsen för att minska dödligheten i havandeskapsförgiftning, från nästan 200 fall 1952-54 till strax över 30 fall 1973-75. Behandling med blodtryckssänkande medicin samt magnesium mot kramper har i senare skeden också sänkt mödradödlighetsstatistiken i England men inte tillstymmelsevis så radikalt som mödravårdens övervakning och identifiering av drabbade.

Så övervakning och kunskap om riskgrupper är livsviktigt. Enligt Stefan Hansson är riskgrupperna som följer: Heriditet (har ens mamma till exempel haft havandeskapsförgiftning ökar risken med 8 gånger), Primiparitet (Första graviditeten ger en tre gånger så hög risk som senare graviditeter), Extrem ålder är en risk(<20 or >40), assisterad befruktning ökar risken, (diffusa och oberforskade??)paternella faktorer (faderns gener) ökar risken, etnicitet har betydelse (till exempel svarta kvinnor har högre risk att drabbas) och har man systemsjukdomar så som kroniska njursjukdomar, diabetes, hypertoni samt en BMI över 35 ökar risken, samt om väntar tvillingar eller är gravid med en mola, det vill säga är gravid med bara en moderkaka, så kallad druvbörd. Att ha varit tidigare drabbad av havandeskapsförgiftning ökar (som jag så väl fått erfara) risken för att drabbas av havandeskapsförgiftning i senare graviditeter också.

Stefan Hansson valde också att visa för oss en powerpointad faktaruta som löd:

Efter graviditetsrelaterad hypertonisjukdom (havandeskapsförgiftning) ökar risken senare i livet för
  • hypertoni
  • Ischemisk hjärtsjukdom
  • cerebrovaskulär sjukdom
  • diabetes typ 2
Störst riskökning har de med tidig förlossning på grund av preeklmapsi vid index (första) graviditet. Vid upprepad hypertonisjukdom under graviditeten ökar risken ytterligare.

Jag vet inte, det var något med den där sidan i Power Point-presentationen som jag höll väldigt långt ifrån mig då för nu när jag gick igenom presentationen igen var det som om jag läste faktarutan för första gången. Jag tycker verkligen att detta är oerhört skrämmande att tänka på och jag får genast impulser till både det ena och det andra. Att springa och banta OCH till att äta fem deciliter julkola och dricka öl och sötdricka och bara skita i allt som heter hälsa för vad fan spelar det för roll i så fall? Jag är ju redan skadad. Jag blir aldrig helt återställd, jag har hjärtsjukdom att se fram emot! Okej. Ett litet personligt inflik av panik bara...

Vad mer sa då Stefan Hansson?

Jo, han gick i en andra del av föreläsningen in på sin egen forskning kring det fria fosterhemoglobinets roll i sjukdomsprocessen och han talade om ett kroppseget protein som han och forskarteamet har upptäckt kan transportera undan det fria fosterhemoglobinet ur moderns system och (förhoppningsvis också) reparera skadorna i moderkakan och därmed läka ut eller i alla fall kraftigt dämpa havandeskapsförgiftningens härjningar i moderns kropp. Att genom ett blodprov söka efter fritt fosterhemoglobin i moderns system skulle i sig också kunna vara en möjlighet att screena för havandeskapsförgiftning tidigt i graviditeten, då fosterhemoglobinet läcker ut långt innan sjukdomen blir farlig för mamman (så tidigt som i vecka tio av graviditeten, cirka 13 veckor innan proteinet från kärlen börjar läcka ut i urinet).
   Stefan Hansson berättade om sina (stackars!) får som med hjälp av det kroppsegna proteinet tillfrisknat från HELLP-syndromlikande symptom till skillnad från fåren i kontrollgruppen (ännu mer synd om dem förstås!) som jag antar inte klarade sig. Han berättade otroligt intressant om den artificiellt kopplade moderkakan som forskarteamet kunde göra både sjuk och frisk. Sjuk genom att pytsa i fosterhemoglobin i moderns (artificiella) system som på en gång reagerade med högt blodtryck och frisk genom att pytsa i det där kroppsegna proteinet. Stefan Hansson och forskarteamet är nu i ett skede då de avslutar djurförsöken och ska gå vidare till kliniska studier på människor. Förhoppningsvis har vi ett läkemedel ute om ca tio år. Han säger att det är vad han hoppas på. Och jösses! Det gör ju jag med. Jag skriver mer om allt detta snart. Det finns så många olika aspekter av det här som är värda att dyka djupare in i. För att inte tala om den ekonomiska verkligheten i läkemedelsbranschen. Tänk att den här sortens forskning behöver ragga privata sponsorer eftersom Women Health-issues är ett lågprioriterat och ett allt för komplicerat fält för de stora läkemedelsbolagen...

Varför är det så?   


tisdag 1 december 2015

Pirr inför föreläsning!

Åh, måste bara skriva av mig lite pirr. Ja, jag är så pirrig inför imorgon! Det blir jag alltid när jag bjuder in till något oavsett om det är ett barnkalas, en middag, en fest eller som nu: en föreläsning. Det ska bli så spännande att få träffa alla andra mammor i gruppen, som ju i princip hittills bara har setts på nätet. Och självklart: Det ska bli hemskt intressant och spännande att få träffa och lyssna till och samtala med Stefan Hansson. Jag har min lista med kluriga frågor redo!

Jag upprepar här för sista gången nu: Om det är någon som läser som är sugen på att vara med imorgon så finns det ännu tid att anmäla sig. Skriv bara en kommentar här med en mejladress som jag kan kontakta er på så hör jag av mig med mer info! Jag kollar av sista gången sent i kväll!

Nu ska jag springa iväg och hämta på dagis!

måndag 30 november 2015

Ett skratt!

Han skrattar. Älskade ungen skrattar! Han liksom kiknar till en lång lycklig stund - på en utandning - och ser sedan helt förvånad ut (av ljudet? av känslan? av responsen från oss?) och sedan kippar han efter andan och börjar om igen. Kiknar på utandning (hee!) med alldeles glittrande ögon. Kolla på mig! Kolla på dig! Kolla vad du gör när jag gör såhär! Skratt när det bubblar fram såhär är ett socialt mirakel! Och min pojke är med i gemet!

Dessutom har hans ögonfransar vuxit ut. Eller nej. De har skjutit ut. Jag har kunnat se dem växa fram ur sina rötters hålor och böjas ut täta och mörka runt hans fortfarande svårdefinierade kloka ögon. Han är så underbart fin. Och fortfarande så härligt fjunig över huvudet. Jag drar in hans doft, jag trycker honom mot mig. Jag pussar och pussar. Min son. Min sista lilla bebis!

tisdag 24 november 2015

Appropå tidig screening: Heja Östergötlands landsting

Östergötland verkar vara först med tidig screening. Rätta mig om jag har fel, men kolla här och heja, heja!

Föreläsning med Stefan Hansson och uppstartsmöte för HELLP patientföreningen

Nu sker en massa saker parallellt. Facebookgruppen som samlat kvinnor med erfarenhet av HELLP-syndrom har bildat en patientförening samtidigt som jag och vi förbereder en föreläsning med professor Stefan Hansson från Lund. Patientföreningen är redan bildad formellt sett (!), men har ännu inte tagit sitt första officiella kliv ut på nätet. Detta händer dock snart och jag lär skriva om det när det sker.

Stefan Hansson hörde talas om vår grupp genom kontakterna som knutits via denna blogg. Här och här kan en läsa inläggen där han figurerar med sin kunskap i bloggen (förövrigt mina mest välbesökta inlägg!). Han erbjöd sig att komma och föreläsa för oss i gruppen och nu den 2a december ska han göra just det! Detta ska ske i en lokal på söder i Stockholm och läser man detta och bor i närheten och har ett behov av att lära sig mer om havandeskapsförgiftning och HELLP, har man frågor att ställa och vill sätta sig in forskningsläget så tycker jag verkligen att man ska komma till föreläsningen (och kanske passa på att bli medlem i föreningen?). Det finns några platser kvar. Skriv en kommentar med kontaktinfo så hör jag av mig med mer information.

Alltså:

Vad: Föreläsning om havandeksapsförgiftning och HELLP med Stefan Hansson
När: 2a december klockan 16.00
Var: Södermalm, Stockholm
Hur: Kommentera här med kontaktinfo (jag publicerar ej utan hör av mig mejlledes istället!) så får ni veta var!

Här kan en läsa mer om Stefan Hanssons forskning samt det nya läkemedelsföretaget A1M Pharma AB som håller på för fullt för att ta fram ett läkemedel för behandling och tidig screening av havandeskapsförgiftning.


tisdag 17 november 2015

Världsprematurdagen

Idag är det den 17e november och världsprematurdagen. Svenska prematurförbundet anordnar seminarier runt om i landet och jag hade anmält mig till det i Stockholm, men jag sitter här. I förorten och skall strax springa iväg med min bebis för att hämta på dagis. Jag hinner inte in till stan. Men här kan man snart se seminariet på web-tv (hoppas jag!)!

Min för tidigt födda flicka är nu i en fas då hon förbjuder mig att prata om att hon är för tidigt född. Hon går i ettan och det sociala spelet med de jämnåriga tar mer och mer plats i hennes liv. Hon vill inte vara annorlunda. Hon vill inte att de ska veta. Hon vill inte höra att hon har ett litet huvud mer. Men det är en aktuell fråga. Vi har låtit henne börja i skolan med sina årsbarn men borde kanske ha låtit henne börja enligt hennes korrigerade ålder. I så fall skulle hon gått i sexårs nu och varit nästan störst i klassen. Nu är hon yngst och hennes klasslärare säger att det märks. Jag oroar mig. Vad innebär det för självsäkerheten att jämt känna det som om man måste komma ikapp? Hur mycket spelar ålder in i det sociala spelet om status och vänner? Ganska mycket är jag rädd, i den åldern. Hon behöver sin säkerhet, hon behöver få känna sig bra och duktig och vanlig - inte udda. Och jag vill inte att hon ska känna sig ensam. Älskade barn!

Prematurförbundet kämpar för att lyfta frågor om för tidigt födda barn och bland annat har man tittat på vad som händer vid skolstart. De har nyligen gått ut med rekommendationen att korrigera ålder för skolstart och ja. Jag önskar att jag hade sett dessa rekommendationer tidigare.

måndag 9 november 2015

Läser om Siri

Lena Einhorn har skrivit en roman byggd på mycket research om Siri von Essens liv med August Strindberg och jag har i dagarna sträckläst den. Den är väldigt fin och jag rekommenderar den. Det är helt magiskt hur märkligt nära historien kan kliva fram och inpå en i en roman. Det kör hästskjutsar på Drottninggatan och Siri får inte stå på scenen eftersom hon är gift, men annars är det som att jag känner igen mig... i livet, i ambitionen, i staden på något sätt. Södertälje är visserligen ett flott badsommarnöje som de åker ångbåt till från huvudstaden (de tillhör ju det borgerliga samhällsskiktet) men det andra: hur hon längtar efter att få uttrycka sig, vara sitt bästa, älska, bli sedd och respekterad, hur hon vill få gå på maskerader och dricka drinkar och träffa konstnärer och inspirerande människor från när och fjärran. Hur hon vill skydda sig från att bli gravid men inte kan. Svartsjukan, flirtarna, beskrivningen av känslan av att vara i flow (att plocka körsbär). Problemet mellan män och kvinnor, orättvisan först och främst men också konkurrensen och föreställningarna. Det känns igen. Och hänger på något märkligt sätt ihop med det andra som både känns igen och inte känns igen: Det som har med förlossningarna och livet med barnen att göra. Familjelivet. Siri förlorar sin första dotter i tuberkulos. Siri föder sitt andra barn i sjunde månaden hos en änglamakerska på Smålandsgatan. Barnet föds och bärs bort och dör senare samma dag utan att Siri ens har tittat på henne. Moder och fader okända! Detta kunde de leva och verka med. Spela och skriva teater med. Abort för hundra år sedan hette änglamakeri. Fy fan vad mycket bättre det är med dagens aborträtt och abortsätt. Och fy fan vilken tur det är att sjukvården utvecklas och att barnen kan räddas idag från sådant som tuberkulos och för tidig födsel.

Det andra jag slås av när jag läser är hur familjelivet är utformat för att passa in i deras skapande liv. Där finns stora skillnader: De har en barnflicka som ser om barnen på dagarna. En annan som kommer och lagar frukost och lunch till dem och middagen går August ner och hämtar från restaurangen Tre remmare! Allt för att de ska kunna sitta och skriva och plugga repliker så mycket och ostört som möjligt.

Och här sitter då jag och har panik för att jag måste skriva något färdigt under just föräldraledigheten eftersom det är den enda lediga tiden jag har framför mig i livet. Damn! Jag hinner ju inte plocka många körsbär innan min älskade lilla son vill amma och byta blöja och sedan är det dags att hämta på dagis!    

måndag 2 november 2015

Apropå regler om deltid på förskolan vid föräldraledighet

Jo, jag skrev ju tidigare om reglerna för deltid vid föräldraledighet. Då var det verksamhetsansvariga på min yngsta dotters förskola som i månadsskiftet augusti/september i år, några dagar innan vi förlöstes, påstod att vi om vi födde barn i slutet av augusti inte skulle ha rätt till heltid alls från och med september. Detta är alltså helt fel och osant! Verksamhetsansvarige har bett om ursäkt efter att vi tillsammans bokstaverat oss igenom regelpunkten som berör just denna typ av deltidsbestämmelse. Det är alltså såhär att deltid vid föräldraledighet med nyfött barn inträder en månad efter barnets födelse - men månaden börjar räknas från månadsskiftet EFTER det nya barnets födelse. Regelpunktstexten exemplifierar till och med för att göra det hela extra tydligt: Om barnet är fött den 15 juli påbörjas deltiden den 1 september!

Det är förstås anmärkningsvärt att hon inte visste detta. Det är också anmärkningsvärt att hon med sin okunskap skrämde mig dagarna innan förlossningen med scenariot att jag som nyförlöst och nysnittad skulle bli tvungen att både hämta och lämna varje dag på dagis. Min man kan, med deltidsbestämmelserna som reglerar inte bara antal timmar på förskolan per vecka (30 timmar) utan också VILKA timmar under dagen som barnet ska vistas där (mellan 8 och 9 på morgonen och 14-16 på eftermiddagen), inte hjälpa till med vare sig hämtning eller lämning på förskolan. Detta innebär i praktiken att vi båda blir tvungna att hämta och lämna varje dag och att vi alltså inte kan hjälpa varandra. Han måste ta med sig stora flickan till skolan. Hon går i skolan tre stationer bort och börjar 8.15. Jag (och lillebror) får ta lilla dottern till dagis. Skulle vi få lämna henne 7.30, skulle en förälder kunna lämna båda barnen på en gång, men nej. Nu går inte det. Nu krävs det två föräldrar! Det är förstås totalt ineffektivt sett ur ett stressigt livspusselperspektiv. Och lillebrors behov måste såklart bortprioriteras. Hur sjutton vi skulle göra om vi var separerade begriper jag inte och det gör säkert ingen annan heller? 

Varför måste Stockholms Stad tillämpa sådana regler? Förstår de hur de begränsar familjers möjlighet att trixa för att få saker att gå ihop?  Om de nu nyligen har blivit generösare med tid på dagis för föräldraledigas barn (och argumenten för det är många och goda sett ur barnens perspektiv), varför kan de då inte också lämna över dagsplaneringen till föräldrarna och låta vistelsetiden styras av deras behov? Är barnomsorgen till för barnen och föräldrarna eller för organisationen som sådan?

Men andra kommuner är förstås ännu dummare. Sett ur ett nationellt perspektiv är 30 timmar på dagis i veckan en lyx! På flera håll är ju fortfarande 15 timmar i veckan norm och det är inte riktigt klokt. På femton timmar i veckan hinner man väl inte lämna innan man ska packa ihop sin bebis och åka och hämta igen. Vad blir det för start för en nyförlöst bebis: Att dag efter dag stressas runt med sin mamma på det sättet? Nej, hear alla kommuner utanför Stockholm som ännu inte tillämpar 30 timmars veckor för föräldralediga: Skärpning! Och hear alla verksamhetsansvariga på Stockholms förskolor: Föräldrar har rätt till heltid åtminstone en månad efter förlossning (mammor har rätt att läka), kolla era papper! Och hear alla politiker i Stockholms kommun: Det är dags att ta bort timbegränsningen per dag på förskolan och låta familjerna planera själva utifrån sina behov! Verksamheten är till för dem!  

fredag 30 oktober 2015

På spaning efter litterär havandeskapsförgiftning

Jag stötte på min första litterära havandeskapsförgiftning i veckan. Jag hade ju ett litet Majgull Axelssonrace då jag först läste Is och vatten, vatten och is och efter det fortsatte med att läsa också Jag heter inte Miriam. Havandeskapsförgiftningen fanns i den sistnämnda. Där berättas om Miriams mans första fru som under det sena fyrtiotalet drabbas av "graviditetstoxikos" i sjunde månaden. Något som i romanen innebar att hon var och förblev inlagd på sjukhus fram till sonens födelse och sin egen död. I boken får man också reda på att hon får besök av sin man ibland och han berättar efter ett sådant besök för Miriam att hon (frun) "i alla fall" denna gång känt igen honom. Vilket förstås insinuerar att han besökt henne andra gånger då hon inte känt igen honom. Så känner inte jag igen graviditetstoxikossymptomen, men det spelar mindre roll. Jag blev ändå så tagen av hur lite litterär havandeskapsförgiftning det verkar finnas. Om man betänker att det drabbar upp till tio procent av alla gravida? Om man därtill betänker att havandeskapsförgiftning i västvärlden fortfarande är den vanligaste orsaken till graviditetsrelaterad dödlighet för både mor och barn? Och därtill förstår hur många kvinnor som måste ha strukit med förr om åren? Ja, och om man därtill inser denna erfarenhets många komplexa trauman och alla de möjliga känsliga effekterna kopplade till känslolivet, föräldraskapet, barnen, kärleksrelationerna, könsidentiteten och kanske sexualiteten? Om man betänker allt detta inser man att havandeskapsförgiftning borde finnas beskrivet i mycket, mycket mer litteratur än Majgulls. Någon som vet något om var jag kan hitta den? Tipsa mig. Jag vill veta! 

måndag 26 oktober 2015

Om bröstmjölksdonation

Ni vet väl att man kan donera bröstmjölk? Fram till dess att ens barn är tre månader gammalt kan man donera till mjölkcentralerna på sjukhusen. Ni vet väl att det är livsviktigt för de små barnen som vårdas på neonatalavdelningarna att kvinnor donerar bröstmjölk? Jag har skrivit en artikel om detta. Artikeln publicerades i prematurförbundets medlemstidning Kontakt, men ni ska också få läsa den. Den innehåller en massa information om hur det hela går till. Vill man donera bröstmjölk är det bara att höra av sig till modersmjölkcentralerna. De blir väldigt glada för alla bidrag. Här kommer artikeln!



 Den första måltiden – tankar om bröstmjölksgivande


Jag ska på en gång erkänna att jag inte blev särskilt glad när jag informerades om att min dotter skulle få sin första måltid. Det var år 2008 och det kom en sköterska och berättade att de nu hade kopplat min dotters sond till en matpump. Jag förstod ingenting av praktikaliteterna, vadå sond och vadå matpump? Jag hade så oerhört mycket kvar att lära mig. Den första måltiden skulle bestå av ”bankmjölk” och jag hörde på sköterskans röst att hon tyckte att detta var något alldeles förträffligt fint. Jag låg på special-BB och magen var tom, sönderskuren och hopsydd, och jag var trots morfinet alldeles svarthålig inombords. Jag hade precis gått in i vecka 29 av graviditeten, jag hade blivit sjuk, jag hade fått förlösas och jag hade fått en dotter på ett kilo som nu låg i en kuvös någonstans på sjukhuset. Att min dotter fick sin första måltid, helt utan inblandning av mig, kändes som ett kvitto på hur allting de senaste veckorna hade gått så fruktansvärt fel. Nu skulle hon få någon annans mjölk också? Hon var så oerhört långt borta ifrån mig. Jag har i efterhand identifierat känslorna som vetskapen om bankmjölken gav mig och det var något som kunde liknas vid ett hopkok av maktlöshet, svartsjuka, avsmak och otillräcklighet. Att vårda sitt barn på neonatalen var för mig att kliva in i ett register av oerhört komplicerade känslor. 

I slutet av vår vistelse på neo hade jag fyra liter bröstmjölk i sjukhusfrysen och ingen möjlighet att ta hem den, vilket gav mig en anledning att ta en sista sväng i sjukhuskorridorerna innan den så efterlängtade utcheckningen därifrån. Pliktskyldigt lämnade jag blodprov och fyllde i hälsodeklarationen och överlämnade så en mängd frysta förpackningar till Modermjölkcentralen. Jag minns att jag kände det som om jag betalade tillbaka lite för vården som vi hade fått. 

Fyra år senare fick jag barn igen. Min andra dotter föddes fullgången och jag kontaktade Modersmjölkcentralen i ett glädjerus för att ha sluppit neotid - nu hade jag ork och ville försöka ge bröstmjölk igen. I och med att jag denna gång frivilligt la till bröstmjölkspumpandet till min hemma-med-bebisrutin började jag intressera mig för själva hanteringen. För hur modersmjölksgivandet faktiskt går till, bakom kulisserna.

Christiane Engelbrektsson är ansvarig för Modersmjölkcentralen i Stockholm. Hon berättar för mig att Modersmjölkcentralen här nyligen flyttats över från att ha varit organiserad under Apoteket till att nu ligga under Sachsska barnsjukhuset. Det är en omorganisering som inneburit en generell uppgradering av bröstmjölken och bröstmjölksgivarna. Mammorna får nu låna hem bröstmjölkspumparna gratis och mjölken kan hämtas hemma hos mammorna med hjälp av hemsjukvårdens bilar. Priset per liter bröstmjölk har också höjts med hundra procent, från 100kr 2008 till 200kr idag. ”Vi vill ju ha bröstmjölken. Då måste vi göra det så lätt som möjligt för mammorna att lämna bröstmjölk”, säger Christiane. Hur det fungerar inom andra Landsting vet hon inte då Modersmjölkcentralerna inte har något samarbete mellan landstingen. 
 
Jag frågar Christiane om hur mjölken hanteras på sin väg till barnen på neo. Hon berättar att hon får in mjölken i ”satser”, där en sats motsvaras av den mjölk som en mamma samlat under 14 dygn. Frysförpackningarna kan sedan bli liggande i Modersmjölkcentralens frys i väntan på lab-resultaten av blodproverna som alltså är obligatoriska för alla givare. Det är Hepatit och HIV som testas på mammorna. När givarna fått grönt ljus lägger Christiane en sats mjölk i en kastrull och låter den tina över natten. På morgonen vispar hon mjölken för att finfördela fettet i den. Med en steril spruta drar hon sedan en liten mängd mjölk ur kastrullen och skickar till lab för en bakterieanalys. Lab-resultatet får hon två dagar senare, men då har mjölken redan gått igenom pastöriseringen. Pastöriseringen syftar till att döda bakterier, men det är inte alla bakterier som dör i processen och därför är det viktigt med bakterieanalysen så att mjölk som innehåller för mycket av vissa sorters bakterier sorteras bort, förklarar Christiane. Inför pastöriseringen hälls mjölken genom en sil och fylls på 130 millilitersflaskor. En maskin försluter locket till flaskorna med folie eftersom mjölken i pastöriseringsmaskinen värms med hjälp av vatten. Maskinen håller mjölken exakt 63.5 grader varm i 30 minuter – det är det som är själva pastöriseringsprocessen, förklarar Christiane. När det är klart fryses mjölken in igen och håller sex månader efter pumpdatumet. Varje givares mjölk hanteras separat och varje barn får så långt som möjligt samma donators mjölk, säger Christiane och tillägger att så var det inte förr. Det är Modersmjölkcentralen på Sachsska som distribuerar mjölk till hela Stockholm. Blir det bröstmjölkstorka i andra landsting kan Modersmjölkcentralen dessutom vara behjälplig. Neonatalavdelningarna ringer Christiane och beställer efter behov. Förra året flödade 800 liter bröstmjölk genom Modersmjölkcentralen, berättar Christiane. 2013 kommer den siffran ligga på cirka 750 liter, vilket får mig att fråga vidare om relationen mellan tillgång och efterfrågan här. Finns det verkligen så att det räcker hela tiden? Christiane säger att det under tre till fyra sommarveckor kan bli torka. Då är mammorna ute på sina landställen och orkar inte krångla med mjölkpumpar och frysförpackningar. Sommaren 2009 var till exempel en sådan sommar då det var brist på mjölk i mjölkbanken i Stockholm. Då fick de gå ut i pressen för att efterlysa givare. När det finns ont om mjölk i banken är strategin, enligt Christiane, att prioritera de allra minsta barnen och låta de lite större, de som är födda efter vecka 32 och framåt, få ersättning istället. Men de allra flesta år tycker Christiane att de som behöver också får bankmjölk. Det går ihop, säger hon för att sammanfatta det hela. 

Man får bara ge bröstmjölk under de tre första amningsmånaderna, vilket beror på att proteinhalten i mjölken sjunker efter tre månader. Den typiska bröstmjölksgivaren är en mamma som jag, som själv har erfarenhet av att ha vårdat sitt barn på neo och som därmed själv haft nytta av bankmjölken, säger Christiane. Verksamheten verkar således uppbyggd på denna vilja hos mammorna att ”ge tillbaka”. De flesta givare ger mellan 3-5 liter på tre månader, men det finns också storgivare. Det kan vara till exempel tvillingmammor. Christiane berättar att hon haft donatorer som gett upp emot 90 liter bröstmjölk, en siffra som jag, som har den mycket mindre givarens erfarenhet, står helt gapande imponerad inför.

Det är tidig morgon, slutet på oktober 2013. Jag står i köket och packar små plastförpackningar med bröstmjölk ur frysen. Min donatorvardag har inte varit allt för betungande och här är resultatet. Det nedersta frysfacket är fullt av dessa förpackningar. De gör mig stolt att se. I de övre två frysfacken trängs maten efter storhandlingen. Jag har inte plats för en endaste liten förpackning till och därför har jag ringt till Christiane och bett henne skicka över en bil för leverans till sjukhuset. Det är dock höstlov och på hemsjukvården är det många anställda som har semester och någon bil kan inte komma. Men Christiane erbjuder sig att personligen hämta mjölken. Vi bestämmer att hon ska möta min man i tunnelbanestationen. Han har lättare att komma hemifrån så tidigt på morgonen. Hon säger att han ska titta efter en kvinna vid spärrarna bärandes en stor blå kylväska. Min man - tillika bröstmjölkskuriren - ger sig så iväg i gryningen och jag får senare rapport om att utväxlingen fortlöpt som den skulle. Min mjölk har alltså, med hjälp av improvisation och god vilja, levererats till neo. Det känns så bra!

År 2008 när min första dotter föddes tänker jag på de beslut som vårdpersonalen tog för min dotters räkning som jag idag är så oerhört tacksam över att de tog (även om jag generellt sett ogillar beslut som tas över huvudet på patienter och deras föräldrar). Beslutet om bankmjölken är ett sådant. Hade jag fått råda helt i den stunden hade min svarthåliga känsla och okunskap kanske påverkat mig angående bankmjölken. Jag hade mycket väl kunnat besluta att hon inte skulle få den. Jag insåg dock snart att bröstmjölken på neo stod för någonting särskilt. Den var någonting mänskligt bortom all teknik och bortom den så väl handledda professionaliteten som man var dagligen omgärdad av (och som man kunde bli helt galen på!). Modersmjölken kommer från nyblivna mammor som gått igenom just det som man själv just då går igenom och som avvarat lite av sitt nyfödda barns mjölk. Det är en empatisk gärning, en mellanmänsklig handling, det är kontakt. För mig känns det idag bara trösterikt att tänka på den där anonyma mamman som gav mitt barn hennes allra första och livsuppehållande måltid. Peace och stort, stort tack! 


torsdag 22 oktober 2015

Och förresten längtar jag efter min psykolog...

... synd bara att det var åtta år sedan vi avslutade min behandling. Eller vi förresten? Det var hon. Hon som tyckte att jag var färdigbehandlad och redo för ett eget liv. Men kan jag få invända något mot detta såhär en åtta år och en massa erfarenhet efteråt? Det finns väl ständigt och jämt ett behov av att i 45 minuter självreflektera tillsammans med en uppmärksamt lyssnande person som är förmögen att komma med finstämt nya inspel och kloka perspektiv? Varför skulle jag eller någon vilja leva egna liv utan detta?

Jag har dessutom saker att älta nu och jag känner mig tung och tjatig i mina vanliga sammanhang.


I symbios

Jag var höggravid och födde barn och var nyförlöst medan de första flyktingarna från Syrien anlände Stockholm. Jag har betraktat dem och engagemanget för dem från min dator. Det har varit frustrerande att inte kunna göra något själv. Min dotter har till exempel kassar med gossedjur som hon har rensat undan för att få plats i sitt pyttelilla rum. Kanske borde vi ha tagit med några av dem till T-Centralen och gett dem till anländande barn? Sagt välkomna. Sagt att nu finns det anledning att leka igen. Någonting sådant. Det finns ett nätverk i min förort som drog till T-Centralen med soppa som de kokade på grönsaker och buljong som de hade fått till skänks från matbutiken. De stod tydligen där och delade ut soppan. Jag hade gärna hakat på, men jag var för upptagen av min egen graviditet och förlossning, jag orkade inte ta mig iväg på något.

Och nu brinner planerade flyktingboenden.

!

Min son är här och jag blev inte sjuk. Jag kan krama mina barn, de är i trygghet. De har barnomsorg och sjukvård om de skulle behöva det. De har människor runt omkring dem som bryr sig om dem. Jag ser barnen på teven som har vakter och vapen runt omkring sig istället. Jag ser dem lyftas lealösa över staket. Jag ser dem vada genom floder med iskallt vatten. När jag var gravid såg jag bilden av en kvinna i havet. Hur hon försökte hålla sin nyfödda bebis över vattenytan.

!

Förutom, förstås, bilden på pojken med de fina små skorna när han låg på stranden.

Jag kan nästan inte ens tänka på dessa bilder.

Jag känner så starkt min egen bräcklighet och mitt beroende. Välfärdsstaten. Som kan ta emot mina barn om dagarna. Som lär dem matematik och socialt samspel. Som gör ultraljud och kollar mitt ofödda barns vikt. Som sätter upp lärandemål och försöker följa demokratiska läroplaner för skolan. Som analyserar mitt blod efter minsta tecken på differenser, som försöker hålla mig frisk så att jag ska få bli trebarnsmor trots min dåliga historik. Som ger mig rätten till föräldrapenning och 80 procent av lönen när jag blir sjuk. Barnbidraget, gratis tandvård fram till 18 år. Som har utvecklat världens bästa neonatalvård och som snart tänker forska fram en medicin mot havandeskapsförgiftning, som har kört så många CTG-kurvor, tagit blodtryck, tagit emot mig inom mödravården gratis. Jag är en kvinna och jag har fött mina barn helt i symbios med välfärdssystemet. Jag är inte alls en autonom individ utan helt beroende av att allt detta fungerar runt omkring mig och just nu står en massa kvinnor utanför. De står som ensamma individer med sina barn vid gränserna och möts av vaddå? Byråkrati och vakter och ovilja att släppa in dem. Samma system har en annan sida vänd utåt. Dessa individer försöker hålla sina barn intill sig i folkmassor. Det är så sinnessjukt, farligt, orättvist, hemskt. Jag känner deras panik.  

I sängen

Kan ni fatta att jag ligger här i min sköna säng, hud mot hud med min lilla son som grymtar och knorrar och mysandas genom näsan? Utanför fönstret är det höst och säkert kallt och vardag. Jag har min vackra morgonrock på mig. Jag dricker kaffe och gosar och knappar på datorn samtidigt. Det skulle kunna vara himlen om jag bara kunde  låta bli att tänka på annat. Som till exempel sjukdomserfarenheter, tystnaden som växer i min relation om vi inte aktivt och hela tiden anstränger oss för att den inte ska göra det, mitt dåliga samvete från igår (helvete vad jag skrek på min dotter för något som inte var hennes fel egentligen). Flyktingarna vid gränserna. Klimatmötet. Medelåldern. Framtiden.

Så.

Nu har jag slutat tänka. Det är himlen.

tisdag 13 oktober 2015

Vardagen har rullat in sin ångvält

... och bubblan kring min lilla son skimrar fortfarande men jag hinner inte in i den så mycket som jag skulle önska. Stora dottern har varit sjuk med feber och hosta i två veckor (!) och lilla dottern får sina stora känsloutbrott. Min man har börjat jobba och jag har befunnit mig mitt i trebarnslivets stormöga: Jag har lagat mat i eviga intervaller, jag har ammat och bytt blöjor och satt på pottan och tvättat ofantliga mängder tvätt. Jag har badat barn och tvättat hår och borstat hår och borstat tänder och plockat kläder och disk och dukat och rensat och tjatat och stängt av teven i desperation och satt på den igen - i desperation och samtidigt mitt i denna pågående invasion av mitt livsrum har jag känt mig så löjligt tacksam. Det är vi. Jag och min familj. Mina tre barn. Dessa fantastiska människor som jag har satt till världen. Världen i sig sipprar in till oss bara lite och jag vet inte? Det verkar lite läskigt därute. Människor verkar behöva fly från ofattbart grymma omständigheter och andra människor här är rädda eller bara arga. Många andra verkar dock ha mobiliserat en massa strålande vackert engagemang som kanske underblåstes av all frustration och bedövning och känslan av maktlöshet som har legat tät kring frågan om EU-migranterna och tiggeriet till exempel. En barriär verkar ha brutits, folk är inte tysta och passiva längre. Inte bara Jimmie Åkesson har fått taltid. Agensen har varit starkast i det andra lägret - det läger som jag nästan hade börjat tro inte existerade längre...

söndag 4 oktober 2015

Grå outgrundliga ögon

Tänk, dessa grå ögon. Kan bli blå, kan bli bruna, kan bli gröna. Ännu är de bara grå och alla färger är närvarande och möjliga. Vem är du min lilla pojke?

onsdag 30 september 2015

Eftervård

Eftervården pågår med hjälp av alla
  • gravidvitamintabletter (Niferex, B12 och gravid multivitamintabletter). Jag kände att jag säkert behöver alla dessa nyttigheter nu också med tanke på att jag ammar och måste återhämta mig. Jag har även smuttat lite på barnens
  • D-vitamindroppar 
Jag fortsätter att dricka mitt
  • hallonbladsthé som ju ska vara rikt på oxytocin (lugn och ro- och amningshormon, förutom värkstimulerande) och som jag dricker med
  • honung för att mota bort de enorma doser dagisförkylningsvirus och bakterier som florerar hemma hos oss just nu.
Jag dricker också alldeles ofantliga mängder
  • vatten (för att jag läcker vätska ur brösten) och
  • kaffe (för att jag gärna vill hålla mig lite pigg dagtid efter många galna nätter) och
  • alkoholfria öl (för att de påminner om sommar och sol och frihet och what the fuck och för att de är så himla goda)
Jag gör också så fort jag kommer på det en
  • knipövning eller två. Faktum är att det har gått från att vara enerverande till ganska kul/skönt. Det känns som om det riktar ner en hel del energi till området som annars (som sagt) ligger i djup träda. Den energin hoppas jag att jag snart ska vilja och kunna ta i bruk för att på riktigt återerövra mitt liv, min sexualitet och min självbild... men alltså. Inte nu. Inte än. jag bara kniper och förbereder mig än så länge...
Annars så tar jag
  • promenader ibland men längtar efter att få börja springa (även om det också skrämmer mig för det kommer ta lång tid att komma tillbaka till pre-graviditetsformen)
Den allra viktigaste eftervårdsfaktorn har garanterat varit att
  •  min man har kunnat vara hemma en hel månad med oss och att han bytt i princip varje blöja, samt tagit sig an en arg yngstadotter på nätterna, avlastat min famn med ett eller annat barn när tandemamningsprylen har känts alltför instängd och betungande (vilken den har from time to time), han har dessutom varit tvungen att ta alla tunga lyft (mitt sår, mitt sår, min förbannat sköra sårmage) och handlat och städat och fixat och utan detta hade det fasiken inte gått! 
En annan sak som har varit viktig för eftervården har varit mornarna med
  • Klassisk morgon i P2. Jag tror att både jag och sonen har blivit klokare och lugnare och mer lyckliga av dessa mornar. Och amningsnätterna med Monika Fagerholm och
  • Lola uppochner och Majgull Axelsson och
  • Is och vatten, vatten och is har varit enormt viktiga för min kreativa fantasi och känsla av meningskapande och närhet till texttankar (I love it!)
Samt
  • Tove Jansson och Trollvinter som jag läser ur ibland för stora dottern
Jag har också ätit
  • mycket mat och frukt och kakor och det har varit gott (!) och snart ska jag ta tag i det där med kakorna (eller?)
Imorgon är det första oktober och jag och sonen blir själva hemma under dagarna. Hösten ska komma och jag tror att jag ska stå pall.

Men nu ska jag amma min lille son, bröstet läcker och han gnyr...

lördag 26 september 2015

Jodå. Infektion i såret

I torsdags tog jag mitt sår och åkte med det in till SÖS och deras gynmottagning. Där konstaterades precis det som jag var rädd för: Infektion. Jag tänker inte gå in på detaljerna nu men låt mig säga att det de gjorde med mig och mitt sår på gynmottagningen inkluderade en spruta och en sax med väldigt vassa blad. Efteråt blödde jag både ur såret och ner genom vaginan och nu känner jag mig ungefär lika ömtålig och hålig som jag borde ha gjort precis efter förlossningen när alla sår var färska (då kände jag dock mest av bebislycka och intravenöst morfin!). Jag är tillbaka på sårläkningsruta ett med en burk tjocka vita penecellintabletter som jag ska ta i tio dagar nu och som kommer ge både mig och min son fortsatta magbekymmer...

Blä. Blä och blä.

Måste jag säga att jag känner mig lite låg och en smula ledsen?

tisdag 22 september 2015

Från topp till tå efter snart tre veckor (mammakroppen)

Håret: Ramlar inte av ännu, men ser väl redan lite risigare ut (blä!)

Hyn: De kärlprickar som jag har på kinden och som i slutet av graviditeten var så framträdande och blodröda har nu krympt undan och syns nästan inte alls (tjoho!) och det där konstiga utslaget som jag fick bakom örat och som läkaren kallade för en östrogenplita (?) har också i princip läkt undan.

Näsan: Går att andas som vanligt igenom (Yeay!)

Halsen:  Halsbrännan är slut, över och förbi (YEAY!!)

Axlarna, hållningen: Usel, säcklik, ont, svag (blä!)

Armarna: Degiga, svaga.

Händerna: Tunnare, torrare, mina.

Brösten: Blåådrade bomber som spänner och producerar mammamjölk till två och tack vare största snuttebarnet slapp jag såriga bröstvårtor och mammabluesen. Jag var dock ändå lite osäker på om omställningen från storbarnsmjölk till spädbarnsmjölk skulle gå. Jag trodde på det först när jag såg det, tänkte jag innan, och sedan jag såg det: På tredje dagen efter förlossningen (bam-bam-bam.bam.bam) reste sig brösten som två jäsdegar precis som de gjort gångerna innan och jag la bebisen till bröstet och snart hörde jag det förnöjsamma ljudet av en pojke som svalde och fick dricka sig ordentligt mätt... Jag älskar att amma! Men det har i ärlighetens namn också varit huggsexa om resurserna här hemma sedan vi kom hem. Särskilt nattetid har det varit svårt, då jag inte alls vill sitta utan ligga i sängen på sidan med ett barn i taget, men alla barn har lyckats vara vakna samtidigt vid lite för många tillfällen nu... så ja, jag är lite trött!

Magen utanpå: Hänger som en skinnpung (blä!) och har sin blixtstrimma (den nya strian) som tyvärr blev mycket mer framträdande efter att magen sjönk ihop.

Magen innanför: Lets not talk about that! Morfin är en killer och magen har inte hämtat sig än...

Såret: Mmm, inte så mysigt. Det är ganska långt snitslat och utdraget mer åt ena hållet. Den ihopsjunkna magen hänger i en valk över såret och det gör att jag knappt kan kolla på det. Det gör inte särskilt ont längre (jag är nere på tre Alvedon per dygn nu i smärtlindring och det är en ganska rejäl nedtrappning från de tre läkemedel som jag tog i ganska höga doser först). Vad jag kan se vätskar såret nu från två små glipor som bildats och jag borde säkert ta mitt sår och åka in till sjukhuset så att någon kan titta på det där, men ja... jag drar mig. Förnekar kanske, ids inte och tänker att det nog skulle göra mer ont om det var en infektion.

Skelettet/Bäckenet: All skranglighet och all foglossning bara försvann efter förlossningen. (Yey!)

The vagina: Lever en tynande tillvaro men är nog snart tillbaka mer fit for fight (fittforfight! Bra blogg förresten!). Avslaget är i princip över och nu ser jag fram emot en lång period av mensbefriad tillvaro (sju månader brukar det bli för mig) (yeay!).

Benen och fötterna: Låren har åtta små blågulfärgade blåmärken efter de blodförtunnande sprutor som jag (med min sjukdomshistorik och yadiyadiya..) fick lov att ta - de flesta var min man så god och "gav" mig (!). Vaderna är ganska omuskliga och försvagade men alltså ändå fina och som om de känner sig starkare än vanligt (eftersom de bär en mycket mindre börda). Fötterna är smalare och senigare och mer mina än på nio månader.

En mycket mindre börda/mammans vikt: Nå. Nu ska det sägas. Svindlande är det med denna viktmässiga metamorfos. Först upp en sådär 18 kilo. Min högsta morgonvikt tog jag några dagar innan förlossningen och då stod vågen på 82 kilo. Idag hade jag en morgonvikt på 72 så tio kilo försvann - men inte på en gång. Faktum är att jag gick och ställde mig på vågen dagen efter förlossningen och då hade jag knappt gått ner allt det som jag visste att jag borde ha gått ner, nämligen bebisvikten (3360 gram) plus fostervattnet plus 600 ml förlorat blod. Trots detta vidunderliga ras inom loppet av några veckor är jag hemskt bekymrad över resten. Resten kan ta så lång tid att bli av med och jag får lätt ångest av att tänka på dieter och sånt. Speciellt nu efter min nio månader långa mat- och gottgottfrossa som liksom öppnat upp hungern i min mage på vid gavel och som nu dessutom övergått till amningsmatbegär... Det sista jag vill tänka på är att äta mindre - ändå tänker jag på just precis det varje morgon eller i alla fall varje morgon när jag ställer mig på vågen. Det värsta är förresten när jag ställer mig på vågen på dagen eller kvällen för vikten diffar då med i alla fall tre kilo mot morgonvikten, så vad ska man tro på egentligen? Och ska jag klara av att gå ner allt detta igen? (Blä!)

torsdag 17 september 2015

Pojkens vikt vid fullgången tid...

... 3500 gram (!)

Och i nästa post ska jag säga något om moderns vikt också...;)

Beräknat förlossningsdatum idag

Imorgon fyller pojken två veckor och idag var han beräknad. Det är en märklig känsla för jag känner honom redan och kan liksom inte tänka mig denna dag utan att redan känna honom. Men samtidigt: tiden från den fjärde till den sjuttonde september har gått så oerhört fort. Den har rusat fram i ett slags racertöcken, rakt genom dagar och nätter och mornar och kvällar, jag har sovit snuttvis och varit utmattad och fantastiskt och upphöjt jävla lycklig stundvis. Tiden har nästan inte ens funnits. Det är svårt att tänka på dagens datum utan att falla in i tänk om-spiraler. Den här tiden hade rullat på även med honom i magen och nu hade vi varit framme. Jag hade kanske redan hunnit föda honom? Och i så fall hade jag inte behövt särskilt lång tid på mig att läka. Tänk om jag hade fortsatt i min graviditet fram till idag? Tänk om jag inte hade behövt bli sjuk? Tänk om testresultaten inte skulle ha rört sig mer? Tänk om jag hade fått min boom-kadam-god-damn-revansch då?

Idag spelar det roll.

 

söndag 13 september 2015

Den fjärde september 2015

Jag vaknade klockan fem. Det hade varit en tung natt och kväll rent mentalt, jag var besviken på min kropp, orolig inför allt som fanns framför mig, rädd inför operationen, osäker på om jag kände mig redo på att träffa mitt barn eller inte, jag kände mig osäker på vems beslutet egentligen varit. Hade det verkligen varit mitt nu, eller var det läkarens beslut, hon som sist undersökte mig? Hon hade verkligen inte hållit tillbaka det tunga artilleriet: Hon hade pratat om att sjukdomsförloppet kunde vara så akut (som om jag inte redan visste det), hon hade sagt att det verkligen inte var att leka med (och det visste jag också), hon hade sagt att om prioriteten skulle vara att undvika att jag blev sjuk var det hög tid för förlossning nu (trombocyterna hade för första gången fallit utanför referensvärdet och uraterna hade stigit igen). Hon hade också sagt att ett akut snitt under helgen verkligen var förenat med mycket mer risker för mig och barnet (hon nämnde hur läkarna kunde råka snitta i en tarm!) än ett planerat snitt under veckan när personalen var fulltalig. Hon sa att ingen kunde säga något om när exakt det kulle bli farligt för barnet, kanske skulle det bli det redan i natt? Hon hinnsvepte mig och det gjorde fruktansvärt ont och sedan sa hon att ingenting hade hänt sedan sist. Livmodertappen var totalt omogen igen. Var det egentligen hon som hade tagit ett beslut kring min förlossning? Andra röster hade också hörts de senaste dagarna som på olika sätt hade med beslutet att göra: Förskolans konstiga regler om heltid och deltid (som för oss blir extremt viktiga i och med att vi hämtar och lämnar på två olika geografiska platser) och den generellt kaosiga situationen för barnen och för mormor och morfar som sedan en vecka tillbaka redan hade bott tillsammans i beredskapsläge. Vilken dag som helst nu? Vore det inte bättre för alla inblandade om jag bara gav upp och lät mig opereras så att det kunde vara klart. Kliniskt, sterilt, över, kontrollerat, läkarlett? Sådant funderade jag på på kvällen. Pappa sa det som jag också behövde höra att all kontroll och alla läkarbesök vore meningslösa om jag sedan bara skulle strunta i dem. Att det vore oansvarigt att bara gå emot vad läkaren och testresultaten visade. På natten sov jag ändå ganska bra med barnet i magen (de sista timmarna) och klockan fem vaknade jag och det var dimma ute. Jag hade en timme på mig innan den absoluta fastan skulle inträda, alltså den som förordade noll intag av mat och vätska. Nu fick jag ändå en kopp svart kaffe med en tesked socker i. Jag drack och piggnade till. Dimman utanför fönstret bäddade in det som kändes hårt och skarpt och läskigt i ett surrealistiskt kantlöst, ganska skönt, tillstånd. Morgonen var trött men spänd. Det kunde vara förväntan. Jo. Det skulle kunna vara en födelsedag. Absolut.

Barnen sov när vi rullade ut ur lägenheten och in i hissen med förlossningsväskan (för första gången hade jag fått packa en sådan!). Barnen! Det högg till i mig. Borde jag inte pussa dem hejdå innan jag gick? Men nej, tyckte min man. Vi väcker dem inte och oroar dem inte i onödan. Vi skulle ju träffa dem ikväll redan, eller hur? Och ja. Det skulle vi ju. Hissen åkte ner mot gatuplan. Min mamma och hunden var med ut på gatan. Det såg ut att kunna vara sol bakom dimman bakom hustaken. Det var ödsligt på väg upp mot Sös. Vi gick utan att säga så mycket, men alla så extremt närvarande: Hunden, mamma, min man och jag. "Det känns som om vi ska ut på en resa", sa jag. "Som om vi är på väg att ta ett morgonflyg någonstans". Väskans hjul hackade upp en rytm när den körde över trottoarstenarnas kanter. Det var både pirrigt och nervöst hopparat med den svindlande känslan av att behöva lägga mitt liv i andras - helt okända människors - händer och bara... låta saker ske.

När vi kom upp på avdelningen för planerade kejsarsnitt var den dimmiga morgonkänslan som bortblåst. Här gällde effektiva rutiner. Vardaglig aktivitet. "God morgon, välkomna" sa de leende. "Ta detta rum och byt om till operationskläderna som ligger hopvikta på sängen där. Väskan kan ni låsa in tillsammans med era andra tillhörigheter i de gröna skåpen ute i korridoren.". En barnmorska kom snart in och drog en lång harrang om hela proceduren, vad som skulle hända inne på operationssalen, hur jag kunde tänkas att känna i kroppen, vad som skulle hända med barnet när det väl kom ut, vad läkarna skulle göra, vilka som skulle finnas på plats. Hon pratade fort men jag fick ändå en väldigt tydligt bild av vad som väntade mig den närmsta tiden. Det framkom också att hon skulle vara den barnmorska som skulle vara med oss genom hela förloppet och att det sammanlagt skulle finnas en sju-åtta personer i rummet som alla skulle vara delaktiga i operationen på något sätt. Det var läkaren och läkarassistenten, narkosläkaren och narkosläkarassistenten, barnmorskan och operationssjuksköterskan och så dennes assistent också. Möjligtvis också någon läkarstudent. Jag var inte glad. Jag var hårt sammanbiten. Inuti ville jag skrika att jag inte hade lust med att alla de där människorna skulle hålla på att joxa inuti min stackars mage. Jag började känna mig rädd på riktigt. Utsatt, liten. Magen knorrade. Jag hade inte hunnit gå på toa och nu fanns det ingen tid. Det var en rushig känsla här, effektiv som sagt. Inte gjort för små och rädda människor och deras magar.

Vid inskrivningen på denna avdelning dagen innan hade jag scannat av klientelet och jag tror bestämt att jag var dess bittraste typ. Alla andra kvinnor där verkade vara nöjda och tillfreds med att befinna sig där. De satt och småpratade och skrattade tyst medan de smuttade på sitt automatkaffe tillsammans med sina män. Jag fick för mig att de alla hade valt kejsarsnitt. Det kändes som om bara jag var där för att jag hade en sjukdomshotbild hängande över mig och barnet. Att bara jag var tvingad till detta. All den bitterheten la jag i rösten när jag sa till barnmorskan att jag ville dra undan det gröna skynket och se själva förlossningen denna gång. Jag ville vara där så mycket som möjligt. Jag har alltid trott att det gröna skynket hänger där det hänger för att skona mamman och partnern från anblicken av såret och det brutala opererandet, men det visade sig vara mer än så. Skynket hänger där för att markera sterilt och icke-sterilt område i operationsrummet. Icke-sterilt område? Jo, det var visst min överkropp och följaktligen och tyvärr också mitt huvud (och således mina ögon, min blick) och hela min man (!). Vi var detta "det icke-sterila området". Medan alltså de övriga sju till åtta personerna i rummet skulle vara nog sterila för att springa fram och tillbaka och gegga runt inne i magen på mig... Jag häpnade! "Men gör oss sterila också då", sa jag. Så att vi kan ta bort skynket och jag kan få se förlossningen av mitt barn. Men nej, det gick ju inte. Rutiner, det oruckbara schemat, arbetstempot, nej nej. Hon skakade förskräckt på huvudet. Det var tiden det föll på. Det skulle ta för mycket tid att ändra väl inarbetade operationsrutiner. Jag började känna mig sådär arg som jag kan bli när jag står maktlös inför... argument som spricker. Jag sa något om att det gjorde mig förbannad, de tillät mig alltså inte att se mitt barns födelse och det riskerade nu att ta en massa fokus från det som verkligen var viktigt och helt sabba dagen och tilliten för mig. Och jag tror att det var ungefär då som det föreslogs att någon kanske kunde filma åt mig på den andra sidan. Kanske en läkarstudent eller pappan? Hon tittade frågande på min man. Jaså kunde han? Jag hade inte ens tänkt på det som en möjlighet. Själv hade jag nämligen erfarenheten från att ha velat filma ett ultraljud tidigare på samma sjukhus och då fått ett rungande nej som orsakat en rejäl konflikt och mycket upprörda känslor. Det var ett ultraljud! Och nu verkade det som om jag skulle kunna få en film på detta? En operation? Jag blev med ens på väldigt mycket bättre humör.

Det togs nya toxprover. Jag hade förlossningsstrumporna på mig, samt en sjukhusskjorta och nätbyxor och mina egna vita Yasuragi-tofflor på fötterna. Jag var anonymiserad till max och därför blev jag snart försedd med en nametag runt handleden. Om jag skulle råka tappa bort min kropp i processen, tänkte jag. Så vet i alla fall de som hittar mig vem jag är. Toxprovsresultaten kom tillbaka och de var förbättrade igen. Uraterna hade sjunkit lite och trombocyterna hade stigit en bra bit ovanför referensvärdesstrecket. En förbättring alltså. Typiskt, tänkte jag men barnmorskan sa att hon tyckte att detta var bra. Jag hängav mig åt några sköna fantasier: Skulle jag bara ställa in det hela? Ta på mig mina egna kläder igen och bara gå bort från planeringen och alla läskiga instrument? Invänta ett spontant värkarbete i några dagar till? Det gick förstås inte. Det var alldeles för många människor som nu förväntade sig att jag skulle fullfölja det här. Jag tänkte inte minst på systrarna där hemma som säkert hade vaknat nu och fått höra att nej, mamma och pappa är inte här för de är på sjukhuset och föder barn. Er bror ska komma idag. De väntade sig en bror idag.

Vi gick ner genom korridorerna och ut till hissen. Vi tog hissen någonstans. Kanske upp? Kanske ner? Landade hur som helst i en hall där det fanns operationsmössor i hyllor på väggarna. Vi blev instruerade att ta på oss dem och sedan gå vidare ner i korridoren. Barnmorskan var med oss och pratade oss igenom det hela. Hon var fin men jag var ändå besviken på att hon var mig helt främmande. Jag har under mina månader på specen träffat så många av barnmorskorna här. Varför måste det hela tiden komma in nya i de kritiska ögonblicken? Jag hade ingen mask att ta på mig, inga leenden att ge. Jag gjorde som hon sa och gick in på det ljusrörsvita rummet. "Operation" stod det på dörren och teamet därinne var fullt upptagna med alla förberedelser. Jag var nummer ett av fyra planerade kejsarsnitt den dagen. Alla hälsade i tur och ordning. Jag presenterade mig också. Två saker höll jag för särskilt viktiga att framhålla på en gång när vi kom in. Det första var att fråga efter CD-spelaren. Vi hade kommit överens om att spela Patty Smith "Twelwe"-skiva och min man fick gå och stoppa in den medan jag fick mina infarter instuckna i handryggarna. Jag var spänd och rädd och smärtkänslig kände jag. Darrande och ryckig och inåtvänd när de tog i mig på de där sättet. Det andra som jag höll som särskilt viktigt att snabbt framhålla var min vilja att få en film på mitt barns födelse. Det här var förstås lite mer komplicerat än att lokalisera CD-spelaren, men det var - hade blivit - än viktigare. Mannen hade vår skruttiga gamla kamera i sjukhusskjortefickan, visste jag. Nu gällde det bara att övertyga teamet här om att han, eller någon, skulle få använda den. Jag var inte alls egentligen på topp, argumentativt sätt. Men av någon outgrundlig anledning fick jag med mig några viktiga personer i teamet som i sin tur verkade kunna tysta motståndet som jag ju också kände fanns därinne. Min man skulle på given signal från läkaren få resa sig upp under operationen och filma över kanten på det gröna draperiet! Jag skulle i efterhand kunna få se ögonblicket då min pojke föddes! Det gjorde mig nöjd mitt i all min rädsla och min maktlöshet. Lite fick jag vara med och bestämma. Lite rätt hade jag att äga min förlossning, lite mer hade det blivit min och lite mindre deras stund.

Jag fick ett stick med lokalbedövning i ryggen innan de satte ryggbedövningen. Det ilade och gjorde förskräckligt ont och de sa åt mig att sitta still ordentligt men jag kunde inte. De fick sticka mig totalt fyra gånger innan det tog och det tog i sin tur helt modet ur mig. Jag var väldigt spak, hade noll i röstkapacitet när de la mig ner för att invänta den totala effekten av bedövningen. De tvättade mig och plastade in mig, spände för skynket och jag kände kroppen nedanför det domna bort och förlamas. Ett illamående tryckte sig upp från magtrakten och de sa att jag hade ett blodtrycksfall - något som jag snabbt fick något läkemedel för insprutat i infarten i ena handryggen. Snart kändes det lite bättre. Jag gavs en syrgasgrimma ungefär samtidigt som läkaren meddelade att hon nu hade nypt mig hårt fyra gånger med ett tandat instrument, något som både jag och hon var överens om att jag inte hade känt över huvud taget. Det betydde att operationen kunde börja, det betydde att barnet snart skulle vara ute i det skarpa ljuset härinne. Min man höll sin hand över min panna. Jag försökte nynna med Patty Smith. Läkarna körde igenom någon slags checklista. Klockan var åtta på morgonen och checklistan avslutades med ett konstaterande: "Det är dags, vi börjar".

Barnmorskan hade sagt att jag skulle vara förberedd på att detta kejsarsnitt kanske skulle komma att ta längre tid än mina två tidigare eftersom sårläkningen efter dem kunde ha orsakat olika sorters sammanväxningar i de olika vävnadslagren. Nu ville man vara extra försiktig med dem på vägen in. Jag kände hur de skar i mig - inte alls smärtan förstås utan beröringen. Men det som jag minns mest från detta snitt var klippandet. Det var trådarna på en kycklingfilé, de där sega äckliga trådarna. De klippte så att hela kroppen tyckes sprätta till vid varje klipp. Det liksom fortplantade sig. Och de klippte länge och mycket och det var inte alls ett roligt ljud. Nästan fyrtio minuter tog det innan de var inne. Då hörde vi ljudet av fostervattnet som slörpades upp i en slang. Då visste jag att jag skulle börja bli väldigt förväntansfull, då var de ju framme vid barnet! Min man fick signalen om att han kunde resa sig upp och han reste sig, fick igång den gamla skruttiga kameran och jag såg honom stå där och filma över kanten. Jag väntade mig ett barnskrik när som helst. jag väntade mig att se något glädjeuttryck i min mans ansikte däruppe. Men istället såg jag hur han inte ville möta min blick. De bökade extremt därnere i buken på mig, jag förstod att det som han såg kanske inte var helt angenämt och jag började också känna mig så himla tacksam över att jag hade mitt skynke förspänt så att jag själv slapp och se det där bökandet. Jag mådde ganska illa igen, som om jag legat alldeles för länge på rygg med magen tryckande mot den där nerven som det pratas om. Jag hade ju inte heller kunnat ligga på rygg på flera månader nu. Han fortsatte att undvika min blick och de därnere fortsatte att böka som faan. Men så efter vad som kändes som en evighet hände två saker ungefär samtidigt. Jag såg glädje i min mans ansikte och jag hörde ett litet skrik som växte snabbt i ilskestyrka. Där. Det ljudet. Barnet fanns i rummet! Lyckorus. Jag lyssnade på honom med hela mitt väsen. En stund senare lyftes han upp ovanför skynket av barnmorskan: Liten och plirig och söt och kladdig tittade han ner mot sin mamma. En liten uråldrig, tänkte jag och med ens hade jag i mitt huvud börjat kalla honom för ett namn. Det hade inte funnits på listan i boken som jag skrivit. Det var som om han själv kom med just det namnet. Det är det namn som han nu också har fått. Förstås. Men vi har alla behövt vänja oss med det.

Han las upp hos mig och jag tyckte att allting därefter gick bra att leva med. De sydde ihop mig och det tog lång tid men jag bara låg där och tyckte att min pojke var så självklar, så lik sina systrar, så mycket en av de våra, så nära, så underbar. Jag höll honom och klappade och pussade honom och han skrek ovanligt mycket och länge, men kom till ro till sist. Jag hann känna att jag kunde få honom lugn och trygg innan han skulle iväg ifrån mig till barnbordet och klippa navelsträngen och få K-vitaminsprutan och en första blöja på sig. Det var hans far som satte på den och som klippte av navelsträngen. Så fort pojken försvann ifrån mig blev operationen besvärlig igen. Kunde de inte bara vara färdiga snart? Jag ville vidare, få pusta ut med honom och mannen på uppvaket. Få vara ensamma och ifred och i säkerhet på andra sidan.

Hela operationen tog en timme, han var ute efter fyrtio minuter. Han landade hos mig igen med en mössa på huvudet ungefär samtidigt som läkarna var klara med sitt sömnadsarbete därnere. Jag kopplades loss ur alla maskiner och innan jag rullades iväg tittade läkaren förbi mitt huvud. Hon var lika svettig i ansiktet som jag var, men jag var det av läkemedel och rädsla och hon av fysisk ansträngning. Hon sa att hon under operationen noterat att min livmodervägg varit mycket uttunnad vid ärren efter de två andra snitten och att jag absolut, om jag någon gång skulle föda barn igen, skulle bli snittad då. Jag skrattade till. Föda barn igen? Nej, nej, detta var det sista. Garanterat. Läkaren log och jag rullades ut och Patty Smith glömdes kvar i CD-spelaren.

Så härligt det var att få komma bort från operationsrummet och teamet därinne, takplattorna bara rusade förbi och vi tyckes glida in på uppvaket där jag bromsades in vid fönstret och alla var glada och gratulerade oss. Jag fick en multivitamindryck med smak av druvjuice som var helt amazing. Jag drack och njöt av molnen utanför fönstret och av att ha sonen hos mig. Han låg och lät på bröstet. Men var han inte väldigt blå fortfarande? Och de där lätena? Lät han för att han hade svårt att andas? Jo, det trodde barnmorskan som kom tillbaka med CD-skivan som hon hade hämtat åt oss. Hon fick tillkalla en läkare som tog beslut om att han skulle få C-pap på barnbordet en liten stund. Hon bar iväg honom och mannen hängde med. Barnmorskan förklarade att detta ofta blev svårt för snittade barn: De hade inte så höga adrenalinhalter i kroppen efter förlossningen och hade inte heller kramats ur ordentligt i förlossningskanalen som barnen gjorde som föddes den vägen. Hon la också till att pojkbebisar hade lite svårare än flickor i början. Det kanske var morfinet, men jag var faktiskt aldrig särskilt oroad. Han kom tillbaka till mig, sur och arg, och sedan fick han stanna. Han ammade första gången kort därefter. Läkarna gjorde extrakontroller med tanke på andningen det första dygnet på BB, men det var inget farligt. Värre var det att de hela tiden behövde hålla koll på ett litet blåsljud som de hörde på hans hjärta. Det var oroande - en oro som förstärktes av att jag ju visste att Trombyl under graviditet kan vara förknippat med hjärtproblem hos barnen (enligt janusinfo), men även detta fick vi skriva av på oroslistan snart därefter då ett ultraljud gjordes som visade ett, enligt läkaren, helt friskt litet hjärta. Tack och lov.

Vi kom till BB avdelning 73, rum åtta med utsikt mot Mälaren. På kvällen den fjärde september fylldes vårt lilla rum av vår familj då systrarna och min mamma och pappa kom för att hälsa på sin bror och sitt barnbarn för första gången. Yngsta dotterns spontana reaktion när hon såg honom var "Oj!". Och sedan funderade hon en stund och sa: "Bebisen inte magen?". Hon var märkbart glad och uppsluppen. Vår stora dotter ville ha sin bror för sig själv och de bara låg där en lång stund, ansikte mot ansikte medan hon klappade och pratade med honom så ömt i pappabritsen.

Jag låg i sjukhussängen, utmattad och svettig av alla läkemedel som börjat arbeta sig ut ur min kropp. Men jag var på rätt sida av denna erfarenhet. Jag hade redan börjat läka.

Först dagen efter kunde jag förmå mig att titta på filmen från förlossningen och den spänner över från det ena extrema till det andra. Den är skrämmande kroppslig och brutal och den visar en fantastisk födelse: Min pojke kommer ut framstupa och vacker och tas om hand av många duktiga människors händer innan han hålls upp ovanför skynket så att jag ska få se honom.

onsdag 9 september 2015

Fem dagar gammal

Min son är fem dagar gammal idag och han ligger här bredvid mig i hemmasängen och jag hör honom sovandas och tittar till hans lilla fjuniga huvud titt som tätt. Datorn har blivit liggandes i sin tillslutna väska. Jag hade den med mig till sjukhuset, hade sett framför mig hur jag skulle kunna sitta i sjukhussängen och blogga, tyckte till och med att den bilden av mig var otroligt mysig - nästan som en målbild i sig - att vara så på andra sidan av snittet och med alla mina sinnen så i behåll att jag skulle kunna sitta där och hamra tangenter och formulera tankar och vara sådär... redig och frisk som jag aldrig har varit direkt efter förlossningar tidigare. Men nej så blev det inte. Datorn låg instängd inuti väskan under hela sjukhusvistelsen och jag låg där i sjukhussängen i sjukhusskjortan och hade våta sjukhushanddukar virade runt mitt svettiga sjukhushuvud.

BB-dagarna: Rummet med utsikten mot Mälaren. Åskan som gick. Maten som hämtades från matvagnen på bestämda tider, personalen som knackade tyst på vår dörr och som smög in med olika försiktiga ärenden. Ett blodtryck, ett läkarsamtal, en påfylld dosett med smärtlindring, en fråga, ett papper att fylla i, en arm att hålla i när jag reste mig och långsamt skred ut till duschen. Men viktigast av allt förstås: Barnet. Rummets absoluta kärna. Den lille sonen som fanns och som plirade och lät med sina egna små ljud och som låg med sin lilla tyngd på mig, sin lilla kropp -  bökande lätt och varm samtidigt. Den lilla munnen som gjorde amningsförsök och som lyckades - ett barn som gjorde och såg allt för allra första gången.

Han är så mjuk att det är overkligt. Hans huvud och hår. Jag kommer att glömma det sen. Så overkligt är det. Jag vill hålla kvar den här tiden hos mig. Stämpla fast den med klamrar. Nu. Såhär. Låt mig få vara i det och sedan också få behålla det jämt!

torsdag 3 september 2015

This pregnancy will terminate in approximately 16 hours...

Ja. En kväll, en natt och en morgon kvar av min sista graviditet. Imorgon är det mitt barns födelsedag och vi är inskrivna på avdelningen för planerade kejsarsnitt och står som nummer 1 på en lista över totalt 4 planerade förmiddagssnitt.

Det var blodbilden, trombocytvärdet och uraterna som hade ballat ur igen och nu var läkarna angelägna: Vi skulle inte vänta över helgen....

Så nu ska jag gråta en stund. Sedan ska jag ta emot mina döttrar som kommer hem från förskola och skola och sedan ska jag förbereda mig på mötet med mitt sista lilla barn.

Wish us luck.... 

onsdag 2 september 2015

Lyckad hinnsvepninng av fru XX

Ja, jag är fortsatt gravid.

Igår hade mina värden stabiliserats och blodtrycket var normalt igen på 120/75! Ultraljudet visade att flödena var normala in till barnet och under bedömningssamtalet med läkaren sedan fick jag ett val: Boka snitt till på fredag eller boka en tid för nya kontroller på torsdag. Allting hängde på hur vi prioriterade: Var första prioritet att jag skulle slippa bli sjuk? Eller var det att vänta in förlossningsstart så långt det bara gick? Jag skruvade på mig? Hur var det nu? Jag valde att få känna mig glad över resultaten - de gav mig inga som helst impulser att be dem plocka fram skalpellerna - och det blev bestämt att vi skulle köra nya kontroller på torsdag.

Läkaren var medkännande och fin och hon förstod alla mina dilemman, alla scenarion som jag balanserar över. Hon sa att hon i minn situation troligen skulle välja att göra på samma sätt.

Läkarsamtalet slutade med att jag bad om en ny hinnsvepning och tjolahopp: Hon kom in med fingret, sa att tappen var förtkortad - det gjorde inte ens ont! - lyckades komma igenom livmodermunnen och svepte med fingret över barnets huvud! Barnets huvud! Det var där! Alldeles in reach. Det fanns uppenbarligen en kanal, en öppning, en väg för barnet att komma ut genom. En förbindelse mellan mig i rummet och honom därinne i den svarta blåsan. God damn! Jag blev så överraskad och glad. Sedan dess har jag lite molvärk, lite sammandragningar, lite blödningar och jag tror att slemproppen eller en del av den har lossnat.

Idag har således varit en dag av vila och, kanske, förnekelse? Inga kontroller, ingen fasta. Mycket fokus på att tänka på "naturlig" förlossning: Hallonbladsthé och magpirr och god mat i det som mer och mer börjar likna ett förlossnings-basecamp hos min mor och far. Barnen, jag och mannen delar gästrummet tillsammans med den packade förlossningsväskan, skolväskor och dagiskläder. Tvätt hänger och torkar över stolsryggarna. Mamma och pappa rycker in när jag behöver sova. Mamma lagar mat och pappa underhåller och uppmuntrar och ett glas champagne drack vi nu på kvällen för att skicka iväg oss på resan. Jag gör nästan allt som sägs kunna funka!

tisdag 1 september 2015

Att bestämma födelsedag utifrån kommunala dagisregler?

Jo, detta kräver kanske sitt eget lilla inlägg: Vad verksamhetsansvariga på min lilla dotters kommunala förskola hävde ur sig precis innan jag skulle gå efter att ha lämnat henne (ovanligt tidigt) på förskolan igår. Hon sa med en min som att det var en intressant lustighet i systemet efter att reglerna hade ändrats att om vårt barn föddes den 31a augusti kanske vi inte skulle ha rätt till en första månad med heltid på dagis utan redan från och med den första september behöva gå ner på föräldraledighetens 30 timmar i veckan.

Vad detta skulle innebära?

Absolut katastrof för mig och lillebror och yngsta dottern. Behöver jag säga att det låg kvar och skvalpade i botten av beslutsprocessen kring barnets födelsedag igår. Jag är praktiskt sätt enormt glad och lättad över att 31 augusti är bye bye redan.

På stora dotterns förskola var det självklart att vi fick heltid födelsemånaden ut plus en månad till, detta för att garantera att alla nyförlösta mammor skulle få rätt till en månad av acklimatisering och läkning oavsett födelsedatum. Nu återstår bara att kolla om dessa regler verkligen har ändrats eller om det var verksamhetsansvarige på nuvarande förskola som valt att tolka reglerna lite väl, och putslustigt, snävt. Jag är förstås inte helt motiverad till att leta upp och läsa kommunala förskoleregler just nu. Men det är ju tydligt att jag kommer att behöva göra det snart! Suck.   

Fasta

Jag sitter fastande hos mina föräldrar på söder sedan i morse och det är tisdag, den andra i raden av möjliga förlossningsdagar. Den första september. Är det din födelsedag? Det känns inte så, men vad vet jag om hur det ska kännas. På min stora dotters födelsedag var jag så sjuk och omtöcknad och rädd att jag knappt visste vad jag själv hette. På min andra dotters födelsedag var jag trött efter så många vakna dygn och misslyckade induktionsförsök. Nu mår jag som vanligt. Gravid förstås med allt vad det innebär för måendet (trött, stor och tung plus halsbränna och hunger), men som vanligt i min graviditet. Och jag känner mig frisk! Mina fötter är fortfarande seniga och sig själva. Min hud på ryggen är len.

Så vad hände igår på sjukhuset?

Jo, jag tog ett "stora TOX" som skickades med akutmärkning till lab.  Jag lämnade morgonurin, jag låg och sov under CTG-registreringen (en timme!) och sedan tog jag ett blodtryck.

Resultatet: Urinstickan var blank, CTG-kurvan var fin. Resultatet av TOX-provet kom i omgångar. Det första som blippade in på läkarens dator var trombocyterna. Och guess what? De hade stigit och låg nu på siffran 178 istället för 171 (om jag nu minns korrekt från resultatet i fredags). Det andra som blippade in var uraterna och de hade sjunkit och låg nu på 390-någonting. I fredags var de på 408. Länge väntade vi på levervärdet och när resultat kom visade det på en opåverkad lever. Detta sammantaget avaktualiserade akuttiden för kejsarsnitt och istället fick jag en rekommendation om att förlösas under veckan någon gång, kanske på onsdag då de hade tider för planerade snitt?

Blodtrycket var dock ett aber igår. De hade vid en första mätning stigit till 130/90 och vid en andra till 120/85. Det var en förhöjning oavsett. Ett inte så bra tryck helt enkelt. Så inför dagens mätningar och kontroller ligger min oro och kretsar runt det.

Jag diskuterade resultaten med läkaren som sa att om en inte såg resultaten relaterade till min historik skulle blodbilden fortfarande tolkas som "normal", men med ett observandum på de förhöjda uraterna som kan vara en indikation på kommande havandeskapsförgiftning. Blodtrycket var också en oro men skulle inte föranleda någon behandling oavsett. Det är kort och gott dessa resultat i relation till min historik (och kanske till min dåliga "notch-score"-mätning i graviditetsvecka 24) som signalerar fara i resultaten nu.

Jag försökte mitt bästa att få svar på saker som hur stora mina chanser var att starta spontant i denna vecka. Jag förstås inga svar. Du kan starta spontant, men det är osannolikt så tidigt. Läkaren gick dock med på att undersöka mig för att se om tappen börjat mogna och om hon kunde skulle hon hinnspepa mig, vilket ibland - men väldigt sällan- kunde vara gynnsamt för att kicka igång förlossningar. Så det var bara att lägga sig på undersökningsbritsen och sätta ihop hälarna i någon slags grodposition. Hon kände efter och sa att hon knappt nådde tappen. Den var opåverkad och omogen och sluten och det gjorde så fruktansvärt ont när hon, den där korta stunden, försökte komma in genom det där lilla slutna hålet. Det var ganska avmotiverande! All den där smärtan fast under lång, lång tid? Pallar jag verkligen det?

Efter blödningen hade jag ganska mycket sammandragningar och en liten blödning, men thats it förstås. Läkaren var dock noga med att tala om att tappen kunde gå från omogen till mogen väldigt fort om det var dags. Att jag var omogen igår behöver alltså inte betyda att jag inte skulle komma igång förrän i vecka 42 plus 3 utan bara just det: Att jag var omogen just precis då under undersökningen.

Idag, snart, snart ska jag ta mig upp för de där trapporna från Ringvägen och kanske göra mitt sista ultraljud? Kanske också bestämma födelsedag för barnet? Vi får se.

 

söndag 30 augusti 2015

Den sista bilden som gravid?

Vecka 37+2

Ett album till dig - mitt ofödda barn

En fördel med all kontroll på sjukhuset under graviditeten är hur mycket jag har fått kika in i din prenatala värld.

Den första gången jag såg dig var du bara en liten prick inuti en hinnsäck. Graviditeten var bara fem-sex veckor gammal och jag fick ingen bild utskriven. Denna första bild är tagen i februari och där ligger du med ryggen mot ultraljudsögat, till synes på botten av ett litet svart hålrum. Bredvid dig svävar en liten ballong. Det är gulesäcken...



I mars ser du ut att ha det lite trängre, som om ditt levnadsrum dragits ut bara på tvären. Dina armar och ben har vuxit fram och är så söta. Jag känner dina rörelser inuti mig. Den där lilla foten, jag kan ju redan räkna dina tår!

En, två, tre, fyra och fem tår. Bara några månader senare - i juli.


I april under rutinultraljudet ligger du därinne och tycks ha det skönt. Liksom inkapslad, helig, egen.    
Ditt ansikte fångas framifrån på bild lite senare  i juni. Varje gång jag ser dig är det som om hjärtat sväller upp. Du? Där är du ju! Min unge! Mitt barn!



Här ligger du i profil och tycks lysa, eller bli belyst av moderkakan. Jag förälskar mig i din profil, den där fina lilla näsan! 
Du är en stor bebis i juli. Din hand har tydliga knoggropar. Jag längtar efter att få pussa dem, det fattar du va?

Den 19e augusti ligger du i säte som en fällkniv. Du har både händer och fötter nära ditt ansikte och fångas på bild när du plutar som bäst med munnen.






En vecka senare har du slagit en kullerbytta. Du har vänt dig nedåt igen. Här ligger du och kniper med ögonen och jag tycker att du ser helt klar ut. Du kanske bara väntar på att din mor och familj ska hinna förbereda sig lite för din ankomst till världen? Älskade lilla unge, kanske är det dags redan i morgon? Bli inte för rädd för allt ljus, de höga ljuden och det stora utrymmet i så fall. Jag finns där och väntar på dig på andra sidan av det gröna skynket... Puss, puss från mig - din mamma!







lördag 29 augusti 2015

Milstolpe förresten!

37+1. Jag har gått längre i den här graviditeten än jag någonsin gjort tidigare! Det borde kännas stort och jag scannar av och... Jo, det känns! Lite, kanske ett uns, av stolthet läcker ut i bilden. Och den lilla stoltheten är ren och klar och gnistrande i sin kärna, trots att den omgärdas av så många andra känslor...  

Allt som jag vill hinna göra nu

Tänker på hur närvarande jag vill vara nu. I graviditeten. De sista dagarna av den sista graviditeten innan jag ska få möta mitt sista barn.

Det är lite svårt att vara närvarande när man tänker på hur mycket man vill vara det.

Vi måste också fixa skötbordet, bädda barnvaggan och höjdreglera barnsängen. Jag måste ta tusen bilder. Tvinga hjärnan att registrera och för alltid minnas: Så var det när jag bar mina barn.



fredag 28 augusti 2015

Skenande förlopp?

Fredagen började med ett alarm klockan sex. Det var dags att vakna, men jag var långt ifrån vaken. Drack kaffe, satte mig upp. Jag skulle till kemlab på SÖS för nya toxprover. Mina föräldrar hade nämligen beställt en resa på fyra dagar. Tanken var att det skulle åka redan under fredag eftermiddag och jag visste inte om jag kunde låta dem åka eller om jag måste be dem stanna kvar in case of emergency. Bara hos dem skulle mina barn kunna vistas och känna sig trygga under turbulenta dygn om lillebror måste komma. Vad jag skulle säga till mina föräldrar var svårt. Egentligen ville jag att de själva skulle fatta beslutet att inte åka, jag ville inte behöva be dem att stanna, men det var så det kändes - som att de så gärna ville iväg. Jag ringde till specialmödravården och bad om att få göra ett nytt toxprov för att se åt vilket håll det hela barkade. Var det ett snabbt förlopp med stora förändringar i blodbilden? I så fall skulle mina föräldrar behöva vara kvar. Var det små och försiktiga förändringar skulle jag kanske våga gå på att allting skulle fortlöpa fint fram till nästa tisdag då de planerade att vara tillbaka och jag skulle på nytt ultraljud och check-up på specen. Jag fick en ordination för nytt toxprov via telefon. För att provresultaten skulle hinna bli klara innan mina föräldrars tåg skulle gå behövde jag vara på kemlab vid åtta på morgonen, då de öppnade på lab. Så var det tänkt, uttänkt, planerat. Men redan under torsdagkvällen ringde pappa och sa det där som jag egentligen ville att han skulle säga. Att de inte kunde åka. Att de inte ville vara iväg om någonting skulle hända. Att vi ju hade fått en förvarning och att den räckte. Bra. Men jag beslutade mig för att ta testet ändå. Så därför satt jag på sängkanten tidigt i morse och försökte vakna genom att dricka kaffe.

Var på kemlabb strax  innan åtta.  Blev stucken och lyckönskad. "Inte långt kvar nu, eller hur?". Och nej, det är det ju inte. I alla speglar strutar min runda mage ut och bäckenet rullar och skinnet stramar, blankt och fint (och med en färsk kvist med strior i underkanten). Inte för att just detta syns i speglarna i hissarna och mörklagda fönster men det är så. Jag är mogen som ett äpple.

När det var klart gick jag hem till pappa och fikade. Glömde på vägen att lämna in mina förbaskade glasögon till optikern. Antar att jag skulle glömt i princip allt i det läget förutom att jag snart skulle få reda på åt vilket håll det barkade. Blodstatus? Blodbild? Vart vi var på väg helt enkelt.

Jag ringde efter en och en halv timme till specen och barnmorskan som svarade var först svepande. "Det är bara uraterna som är förhöjda, säkert inget att oroa sig för". (Var lär de sig att alltid säga så först?). "Hur mycket?" frågade jag och hon sa en siffra. "408". "408?", sa jag. "Det är en lätt förhöjning", sa hon. "Men det är en förhöjning med femtio enheter på knappt tre dagar?", sa jag. "Jag blev inlagd med HELLP med urater på 380 förra gången". "Jag måste be dig att ta det här samtalet med en läkare istället", sa hon då. Ganska snappy i tonen. "Och trombocyterna?", sa jag insisterande. "Trombocyterna ligger på 170", sa hon. "Det är inom referensvärdet", la hon till. "De har sjunkit med tjugo enheter på knappt tre dygn", sa jag. "Ja", sa hon. "Ja", sa jag. Jag skulle ta det med en läkare sa hon. Jag skulle bli uppringd. Vi la på och känslorna skenade. Jag sa till pappa som fortfarande satt på andra sidan bordet att det var hemskt bra att de beslutat sig för att inte åka. Detta var ingen försiktig förändring som skedde i blodet på mig. Det var en skenande. Eller så tolkade i alla fall jag den. Referensvärdets nedre gräns för trombocyter ligger på 165, så att tjata  om att jag fortfarande ligger med fem enheter innanför det normala samtidigt som tendensen är ett ras på tjugo enheter låter enfaldigt i mina öron.

Efter detta väntade jag på ett telefonsamtal från en läkare som inte kom.

Vid elva skulle jag möta min vän, barnmorskan, för att fira hennes examen på Centralbadet. Det hade varit min present till henne - ett presentkort - och nu var det bestämt att vi skulle komma iväg. Innan det skulle vara försent på ett tag. När jag gick förbi apoteket  vid tunnelbanan passade jag på att gå in och ta ett blodtryck. Det låg på 113/83 och då var jag stressad. jag tolkade det som lugnt och glömde mitt visakort i kortmaskinen (vilket apotekspersonalen så snällt kom utspringande med) och åkte sedan vidare mot badet.

Väl där lyckades jag med konststycket att njuta av att simma och sola och basta och prata och vila och äta och dricka och vara i min väns fina sällskap. Det var precis vad jag behövde. Men jag missade förstås samtalet från läkaren när det väl kom. Kanske tog jag några soldränkta simtag just då? Kanske pratade vi om något viktigt, jag och min vän? Kanske hade jag radioskugga? läkaren lämnade inget meddelande och ringde från privat nummer. När jag ringde specen var det en stressad barnmorska som svarade och som började ifrågasätta varför jag inte passat telefonen när jag visste att jag väntade samtal från läkaren. Tydligen fanns det ingen att prata med nu. Det var försent och de hade för många patienter. Klockan var fyra. Hon tyckte att jag kunde ringa förlossningen. Jag svalde hennes otrevliga sätt för jag tror att jag vet vem hon var. Jag tror att hon är en av dem som jag egentligen tycker om där och valde att tolka det hela som om hon hade en ovanligt stressad dag på jobbet.

När jag sedan kom hem till min förort stannade jag vid busstationen i solen och ringde förlossningen. Därifrån blev jag till sist uppringd av den läkare som från början var tänkt att följa mig särskilt under denna graviditet men som sedan pga en massa ombokningar föll bort. Jag litar på henne. Hon är kunnig och korrekt  och vi kom fram till följande: Om jag får symptom under helgen (ont i magen, huvudet) måste jag höra av mig till förlossningen. Annars ska jag in på nya prover på måndag efter lämning på dagis och skola. Då ska jag även vara fastande för ett eventuellt akutsnitt - beroende på provresultaten. Hon menade att visst kunde resultaten idag fortfarande vara "normala" och inte utvecklas åt vare sig HELLP eller havandeskapsförgiftning, men det var helt klart ett "observandum" och med tanke på min historik samt om vi ville undvika sjukdom så fanns det inget skäl att dröja med snittet.

Så kanske redan på måndag? 

Usch. Nu kände och såg jag så konstiga fosterrörelser i magen att jag blev nojig. Han ryckte till så därinne. Jag måste nog lägga ifrån mig datorn och fokusera lite på honom...