Hösten är här. Jag klär på minsta flickan mer kläder och pendlar till skolan för att hämta äldsta. Det är kvällar i förorten med vänner, middagar, lek i parken och fix här hemma. Igår packade vi upp de sista banankartongerna. Fortfarande fungerar inte internet som det ska, men skrivbordet har fått ytor och dammet är borttorkat. Jag kan sätta mig här och känna lite arbetsro.
Vi bor i en kvadrat. Vår lägenhet är kvadradisk och rummen är små och när solen skiner in är det varmt, varmt i kvadraten. Jag älskar den här lägenheten ibland och ibland står jag inte ut i den. Just nu är det bra eftersom jag slipper trängas med banankartonger och för att solen skiner in genom de stora fönstren och för att jag kan se vattnet mellan löven i träden här utanför. Två vuxna, två barn. En kvadrat. Det är det som kan kännas... svårt. Att det blir som stöpt.
Men jag sa fel faktiskt. Vi är två vuxna och två barn och en kattunge. Vi tog med oss en liten späd sköldpaddsfärgad kattflicka från Östergötland. Hon heter Sara och hon gillar messmör och långa snören och små bollar som hon kan jaga. Hon och min minsta flicka myser som syskon och bråkar som syskon också. Hoppas att det är myset som vinner till slut och att Sara inte blir permanent rädd för dotterns hårda nyp och kramar.
Det är gott att ha katt igen. Det är gott att ha katt och vänner och nära till familjen igen. Att sätta på sig skor med klack som klapprar mot gatstenar och kunna ta tunnelbanan in till stan om man vill.
Den här veckan har det känts som om jag kan leva resten av mitt liv utan att vara en fertil varelse. Och att jag redan har fött mitt sista barn.
måndag 29 september 2014
torsdag 11 september 2014
Politik
Jag tänkte att nu inför valet kan det vara på sin plats att jag utifrån min erfarenhet ringar in områden som jag upplever som politiska problemområden. Sen är det upp till landstingspolitiker och andra tex riksdagspolitiker att kors och tvärs och blockvis att ta itu med dem. Okej? Vi börjar!
Det allra första, och kanske lättaste sett ur en politikers ögon, är forskningen. Professor Stefan Hansson och de andra teamet i Lund är till exempel på väg att knäcka gåtor kring havandeskapsförgiftning (för en mer detaljerad beskrivning av vad de gör i Lund just nu, kan ni läsa detta inlägg från min blogg). En viktig sak som inom en inte alltför långvarig tid verkar kunna bli en realitet är en medicin som ges till mammor som efter screening bedömts kunna utveckla havandeskapsförgiftning under senare skede av graviditeten. Forskning som denna i Lund måste finansieras och prioriteras.
Sedan kommer en annan extremt viktig fråga, nämligen den om neonatal samvård och samboende(barn och mammor/föräldrar). Idag finns det fortfarande avdelningar ute på sjukhusen där föräldrar och barn inte bor ihop under vårdtiden, trots att det är bevisat att patienterna mår mycket bättre av att ha sina föräldrar hos sig under hela sjukhusvistelsen. De mår så mycket bättre att det avsevärt förkortar deras vårdtid.
I alla andra situationer där barn är patienter är det självklart att föräldrarnas närvaro byggs in i vården, den förutsetts vara bra för barnet. Men för de prematura barnen råder det undantagstillstånd i denna fråga. De prematura barnen är mycket sjuka och det kan vara svårt för föräldrar och barn med den viktiga anknytningen ändå, när den ändå måste ske genom kuvösluckor och med all apparatur och diverse sladdhärvor i vägen. Ännu svårare blir det om föräldrarna inte får vara med sitt barn när de själva vill. Det skapar en känsla av maktlöshet och separation, samt kan försvåra det otroligt viktiga samarbetet med personalen på avdelningen. Det är en extremt påfrestande tid för föräldrar och barn. Familjer borde därför få uppbackning och möjlighet till lugn och ro och vila tillsammans med sitt barn. Vården borde så långt som möjligt omorganiseras så att alla barn får ha sina föräldrar hos sig under vårdtiden. Det borde ses som en rättighet, men gör alltså inte det. Än.
En tredje fråga som delvis hänger ihop med ovanstående är att det behövs pengar och mer än planer för att rusta upp SÖS. Det är ett spännande sjukhus och jag vet att personalen som jobbar där pratar om en särskild SÖS-anda som ska vara positiv och bra. Det är en litterär plats, jag tänker på PC Jersilds otroligt spännande roman Babels hus. SÖS är kulvertar och skyddsrum och hissar som hoppar över våningsplan och det är rörpost som susar hela vägen från 70-talet, samt en strålande och inte alls oviktig utsikt över Mälaren. Men det är så skruttigt och fult och opraktiskt invändigt! Allting är slitet och hänger på trekvart. Man kan knappt vända sig om inne på operationssalen på förlossningen, Sachscha barnsjukhusets lokaler är på tok för små och som jag nämnt ovan, inte anpassade för den nya högkvalitativa samvården/samboendet. Det finns två toaletter på avdelning 71. Dessa ska om det är fullt räcka till 15 familjer, det vill säga 30 personer som alltså lever på sjukhuset dygnet runt. SÖS är ett stadssjukhus som ligger mitt på söder och borde därför vara lite av ett flaggskepp. Men ärligt talat, det är som en tidsresa att kliva in där. Och en hamnar i en tid som flagnat och rostat och som är trång och smutsig. Så såg det förstås inte ut på 70-talet!
En fråga för jämställdhetsdebatten är det där med partners taxa om man måste bo på sjukhuset länge. Vi landade på en partneravgift på ca. 9000 kr efter första barnet. Och då hade min man varit helt tvungen att bo med mig, på en brits (alltså inte en annan vårdplats) i mitt rum (utan toalett och dusch) ifall något skulle hända, vilket det helt klart hade kunnat göra - i stort sett när som helst under den tiden. 9000 kr är mycket pengar för en familj som snart går på föräldraledighet och är sjukskrivna. Jag kan tänka mig att det finns andra familjer som på grund av ekonomiska skäl måste välja bort att bo ihop under vårdtiden, vilket förstås är helt fruktansvärt. Jag skulle inte kunna tänka mig att ligga där själv på rummet, med den ångesten och ovetskapen. Och partners måste ju må skitdåligt av att inte kunna stanna kvar. Det är inte rimligt helt enkelt. En fråga för högkostnadsskyddsreglering?
En fjärde fråga hänger faktiskt ihop med "jobben" (detta valdebattens kärnämne). Det är skit att bli med barn och sedan bli sjukskriven och sedan föräldraledig från en projektanställning. Ännu mer skit att inse att föräldraledighet samt sjukskrivning tickar upp mot "hotet av" LAS (arbetsgivarnas stora skräck). Jag hade två år på mig att visa mina färdigheter, men i realiteten blev det ett år och sedan sjukskrivning och föräldraledighet, för nu får jag ingen mer projektanställning och jag vet ännu inget om mina förutsättningar att härifrån komma in på forskarutbilningen, eller på annat sätt gå vidare med forskning som var det som jag ville hålla på med- innan jag blev sjuk.
En femte fråga är snarare ett förbehåll. I frågan om individualiserad föräldraförsäkring, som jag på ett generellt plan är för, vill jag ju gärna synliggöra gruppen kvinnor som är som jag, det vill säga de som blir upprepat sjuka av sina graviditeter. För dessa mammor måste man kunna se att det finns ett större behov av återhämtning och bearbetning för just födslomödrarna än för andra partners i föräldraskapet. I min situation nu är det också så att jag möjligtvis blickar fram emot en till komplicerad förlossning, med eventuell/förmodad sjukskrivning från och med vecka 20, det skulle vara ganska otympligt att tvinga ut mödrar, som mig, till arbetsförmedlingen eller jobb i några veckor innan nästa sjukskrivning. Bättre då att ha någon form av defaultdelning av föräldraförsäkringen med 50/50% med möjlighet att sedan korregera veckor och dagar mellan föräldrarna? Men det kanske är så det är tänkt, eller?
Som en sista fråga vill jag nämna barnmorskornas situation och flagga för RFSU Stockholms krav på alla mammors rätt till säkra förlossningar genom att kräva fler förlossningsplatser så att alla får föda på den enhet de planerat. Kräva en barnmorska per födande i aktivt förlossningsarbete. Samt kräva att politikerna möjliggör att fler utbildar sig till barnmorska och att yrkets status höjs, bland annat genom att deras kunskap tas tillvara i hälso- och sjukvårdens beslutande organ. (Kolla här för mer info!)
Dessa barnmorskor, samt förlossningsläkare och annan personal som kommer i kontakt med gravida kvinnor behöver också å det bestämdaste informeras om graviditetssjukdomen HELLP syndrom. Jag hör för många läskiga saker om kvinnor som har dött för att vården inte kunnat identifiera syndromet i tid. Det finns mycket okunskap därute!
Glad valdag på söndag!
Det allra första, och kanske lättaste sett ur en politikers ögon, är forskningen. Professor Stefan Hansson och de andra teamet i Lund är till exempel på väg att knäcka gåtor kring havandeskapsförgiftning (för en mer detaljerad beskrivning av vad de gör i Lund just nu, kan ni läsa detta inlägg från min blogg). En viktig sak som inom en inte alltför långvarig tid verkar kunna bli en realitet är en medicin som ges till mammor som efter screening bedömts kunna utveckla havandeskapsförgiftning under senare skede av graviditeten. Forskning som denna i Lund måste finansieras och prioriteras.
Sedan kommer en annan extremt viktig fråga, nämligen den om neonatal samvård och samboende(barn och mammor/föräldrar). Idag finns det fortfarande avdelningar ute på sjukhusen där föräldrar och barn inte bor ihop under vårdtiden, trots att det är bevisat att patienterna mår mycket bättre av att ha sina föräldrar hos sig under hela sjukhusvistelsen. De mår så mycket bättre att det avsevärt förkortar deras vårdtid.
I alla andra situationer där barn är patienter är det självklart att föräldrarnas närvaro byggs in i vården, den förutsetts vara bra för barnet. Men för de prematura barnen råder det undantagstillstånd i denna fråga. De prematura barnen är mycket sjuka och det kan vara svårt för föräldrar och barn med den viktiga anknytningen ändå, när den ändå måste ske genom kuvösluckor och med all apparatur och diverse sladdhärvor i vägen. Ännu svårare blir det om föräldrarna inte får vara med sitt barn när de själva vill. Det skapar en känsla av maktlöshet och separation, samt kan försvåra det otroligt viktiga samarbetet med personalen på avdelningen. Det är en extremt påfrestande tid för föräldrar och barn. Familjer borde därför få uppbackning och möjlighet till lugn och ro och vila tillsammans med sitt barn. Vården borde så långt som möjligt omorganiseras så att alla barn får ha sina föräldrar hos sig under vårdtiden. Det borde ses som en rättighet, men gör alltså inte det. Än.
En tredje fråga som delvis hänger ihop med ovanstående är att det behövs pengar och mer än planer för att rusta upp SÖS. Det är ett spännande sjukhus och jag vet att personalen som jobbar där pratar om en särskild SÖS-anda som ska vara positiv och bra. Det är en litterär plats, jag tänker på PC Jersilds otroligt spännande roman Babels hus. SÖS är kulvertar och skyddsrum och hissar som hoppar över våningsplan och det är rörpost som susar hela vägen från 70-talet, samt en strålande och inte alls oviktig utsikt över Mälaren. Men det är så skruttigt och fult och opraktiskt invändigt! Allting är slitet och hänger på trekvart. Man kan knappt vända sig om inne på operationssalen på förlossningen, Sachscha barnsjukhusets lokaler är på tok för små och som jag nämnt ovan, inte anpassade för den nya högkvalitativa samvården/samboendet. Det finns två toaletter på avdelning 71. Dessa ska om det är fullt räcka till 15 familjer, det vill säga 30 personer som alltså lever på sjukhuset dygnet runt. SÖS är ett stadssjukhus som ligger mitt på söder och borde därför vara lite av ett flaggskepp. Men ärligt talat, det är som en tidsresa att kliva in där. Och en hamnar i en tid som flagnat och rostat och som är trång och smutsig. Så såg det förstås inte ut på 70-talet!
En fråga för jämställdhetsdebatten är det där med partners taxa om man måste bo på sjukhuset länge. Vi landade på en partneravgift på ca. 9000 kr efter första barnet. Och då hade min man varit helt tvungen att bo med mig, på en brits (alltså inte en annan vårdplats) i mitt rum (utan toalett och dusch) ifall något skulle hända, vilket det helt klart hade kunnat göra - i stort sett när som helst under den tiden. 9000 kr är mycket pengar för en familj som snart går på föräldraledighet och är sjukskrivna. Jag kan tänka mig att det finns andra familjer som på grund av ekonomiska skäl måste välja bort att bo ihop under vårdtiden, vilket förstås är helt fruktansvärt. Jag skulle inte kunna tänka mig att ligga där själv på rummet, med den ångesten och ovetskapen. Och partners måste ju må skitdåligt av att inte kunna stanna kvar. Det är inte rimligt helt enkelt. En fråga för högkostnadsskyddsreglering?
En fjärde fråga hänger faktiskt ihop med "jobben" (detta valdebattens kärnämne). Det är skit att bli med barn och sedan bli sjukskriven och sedan föräldraledig från en projektanställning. Ännu mer skit att inse att föräldraledighet samt sjukskrivning tickar upp mot "hotet av" LAS (arbetsgivarnas stora skräck). Jag hade två år på mig att visa mina färdigheter, men i realiteten blev det ett år och sedan sjukskrivning och föräldraledighet, för nu får jag ingen mer projektanställning och jag vet ännu inget om mina förutsättningar att härifrån komma in på forskarutbilningen, eller på annat sätt gå vidare med forskning som var det som jag ville hålla på med- innan jag blev sjuk.
En femte fråga är snarare ett förbehåll. I frågan om individualiserad föräldraförsäkring, som jag på ett generellt plan är för, vill jag ju gärna synliggöra gruppen kvinnor som är som jag, det vill säga de som blir upprepat sjuka av sina graviditeter. För dessa mammor måste man kunna se att det finns ett större behov av återhämtning och bearbetning för just födslomödrarna än för andra partners i föräldraskapet. I min situation nu är det också så att jag möjligtvis blickar fram emot en till komplicerad förlossning, med eventuell/förmodad sjukskrivning från och med vecka 20, det skulle vara ganska otympligt att tvinga ut mödrar, som mig, till arbetsförmedlingen eller jobb i några veckor innan nästa sjukskrivning. Bättre då att ha någon form av defaultdelning av föräldraförsäkringen med 50/50% med möjlighet att sedan korregera veckor och dagar mellan föräldrarna? Men det kanske är så det är tänkt, eller?
Som en sista fråga vill jag nämna barnmorskornas situation och flagga för RFSU Stockholms krav på alla mammors rätt till säkra förlossningar genom att kräva fler förlossningsplatser så att alla får föda på den enhet de planerat. Kräva en barnmorska per födande i aktivt förlossningsarbete. Samt kräva att politikerna möjliggör att fler utbildar sig till barnmorska och att yrkets status höjs, bland annat genom att deras kunskap tas tillvara i hälso- och sjukvårdens beslutande organ. (Kolla här för mer info!)
Dessa barnmorskor, samt förlossningsläkare och annan personal som kommer i kontakt med gravida kvinnor behöver också å det bestämdaste informeras om graviditetssjukdomen HELLP syndrom. Jag hör för många läskiga saker om kvinnor som har dött för att vården inte kunnat identifiera syndromet i tid. Det finns mycket okunskap därute!
Glad valdag på söndag!
måndag 8 september 2014
De vita salarna
Jag kan vara en ganska snål och jävlig person. Jag kan vara missnöjd med mig själv och tycka att mitt liv är litet och meningslöst och inte så mycket värt, en inställning som tenderar att smitta ner människor och saker i min omgivning också eftersom de befinner sig i, eller i närheten av, det som jag kallar mitt liv. Jag kan tänka då att det inte finns någon som bryr sig särskilt mycket om mig. Jag kan också vara den som inte bryr mig så särskilt mycket om andra. Jag kan falla ner i gråtoner och tristess och ödeläggningar och jag kan hänge mig åt jämförelser med andras liv och deras i mina ögon så underbara lyckanden. Jag har en viss benägenhet att tycka att saker och ting är ganska orättvisa på strukturplanet (för mig!) och felaktiga på individplanet (för mig?) och jag har ibland jävligt svårt att lita på någonting annat än människans generella felbarhet och brister. Jag har själv så många fel och brister nämligen. Jo. Sådan är jag. Ibland.
Men sådan var jag inte när jag låg på 63:an på SÖS år 2008. Det var november och jag älskade mig själv och min man, mitt ofödda barn och min familj som tog turer upp till sjukhuset. Jag älskade mina gamla och nya vänner som kom förbi, jag älskade min kropp trots att det i den rådde systemfel, jag älskade min klass och utbildningen och vår lägenhet, möblerna och lakanen och vardagen som jag längtade hem till. Mina vanliga fötter och ben och känslan av att vara frisk och stark, den älskade jag, eftersom jag hade mist den.
Globen lyste in genom fönstret i regnbågens alla färger och det gick på intervall; ibland var den lila, ibland grön, ibland blå, men i rummet där jag låg nervält med den gravida magen i vädret var allting vitt. Det fanns en dunk med kiss som stod under handfatet. Den hade ett vitt lock att skruva på och av när jag genom en tratt fyllde upp med en ny omgång urin. Vit är en sjukhusfärg och den signalerar fara. Jag kissade på ett bäcken först, men de ville inte ha det så i längden. Det blev för oprecisa mätningar kanske, så de kom in en natt, eller om det var en kväll?, det var hur som helst mörkt och jag sov eller var i mitt bortdomnade vita tillstånd, och tryckte in en kateter. De var tre barnmorskor i rummet, min man och min mamma hade gått ut av artighetsskäl. Utanför fönstret skiftade Globen färg och jag tror att jag skrek. Det var så ovärdigt och ömkligt och hemskt och jag tyckte att personalen fattade beslut om mitt underliv utan att fråga mig först. Men min man och min mamma hade gått ut och det var detsamma som ett anhörigsamtycke, förstod jag ,och jag häpnade över det samtidigt som jag också accepterade det. För själv var jag inte i stånd till någonting längre. Det var alldeles tydligt en sådan situation som förelåg när min egen värdighet och mina åsikter och mitt underliv vägde lättare än det som hotade mitt och det ofödda barnets liv. Det var det hotet som personalen stred emot och jag var för borta, för nedsjunken, för sjuk, för akut allt detta, för att få besluta saker om min kropp själv. Bara några dagar eller timmar och minuter innan de tryckte in den där jävla katetern hade jag varit en person som vem som helst som inte bara kunde kläs av och hållas i och stickas ner sådär.
I sjukhussalen hade det varit både stilla och brutalt innan det. Jag har minnen av vila, av lugn och ro och av hets och brått. Det var så många som hade kommit in i rummet. Så många kvinnor i personalkläder med namnbrickor som hade kommit in och uträttat saker. De hade tagit blodprov, kontrollerat reflexerna, blåst upp blodtrycksmanchetten, tagit tempen, ställt sina frågor om blixtar för ögonen och kissmängder och CTG-kurvor och de hade alla sagt lugnande saker att: "Du kan fortfarande gå hela vägen ut med det här". "Du behöver vila", "Det behöver inte betyda att barnet ska födas tidigt". Jag lyssnade på det, men jag litade inte på det för de sa samtidigt att jag skulle utsätta mig för så lite intryck som möjligt, vilket betydde att jag helst inte skulle se på teve eller lyssna på musik, jag skulle inte läsa eller skriva och alltså inte vara ute på nätet alls. Jag skulle helst ha fördragna gardiner, helst ligga alldeles stilla. Helst ringa på knappen så fort som jag kände något, kanske blixtar, kanske huvudvärk, kanske kramp. Och det viktigaste av allt var att jag inte skulle oroa mig. Det var blodtrycket de var rädda för. Jag lyssnade noga på allt vad de sa. Dubbeltydigheterna. Oron som låg under trösten. Jag åt de portionsförpackade luncher och middagar som de kom in med (det fanns sällan lagad vegetarisk mat) och mina frukostar som min man hämtade på röda brickor från köket. Jag lydde deras order och vilade, var en god patient. Läste inte, skrev inte. Det susade i huvudet ibland. Det flimrade inte framför ögonen. Nej, det flimrade inte, men det susade i huvudet och jag hamnade på avstånd från rummet. Som nergröpt i det. Inmurad. Där, men inte precis där. Jag satt fast i kroppen, men jag var flyktig, på väg bort. Och jag hade inte ont. Inte ens i magen. Under hela vistelsen i sjukhussalen var det detta som jag tyckte var mest märkligt, att själva smärtan saknades. Det var det där vita och ingröpta, det som sög in mig i sig, som var faran. Man skulle bara kunna luta sig in mot det, lätt, och vara borta sedan för alltid. Mannen kysste mig och baddade min varma kropp med handdukar som var svala av vatten.
Det dröjde några dagar innan någon ur personalen vågade berätta för oss vad som höll på att hända och när denna person, som var en ung undersköterska, väl gjorde det blev allting så konkret. Så faktiskt, självklart och hemskt. Jag skulle inte klara av att bära barnet särskilt mycket längre. Barnet skulle inte få bli klart inne i magen. Hon skulle behöva födas snart. "Ni trodde ni skulle få ett barn 09?", sa undersköteskan och: "Nu får ni en 08 istället". Så var det utslängt och konstaterat. Barnet var beräknat till mitten av februari 09. Det var fortfarande bara november och jag bröt ihop och grät och grät. Det var så hopplöst. Mitt lilla kullebyttabarn därinne, som jag kände så väl genom kroppen. Hur livlig hon var och hur glad... "Hade ingen sagt detta till er tidigare?". Jag grät så hårt att jag inte kunde svara henne, men mannen svarade: "Nej, de har bara sagt att det ska gå bra nu allting, att allt hon behöver är att vila".
Det blev fart på personalen. Undersköteskan rapporterade väl över till de andra att hon sagt något olämpligt som fått den gravida kvinnan med akut preeklampsi inne på sal 10 att reagera väldigt kraftigt, att hon var otröstlig nu. En liten diskussion uppstod säkert inne i personalrummet om vad som var mest oroande för gravida kvinnor egentligen: att höra sanningen eller att ana den? Hade de frågat mig hade jag kunnat svara på nolltid: Att veta är bättre. Att veta är att ges möjlighet till att förbereda sig och jag känner bara tacksamhet mot den undersköterskan som den dagen gav mig chansen att få gråta och sörja innan det var dags för nästa skede i händelseutvecklingen, det vill säga förlossningen. Jag hade mycket att gråta och sörja för, min graviditet, mitt barn och föreställningarna om en naturlig förlossning, ett naturligt förlopp. Jag hade något enormt att förbereda mig inför. Vad det var exakt visste jag inte. Att det fanns en liten ficka av verkligheten som kallades "neo" och där man försvann in bakom lås och bom när man fött förtiga barn hade jag ingen aning om. Jag försökte mest förstå att jag skulle vara mamma snart, att jag skulle få träffa den där lilla kullebyttan på riktigt. Men jag oroade mig så för det. Vilka odds spelade vi egentligen mot? Och hur såg ett barn ut som var fött tolv veckor för tidigt? Skulle det gå att ta till sig och älska ett sådant barn? Skulle det bli normalt över huvud taget? Skulle jag kunna förlåta mig själv för att ungen skulle behöva klippas ut ur mig långt innan den själv ville? Det var mitt liv på balansvåg mot ungens lilla liv. Jag hade älskat att ha den i kroppen, jag hade sagt "ja" till dess växande och buffande hela vägen, men nu? Nu var jag rädd. Och jag var rädd för mitt eget liv. Jag skulle ge dem tillåtelse att avbryta min graviditet, med alla de risker som detta medförde för mitt lilla barn. Eller skulle jag inte det? Borde jag kämpa emot? Kunde jag verkligen lita på det här? Skulle inte en mamma göra allt för sitt barns bästa? Skulle jag inte egentligen skydda ungen med alla mina krafter? Hur kunde det komma sig att ungen nu behövde skyddas från just mig? Och jag från den? Hur kunde det komma sig?
De visste ingenting om orsaker. "Det är troligtvis genetiskt, du kunde inte ha gjort någonting annorlunda". Jag blev tröstad av barnmorskan som på en gång förstod att jag höll på att leta orsaker i mitt leverne, att jag letade efter min egen skuld. Hon sa att jag inte hade gjort något fel. Jag frågade om det kanske var en särskild hudkräm som jag hade använt, om det kunde vara därför? Men nej, nej. Hon sa att det var inte mitt fel. Alls. Och jag la de orden som ett plåster ovanpå.
Vi förstod att det när som helst skulle kunna bli akut och det fanns inte en chans att min man skulle få åka ifrån mig. Han var mitt ankare, min livboj, min trygghet, mitt hem. Han måste bo hos mig i den där salen. Vara med mig när jag duschade, sätta på mig stödstrumporna, trösta mig, sova med mig, finnas där på nätterna, tömma min kateterpåse, hjälpa mig. Han bodde på en brits som fanns i rummet och fick sjukhusmat för en kostnad av ca 350 kr per natt. 350 kr per natt! Vi låg där vi låg i totalt två veckor innan förlossningen och sedan fick vi ligga där en vecka till efter förlossningen. Notan för honom under den här tiden landade på ca 9000 kr. Det är en parantes i berättelsen, men det var inte en parantes för oss ekonomiskt. Det är inte en parantes heller ur ett jämställdhetsperspektiv...
Min kropp förändrades och den förändrades snabbt. Först kissade jag inte som jag skulle tydligen. Då sa de åt mig att dricka en massa vätska. Jag fick in en vätskelista som jag fyllde i själv. Jag drack och skrev, drack och skrev. Men kissade inte i alla fall. Då satte de den där katetern. Jag fick vätskedrivande, men mängden som kom ut överensstämde inte med mängden som jag intog. Det jag drack stannade kvar, la sig runt anklarna, murade igen mina tår, blåste upp mig till bristningsgränsen. Jag stod i duschen, var naken framför spegeln och jag kände inte igen mig själv. Jag var en mycket gammal och stor kvinna. Att jag var gravid syntes knappast för allting runt omkring magen var jämnplufsigt och svullet. Jag hade stora röda tryckmärken från katetterslangen och nätbyxorna. Jag ställde mig på vågen och jag vägde 85 kilo! Innan graviditeten hade jag vägt 65 och innan jag blev sjuk hade jag gått upp väldigt lite, jag vägde väl 72 då. Och nu denna monumentala plusvikt plötsligt. Men jag orkade nästan inte ens bekymra mig. Det vita, dånande sög in mig i sitt vägskälssus. Jag gick tillbaka till sängen och la mig. Personalen oroades. Det hade varit fel att uppmuntra mig att dricka mycket. Det hade varit fel att ge mig vätskedrivande också. Jag såg på dem att de tyckte att det började bli ohållbart. Jag fick kortisonsprutor för att förbereda barnets lungor för den första svåra tiden i världen, utan navelsträngen. Läkaren sa att egentligen hade de velat plocka ut barnet redan då, men att det var så viktigt rent statistiskt att barnet fick kortisonförberedelsen.
Ett team från neonatalenheten kom ner och pratade med oss. En läkare från Kina och en yngre som såg svensk ut och som inte sa så mycket. De berättade att det var goda odds och att de skulle ge vårt barn den bästa vård som fanns på området. De bjöd in oss till en visit på avdelningen och jag minns den visiten. Jag visades runt av en barnsköterska som var gravid i samma vecka som jag. Det var det enda som jag kunde tänka på. Att hon var frisk och att hon snart skulle få gå hem och njuta av den sista tiden av sin graviditet, medan jag snart skulle skäras upp och att de skulle lägga mitt stackars barn i en sådan där monstruös kista av plast som hon visade mig. En kuvös alltså. Jag visste att hon visste att jag tänkte som jag gjorde. Att jag var alldeles för svartsjuk på hennes hälsosamma graviditet för att orka ta till mig den där avdelningsvisningen.
På kvällen hade jag hjärtklappning av kortisonet och en värre ångest än den som jag hade natten mellan kortisonsprutorna vet jag inte om jag har haft tidigare. Jag var så rädd, jag ville inte skäras upp, jag var så uppstressad och kemiskt jagad. Det var hemskt. När jag fått den andra sprutan visste vi, jag och min man, att nu kunde de låta det ske när som helst. Men fortfarande sa de att varje dag som barnet kunde ligga kvar i livmodern köpte oss tre dagar mindre på neonatalen. Jag började längta till nästa fas. Jag hatade mig själv för det, men jag var frestad av det som de utlovade: Att jag skulle få börja läka så fort graviditeten var avbruten. Så fort barnet kommit ut skulle jag börja må bättre igen. En del av mig började längta starkt efter att få det överstökat. Låt det ske då, tänkte jag. Jag hade börjat få huvudvärk och fick smärtstillande och blodtryckssänkande. De kom in och stack mig hela tiden, mina händer och armveck var alldeles blå och såriga. Jag ville att allt detta obekväma och läskiga och fula bara skulle sluta.
Men den fjärde december vaknade jag av att morgonpersonalen kom in i mitt mörka rum med levande, fladdrande ljus och rykande kaffe och en macka och lite pepparkakor på en bricka. De sjöng "Ja, må hon leva" och var så fina och glada. Där var Moa och Anette och några till som jag kände särskilt vid det här laget. Vi vaknade av överraskningen båda två, jag i sjukhussängen och mannen på sin brits. Det var min trettioårsdag som började där, på sal 10. För exakt trettio år sedan hade min mamma fött mig, sitt första barn, i någon av de här vita salarna på sjukhuset. Jag hade varit trött när jag kom och hade fått hämta andan lite i en kuvös innan jag fick komma tillbaka till min mamma. En cirkel var alltså fullbordad. Här låg jag igen exakt trettio år senare och i magen låg min dotter i väntan på att få födas. Globen utanför fönstret ändrade färg i nattmörkret och jag drack mitt kaffe, åt min macka och mina knapriga pepparkakor och var så lycklig för den spontana uppvaktningen som jag hade fått. Att det fortfarande fick spela någon roll, trots allt. Födelsedagsmagin fick infinna sig och den gjorde det och sprakade milt som ett tomtebloss. Jag skulle haft en stor fest egentligen. Synd på den, tänkte jag, men tänk ändå att för trettio år sedan. Jag tittade ut genom mitt fönster. Tänk att här, tänk att nu inleds nästa decennium.
Familjen kom, jag fick vackra blommor, de spelade gitarr och sjöng i salen. Vänner kom också med tårta och fina presenter och jag var full med glädje faktiskt. Personalen lämnade oss ifred. Så få prover som möjligt blev tagna och vi hade färgglada ballonger på vår dörr.
Under veckan tidigare hade jag missat min pappas 70-årskalas, en fest som familjen fortfarande talar om och särskilt på grund av det tal som min pappa höll där. Men dagen efter festen kom han upp till mig på sjukhussalen, han hade regnvåta axlar och hatt och höll talet igen, bara för mig. Det handlade om tåg.
Den femte december väcktes vi igen av morgonpersonalen, utan frukostbricka denna gång. De sa att jag skulle fasta. Att beslut skulle fattas snart om huruvida jag skulle snittas idag eller inte. Jag reagerade inte så farligt just då. Jag var fortfarande kvar i den bra känslan som jag hade från gårdagen, den kärlek och uppbackning som jag hade känt. Men saker ändrades i luften mellan mig och min man, det blev skarpt, blev vaket, blev viktigt. Han gick och duschade och jag låg i sängen och kände mitt lilla vilda barn därinne. Buffade lite med händerna, fick ett svar tillbaka. Jag skulle kanske få träffa ungen idag!
Efter ronden kom de in, läkarna, beslutsfattarna. Det skulle ske idag. Efter lunch. Det var inte för att läget just nu var helt akut, snarare tvärtom, men det var fredag och de var rädda för att det annars skulle kunna bli akut under helgen då de inte var fulltaliga. Jaha. Det kändes märkligt. Hitintills hade alla beslut som tagits gällt mitt liv och barnets liv, men nu helt plötsligt resonerades det utifrån personalsituationen, utifrån vad som var bäst för institutionens del. Jag gillade inte det och min sköna känsla började sippra undan. Lilla barnet mitt. Hon skulle vara helt oförberedd. Den tanken högg i mig, gång på gång.
Jag fick duscha, jag fick nya gröna kläder att sätta på mig. Jag fick panik. De skulle skära i mig! Jag klamrade mig fast i min man. När jag var färdig hämtades jag i sängen och låg ner i den medan min man och Moa körde mig ner genom korridoren. Andra patienter tittade förstås. De stod i dörrarna till sina rum och glodde. Dramatiken i det. Nu var det alltså hennes tur att läggas upp på operationsbordet minsann. Fan. Det var som en film. Lampornas ljus i korridorstaket gled ihop, det susade. Ljudet. Man har sett den där bilden av korridorstak som flyter förbi så många gånger, men nu var det alltså min film! Eller verklighet. Och jag blev mer och mer ensam. I hissen blev jag lämnad, inte fysiskt förstås, men mentalt, för mannen och Moa skojade om något. Det var något med hissknapparna eller om det var sängen, hur de skulle göra med den. De var engagerade i något tillsammans, att köra mig till operation, och de var förmögna att skoja om det. Jag kunde inte skoja. Jag fattade inte var det var som var roligt. Jag var själv. Och jag skulle ligga där själv på ett bord och bli skuren i. Barnet sparkade hårt, hårt därinne. Kanske var det rädd för att det fick i sig min rädsla. Känslor är kemi som mycket väl kan ledas genom navelsträngen och in till barnet. Kanske var det en ond aning för henne? Jag klappade om det i tankarna. Helt själv var jag inte. Det hade jag inte varit på flera månader och vi hade den här skrämseln ihop. Den här erfarenheten som vi båda stod inför. Hissen åkte upp eller ner, jag minns inte vilket, och dörrarna öppnades. Jag rullades in i en fruktansvärd kall och stor sal, med en massa energiska människor som jag inte kände. Där var läkaren från Kina, där var den andre, den tyste, men där var också säkert sex andra personer som jag inte visste vad de gjorde där. "Operation" stod de på skylten ovanför dörren. Sängen bromsades och någon sa åt mig att resa mig upp. Jag förstod att jag själv skulle behöva ta mig från min sjukhussäng och över golvet fram till operationsbordet och lägga upp mig för dem där. Det gick inte. Benen bar mig inte. De skakade och vek sig av skräck. Jag hängde som en säck runt mannens hals. Han fick släpa mig över det där golvet. Sedan satt jag där ensammast i världen bland professionella sjukhusmänniskor, som pratade ur sin egna konstiga vardag om Sushirestaurangerna i närheten. Någon bakom mig berättade att han var narkosläkare och att han skulle sätta en bedövning mellan mina kotor i ryggen. Jag tror att han pratade till mig. Jag kunde inte svara. Jag var som förlamad, men mannen var där med mig upptäckte jag. Han hade kommit tillbaka från sin avstickare i den vanliga världen. Jag vek undan allt annat än honom. Lutade mig fram och mot hans kropp. Kutade med ryggen och kände någon med gummihandskar vika upp min skjorta där bak.
Men sådan var jag inte när jag låg på 63:an på SÖS år 2008. Det var november och jag älskade mig själv och min man, mitt ofödda barn och min familj som tog turer upp till sjukhuset. Jag älskade mina gamla och nya vänner som kom förbi, jag älskade min kropp trots att det i den rådde systemfel, jag älskade min klass och utbildningen och vår lägenhet, möblerna och lakanen och vardagen som jag längtade hem till. Mina vanliga fötter och ben och känslan av att vara frisk och stark, den älskade jag, eftersom jag hade mist den.
Globen lyste in genom fönstret i regnbågens alla färger och det gick på intervall; ibland var den lila, ibland grön, ibland blå, men i rummet där jag låg nervält med den gravida magen i vädret var allting vitt. Det fanns en dunk med kiss som stod under handfatet. Den hade ett vitt lock att skruva på och av när jag genom en tratt fyllde upp med en ny omgång urin. Vit är en sjukhusfärg och den signalerar fara. Jag kissade på ett bäcken först, men de ville inte ha det så i längden. Det blev för oprecisa mätningar kanske, så de kom in en natt, eller om det var en kväll?, det var hur som helst mörkt och jag sov eller var i mitt bortdomnade vita tillstånd, och tryckte in en kateter. De var tre barnmorskor i rummet, min man och min mamma hade gått ut av artighetsskäl. Utanför fönstret skiftade Globen färg och jag tror att jag skrek. Det var så ovärdigt och ömkligt och hemskt och jag tyckte att personalen fattade beslut om mitt underliv utan att fråga mig först. Men min man och min mamma hade gått ut och det var detsamma som ett anhörigsamtycke, förstod jag ,och jag häpnade över det samtidigt som jag också accepterade det. För själv var jag inte i stånd till någonting längre. Det var alldeles tydligt en sådan situation som förelåg när min egen värdighet och mina åsikter och mitt underliv vägde lättare än det som hotade mitt och det ofödda barnets liv. Det var det hotet som personalen stred emot och jag var för borta, för nedsjunken, för sjuk, för akut allt detta, för att få besluta saker om min kropp själv. Bara några dagar eller timmar och minuter innan de tryckte in den där jävla katetern hade jag varit en person som vem som helst som inte bara kunde kläs av och hållas i och stickas ner sådär.
I sjukhussalen hade det varit både stilla och brutalt innan det. Jag har minnen av vila, av lugn och ro och av hets och brått. Det var så många som hade kommit in i rummet. Så många kvinnor i personalkläder med namnbrickor som hade kommit in och uträttat saker. De hade tagit blodprov, kontrollerat reflexerna, blåst upp blodtrycksmanchetten, tagit tempen, ställt sina frågor om blixtar för ögonen och kissmängder och CTG-kurvor och de hade alla sagt lugnande saker att: "Du kan fortfarande gå hela vägen ut med det här". "Du behöver vila", "Det behöver inte betyda att barnet ska födas tidigt". Jag lyssnade på det, men jag litade inte på det för de sa samtidigt att jag skulle utsätta mig för så lite intryck som möjligt, vilket betydde att jag helst inte skulle se på teve eller lyssna på musik, jag skulle inte läsa eller skriva och alltså inte vara ute på nätet alls. Jag skulle helst ha fördragna gardiner, helst ligga alldeles stilla. Helst ringa på knappen så fort som jag kände något, kanske blixtar, kanske huvudvärk, kanske kramp. Och det viktigaste av allt var att jag inte skulle oroa mig. Det var blodtrycket de var rädda för. Jag lyssnade noga på allt vad de sa. Dubbeltydigheterna. Oron som låg under trösten. Jag åt de portionsförpackade luncher och middagar som de kom in med (det fanns sällan lagad vegetarisk mat) och mina frukostar som min man hämtade på röda brickor från köket. Jag lydde deras order och vilade, var en god patient. Läste inte, skrev inte. Det susade i huvudet ibland. Det flimrade inte framför ögonen. Nej, det flimrade inte, men det susade i huvudet och jag hamnade på avstånd från rummet. Som nergröpt i det. Inmurad. Där, men inte precis där. Jag satt fast i kroppen, men jag var flyktig, på väg bort. Och jag hade inte ont. Inte ens i magen. Under hela vistelsen i sjukhussalen var det detta som jag tyckte var mest märkligt, att själva smärtan saknades. Det var det där vita och ingröpta, det som sög in mig i sig, som var faran. Man skulle bara kunna luta sig in mot det, lätt, och vara borta sedan för alltid. Mannen kysste mig och baddade min varma kropp med handdukar som var svala av vatten.
Det dröjde några dagar innan någon ur personalen vågade berätta för oss vad som höll på att hända och när denna person, som var en ung undersköterska, väl gjorde det blev allting så konkret. Så faktiskt, självklart och hemskt. Jag skulle inte klara av att bära barnet särskilt mycket längre. Barnet skulle inte få bli klart inne i magen. Hon skulle behöva födas snart. "Ni trodde ni skulle få ett barn 09?", sa undersköteskan och: "Nu får ni en 08 istället". Så var det utslängt och konstaterat. Barnet var beräknat till mitten av februari 09. Det var fortfarande bara november och jag bröt ihop och grät och grät. Det var så hopplöst. Mitt lilla kullebyttabarn därinne, som jag kände så väl genom kroppen. Hur livlig hon var och hur glad... "Hade ingen sagt detta till er tidigare?". Jag grät så hårt att jag inte kunde svara henne, men mannen svarade: "Nej, de har bara sagt att det ska gå bra nu allting, att allt hon behöver är att vila".
Det blev fart på personalen. Undersköteskan rapporterade väl över till de andra att hon sagt något olämpligt som fått den gravida kvinnan med akut preeklampsi inne på sal 10 att reagera väldigt kraftigt, att hon var otröstlig nu. En liten diskussion uppstod säkert inne i personalrummet om vad som var mest oroande för gravida kvinnor egentligen: att höra sanningen eller att ana den? Hade de frågat mig hade jag kunnat svara på nolltid: Att veta är bättre. Att veta är att ges möjlighet till att förbereda sig och jag känner bara tacksamhet mot den undersköterskan som den dagen gav mig chansen att få gråta och sörja innan det var dags för nästa skede i händelseutvecklingen, det vill säga förlossningen. Jag hade mycket att gråta och sörja för, min graviditet, mitt barn och föreställningarna om en naturlig förlossning, ett naturligt förlopp. Jag hade något enormt att förbereda mig inför. Vad det var exakt visste jag inte. Att det fanns en liten ficka av verkligheten som kallades "neo" och där man försvann in bakom lås och bom när man fött förtiga barn hade jag ingen aning om. Jag försökte mest förstå att jag skulle vara mamma snart, att jag skulle få träffa den där lilla kullebyttan på riktigt. Men jag oroade mig så för det. Vilka odds spelade vi egentligen mot? Och hur såg ett barn ut som var fött tolv veckor för tidigt? Skulle det gå att ta till sig och älska ett sådant barn? Skulle det bli normalt över huvud taget? Skulle jag kunna förlåta mig själv för att ungen skulle behöva klippas ut ur mig långt innan den själv ville? Det var mitt liv på balansvåg mot ungens lilla liv. Jag hade älskat att ha den i kroppen, jag hade sagt "ja" till dess växande och buffande hela vägen, men nu? Nu var jag rädd. Och jag var rädd för mitt eget liv. Jag skulle ge dem tillåtelse att avbryta min graviditet, med alla de risker som detta medförde för mitt lilla barn. Eller skulle jag inte det? Borde jag kämpa emot? Kunde jag verkligen lita på det här? Skulle inte en mamma göra allt för sitt barns bästa? Skulle jag inte egentligen skydda ungen med alla mina krafter? Hur kunde det komma sig att ungen nu behövde skyddas från just mig? Och jag från den? Hur kunde det komma sig?
De visste ingenting om orsaker. "Det är troligtvis genetiskt, du kunde inte ha gjort någonting annorlunda". Jag blev tröstad av barnmorskan som på en gång förstod att jag höll på att leta orsaker i mitt leverne, att jag letade efter min egen skuld. Hon sa att jag inte hade gjort något fel. Jag frågade om det kanske var en särskild hudkräm som jag hade använt, om det kunde vara därför? Men nej, nej. Hon sa att det var inte mitt fel. Alls. Och jag la de orden som ett plåster ovanpå.
Vi förstod att det när som helst skulle kunna bli akut och det fanns inte en chans att min man skulle få åka ifrån mig. Han var mitt ankare, min livboj, min trygghet, mitt hem. Han måste bo hos mig i den där salen. Vara med mig när jag duschade, sätta på mig stödstrumporna, trösta mig, sova med mig, finnas där på nätterna, tömma min kateterpåse, hjälpa mig. Han bodde på en brits som fanns i rummet och fick sjukhusmat för en kostnad av ca 350 kr per natt. 350 kr per natt! Vi låg där vi låg i totalt två veckor innan förlossningen och sedan fick vi ligga där en vecka till efter förlossningen. Notan för honom under den här tiden landade på ca 9000 kr. Det är en parantes i berättelsen, men det var inte en parantes för oss ekonomiskt. Det är inte en parantes heller ur ett jämställdhetsperspektiv...
Min kropp förändrades och den förändrades snabbt. Först kissade jag inte som jag skulle tydligen. Då sa de åt mig att dricka en massa vätska. Jag fick in en vätskelista som jag fyllde i själv. Jag drack och skrev, drack och skrev. Men kissade inte i alla fall. Då satte de den där katetern. Jag fick vätskedrivande, men mängden som kom ut överensstämde inte med mängden som jag intog. Det jag drack stannade kvar, la sig runt anklarna, murade igen mina tår, blåste upp mig till bristningsgränsen. Jag stod i duschen, var naken framför spegeln och jag kände inte igen mig själv. Jag var en mycket gammal och stor kvinna. Att jag var gravid syntes knappast för allting runt omkring magen var jämnplufsigt och svullet. Jag hade stora röda tryckmärken från katetterslangen och nätbyxorna. Jag ställde mig på vågen och jag vägde 85 kilo! Innan graviditeten hade jag vägt 65 och innan jag blev sjuk hade jag gått upp väldigt lite, jag vägde väl 72 då. Och nu denna monumentala plusvikt plötsligt. Men jag orkade nästan inte ens bekymra mig. Det vita, dånande sög in mig i sitt vägskälssus. Jag gick tillbaka till sängen och la mig. Personalen oroades. Det hade varit fel att uppmuntra mig att dricka mycket. Det hade varit fel att ge mig vätskedrivande också. Jag såg på dem att de tyckte att det började bli ohållbart. Jag fick kortisonsprutor för att förbereda barnets lungor för den första svåra tiden i världen, utan navelsträngen. Läkaren sa att egentligen hade de velat plocka ut barnet redan då, men att det var så viktigt rent statistiskt att barnet fick kortisonförberedelsen.
Ett team från neonatalenheten kom ner och pratade med oss. En läkare från Kina och en yngre som såg svensk ut och som inte sa så mycket. De berättade att det var goda odds och att de skulle ge vårt barn den bästa vård som fanns på området. De bjöd in oss till en visit på avdelningen och jag minns den visiten. Jag visades runt av en barnsköterska som var gravid i samma vecka som jag. Det var det enda som jag kunde tänka på. Att hon var frisk och att hon snart skulle få gå hem och njuta av den sista tiden av sin graviditet, medan jag snart skulle skäras upp och att de skulle lägga mitt stackars barn i en sådan där monstruös kista av plast som hon visade mig. En kuvös alltså. Jag visste att hon visste att jag tänkte som jag gjorde. Att jag var alldeles för svartsjuk på hennes hälsosamma graviditet för att orka ta till mig den där avdelningsvisningen.
På kvällen hade jag hjärtklappning av kortisonet och en värre ångest än den som jag hade natten mellan kortisonsprutorna vet jag inte om jag har haft tidigare. Jag var så rädd, jag ville inte skäras upp, jag var så uppstressad och kemiskt jagad. Det var hemskt. När jag fått den andra sprutan visste vi, jag och min man, att nu kunde de låta det ske när som helst. Men fortfarande sa de att varje dag som barnet kunde ligga kvar i livmodern köpte oss tre dagar mindre på neonatalen. Jag började längta till nästa fas. Jag hatade mig själv för det, men jag var frestad av det som de utlovade: Att jag skulle få börja läka så fort graviditeten var avbruten. Så fort barnet kommit ut skulle jag börja må bättre igen. En del av mig började längta starkt efter att få det överstökat. Låt det ske då, tänkte jag. Jag hade börjat få huvudvärk och fick smärtstillande och blodtryckssänkande. De kom in och stack mig hela tiden, mina händer och armveck var alldeles blå och såriga. Jag ville att allt detta obekväma och läskiga och fula bara skulle sluta.
Men den fjärde december vaknade jag av att morgonpersonalen kom in i mitt mörka rum med levande, fladdrande ljus och rykande kaffe och en macka och lite pepparkakor på en bricka. De sjöng "Ja, må hon leva" och var så fina och glada. Där var Moa och Anette och några till som jag kände särskilt vid det här laget. Vi vaknade av överraskningen båda två, jag i sjukhussängen och mannen på sin brits. Det var min trettioårsdag som började där, på sal 10. För exakt trettio år sedan hade min mamma fött mig, sitt första barn, i någon av de här vita salarna på sjukhuset. Jag hade varit trött när jag kom och hade fått hämta andan lite i en kuvös innan jag fick komma tillbaka till min mamma. En cirkel var alltså fullbordad. Här låg jag igen exakt trettio år senare och i magen låg min dotter i väntan på att få födas. Globen utanför fönstret ändrade färg i nattmörkret och jag drack mitt kaffe, åt min macka och mina knapriga pepparkakor och var så lycklig för den spontana uppvaktningen som jag hade fått. Att det fortfarande fick spela någon roll, trots allt. Födelsedagsmagin fick infinna sig och den gjorde det och sprakade milt som ett tomtebloss. Jag skulle haft en stor fest egentligen. Synd på den, tänkte jag, men tänk ändå att för trettio år sedan. Jag tittade ut genom mitt fönster. Tänk att här, tänk att nu inleds nästa decennium.
Familjen kom, jag fick vackra blommor, de spelade gitarr och sjöng i salen. Vänner kom också med tårta och fina presenter och jag var full med glädje faktiskt. Personalen lämnade oss ifred. Så få prover som möjligt blev tagna och vi hade färgglada ballonger på vår dörr.
Under veckan tidigare hade jag missat min pappas 70-årskalas, en fest som familjen fortfarande talar om och särskilt på grund av det tal som min pappa höll där. Men dagen efter festen kom han upp till mig på sjukhussalen, han hade regnvåta axlar och hatt och höll talet igen, bara för mig. Det handlade om tåg.
Den femte december väcktes vi igen av morgonpersonalen, utan frukostbricka denna gång. De sa att jag skulle fasta. Att beslut skulle fattas snart om huruvida jag skulle snittas idag eller inte. Jag reagerade inte så farligt just då. Jag var fortfarande kvar i den bra känslan som jag hade från gårdagen, den kärlek och uppbackning som jag hade känt. Men saker ändrades i luften mellan mig och min man, det blev skarpt, blev vaket, blev viktigt. Han gick och duschade och jag låg i sängen och kände mitt lilla vilda barn därinne. Buffade lite med händerna, fick ett svar tillbaka. Jag skulle kanske få träffa ungen idag!
Efter ronden kom de in, läkarna, beslutsfattarna. Det skulle ske idag. Efter lunch. Det var inte för att läget just nu var helt akut, snarare tvärtom, men det var fredag och de var rädda för att det annars skulle kunna bli akut under helgen då de inte var fulltaliga. Jaha. Det kändes märkligt. Hitintills hade alla beslut som tagits gällt mitt liv och barnets liv, men nu helt plötsligt resonerades det utifrån personalsituationen, utifrån vad som var bäst för institutionens del. Jag gillade inte det och min sköna känsla började sippra undan. Lilla barnet mitt. Hon skulle vara helt oförberedd. Den tanken högg i mig, gång på gång.
Jag fick duscha, jag fick nya gröna kläder att sätta på mig. Jag fick panik. De skulle skära i mig! Jag klamrade mig fast i min man. När jag var färdig hämtades jag i sängen och låg ner i den medan min man och Moa körde mig ner genom korridoren. Andra patienter tittade förstås. De stod i dörrarna till sina rum och glodde. Dramatiken i det. Nu var det alltså hennes tur att läggas upp på operationsbordet minsann. Fan. Det var som en film. Lampornas ljus i korridorstaket gled ihop, det susade. Ljudet. Man har sett den där bilden av korridorstak som flyter förbi så många gånger, men nu var det alltså min film! Eller verklighet. Och jag blev mer och mer ensam. I hissen blev jag lämnad, inte fysiskt förstås, men mentalt, för mannen och Moa skojade om något. Det var något med hissknapparna eller om det var sängen, hur de skulle göra med den. De var engagerade i något tillsammans, att köra mig till operation, och de var förmögna att skoja om det. Jag kunde inte skoja. Jag fattade inte var det var som var roligt. Jag var själv. Och jag skulle ligga där själv på ett bord och bli skuren i. Barnet sparkade hårt, hårt därinne. Kanske var det rädd för att det fick i sig min rädsla. Känslor är kemi som mycket väl kan ledas genom navelsträngen och in till barnet. Kanske var det en ond aning för henne? Jag klappade om det i tankarna. Helt själv var jag inte. Det hade jag inte varit på flera månader och vi hade den här skrämseln ihop. Den här erfarenheten som vi båda stod inför. Hissen åkte upp eller ner, jag minns inte vilket, och dörrarna öppnades. Jag rullades in i en fruktansvärd kall och stor sal, med en massa energiska människor som jag inte kände. Där var läkaren från Kina, där var den andre, den tyste, men där var också säkert sex andra personer som jag inte visste vad de gjorde där. "Operation" stod de på skylten ovanför dörren. Sängen bromsades och någon sa åt mig att resa mig upp. Jag förstod att jag själv skulle behöva ta mig från min sjukhussäng och över golvet fram till operationsbordet och lägga upp mig för dem där. Det gick inte. Benen bar mig inte. De skakade och vek sig av skräck. Jag hängde som en säck runt mannens hals. Han fick släpa mig över det där golvet. Sedan satt jag där ensammast i världen bland professionella sjukhusmänniskor, som pratade ur sin egna konstiga vardag om Sushirestaurangerna i närheten. Någon bakom mig berättade att han var narkosläkare och att han skulle sätta en bedövning mellan mina kotor i ryggen. Jag tror att han pratade till mig. Jag kunde inte svara. Jag var som förlamad, men mannen var där med mig upptäckte jag. Han hade kommit tillbaka från sin avstickare i den vanliga världen. Jag vek undan allt annat än honom. Lutade mig fram och mot hans kropp. Kutade med ryggen och kände någon med gummihandskar vika upp min skjorta där bak.
måndag 1 september 2014
Beslutsprocesser
Jag hörde för ett tag sedan någon nämna att någon som hen kände skulle forska om beslutsprocesser. Utan att veta ett skvatt om detta egentligen blev jag bara på en gång så himla intresserad av begreppet och forskningsområdet. Beslutsprocesser! Wow! Beslutets utbredning i tid, kan man tänka, dess historia och förlopp. Var börjar det? Vad uppstår det i? Ur vilka nödvändigheter? Hur resonerar en kring det? Hur känner en inför det? Hur upplevs beslutet när det uppstår, processas och avslutas? Hur avslutas det? Vad utgör "the tipping point", när vågskålarna ger utslag åt ena eller andra hållet? Och vad är det egentligen som krävs för att avsluta hela den långa processen? Är det i huvudsak en mental process, ett resonemangsbundet rationellt tänkande, eller kommer det annat in i bilden? Känslor? Händelser? Det undermedvetna? Slumpen?
Jag tycker temat beslutsprocesser är sjukt intressant och jag kan till framtida forskning bidra med en liten pusselbit: Under pågående sexualakt är det inte den rationella beslutsfattaren som kommer starkast till tals. Under pågående sexualakt har kroppen och känslorna och slumpen och det undermedvetna, kanske, en mycket mer framträdande roll på scenen. Jag tror att det finns många barn i världen som kommit till i en beslutsprocess som avgjorts i sänghalmen, av slump, kropp, känslor och lust. Så klart. Det ter ju sig helt naturligt.
Och för mig hade själva beslutets grundfrågeställning kommit att förskjutas lite men högst väsentligt om bara inte mensen hade kommit. Att besluta om att behålla ett barn är en helt annan sak än att besluta om att göra ett barn.
Jag tycker temat beslutsprocesser är sjukt intressant och jag kan till framtida forskning bidra med en liten pusselbit: Under pågående sexualakt är det inte den rationella beslutsfattaren som kommer starkast till tals. Under pågående sexualakt har kroppen och känslorna och slumpen och det undermedvetna, kanske, en mycket mer framträdande roll på scenen. Jag tror att det finns många barn i världen som kommit till i en beslutsprocess som avgjorts i sänghalmen, av slump, kropp, känslor och lust. Så klart. Det ter ju sig helt naturligt.
Och för mig hade själva beslutets grundfrågeställning kommit att förskjutas lite men högst väsentligt om bara inte mensen hade kommit. Att besluta om att behålla ett barn är en helt annan sak än att besluta om att göra ett barn.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)