Nio månader igen

Så märkligt, jag minns att det var en av mina första poster, när min dotter var nio månader och jag var i huset i Östergötland och tänkte på att hon existerat lika mycket inutero som utanför. Nu är det min son som är nio månader och som passerar över till att ha varit mer i världen utanför mig än inuti. Han ligger här bredvid mig i sängen i huset i Östergötland (precis där han kallades ner från rymden, eller gjordes eller hur man nu väljer att se på den saken!). Han snarkar lite och snuttar i sömnen. Han finns här i den verkliga världen, i livet! Mitt sista barn. Han är redan så stor. Åtta komma fem kilo, lite nytt hår på huvudet, bruna vackra stjärnögon. Min yngsta dotter sover i det blå rummet. Det är så svårt att tro det. Hur mina dagar och den här tiden i mitt liv rymmer hela deras utveckling från små frön till dessa ungar som skrattar med ögonen och som skriker med sina starka röster, som lär sig genom att testa och härmas och genom att se och smaka och känna och lyssna och som vill gosa och busa och ligga nära, som vill snutta och inte borsta håret och som kan en massa saker helt själv (treåringen) och som börjar förstå att det finns vissa poänger med att kunna förflytta sig själv men hellre skriker än övar (bebisen). Jag älskar hur de luktar och känns, jag älskar hur de finns med mig. Hur min treåring vill hålla mig i handen när vi går genom skogen ner till vattnet. Hur min bebis ligger vid bröstet och somnar. Jag ömmar. Jag orkar. Jag är stolt och tacksam. Rädd. Lite perplex över hur de gör mig så vuxen och trygg. Jag försöker vara det. Jag låtsas. Jag fäktas med facklor i mörkret. Jag spänner upp myggnät mot natten och myggen som inar. Jag måste tro att världen har god potential. Att den går att leva i. Jag har satt dessa älskade barn här. Jag. Ansvaret är enormt. Själv är jag ibland hålig som ett såll. Tron rinner som sirap. Söt, tjock, eller som batterivätska. Jag känner mig uttjänt. Jag gör fel. Jag skriker på mina barn. Sen återfinns något, en papperslapp, ett ord, en vacker sten, något att bygga på, komma tillbaka till. Där är jag, med dig och dig. Mamma fixar. Mamma tröstar. Mamma vill inte vara trött och arg. Förlåt. Vi gör något annat. Något skoj. Vi spelar yatzy, kastar tärningar, plockar blad, vispar smet. Vi hänger på oss våra mantlar och dansar en stund. Kom ihåg det: Försök bli trygga, starka, egensinnade. Vet ert värde. Känn vad ni betyder för mig.

Hej Östergötlands landsting!

Hej Christoffer Bernsköld och Östergötlands landsting!

Jag heter (namn) och jag skriver en blogg om mina egna erfarenheter och funderingar kring havandeskapsförgiftning. Nu har jag förstått att ni som landsting är först ut i landet att ha infört tidig screening för just havandeskapsförgiftning inom mödravården- trots att de nationella riktlinjerna ännu inte förespråkar tidig screening. Jag och läsarna på bloggen blir så nyfikna på hur det går! Jag har lite frågor och hoppas att du själv eller någon annan med bra insyn skulle kunna ta sig tiden att svara på dem. Hjälp mig gärna vidare om du känner att du inte är rätt person att fråga och tack så hemskt mycket för besväret i så fall!

Frågor:

Vilken slags screening för havandeskapsförgiftning görs? Hur går den till?

Varför tog ni beslutet att screena tidigt?

Vad händer i vårdkedjan för en patient som blir screenad som hög risk för havandeskapsförgiftning? Hur ser vårdplaneringen ut för henne?

Har sjukskrivningarna ökat på grund av detta?

Hur funkar det ekonomiskt? Innebär screeningen extra kostnader eller är det en besparingsåtgärd, hur tänker och räknar ni här?

Är screeningen igång ute på mödravårdsenheterna nu? Vad ser ni i så fall för tendenser såhär långt?

Ska metoden utvärderas? När?

Tack så hemskt mycket för ditt engagemang och hjälp!

Med vänliga hälsningar

(namn), som väljer att på bloggen hålla mig anonym för mina barns skull

Om sterilisering

Igår gick jag genom grönskan i skogen med en vän. Vi hade våra minsta barn med oss i vagn och cykelkärra och vi pratade om sterilisering. Hon funderade på det för att hon kommer från en släkt med oerhört fertila kvinnor. Jag av skäl som kan tyckas vara helt uppenbara: Jag har fött mitt sista barn och skulle jag bli gravid igen nu skulle det vara en katastrof. Jag är 38 år i år och jag blir svårt sjuk av mina graviditeter, något som inte kan ha undgått någon som läser här. Min vän och jag har barn i samma åldrar och både hon och jag känner dessutom att tre är max - av rent familjesociala skäl. En vill ju orka med alla sina barn. Så sterilisering pratade vi om.

Jag har ju varit hela vägen framme vid skalpellen på operationsbordet i steriliseringsprocessen och sedan bangat ur. Jag har mina steriliseringspapper i ordning, har träffat läkare och kurator och pratat igenom mina skäl. Har fått tummen upp av min barnmorska på ett väldigt rättframt sätt (Hon sa: Klart att du ska!). Läkaren avrådde mig dock från samtidigheten - en sterilisering under ett kejsarsnitt kan vara psykiskt svårt, menade han. Och kuratorn la in sina tankar om huruvida jag skulle känna mig "stympad" på datingmarknaden om jag och min man senare skulle separera. Min pappa, som är före detta katolik, tog också min fertilitet i starkt försvar (!). Och därför sitter jag nu här, fertil igen och med nya tankar på sterilisering.

Under steriliseringsprocessen tidigare mottog jag två informationsbroschyrer i ämnet. Den ena heter om sterilisering och den andra kort och gott Sterilisering. Den senare syns på bilden ovan. På framsidan ser vi ett torrt grässtrå mot en blå bakgrund - möjligtvis symboliserande frihet (som min barnmorska menade) men min tolkning blir en annan. Grässtrået står för mognad och ett postfertilt stadium, tyvärr för det också mina tankar till sprödhet och sensommartorka, något som jag har jag inte vill koppla till bilden av min fertilitet och sexualitet. På framsidan av den andra broschyren syns två sammanflätade händer (av ljus hudfärg) i förgrunden och suddigt i bakgrunden kropparna som händerna tillhör; en man och en kvinna med sina ansikten och bara överkroppar nära varandra. En intim, heterobild helt enkelt, som säkert ska stå för sensuell och fri och sund sexualitet och tillit kanske. Man ser att kvinnan ler - hon verkar ha det bra. Av honom ser man mest hans näsa.

Innehållet i broschyrerna är i princip identiska. De tar upp följande rubriker på ca åtta A5-sidor: En inledande rubrik heter Den definitiva preventivmetoden. Sedan följer: Ett alldeles eget beslut, Hindrar befruktning, Hormoner som vanligt, Sterilisering av kvinna och Sterilisering av man samt Vart vänder man sig? Broschyren med den intima bilden på framsidan är från 1995 och grässtråbroschyren är från 2012, så det verkar som om man har velat gå från att betona intim/sexuell frihet till mogenhet kopplat till sterilisering. Varför? Under rubriken Den definitiva preventivmetoden lyfts lagrum och steriliseringsprocess fram. Det betonas också hur viktigt det är med ett väl övervägt beslut. Och under rubriken Ett alldeles eget beslut har texten reviderats från 1995 till 2012. Följande stycke har lagts till: "Det har visat sig att personer som beslutar sig för sterilisering i åldrarna mellan 25 och 30 år löper högre risk att senare i livet ångra sitt beslut. Kvinnor som beslutar sig efter 40 års ålder löper däremot mindre risk att ångra sig. Ett steriliseringsbeslut som tas i en krissituation, till exempel vid en abort eller i samband med en förlossning, innebär också en ökad risk för att man senare ångrar sig." Så ja. Människor verkar ångra sina beslut, mer om de är unga och om de (kvinnor får man förmoda) beslutar sig i fertil krissituation (abort, förlossning). Men kvinnor över 40 ångrar sig mindre alltså. Jag tycker att detta stycke är intressant då det visar på att forskning gjorts kring ånger i ämnet. Frågan är varför inte männens ångerstatistik syns här? Ångrar de sig inte? Eller göms de i "personer mellan 25 och 30"? Varför slutar män ångra sig efter 30 i så fall? Eller har det upptäckts en undangömd vrå av kvinnoånger just i steriliseringsprocessen? Varför ångrar de sig i så fall? Jag blir så nyfiken och texten är gåtfull. Kan det ha med kopplingen fertilitet/sexualitet/identitet att göra? Eller är det annat som spökar? Påtryckningar? Här skulle jag vilja veta mer men hittar inget särskilt med en enkel googling...

Båda broschyrerna påtalar lite försiktigt ett problem för män efter en sterilisering. Broschyrerna säger att eftersom (den manliga) potensen sitter i huvudet kan potensen bli lidande av en sterilisering. Logiken blir förståelig bara om man godkänner kopplingen mellan fertilitet/sexualitet, tycker jag. vilket man alltså gör i broschyrerna när det kommer till just män. Kanske för att potens är en av vår tids stora medicinska frågor? Kanske för att kvinnlig lust (kvinnlig potens!) fortfarande inte riktigt är något som kan krävas medicinskt (var är viagran till exempel?). Kanske för att vår potens också kan sitta i huvudet och vara påverkade av saker som till exempel våra tankar om oss själva som fertila, friska, sunda, attraktiva? Jag bara gissar (utifrån mina egna känslor då). Men alltså: Kvinnors problem i beslutsfattandet kring en sterilisering nämns som kopplade till att vi kan vara utsatta för påtryckningar i frågan, samt att vi, vad det verkar i den presenterade statistiken, ångrar oss mer. Men kanske ångrar vi oss för att vi är vana att koppla samman just lust/fertilitet/attraktivitet i en slags heteronormativ treeinghet som riskerar att vara ganska hårt inflätade i vår bild av oss själva?

Kanske är det ÄN mer problematiskt för oss psykologiskt än vad det ör för männen? Samtidigt som det ju är i våra kroppar som graviditeterna sker och det således är våra kroppar som befrias från riskerna.

Jag önskar hur som helst göra en studie i ämnet i ett av mina liv. Ett underbart liv där jag har mycket tid och plats och pengar och inte blir avbruten stup i kvarten...  

I detta liv blir det denna broschyr- och självstudie medan sonen sover middag.