Nio månader igen

Så märkligt, jag minns att det var en av mina första poster, när min dotter var nio månader och jag var i huset i Östergötland och tänkte på att hon existerat lika mycket inutero som utanför. Nu är det min son som är nio månader och som passerar över till att ha varit mer i världen utanför mig än inuti. Han ligger här bredvid mig i sängen i huset i Östergötland (precis där han kallades ner från rymden, eller gjordes eller hur man nu väljer att se på den saken!). Han snarkar lite och snuttar i sömnen. Han finns här i den verkliga världen, i livet! Mitt sista barn. Han är redan så stor. Åtta komma fem kilo, lite nytt hår på huvudet, bruna vackra stjärnögon. Min yngsta dotter sover i det blå rummet. Det är så svårt att tro det. Hur mina dagar och den här tiden i mitt liv rymmer hela deras utveckling från små frön till dessa ungar som skrattar med ögonen och som skriker med sina starka röster, som lär sig genom att testa och härmas och genom att se och smaka och känna och lyssna och som vill gosa och busa och ligga nära, som vill snutta och inte borsta håret och som kan en massa saker helt själv (treåringen) och som börjar förstå att det finns vissa poänger med att kunna förflytta sig själv men hellre skriker än övar (bebisen). Jag älskar hur de luktar och känns, jag älskar hur de finns med mig. Hur min treåring vill hålla mig i handen när vi går genom skogen ner till vattnet. Hur min bebis ligger vid bröstet och somnar. Jag ömmar. Jag orkar. Jag är stolt och tacksam. Rädd. Lite perplex över hur de gör mig så vuxen och trygg. Jag försöker vara det. Jag låtsas. Jag fäktas med facklor i mörkret. Jag spänner upp myggnät mot natten och myggen som inar. Jag måste tro att världen har god potential. Att den går att leva i. Jag har satt dessa älskade barn här. Jag. Ansvaret är enormt. Själv är jag ibland hålig som ett såll. Tron rinner som sirap. Söt, tjock, eller som batterivätska. Jag känner mig uttjänt. Jag gör fel. Jag skriker på mina barn. Sen återfinns något, en papperslapp, ett ord, en vacker sten, något att bygga på, komma tillbaka till. Där är jag, med dig och dig. Mamma fixar. Mamma tröstar. Mamma vill inte vara trött och arg. Förlåt. Vi gör något annat. Något skoj. Vi spelar yatzy, kastar tärningar, plockar blad, vispar smet. Vi hänger på oss våra mantlar och dansar en stund. Kom ihåg det: Försök bli trygga, starka, egensinnade. Vet ert värde. Känn vad ni betyder för mig.