 |
| Vecka 37+2 |
söndag 30 augusti 2015
Ett album till dig - mitt ofödda barn
En fördel med all kontroll på sjukhuset under graviditeten är hur mycket jag har fått kika in i din prenatala värld.
 |
| Den första gången jag såg dig var du bara en liten prick inuti en hinnsäck. Graviditeten var bara fem-sex veckor gammal och jag fick ingen bild utskriven. Denna första bild är tagen i februari och där ligger du med ryggen mot ultraljudsögat, till synes på botten av ett litet svart hålrum. Bredvid dig svävar en liten ballong. Det är gulesäcken... |
 |
| I mars ser du ut att ha det lite trängre, som om ditt levnadsrum dragits ut bara på tvären. Dina armar och ben har vuxit fram och är så söta. Jag känner dina rörelser inuti mig. Den där lilla foten, jag kan ju redan räkna dina tår! |
 |
| En, två, tre, fyra och fem tår. Bara några månader senare - i juli. |
 |
| I april under rutinultraljudet ligger du därinne och tycks ha det skönt. Liksom inkapslad, helig, egen. |
 |
| Ditt ansikte fångas framifrån på bild lite senare i juni. Varje gång jag ser dig är det som om hjärtat sväller upp. Du? Där är du ju! Min unge! Mitt barn! |
 |
| Här ligger du i profil och tycks lysa, eller bli belyst av moderkakan. Jag förälskar mig i din profil, den där fina lilla näsan! |
 |
| Du är en stor bebis i juli. Din hand har tydliga knoggropar. Jag längtar efter att få pussa dem, det fattar du va? |
 |
| Den 19e augusti ligger du i säte som en fällkniv. Du har både händer och fötter nära ditt ansikte och fångas på bild när du plutar som bäst med munnen. |
 |
| En vecka senare har du slagit en kullerbytta. Du har vänt dig nedåt igen. Här ligger du och kniper med ögonen och jag tycker att du ser helt klar ut. Du kanske bara väntar på att din mor och familj ska hinna förbereda sig lite för din ankomst till världen? Älskade lilla unge, kanske är det dags redan i morgon? Bli inte för rädd för allt ljus, de höga ljuden och det stora utrymmet i så fall. Jag finns där och väntar på dig på andra sidan av det gröna skynket... Puss, puss från mig - din mamma! |
lördag 29 augusti 2015
Milstolpe förresten!
37+1. Jag har gått längre i den här graviditeten än jag någonsin gjort tidigare! Det borde kännas stort och jag scannar av och... Jo, det känns! Lite, kanske ett uns, av stolthet läcker ut i bilden. Och den lilla stoltheten är ren och klar och gnistrande i sin kärna, trots att den omgärdas av så många andra känslor...
Allt som jag vill hinna göra nu
Tänker på hur närvarande jag vill vara nu. I graviditeten. De sista dagarna av den sista graviditeten innan jag ska få möta mitt sista barn.
Det är lite svårt att vara närvarande när man tänker på hur mycket man vill vara det.
Vi måste också fixa skötbordet, bädda barnvaggan och höjdreglera barnsängen. Jag måste ta tusen bilder. Tvinga hjärnan att registrera och för alltid minnas: Så var det när jag bar mina barn.
Det är lite svårt att vara närvarande när man tänker på hur mycket man vill vara det.
Vi måste också fixa skötbordet, bädda barnvaggan och höjdreglera barnsängen. Jag måste ta tusen bilder. Tvinga hjärnan att registrera och för alltid minnas: Så var det när jag bar mina barn.
fredag 28 augusti 2015
Skenande förlopp?
Fredagen började med ett alarm klockan sex. Det var dags att vakna, men jag var långt ifrån vaken. Drack kaffe, satte mig upp. Jag skulle till kemlab på SÖS för nya toxprover. Mina föräldrar hade nämligen beställt en resa på fyra dagar. Tanken var att det skulle åka redan under fredag eftermiddag och jag visste inte om jag kunde låta dem åka eller om jag måste be dem stanna kvar in case of emergency. Bara hos dem skulle mina barn kunna vistas och känna sig trygga under turbulenta dygn om lillebror måste komma. Vad jag skulle säga till mina föräldrar var svårt. Egentligen ville jag att de själva skulle fatta beslutet att inte åka, jag ville inte behöva be dem att stanna, men det var så det kändes - som att de så gärna ville iväg. Jag ringde till specialmödravården och bad om att få göra ett nytt toxprov för att se åt vilket håll det hela barkade. Var det ett snabbt förlopp med stora förändringar i blodbilden? I så fall skulle mina föräldrar behöva vara kvar. Var det små och försiktiga förändringar skulle jag kanske våga gå på att allting skulle fortlöpa fint fram till nästa tisdag då de planerade att vara tillbaka och jag skulle på nytt ultraljud och check-up på specen. Jag fick en ordination för nytt toxprov via telefon. För att provresultaten skulle hinna bli klara innan mina föräldrars tåg skulle gå behövde jag vara på kemlab vid åtta på morgonen, då de öppnade på lab. Så var det tänkt, uttänkt, planerat. Men redan under torsdagkvällen ringde pappa och sa det där som jag egentligen ville att han skulle säga. Att de inte kunde åka. Att de inte ville vara iväg om någonting skulle hända. Att vi ju hade fått en förvarning och att den räckte. Bra. Men jag beslutade mig för att ta testet ändå. Så därför satt jag på sängkanten tidigt i morse och försökte vakna genom att dricka kaffe.
Var på kemlabb strax innan åtta. Blev stucken och lyckönskad. "Inte långt kvar nu, eller hur?". Och nej, det är det ju inte. I alla speglar strutar min runda mage ut och bäckenet rullar och skinnet stramar, blankt och fint (och med en färsk kvist med strior i underkanten). Inte för att just detta syns i speglarna i hissarna och mörklagda fönster men det är så. Jag är mogen som ett äpple.
När det var klart gick jag hem till pappa och fikade. Glömde på vägen att lämna in mina förbaskade glasögon till optikern. Antar att jag skulle glömt i princip allt i det läget förutom att jag snart skulle få reda på åt vilket håll det barkade. Blodstatus? Blodbild? Vart vi var på väg helt enkelt.
Jag ringde efter en och en halv timme till specen och barnmorskan som svarade var först svepande. "Det är bara uraterna som är förhöjda, säkert inget att oroa sig för". (Var lär de sig att alltid säga så först?). "Hur mycket?" frågade jag och hon sa en siffra. "408". "408?", sa jag. "Det är en lätt förhöjning", sa hon. "Men det är en förhöjning med femtio enheter på knappt tre dagar?", sa jag. "Jag blev inlagd med HELLP med urater på 380 förra gången". "Jag måste be dig att ta det här samtalet med en läkare istället", sa hon då. Ganska snappy i tonen. "Och trombocyterna?", sa jag insisterande. "Trombocyterna ligger på 170", sa hon. "Det är inom referensvärdet", la hon till. "De har sjunkit med tjugo enheter på knappt tre dygn", sa jag. "Ja", sa hon. "Ja", sa jag. Jag skulle ta det med en läkare sa hon. Jag skulle bli uppringd. Vi la på och känslorna skenade. Jag sa till pappa som fortfarande satt på andra sidan bordet att det var hemskt bra att de beslutat sig för att inte åka. Detta var ingen försiktig förändring som skedde i blodet på mig. Det var en skenande. Eller så tolkade i alla fall jag den. Referensvärdets nedre gräns för trombocyter ligger på 165, så att tjata om att jag fortfarande ligger med fem enheter innanför det normala samtidigt som tendensen är ett ras på tjugo enheter låter enfaldigt i mina öron.
Efter detta väntade jag på ett telefonsamtal från en läkare som inte kom.
Vid elva skulle jag möta min vän, barnmorskan, för att fira hennes examen på Centralbadet. Det hade varit min present till henne - ett presentkort - och nu var det bestämt att vi skulle komma iväg. Innan det skulle vara försent på ett tag. När jag gick förbi apoteket vid tunnelbanan passade jag på att gå in och ta ett blodtryck. Det låg på 113/83 och då var jag stressad. jag tolkade det som lugnt och glömde mitt visakort i kortmaskinen (vilket apotekspersonalen så snällt kom utspringande med) och åkte sedan vidare mot badet.
Väl där lyckades jag med konststycket att njuta av att simma och sola och basta och prata och vila och äta och dricka och vara i min väns fina sällskap. Det var precis vad jag behövde. Men jag missade förstås samtalet från läkaren när det väl kom. Kanske tog jag några soldränkta simtag just då? Kanske pratade vi om något viktigt, jag och min vän? Kanske hade jag radioskugga? läkaren lämnade inget meddelande och ringde från privat nummer. När jag ringde specen var det en stressad barnmorska som svarade och som började ifrågasätta varför jag inte passat telefonen när jag visste att jag väntade samtal från läkaren. Tydligen fanns det ingen att prata med nu. Det var försent och de hade för många patienter. Klockan var fyra. Hon tyckte att jag kunde ringa förlossningen. Jag svalde hennes otrevliga sätt för jag tror att jag vet vem hon var. Jag tror att hon är en av dem som jag egentligen tycker om där och valde att tolka det hela som om hon hade en ovanligt stressad dag på jobbet.
När jag sedan kom hem till min förort stannade jag vid busstationen i solen och ringde förlossningen. Därifrån blev jag till sist uppringd av den läkare som från början var tänkt att följa mig särskilt under denna graviditet men som sedan pga en massa ombokningar föll bort. Jag litar på henne. Hon är kunnig och korrekt och vi kom fram till följande: Om jag får symptom under helgen (ont i magen, huvudet) måste jag höra av mig till förlossningen. Annars ska jag in på nya prover på måndag efter lämning på dagis och skola. Då ska jag även vara fastande för ett eventuellt akutsnitt - beroende på provresultaten. Hon menade att visst kunde resultaten idag fortfarande vara "normala" och inte utvecklas åt vare sig HELLP eller havandeskapsförgiftning, men det var helt klart ett "observandum" och med tanke på min historik samt om vi ville undvika sjukdom så fanns det inget skäl att dröja med snittet.
Så kanske redan på måndag?
Usch. Nu kände och såg jag så konstiga fosterrörelser i magen att jag blev nojig. Han ryckte till så därinne. Jag måste nog lägga ifrån mig datorn och fokusera lite på honom...
Var på kemlabb strax innan åtta. Blev stucken och lyckönskad. "Inte långt kvar nu, eller hur?". Och nej, det är det ju inte. I alla speglar strutar min runda mage ut och bäckenet rullar och skinnet stramar, blankt och fint (och med en färsk kvist med strior i underkanten). Inte för att just detta syns i speglarna i hissarna och mörklagda fönster men det är så. Jag är mogen som ett äpple.
När det var klart gick jag hem till pappa och fikade. Glömde på vägen att lämna in mina förbaskade glasögon till optikern. Antar att jag skulle glömt i princip allt i det läget förutom att jag snart skulle få reda på åt vilket håll det barkade. Blodstatus? Blodbild? Vart vi var på väg helt enkelt.
Jag ringde efter en och en halv timme till specen och barnmorskan som svarade var först svepande. "Det är bara uraterna som är förhöjda, säkert inget att oroa sig för". (Var lär de sig att alltid säga så först?). "Hur mycket?" frågade jag och hon sa en siffra. "408". "408?", sa jag. "Det är en lätt förhöjning", sa hon. "Men det är en förhöjning med femtio enheter på knappt tre dagar?", sa jag. "Jag blev inlagd med HELLP med urater på 380 förra gången". "Jag måste be dig att ta det här samtalet med en läkare istället", sa hon då. Ganska snappy i tonen. "Och trombocyterna?", sa jag insisterande. "Trombocyterna ligger på 170", sa hon. "Det är inom referensvärdet", la hon till. "De har sjunkit med tjugo enheter på knappt tre dygn", sa jag. "Ja", sa hon. "Ja", sa jag. Jag skulle ta det med en läkare sa hon. Jag skulle bli uppringd. Vi la på och känslorna skenade. Jag sa till pappa som fortfarande satt på andra sidan bordet att det var hemskt bra att de beslutat sig för att inte åka. Detta var ingen försiktig förändring som skedde i blodet på mig. Det var en skenande. Eller så tolkade i alla fall jag den. Referensvärdets nedre gräns för trombocyter ligger på 165, så att tjata om att jag fortfarande ligger med fem enheter innanför det normala samtidigt som tendensen är ett ras på tjugo enheter låter enfaldigt i mina öron.
Efter detta väntade jag på ett telefonsamtal från en läkare som inte kom.
Vid elva skulle jag möta min vän, barnmorskan, för att fira hennes examen på Centralbadet. Det hade varit min present till henne - ett presentkort - och nu var det bestämt att vi skulle komma iväg. Innan det skulle vara försent på ett tag. När jag gick förbi apoteket vid tunnelbanan passade jag på att gå in och ta ett blodtryck. Det låg på 113/83 och då var jag stressad. jag tolkade det som lugnt och glömde mitt visakort i kortmaskinen (vilket apotekspersonalen så snällt kom utspringande med) och åkte sedan vidare mot badet.
Väl där lyckades jag med konststycket att njuta av att simma och sola och basta och prata och vila och äta och dricka och vara i min väns fina sällskap. Det var precis vad jag behövde. Men jag missade förstås samtalet från läkaren när det väl kom. Kanske tog jag några soldränkta simtag just då? Kanske pratade vi om något viktigt, jag och min vän? Kanske hade jag radioskugga? läkaren lämnade inget meddelande och ringde från privat nummer. När jag ringde specen var det en stressad barnmorska som svarade och som började ifrågasätta varför jag inte passat telefonen när jag visste att jag väntade samtal från läkaren. Tydligen fanns det ingen att prata med nu. Det var försent och de hade för många patienter. Klockan var fyra. Hon tyckte att jag kunde ringa förlossningen. Jag svalde hennes otrevliga sätt för jag tror att jag vet vem hon var. Jag tror att hon är en av dem som jag egentligen tycker om där och valde att tolka det hela som om hon hade en ovanligt stressad dag på jobbet.
När jag sedan kom hem till min förort stannade jag vid busstationen i solen och ringde förlossningen. Därifrån blev jag till sist uppringd av den läkare som från början var tänkt att följa mig särskilt under denna graviditet men som sedan pga en massa ombokningar föll bort. Jag litar på henne. Hon är kunnig och korrekt och vi kom fram till följande: Om jag får symptom under helgen (ont i magen, huvudet) måste jag höra av mig till förlossningen. Annars ska jag in på nya prover på måndag efter lämning på dagis och skola. Då ska jag även vara fastande för ett eventuellt akutsnitt - beroende på provresultaten. Hon menade att visst kunde resultaten idag fortfarande vara "normala" och inte utvecklas åt vare sig HELLP eller havandeskapsförgiftning, men det var helt klart ett "observandum" och med tanke på min historik samt om vi ville undvika sjukdom så fanns det inget skäl att dröja med snittet.
Så kanske redan på måndag?
Usch. Nu kände och såg jag så konstiga fosterrörelser i magen att jag blev nojig. Han ryckte till så därinne. Jag måste nog lägga ifrån mig datorn och fokusera lite på honom...
onsdag 26 augusti 2015
Frågorna i mitt huvud
Är det möjligt att hinna få igång en spontan förlossning på 13 dagar? Eller måste jag halshugga den tanken och fightas för att de plockar ut mitt barn så snart som möjligt istället. Innan jag blir allvarligt sjuk. Slippa den belastningen på min kropp, cut the process short och för alltid leva med att jag kanske om jag hade väntat någon dag till kanske, kanske hade kunnat starta spontant? Men då slippa risken för ruptur. Slippa all sorts smärta. Fem minuter med skalpell och händer som gräver ut barnet ur kroppen. Få upp mitt stora barn på bröstet! Vara nyopererad igen i två månader. Gå igenom själva operationen? Kräva att få opereras trots att jag inte alls vill det?
Vad ska jag göra? Vad ska jag göra, vad ska jag göra?
Jag sitter vaken och tänker i soffan. Jag har somnat och vaknat i omgångar. Jag har svettats och varje gång jag har vaknat har det varit med en känsla av panik. Barnet måste ut, det är dags, vi måste åka in. Magen har känts omöjlig, stor och tung och jag har haft svårt att andas. Svetten över pannan, halsen, mellan brösten. Men så klev jag upp och allt kändes genast lugnare och lillen därinne buffar på mig så fridfullt och mysigt. Jag vill inte skiljas från honom än. Jag tycker om att bära honom. Jag tycker om att ha honom framför mig. Jag är inte redo. Hallå!
Vad ska jag göra?
Jag är så fruktansvärt rädd för att bli sjuk.
Vad ska jag göra? Vad ska jag göra, vad ska jag göra?
Jag sitter vaken och tänker i soffan. Jag har somnat och vaknat i omgångar. Jag har svettats och varje gång jag har vaknat har det varit med en känsla av panik. Barnet måste ut, det är dags, vi måste åka in. Magen har känts omöjlig, stor och tung och jag har haft svårt att andas. Svetten över pannan, halsen, mellan brösten. Men så klev jag upp och allt kändes genast lugnare och lillen därinne buffar på mig så fridfullt och mysigt. Jag vill inte skiljas från honom än. Jag tycker om att bära honom. Jag tycker om att ha honom framför mig. Jag är inte redo. Hallå!
Vad ska jag göra?
Jag är så fruktansvärt rädd för att bli sjuk.
"Det har börjat röra på sig"
Igår var jag på mina regelmässiga undersökningar på SÖS. Jag lämnade urinprov, gjorde flödesmätning och viktuppskattning på barnet med ultraljud, jag låg uppkopplad i CTGn och kollade blodtrycket. Jag hade också ett till samtal med läkaren om datum för snitt - en bortre gräns för hur lång tid den här graviditeten ska få fortgå.
Resultaten var så länge besöket räckte odelat positiva. Jag var då i vecka 36+4. Barnet hade till min stora glädje vänt sig om och låg fixerad med huvudet nedåt. Flödena var bra och fostervattenmängderna normala. Han låg med ansiktet vänt inåt mot min kropp och jag fick inte se honom, bara nacken, öronen och det korta men täta och spretande håret. Läkaren var verkligen djupt ner i bäckenet med den där ultraljudsdosan som de använder, för att kunna mäta huvudet. Det gjorde lite ont i ärret när han tryckte och spände för att komma åt och det fick mig att tänka på ärrens hållbarhet förstås. Barnet väger enligt mätningen 3.3 kg och han är fortfarande en stor bebis enligt kurvorna och tabellerna. Resultatet på urinprovet var blankt och blodtrycket låg på 120/80.
Under läkarsamtalet pratade vi igen om min vilja att föda vaginalt och det blev bestämt att jag skulle få gå så långt som fram till 25 september och försöka komma igång spontant om inte ditt och om inte datt. Läkaren skulle boka snittiden och det kändes betryggande långt fram i tiden. Jag har mycket sammandragningar och känner verkligen att min livmoder är igång och övar. Jag har också känt av det ökade trycket av att huvudet nu ligger nedåt. Allt detta - hela besöket - gjorde mig så förväntansfull och glad. Det var också så nära på en milstolpe vi kunde komma. Vecka 36+5 blev vi inlagda förra gången. Diagnosen HELLP kom dagen efter och andra dottern föddes i vecka 37+1. Gårdagens besök var i vecka 36+4 och alla resultat var positiva!
Men jag tog förstås mitt (enligt egen ordination en veckas försenade) toxprov. Läkaren tyckte först inte att det var nödvändigt (jag var ju frisk!), men gick med på att signera min begäran i alla fall. "Vi kan väl bjuda på det", sa han. Till sist.
Ja. Det var den där lilla detaljen.
Sedan var jag ute i solen och gick på lunch och träffade en kusin och en kusinman som jag knappt tidigare träffat. Jag hade trevligt, jag hade en ny tröja på mig, jag var solbränd och tjock som fasiken men kände mig, tyckte jag, som hälsan själv. Tills då telefonen ringde från privat nummer och min barnmorska fanns i andra änden och sa: "Har du tid att prata?". Har du tid att prata? Jag fattade direkt. Dåliga nyheter. Toxproverna. Resultaten! De hade analyserats på lab och nu skulle allt falla sönder.
"Jo, dina värden har börjat röra på sig", sa hon.
Hon uttryckte sig exakt så, på ordagrant samma sätt som hon gjort två år tidigare. Det var som ett eko från då, eller som att det var samma telefonsamtal. Som en upprepning, en repris.
Det har börjat röra på sig?
Det var levervärdena som nu var förhöjda strax ovanför referensvärdet. Och det var trombocyterna som sjunkit ytterligare. HELLP på inseglig alltså? Jag försökte minnas hur det var. Hur lång tid hade jag haft på mig sedan hon sagt sådär då tills jag sedan blev sjuk? Var det två dygn? Min man kom ihåg tiden som längre. Hur var det? Skräcken och tankarna snurrade.
Läkaren hade tydligen sagt att jag fortfarande mest skulle ta det lugnt. Planeringen skulle vara som uppgjort med nästa check up på tisdag om en vecka. Då med ett självklart toxprov som uppföljning (Jo, just det). Jag skulle också komma in till förlossningen på minsta symptom på huvudvärk eller ont i magen. Ja visst. Jaha. Ja.
Min man hade åkt hem för att hämta våra barn från skolan och dagis. Jag ringde hem allihop till mormor och morfar. Jag behövde ta mig tillbaka till sjukhuset. Jag behövde min journal. Jag behövde få reda på exakt hur lång tid vi hade haft från "det har börjat röra på sig- samtalet" till dess att jag låg inne med HELLP. Jag behövde också veta om resultatet i sig var sämre eller bättre nu än den gången.
Vi stod utanför ingången till förlossningen som även är ingången till specialmödravården. Det var låst och mörkt och tomt därinnanför. Vi trampade på stället. Klockan var snart åtta på kvällen nu. Det finns en massa knappar att trycka på. Porttelefonsknappar, nyckelknappar, en stod det "förlossningen" på men vi tryckte inte på den. Vi kom på att det inte var såhär man skulle göra. Man skulle ju ringa in tidigare. Ringa och kolla om man fick komma in. Man kunde inte bara kliva upp där uppe. Det fanns ingen reception, inget väntrum. Vi gick runt till stora entrén. SÖS in the evening. Strange Place. Kändes som om det pågick en massa skumma affärer bland tatuerade män där. En annan man satt och svor över sitt liv. Han var full. Bara pressbyrån var öppen och där hade de inte numret till förlossningen. Jag hade inte riktigt sinnesro för internet och googlingar på telefonen. Vad jag ville ha var människor omkring mig som jag kunde fråga, som visste hur jag skulle göra. Hur lång tid hade jag på mig tills jag blev allvarligt sjuk?! Jag tyckte huvudvärken kom smygande. Jag lyssnade in mot levern, hur låter den när den börjar ta stryk?
Det blev en googling. Jag klarade det. Jag lyckades ringa upp till förlossningen och en barnmorska svarade efter en signal. Men att försöka sätta henne in i situationen var inte så lätt. "Vadå har du inga symptom nu alltså?" "Och du har fått lugnande besked av läkaren som inte tyckte att du behövde komma in?". Nej, men jag måste få kolla i min journal. Jag måste få veta detta. Jag är rädd, fattar du? Rädd, rädd och behöver kunna ta beslut kring vilka fighter jag ska ta. Det sista sa jag inte. Jag sa att jag var rädd. Punkt.
Vi fick inte komma upp på förlossningen. Men en läkare ringde tillbaka till mig och efter lång tid kunde hon få upp journalanteckningen som jag behövde hitta. Den var från den 23e juli 2013. Mina värden hade börjat röra på sig och var fullt jämförbara med värdena som jag hade fått idag den 25 augusti 2015. Uraterna hade då stigit till 360, nu låg de på 358. Den övre gränsen inom normalintervallet är 350 (den lägre är 155), så i båda fallen handlade det om lätt förhöjda värden. Jag räknade på fingrarna. Från den 23e juli 20133 till den 5e augusti 2013 var det 13 dygn. Inte två. Tretton! Det kändes som jag hade fått ett helt halsband av friska dagar. Jag tackade läkaren i luren och la på.
Men alltså tretton dagar till systemkollaps?
Resultaten var så länge besöket räckte odelat positiva. Jag var då i vecka 36+4. Barnet hade till min stora glädje vänt sig om och låg fixerad med huvudet nedåt. Flödena var bra och fostervattenmängderna normala. Han låg med ansiktet vänt inåt mot min kropp och jag fick inte se honom, bara nacken, öronen och det korta men täta och spretande håret. Läkaren var verkligen djupt ner i bäckenet med den där ultraljudsdosan som de använder, för att kunna mäta huvudet. Det gjorde lite ont i ärret när han tryckte och spände för att komma åt och det fick mig att tänka på ärrens hållbarhet förstås. Barnet väger enligt mätningen 3.3 kg och han är fortfarande en stor bebis enligt kurvorna och tabellerna. Resultatet på urinprovet var blankt och blodtrycket låg på 120/80.
Under läkarsamtalet pratade vi igen om min vilja att föda vaginalt och det blev bestämt att jag skulle få gå så långt som fram till 25 september och försöka komma igång spontant om inte ditt och om inte datt. Läkaren skulle boka snittiden och det kändes betryggande långt fram i tiden. Jag har mycket sammandragningar och känner verkligen att min livmoder är igång och övar. Jag har också känt av det ökade trycket av att huvudet nu ligger nedåt. Allt detta - hela besöket - gjorde mig så förväntansfull och glad. Det var också så nära på en milstolpe vi kunde komma. Vecka 36+5 blev vi inlagda förra gången. Diagnosen HELLP kom dagen efter och andra dottern föddes i vecka 37+1. Gårdagens besök var i vecka 36+4 och alla resultat var positiva!
Men jag tog förstås mitt (enligt egen ordination en veckas försenade) toxprov. Läkaren tyckte först inte att det var nödvändigt (jag var ju frisk!), men gick med på att signera min begäran i alla fall. "Vi kan väl bjuda på det", sa han. Till sist.
Ja. Det var den där lilla detaljen.
Sedan var jag ute i solen och gick på lunch och träffade en kusin och en kusinman som jag knappt tidigare träffat. Jag hade trevligt, jag hade en ny tröja på mig, jag var solbränd och tjock som fasiken men kände mig, tyckte jag, som hälsan själv. Tills då telefonen ringde från privat nummer och min barnmorska fanns i andra änden och sa: "Har du tid att prata?". Har du tid att prata? Jag fattade direkt. Dåliga nyheter. Toxproverna. Resultaten! De hade analyserats på lab och nu skulle allt falla sönder.
"Jo, dina värden har börjat röra på sig", sa hon.
Hon uttryckte sig exakt så, på ordagrant samma sätt som hon gjort två år tidigare. Det var som ett eko från då, eller som att det var samma telefonsamtal. Som en upprepning, en repris.
Det har börjat röra på sig?
Det var levervärdena som nu var förhöjda strax ovanför referensvärdet. Och det var trombocyterna som sjunkit ytterligare. HELLP på inseglig alltså? Jag försökte minnas hur det var. Hur lång tid hade jag haft på mig sedan hon sagt sådär då tills jag sedan blev sjuk? Var det två dygn? Min man kom ihåg tiden som längre. Hur var det? Skräcken och tankarna snurrade.
Läkaren hade tydligen sagt att jag fortfarande mest skulle ta det lugnt. Planeringen skulle vara som uppgjort med nästa check up på tisdag om en vecka. Då med ett självklart toxprov som uppföljning (Jo, just det). Jag skulle också komma in till förlossningen på minsta symptom på huvudvärk eller ont i magen. Ja visst. Jaha. Ja.
Min man hade åkt hem för att hämta våra barn från skolan och dagis. Jag ringde hem allihop till mormor och morfar. Jag behövde ta mig tillbaka till sjukhuset. Jag behövde min journal. Jag behövde få reda på exakt hur lång tid vi hade haft från "det har börjat röra på sig- samtalet" till dess att jag låg inne med HELLP. Jag behövde också veta om resultatet i sig var sämre eller bättre nu än den gången.
Vi stod utanför ingången till förlossningen som även är ingången till specialmödravården. Det var låst och mörkt och tomt därinnanför. Vi trampade på stället. Klockan var snart åtta på kvällen nu. Det finns en massa knappar att trycka på. Porttelefonsknappar, nyckelknappar, en stod det "förlossningen" på men vi tryckte inte på den. Vi kom på att det inte var såhär man skulle göra. Man skulle ju ringa in tidigare. Ringa och kolla om man fick komma in. Man kunde inte bara kliva upp där uppe. Det fanns ingen reception, inget väntrum. Vi gick runt till stora entrén. SÖS in the evening. Strange Place. Kändes som om det pågick en massa skumma affärer bland tatuerade män där. En annan man satt och svor över sitt liv. Han var full. Bara pressbyrån var öppen och där hade de inte numret till förlossningen. Jag hade inte riktigt sinnesro för internet och googlingar på telefonen. Vad jag ville ha var människor omkring mig som jag kunde fråga, som visste hur jag skulle göra. Hur lång tid hade jag på mig tills jag blev allvarligt sjuk?! Jag tyckte huvudvärken kom smygande. Jag lyssnade in mot levern, hur låter den när den börjar ta stryk?
Det blev en googling. Jag klarade det. Jag lyckades ringa upp till förlossningen och en barnmorska svarade efter en signal. Men att försöka sätta henne in i situationen var inte så lätt. "Vadå har du inga symptom nu alltså?" "Och du har fått lugnande besked av läkaren som inte tyckte att du behövde komma in?". Nej, men jag måste få kolla i min journal. Jag måste få veta detta. Jag är rädd, fattar du? Rädd, rädd och behöver kunna ta beslut kring vilka fighter jag ska ta. Det sista sa jag inte. Jag sa att jag var rädd. Punkt.
Vi fick inte komma upp på förlossningen. Men en läkare ringde tillbaka till mig och efter lång tid kunde hon få upp journalanteckningen som jag behövde hitta. Den var från den 23e juli 2013. Mina värden hade börjat röra på sig och var fullt jämförbara med värdena som jag hade fått idag den 25 augusti 2015. Uraterna hade då stigit till 360, nu låg de på 358. Den övre gränsen inom normalintervallet är 350 (den lägre är 155), så i båda fallen handlade det om lätt förhöjda värden. Jag räknade på fingrarna. Från den 23e juli 20133 till den 5e augusti 2013 var det 13 dygn. Inte två. Tretton! Det kändes som jag hade fått ett helt halsband av friska dagar. Jag tackade läkaren i luren och la på.
Men alltså tretton dagar till systemkollaps?
fredag 21 augusti 2015
Vecka 36+0
Jo, jag går in i vecka 37 idag och i morse var det ett piller mindre att svälja ner vid frukost: Jag har slutat med Trombyl, mitt lilla livräddningshjärta, min lilla armpuff, min enda möjligen verksamma kur mot havandeskapsförgiftning...
På sängbordet nu en rykande kopp hallonbladsthé och tidigare idag kände jag puffar mot urinblåsan. inte sparkar utan puffar. Som av händer vända nedåt. Han kanske visst har vänt sig? May förlossningsförberedelserna begin...
På sängbordet nu en rykande kopp hallonbladsthé och tidigare idag kände jag puffar mot urinblåsan. inte sparkar utan puffar. Som av händer vända nedåt. Han kanske visst har vänt sig? May förlossningsförberedelserna begin...
onsdag 19 augusti 2015
Det drar ihop sig...
Det är tidig, tidig morgon. Utanför mina fönster, i glipan mellan träden, ser jag att det ligger dimma och dansar över min skärva av Mälaren. Det ska bli en till sådan där augustidag. Yngsta dottern väckte mig för en liten stund sedan, hon stod utanför dörren till vårt sovrum och snyftade kommunikativt för att få komma in. Jag vaknar alltid på en gång - det tror jag i alla fall, jag öppnar, hon stapplar in i rummet, klättrar upp i sängen och jag lägger mig bredvid. Hon får ligga vid bröstet och somnar om och det brukar jag också göra men inte idag. Bebisen i magen trycker upp mot revbenen på höger sida och funderingarna efter gårdagen kryper upp under skinnet på mig, stiger mot hjärnan som vaknar till. Han har alltså lagt sig i säte nu. Jag är i vecka 35+6 och han ligger med huvud, händer och fötter upp på höger sida. Känner jag på magen där kan jag känna att den bular ut och jag föreställer mig hur jag klappar på hans huvud. Men alltså: I säte. Jag kommer förstås inte få föda detta barn i säte. Ligger han kvar på detta vis blir det snitt vare sig jag vill det eller inte. Det är till och med oklart om det kommer att göras några vändningsförsök. Läkarna verkar ändå så skeptiska till min vilja att föda vaginalt. Fast jag fick alltså inga klara besked om detta. Förutom att om det skulle vändas skulle det inte ske förrän om en vecka och eftersom han under veckan som gått faktiskt har vänt sig så är det inte omöjligt att han lyckas med det igen på egen hand. Han har tydligen fortfarande mycket fostervatten att röra sig i och han ligger inte fixerat med rumpan nedåt. Under ultraljudet såg jag honom vrida sig runt "sin egen axel" lite och det var enligt läkaren ett gott tecken på att han fortfarande kanske skulle kunna slå runt ett halvt varv...
Men nu är det alltså morgon och jag känner honom där under revbenen, det är trångt och det triggar igång sammandragningar när han trycker åt det hållet. Jag upplever det som att mina sammandragningar har börjat i det hörnet av livmodern jämt och att de nu triggas allt mer av trycket av hans huvud, händer och kropp...
Jag blev under gårdagens läkarbesök så överraskad av detta besked att jag glömde be om mina extra toxprover, som alltså enligt min egen ordination skulle ha tagits igår. För två veckor sedan tog jag dem senast och då hade mina trombocyter slutat sjunka lika dramatiskt som de hade gjort tidigare och det lugnade mig möjligtvis så till den grad att jag kunde unna mig att "glömma dem" igår. Men! Idag irriterar det mig. Jag vill ju hålla koll på den biten. Monitor my blood. Jag glömde också att fråga om det är så att jag egentligen ska sluta med Trombyl redan nu. Det pratas om vecka 36 och jag är ju framme vid vecka 36 imorgon. Jag har ett sår nedanför örat som jag bara behöver pilla lite, lite på för att det ska springa läck och blodet välla fram som en liten flod - det ser riktigt scarry ut, och jag funderar på hur bra det är nu att vara så lättblödande i sluttampen. Samtidigt som jag har satt så mycket tilltro till mina små Trombyltabletter - som ju varit och är den enda medicinering jag har haft - att jag verkligen behöver höra någon säga att det är okej. Att du kan gott sluta med dem nu. Ingen sa så igår och ingen stack mig i armen. Allt handlade om att bebisen vänt sig.
Förutom blodtrycket som togs och som låg på 120/75
Urinet som visade neg på protein men positivt på vita blodkroppar (skulle skickas till lab, jag kanske har urinvägsinfektion?).
Annars: JAG MÅR BRA! JAG ÄR HÖGGRAVID OCH MÅR HELT JÄVLA BRA!
Och det största av allt: JAG HAR NUMER EN DOTTER SOM GÅR I ETTAN. Jag var på hennes upprop igår och hon var fantastisk: stolt och modig och glad och tuff och så himla, himla fin!
Skolåldern har börjat. Vardagen är tillbaka och vi har definitivt kommit hem från landet...
Men nu är det alltså morgon och jag känner honom där under revbenen, det är trångt och det triggar igång sammandragningar när han trycker åt det hållet. Jag upplever det som att mina sammandragningar har börjat i det hörnet av livmodern jämt och att de nu triggas allt mer av trycket av hans huvud, händer och kropp...
Jag blev under gårdagens läkarbesök så överraskad av detta besked att jag glömde be om mina extra toxprover, som alltså enligt min egen ordination skulle ha tagits igår. För två veckor sedan tog jag dem senast och då hade mina trombocyter slutat sjunka lika dramatiskt som de hade gjort tidigare och det lugnade mig möjligtvis så till den grad att jag kunde unna mig att "glömma dem" igår. Men! Idag irriterar det mig. Jag vill ju hålla koll på den biten. Monitor my blood. Jag glömde också att fråga om det är så att jag egentligen ska sluta med Trombyl redan nu. Det pratas om vecka 36 och jag är ju framme vid vecka 36 imorgon. Jag har ett sår nedanför örat som jag bara behöver pilla lite, lite på för att det ska springa läck och blodet välla fram som en liten flod - det ser riktigt scarry ut, och jag funderar på hur bra det är nu att vara så lättblödande i sluttampen. Samtidigt som jag har satt så mycket tilltro till mina små Trombyltabletter - som ju varit och är den enda medicinering jag har haft - att jag verkligen behöver höra någon säga att det är okej. Att du kan gott sluta med dem nu. Ingen sa så igår och ingen stack mig i armen. Allt handlade om att bebisen vänt sig.
Förutom blodtrycket som togs och som låg på 120/75
Urinet som visade neg på protein men positivt på vita blodkroppar (skulle skickas till lab, jag kanske har urinvägsinfektion?).
Annars: JAG MÅR BRA! JAG ÄR HÖGGRAVID OCH MÅR HELT JÄVLA BRA!
Och det största av allt: JAG HAR NUMER EN DOTTER SOM GÅR I ETTAN. Jag var på hennes upprop igår och hon var fantastisk: stolt och modig och glad och tuff och så himla, himla fin!
Skolåldern har börjat. Vardagen är tillbaka och vi har definitivt kommit hem från landet...
torsdag 13 augusti 2015
läkarcheck 34+5
Jag har varit på min veckokontroll. Und alles gut!
Flödena fina, barnet väger uppskattningsvis ca 2900 gram och ligger stadigt och följer den övre normala kurvan. Barnet har vänt sig och ligger nu med huvudet nedåt, inte fixerat men ändock. Det kvar bra. CTGkurvan blev godkänd.
Mina urinprover var normala och mitt blodtryck låg på 120/80, kanske lite högre än tidigare för att jag är förkyld?
Hela kontrollproceduren tog 3 timmar och jag hann träffa två läkare, en läkarkandidat och två barnmorskor. Jag satt i två väntrum och drack mina muggar med bubbelvatten.
Under det avslutande läkarsamtalet kom först min ordinarie barnmorska in och sa att hon om två veckor vill undersöka mig inför en eventuell vaginal förlossning. Det kändes helt plötsligt som så överskådligt och därför inom räckhåll. "Javisst" sa jag och min känsla var och är fortfarande att två veckor kommer att förflyta just så här. Dag för dag i ett makligt lugnt tempo. Väldigt lite dramatik, väldigt mycket sommar... Så. Tänk?
Läkaren hade inte hunnit gå igenom min journal och bad mig uppdatera honom. Varför var jag här? Jag uppdaterade honom och han frågade "Och varför vill du föda vaginalt egentligen?". Han menade att han trodde att jag kanske var ensam i Sverige om att vilja det efter mina två snitt (vilket jag vet att jag INTE är, men ändå). Jag svarade: "Jag vill göra det här själv, jag vill ha den erfarenheten också, jag vill ha så lite läkare och knivar inblandade som möjligt". Han sa precis som den förra sagt att när "patientviljan" är så stark (Vilket förstås fick mig att börja fundera: Är min patientvilja verkligen det? Stark? Kan man vilja något starkt som man inte ens egentligen vet vad det innebär? Vet jag inte egentligen bara vad jag INTE vill? Jag vet att jag inte vill bli opererad, jag vet att jag inte vill ha livmoderruptur, jag vet att jag inte vill bli sjuk, jag vet att jag inte vill att någonting ska hända med barnet - det vet jag. Starkt. Men jag vet ingenting om vaginala förlossningar. Mer än hur pinvärkar känns, och hur konstiga dygn kan sova när man inte får sova...) Men hur som helst. Han sa att när patientviljan är så stark är det riktigt att tillåta ett försök, om jag kom in med mina egna värkar och inte gick för länge över tid, samt om jag inte blev sjuk först. Hela scenariot är som sagt omgärdat av snittscenarion men han fick mig ändå att tänka att det kanske skulle kunna gå. Passera genom nålsögat där. Han sa att han med intresse skulle följa utgången av min kamp, mitt patientfall. Jag kände mig lite förvirrad men ändå lyft på något slags möjlighetens domkraft. Tänk, tänk, tänk?
Och ändå. Vad är det jag håller på med? Varför inte bara ta det säkra snittet? Ordning, kontroll och översyn. Läkarmakt, sårvård, operationströtthet, propprisk, eftersmärta?
Nu ska vi åka ut i skogen. Vi har en kolonilott där och vi ska njuta av en sista sommarlovsvecka innan sexåringen börjar ettan på onsdag. Blåbär, bad, sommar i P1 och fest på Rosenhill!
Flödena fina, barnet väger uppskattningsvis ca 2900 gram och ligger stadigt och följer den övre normala kurvan. Barnet har vänt sig och ligger nu med huvudet nedåt, inte fixerat men ändock. Det kvar bra. CTGkurvan blev godkänd.
Mina urinprover var normala och mitt blodtryck låg på 120/80, kanske lite högre än tidigare för att jag är förkyld?
Hela kontrollproceduren tog 3 timmar och jag hann träffa två läkare, en läkarkandidat och två barnmorskor. Jag satt i två väntrum och drack mina muggar med bubbelvatten.
Under det avslutande läkarsamtalet kom först min ordinarie barnmorska in och sa att hon om två veckor vill undersöka mig inför en eventuell vaginal förlossning. Det kändes helt plötsligt som så överskådligt och därför inom räckhåll. "Javisst" sa jag och min känsla var och är fortfarande att två veckor kommer att förflyta just så här. Dag för dag i ett makligt lugnt tempo. Väldigt lite dramatik, väldigt mycket sommar... Så. Tänk?
Läkaren hade inte hunnit gå igenom min journal och bad mig uppdatera honom. Varför var jag här? Jag uppdaterade honom och han frågade "Och varför vill du föda vaginalt egentligen?". Han menade att han trodde att jag kanske var ensam i Sverige om att vilja det efter mina två snitt (vilket jag vet att jag INTE är, men ändå). Jag svarade: "Jag vill göra det här själv, jag vill ha den erfarenheten också, jag vill ha så lite läkare och knivar inblandade som möjligt". Han sa precis som den förra sagt att när "patientviljan" är så stark (Vilket förstås fick mig att börja fundera: Är min patientvilja verkligen det? Stark? Kan man vilja något starkt som man inte ens egentligen vet vad det innebär? Vet jag inte egentligen bara vad jag INTE vill? Jag vet att jag inte vill bli opererad, jag vet att jag inte vill ha livmoderruptur, jag vet att jag inte vill bli sjuk, jag vet att jag inte vill att någonting ska hända med barnet - det vet jag. Starkt. Men jag vet ingenting om vaginala förlossningar. Mer än hur pinvärkar känns, och hur konstiga dygn kan sova när man inte får sova...) Men hur som helst. Han sa att när patientviljan är så stark är det riktigt att tillåta ett försök, om jag kom in med mina egna värkar och inte gick för länge över tid, samt om jag inte blev sjuk först. Hela scenariot är som sagt omgärdat av snittscenarion men han fick mig ändå att tänka att det kanske skulle kunna gå. Passera genom nålsögat där. Han sa att han med intresse skulle följa utgången av min kamp, mitt patientfall. Jag kände mig lite förvirrad men ändå lyft på något slags möjlighetens domkraft. Tänk, tänk, tänk?
Och ändå. Vad är det jag håller på med? Varför inte bara ta det säkra snittet? Ordning, kontroll och översyn. Läkarmakt, sårvård, operationströtthet, propprisk, eftersmärta?
Nu ska vi åka ut i skogen. Vi har en kolonilott där och vi ska njuta av en sista sommarlovsvecka innan sexåringen börjar ettan på onsdag. Blåbär, bad, sommar i P1 och fest på Rosenhill!
torsdag 6 augusti 2015
Sjukdomen som motivator?
Jo, jag har en fundering. Kanske är det så att all denna sjukdomserfarenhet kickar igång en än värre graviditetslängtan i mig (och i andra som blir sjuka under sina graviditeter)? Kanske blir frågan om graviditeter än viktigare, känsligare, större för att vi blir sjuka? kanske skaffar vi sjuklingar i själva verket fler barn till våra familjer? Jag har vänner som bara ploppar ut sina barn som inte alls är lika sugna som jag på att försöka igen. de fokuserar på allt praktiskt kanske. För dem är det en mindre dramatisk händelse i livet. för mig är den kantad med så stora känslor och så mycket dramatik och kontraster. Den blir kanske extra förhöjd av det?
Check i vecka 33+5
Jag bytte bort en dag på sjukhuset mot en dag i solen på stranden och var mycket nöjd med mig själv. Barnen kiknade och skrattade i vattnet. Jag blåste upp badpuffar och käkade ballerinakex på filten, läste lite där jag kunde, badade från bryggan. Hade sommar. Dagen efter klev jag ur bilen i ösregn vid specen. Passerade igenom mina kontroller, check, check, check. Flödena i navelsträngen var bra. CTGn fin. Urinet negativt och blodtrycket låg på 120/70. Toxblodprovet togs men jag har ännu ej hört resultatet vilket alltså betyder att jag fortfarande har värden inom normalspannet. Frågan är om trombocyterna har fortsatt att sjunka eller inte och svaret på det ligger ett telefonsamtal bort. Det är ett problem med detta och det är att min telefon och alla mina kontakter är nedsläckta och döda. Telefonen gav upp andan i skogen vid stugan. Ett tag kändes det som en dålig film. Tänk nödsituation. Tänk att vara fast i vildmarken. Tänk att inte kunna nås eller nå någon. Men jag la undan alla sådana tankar. Det gällde att komma hem och rota fram en annan telefon. byta simkort. hitta alla nödvändiga nummer. Så nu är det fixat.
Jag hade också ett första snack med en förlossningsläkare igår. För att vara en "gammal räv" som min barnmorska sa var han väldigt ung. Vi pratade om möjligheteten för mig att få föda vaginalt med mina två snitt på livmodern och jag poängterade det som jag allt som oftast poängterar att det verkar vara samma riskprocent att föda vaginalt med två snitt på magen om man startar spontant som det var för mig att bli igångsatt med ett snitt på magen, som jag ju försökte med förra gången. Förlossningsläkaren höll med men sa också att det var därför som de övervägde att sluta försöka sätta igång förlossningar på kvinnor som var snittade en gång. Risken för livmoderruptur är kanske inte jättestor men det är en så pass alvarlig komplikation. Han sa dock att jag kommer att få försöka föda vaginalt om jag startar spontant innan vecka 41. Gör jag inte det blir det snitt så detta är min bortre gräns. Vecka 41 är lika med den 24 september. Jaha. Blir jag sjuk innan dess blir det snitt och samma sak om förlossningsförloppet inte skulle fortlöpa normalt (de kommer inte sätta in några värkstimulerande hormon eller använda sig av andra metoder), och skulle livmodern visa tendenser till ruptur blir det urakut snitt. En vaginal förlossning för mig skulle också innebära att jag tillbringade hela förlossningen på sjukhus med övervakning och att jag alltså inte skulle få ha någon latensfas hemma i soffan med filmer och pizza och sådant där som man kanske skulle vilja? Men det spelar ingen roll. Jag vill att de ska ha kontroll. Jag vill inte riskera mer än nödvändigt.
Förlossningsläkaren sa också det som jag ju redan så väl vet. Det blir antagligen snitt. Jag blir antagligen sjuk. Jag har min historik och mitt notch-score. Ju längre tiden går desto högre blir risken.
Sedan pratade vi om sterilisering. Han menade att det var en ganska dålig idé att gå igenom en sterilisering under ett troligtvis akut förlopp som ett snitt i så fall skulle vara för mig. Fokus skulle ligga på barnet och hälsan och andra beslut var svåra att rymmas i en sådan situation. jag tror att jag håller med honom. det kan bli för kaotiskt. Dessutom sa han att det nu finns en annan metod att sterilisera sig som inte innefattar operation genom buken. Istället kunde man via slidan och tappen nå äggledarna och på något sätt få dem att blockeras. Detta ingrepp skulle kunna göras vid ett senare tillfälle när det beslutet kunde få tas separat från allting annat. Nå. Jag vet inte. jag har mina papper i ordning och kan fortfarande få det gjort under operationen om jag vill det. Just nu lutar det åt nej, men vi får se...
jag kom hem till mörka himlar i förorten och huvudvärk. Jag har aldrig hatat huvudvärk så mycket som jag gör just nu. Det tickar igång all möjlig oro. Jag svalde en Alvedon och gick och la mig.
Jag hade också ett första snack med en förlossningsläkare igår. För att vara en "gammal räv" som min barnmorska sa var han väldigt ung. Vi pratade om möjligheteten för mig att få föda vaginalt med mina två snitt på livmodern och jag poängterade det som jag allt som oftast poängterar att det verkar vara samma riskprocent att föda vaginalt med två snitt på magen om man startar spontant som det var för mig att bli igångsatt med ett snitt på magen, som jag ju försökte med förra gången. Förlossningsläkaren höll med men sa också att det var därför som de övervägde att sluta försöka sätta igång förlossningar på kvinnor som var snittade en gång. Risken för livmoderruptur är kanske inte jättestor men det är en så pass alvarlig komplikation. Han sa dock att jag kommer att få försöka föda vaginalt om jag startar spontant innan vecka 41. Gör jag inte det blir det snitt så detta är min bortre gräns. Vecka 41 är lika med den 24 september. Jaha. Blir jag sjuk innan dess blir det snitt och samma sak om förlossningsförloppet inte skulle fortlöpa normalt (de kommer inte sätta in några värkstimulerande hormon eller använda sig av andra metoder), och skulle livmodern visa tendenser till ruptur blir det urakut snitt. En vaginal förlossning för mig skulle också innebära att jag tillbringade hela förlossningen på sjukhus med övervakning och att jag alltså inte skulle få ha någon latensfas hemma i soffan med filmer och pizza och sådant där som man kanske skulle vilja? Men det spelar ingen roll. Jag vill att de ska ha kontroll. Jag vill inte riskera mer än nödvändigt.
Förlossningsläkaren sa också det som jag ju redan så väl vet. Det blir antagligen snitt. Jag blir antagligen sjuk. Jag har min historik och mitt notch-score. Ju längre tiden går desto högre blir risken.
Sedan pratade vi om sterilisering. Han menade att det var en ganska dålig idé att gå igenom en sterilisering under ett troligtvis akut förlopp som ett snitt i så fall skulle vara för mig. Fokus skulle ligga på barnet och hälsan och andra beslut var svåra att rymmas i en sådan situation. jag tror att jag håller med honom. det kan bli för kaotiskt. Dessutom sa han att det nu finns en annan metod att sterilisera sig som inte innefattar operation genom buken. Istället kunde man via slidan och tappen nå äggledarna och på något sätt få dem att blockeras. Detta ingrepp skulle kunna göras vid ett senare tillfälle när det beslutet kunde få tas separat från allting annat. Nå. Jag vet inte. jag har mina papper i ordning och kan fortfarande få det gjort under operationen om jag vill det. Just nu lutar det åt nej, men vi får se...
jag kom hem till mörka himlar i förorten och huvudvärk. Jag har aldrig hatat huvudvärk så mycket som jag gör just nu. Det tickar igång all möjlig oro. Jag svalde en Alvedon och gick och la mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)