Är det möjligt att hinna få igång en spontan förlossning på 13 dagar? Eller måste jag halshugga den tanken och fightas för att de plockar ut mitt barn så snart som möjligt istället. Innan jag blir allvarligt sjuk. Slippa den belastningen på min kropp, cut the process short och för alltid leva med att jag kanske om jag hade väntat någon dag till kanske, kanske hade kunnat starta spontant? Men då slippa risken för ruptur. Slippa all sorts smärta. Fem minuter med skalpell och händer som gräver ut barnet ur kroppen. Få upp mitt stora barn på bröstet! Vara nyopererad igen i två månader. Gå igenom själva operationen? Kräva att få opereras trots att jag inte alls vill det?
Vad ska jag göra? Vad ska jag göra, vad ska jag göra?
Jag sitter vaken och tänker i soffan. Jag har somnat och vaknat i omgångar. Jag har svettats och varje gång jag har vaknat har det varit med en känsla av panik. Barnet måste ut, det är dags, vi måste åka in. Magen har känts omöjlig, stor och tung och jag har haft svårt att andas. Svetten över pannan, halsen, mellan brösten. Men så klev jag upp och allt kändes genast lugnare och lillen därinne buffar på mig så fridfullt och mysigt. Jag vill inte skiljas från honom än. Jag tycker om att bära honom. Jag tycker om att ha honom framför mig. Jag är inte redo. Hallå!
Vad ska jag göra?
Jag är så fruktansvärt rädd för att bli sjuk.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar