Tre brokiga féer på tre månader

När min son var tre månader gammal hade han redan träffat många viktiga och fantastiska personer som jag tänker skänkt honom en massa inspiration och glädje och begåvning att brås på och utvecklas av. Jag tänker på familjen, vännerna, kompisbarnen, hans syskon och ja... hans föräldrar faktiskt. Väven av människors värme och ande och kunskaper som ligger runt dem och som vi ingår i och medskapar med våra egna trådar och färger när vi möts. De möten och sammanhang och det språk som blir till mellan människor kan kanske påverka våra små att ta till sig världen som en i bästa fall hoppfull och fin och spännande värld att vara och verka i. En väv alltså, som vi alla bidrar till? Jo men varför inte? Den är kanske lite som nätstegen i en klätterställning. Barnen ska klättra upp i den medan de växer och sedan kommer de se sig vida omkring där uppifrån.
   Min pojke hade alltså innan han ens fyllde tre månader förutom alla dessa viktiga möten med personer i min och vår direkta närhet också förunnats möta tre personer som jag inte känner, men som är stora personligheter inom sina respektive fält, nämligen litteraturens, politikens och medicinens fält. jag tänker skriva om dem som féer här. Eller som tre vise män som spillt lite av sin tid i min sons nyfödda närhet.
   Jag ska berätta. Det började redan på fredagen efter hans födelse då han mottog en liten blessing av Jonas Hassen Khemiri. Det var i dagarna innan hans roman "Allt jag inte minns" kom ut och som sedan, vet vi nu, kom att föräras med Augustpriset. Tänk! Någon månad senare gick jag och sonen på en frukost i Sickla Strand för att höra Gudrun Schyman prata på ett homeparty. Hon talade om alla människors likvärdighet som princip versus dominansstrukturerna som är evidenta i verkligheten. Pengars betydelse till exempel och könets. Hon pratade om hur olika socioekonomiska grupper skapar olika intresselogiker som i sin tur hamnar i konflikt med andra socioekonomiska gruppers logiker. Men att det inom varje socioekonomisk grupp ändå finns en inbyggd och ofta osynliggjord intressekonflikt mellan just kvinnor och män och att ett förändringsarbete med att justera just den intressekonflikten på sikt skulle medföra förändringar i hela den socioekonomiska grundstrukturen. Jag och sonen stod där och vaggade och lyssnade tillsammans och jag kände hennes engagemang pumpa runt som blod i oss. Ja! Saker måste ändras! Vi kan till exempel inte gå med i NATO! Gudrun Schyman hälsade min son välkommen till världen (och passade på att tala om föräldraförsäkringen i relation till pensionen). Hennes parti kommer snart in i Riksdagen. Jo, det gör det!
  Och så i december, strax innan min son fyllde tre månader,  mötte han till sist också Stefan Hansson som är professor vid Lunds universitet och överläkare på prenatalavdelningen på Malmö sjukhus som kanske, kanske kommer vara den som snart lanserar ett läkemedel för behandling av havandeskapsförgiftning. Som i så fall borde få ett nobelpris i medicin! Ja, tänk!

Jag och min son tackar alla féerna för storartade bidrag för en bättre värld. Tackar tre gånger i vardera riktningen. Tackar fyra för att vi får ingå i en varm och skön och inspirerande väv bland vänner och familj och alla de våra och bästa människorna.


Här kan ni titta på Gudrun Schyman när hon homeparty-talar!

Och här kan ni se Seinabo Sey presentera Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns

Och här kan ni läsa om Stefans arbete för att få fram ett läkemedel   

Irriterande saker/osunda bostadsvärdar

Jag irriterar mig på vissa bostadsbolag. Här sitter jag och hoppas på att kunna hitta en större lägenhet efter (bara!) SEX år i bostadskön. Vi bor nu i en trea på 74 kvadrat med irriterande öppen planlösning som gör att allt som sägs och görs här hemma hörs av alla närvarande oavsett var i lägenheten man befinner sig. Det saknas ganska många dörrar. Jag tycker egentligen att alla människor borde få ha en egen dörr att kunna stänga om sig när de behöver det. Det borde skrivas in som standard när de planerar lägenheter: rätten till en egen dörr. I denna lägenhet finns totalt två dörrar (bortsett från toadörren) och vi är fem personer och en katt...

Så: Jag kollar vad som kommer in på bostadskölistan. Det är lite, kan jag erkänna, deprimerande. Det mesta är sålt. Det andra är litet och väldigt dyrt. Långt från stan. Men! Se där! Ett radhus i... Rimbo. Jag känner hopp. Det är väl inte så långt bort, eller? Rimbo ligger i...? Googeligoogeli: Norrtälje! Okej. Det skulle kunna bli ett helt nytt liv... närhet till skärgården och allt. Barnen kan springa ute? Fint, kanske? Värt ett försök i alla fall. Och kolla där, det är 127 kvadrat! Ett helt palats! Klart att det är många, många, många, många framför oss i kön, men man vet ju aldrig? Jag anmäler vårt intresse ändå. För vad är väl inte 127 kvadrat med en massa dörrar och våningsplan och liten trädgård? *suckar och drömmer om ett eller annat sorts privatliv*.

Innan jag anmäler mitt intresse måste jag bocka för att jag tagit del av just detta bostadsföretags regler för inflyttning. Det är en lista med regler och en liten ruta att sätta bock i längst ner. Och det är förstås där det fuckar ur. Inte ekonomiskt. Nej tänk. Men där: De har en maxgräns på fyra personer i hushållet!

Vänta va?

Fyra personer?

Vi pratar om ett radhus på 127 kvadrat! Med trädgård!

I den lilla förklarande texten står det att bostadsföretaget vill motverka osunda levnadsförhållanden och trångboddhet. Jag läser igen: OSUNDA levnadsförhållanden? Trångboddhet. Nej, jag fattar noll. Ska varje person ha tillgång till minst 55-56 egna kvadrat för att inte bostadsförhållandena ska bli osunda? Vilken verklighet lever de i? Vilket otroligt äckligt snobberi. Vilken  paternalism. Jag skrattar tills jag gråter. Bostadsfrågan i den här staden är en ödesfråga och här sitter till exempel det här lilla bostadsföretaget i Rimbo och har åsikter om OSUNDA levnadsförhållanden.

Så här kommer listan på irriterande saker as of today:

1. Snobbiga och allmänt osunda hyresvärdar som inte tar sitt ansvar i bostadskrisens Stockholm
2. Begreppet "osunda boendeformer"
3. Bostadskön, bostadssituationen, bostadspolitiken, bostadsbristen plus alla bostadsord som går att associeras till staden Stockholm
4. Öppna planlösningar samt
5. Bristen på bra, gedigna dörrar som var och en som behöver det kan få vara ifred bakom

mått på tid

Jag mäter tiden som gått sedan jag var gravid och födde barn för sista gången. Jag kan nästan få lite svindel. Han är redan drygt fyra månader! Och jag är fyra månader efter all den där storslagna dramatiken. Jag mäter: Dagarna hos försäkringskassan som tickar ner, pojkens kurvor som visar den uppåtgående vikten, längden, huvudomfånget - pappret som jag får i handen efter varje besök på BVC - det är tid som räknas. Förpackningarna som jag slänger, tomma och förbrukade i soporna, de som jag köpte under graviditeten och inför förlossningen: Vitaminburken, niferexförpackningen, hallonbladstheet som snart är slut. Hälsokost-duschcremen som doftade så himla gott, mandeloljan som man skulle smörja in magen och underlivet med, allt det där som har tagit slut och som inte är lika viktigt längre. Det är tid. Och alla kläder som jag viker undan. Gravidkläderna som jag skickat vidare till min vän, bebiskläderna i storlek femtio och femtiosex, den första bärsjalen som han nu är för tung för. Det är mått på tid. Det är delvis sentimentala handlingar att packa ner dessa mjuka små tygbitar och rensa bort. För jag gör det nu för sista gången. Dagarna som rinner iväg, hur jag håller på att vänja mig vid att skriva 2016, att det inte längre är det året som han föddes!

Jag är klar nu. Det finns befrielse i det också. Det är sentimentalt till viss del, jag kan gråta i huvudet när jag lägger undan en söt liten pyjamas med bebisdoft i, men när jag till exempel tänker på hur vi snart kan få göra oss av med liggvagnen , när jag tänker på att få kasta mina utslitna gamla amningsbehåar så känner jag redighet och tillfredställelse och... ja, befrielse. Nya tider är på väg. Nytt fokus. Barn som går själva. Hela nätter kanske? Arbetsro. Mer självständighet någonstans långt där borta vid horisonten? Vi är på väg! Det är spännande... också.

Amningen ja. Jag måste snart skriva lite mer fokuserat om den...

Stjärnfall

Jag och min man fick se ett sådant vansinnigt stjärnfall ikväll just som vi åkte över Tranebergsbron. Det föll över halva himlen, trots att himlen var ljus av ett litet molndis som lystes upp underifrån av stadens alla lampor. Stjärnan föll och vi hann med, den föll inte i någon särskilt hög hastighet. "Woooowooowoow", hann vi säga innan den upphörde strax ovanför taken i väster. "Det såg ju ut som om den föll ner", sa jag. Dottern i baksätet sa att hon önskade att den hade landad på taket till vår bil. Hon tänkte sig säkert något litet, som en flinga eller ett klistermärke som glittrade, tror jag. Men hon hade inte sett hur stjärnfallet såg ut i framrutan. Det var inte litet och det var inte lätt. Jag svarade henne att vi nog skulle vara glada för att det inte fallit ner på vår bil. Hur som helst fick detta märkvärdiga stjärnfall mig att åter igen tänka på David Bowie. Ground Control to Major Tom, ödsligheten när kretsarna dör och han flyter bort i låten. Rymden. Döden. Och därifrån började jag minnas två mardrömmar som jag drömt en natt på sjukhuset. Det var den där åskvädersnatten då rutorna skallrade på SÖS, ett dygn efter min sons födelse. Jag drömde i en första sekvens om två ormar som kom ringlande rakt upp från marken mot mitt ansikte. De ringlade som i vatten genom luften. Jag stod på en skogsstig vid en sjö och fick lov att parera och ducka. Den ena ormen var stor och den andra ormen var liten och hetsig och jag visste på något sätt att det var en ormhona med en av sina ungar. En äsping. Hade jag inte duckat hade jag blivit biten i ansiktet. Men nu lät de mig vara och simmade förbi mig utan att ta notis om mig. Jag hade bara råkat stå där de skulle fram. Det hade varit en olyckshändelse om vi hade krockat och de hade bitit mig - inte på något sätt ondska. Bara otur. Eller? Jag var inte helt säker. Jag vaknade och svettades och såg på min son, hörde åskan som gick och såg rummet blinka och blixtra. Lugnade mig och föll in i en ny sömn och drömde att jag vaknande strax därefter och att rummet blinkade och blixtrade. Mina lakan knarrade mot plasten i madrassen när jag reste mig upp. Jag var helt ensam, men det var samma sjukhusrum, med spegeln ovanför handfatet och fönstret mot åskvädret bakom mig. Varför var jag ensam? Jag ville ha dem hos mig. Jag gick ut i korridoren. Där var allt slitet, målerierna flagnade, lamporna var trasiga och det drog som om huset saknade fönster och dörrar åt alla håll, som om det stod öppet överallt, övergivet som ett rivningshus. Korridoren och alla dörrarna till de andra sjukhusrummen - de var samma, det var utan tvekan BB-avdelningen men ingen var där och alltihop såg ut som om det höll på att vittra sönder. Jag gick in i matsalen och där stod delar av gammal köksutrustning. Ett avstängt kylskåp, en bänk, en övergiven trasig stol. En golvbrunn. Fortfarande ven det där draget genom huset och allt var färglöst och grått och från bakom diskbänken kände jag plötsligt närvaron av något. Eller någon? En råtta! En liten slinkig råtta kilade fram över golvet. Jag vaknade igen med hjärtat bankande. Jag låg i rummet som blixtrade och blinkade och lakanen gnisslade och knarrade mot plasten i madrassen. Jag svettades. Men här låg sonen på bröstet och sov så gott och mannen låg och snarkade på britsen bredvid. Jag hade fått vakna i rätt rum den här gången. Livets rum, något som jag delade med de andra. Jag skulle få fortsätta att vara mamma till den där lilla varma, fjuniga pojken som luktade så himla gott, som av mandel och överkokta makaroner. Vi skulle få lämna döden bakom oss. Jag skulle inte vittra sönder, inte isoleras, inte bli övergiven, ensam eller invaderad. Vi skulle få tid tillsammans. Det alternativa scenariot var lika verkligt som detta, lika närvarande var döden som den där äckliga råttan i matsalen bakom bänken, men jag hade som sagt fått vakna i rätt rum, jag hade inte blivit biten, jag hade haft tur.

Havandeskapsförgiftning på p1 morgon

Hörde ett reportage på p1 morgon idag. Stefan Hansson medverkade och talade om sin forskning.

Lyssna här!

Hälsan inför 2016

Jag har inte avlagt några egentliga nyårslöften. Jo ett förresten, att precis som förra året komma iväg med en god vän till Centralbadet. I år ska dessutom en annan god vän komma med, så vi är tre kvinnor om samma nyårslöfte. Men förutom detta uttalade löfte har jag fler outtalade som har med min egen hälsa att göra. Det handlar förstås om att komma tillbaka efter graviditet(erna). Jag måste upp med konditionen, ner med vikten, bygga upp mig muskulärt, hålla mig upprest och korrigera kosten så att jag står emot dagisbaciller och trötthet. Jag har egentligen ganska mycket att göra på detta område. Vikten har nämligen slutat att rasa av mig av sig själv. Vågen innan jul stod på 69 kilo och nu står den på 71. Det är julkolorna, ostarna, sillen, vegoskinkan och julgröten av gammaldagsmjölk, det är pepparkakorna och pepparkasdegen och mandelmusslorna och rödkålen och Janssons frestelse och vegobullarnas och vegokorven och ja. Ni hajar. Det är matens, den underbara och älskade matens fel. Jag har inte  hållit igen, jag har tvärtom moffat och njutit och småätit och storätit och spisat och knaprat och tjuvnypt och provsmakat och avsmakat och bara frossat! Jag tänkte att det kanske var för sista gången som jag kunde göra det. Nästa år kanske jag inte ammar. Nästa jul kanske jag måste tänka på kosten. Denna jul har jag låtit bli... men då fick jag ju dessa två extrakilon som julklapp när jag kom hem. Och det kan vara dem eller mina rätt så hårda joggingskor med bråddar som sabbade min fina ambition att under julledigheten i Östergötland springa en runda varje dag. Jag springer hellre varje dag och slipper det där med tänka på vad jag äter, än att tänka på vad jag äter och inte springa varje dag. Om man säger så. Men vad hände? Med min för tunga vikt och med mina ovana bråddskor på hård is sprang jag mig till knäskada. Så kallat löparknä alltså. Det gör ont som fasiken på knäets yttersida när jag ska ta mig ner för backar eller går i trappor. Även nu och det har väl gått en vecka sedan skadan var skedd i ordagrann betydelse. Så. jag är nödd att ändra min hälsokur till det omvända förhållandet mellan kost och träning. Jag kan inte träna (i alla fall inte löpträna) och jag måste ta mig ner i vikt. Äta sunt och fint alltså. Sådär lagom och noggrant och kalorisnålt. Jag HATAR det! 

Men startnumret till Midnattsloppet är grejat. Heja mig!

David Bowie är död

Julen är över och familjen är tillbaka i förorten. Helgerna har varit fina, varma, mättande, sprakande, lata. Men idag har börjat med en käftsmäll. Yngsta dottern skulle till dagis. Hennes pappa kom på att han inte kunde lämna utan behövde åka direkt till jobbet. Han skrev en lapp tidigt i morse och lämnade på kaffemaskinen. "Förlåt", skrev han. Men lappar väcker inga morgontrötta mammor. Klockan åtta väcker yngsta dottern mig istället och säger att hon är törstig. Jag kliver motvilligt upp och inser att klockan är åtta och att vi har en halvtimme på oss. Jag stökar och bökar och skyndar mig och hon säger att hon vill vara hemma och inte vara på dagis och hon är orolig och frågar om vi hämtar henne sedan och jag vill egentligen bara krama henne och peppa henne och säga att det är ju klart att jag och lillebror kommer och hämtar dig sen och vad kul du ska ha det på dagis nu, du ska ju måla och dansa och leka med alla roliga leksakerna och busa med kompisarna och allt sådant som du gillar, men jag känner mig bara stressad och sur och som om uppgiften att få på de yngsta barnen alla ofantliga mängder kläder är mig helt övermäktig. När vi är klara att gå kommer dottern på att hon har glömt att kissa. Jag svär och ryter och tar av henne kläderna igen, sätter på pottan, torkar, surar. Kan inte vända det jobbiga, trötta, stressiga till något fint som dottern behöver. Blir sur till och med på det. För att jag inte orkar vara mitt bra mammajag på hennes första känsliga dag efter lovet. På med kläderna igen då och ut genom dörren. Ner i hissen. Vid porten kommer jag på att jag glömt alla hennes extrakläder i en påse som jag packat. Den ligger kvar på pianostolen så upp igen och låsa upp och hämta påse och komma ner och tumla ut på gatan i... snömodd och snöfall. Ingen har plogat, vagnen gnisslar sig genom ett decimetertjockt, blött snötäcke. Lillebror vaknar av vinden. Han hade velat vara hemma i sängen och ligga vid bröstet. Yngsta dottern vill åka på sin ståplatta men jag säger att hon får vänta tills vi kommer till bussvägen, att där kanske det är plogat. Jag kniper ihop ögonen och stretar upp mot vägen. Det är tungt, tungt att köra och jag märker inte att dottern blir kvar i en snödriva. När jag vänder mig om sitter hon där och tittar efter mig. "Kom", ropar jag igenom snöyran. "Skynda dig nu rå!". Men hon sitter bara där och tittar med sina stora vackra ögon i en tyst och stilla protest. Och jag förstår henne så väl. Jag vill också sitta där och protestera, men jag fortsätter att ryta och när hon fortfarande inte kommer till mig (vem vill komma till en rytande stressad morsa i en snöstorm?) lämnar jag lillebror och vagnen på trottoaren och springer till henne och sliter upp henne i kläderna och säger att "Du ska komma när jag ropar på dig!" och "Du måste ju göra som jag säger!". Och så gör hon som jag säger och jag dör en smula. Inte fan gör det mig glad. Jag besinnar mig och försöker låta snällare: "Nu kan du stå på ståplattan" och hon ställer sig och vi går. Uppför. Backen går upp, upp och upp och i vanliga fall är det en okej backe. Jag kan bli lite andfådd. Men idag. Med sex slirande kladdiga hjul i den både hala och blöta snön är den olidligt tung. Jag puttar mot vagnen i en nästan liggande ställning. Fötterna blir våta. Vantarna börjar också läcka och lillebror får snö i ansiktet. Dottern undrar igen om vi kommer sedan och hämtar henne och jag hejdar mig och pustar, säger att självklart. Vi kommer sen. Fan, att hon är så orolig. Det klumpar ihop sig i min mage för det allra allra värsta är att hennes två närmaste vänner på förskolan nu har slutat och det vet hon inte om. De har varit en liten treklöver av roliga mössor och lek och kiv och alltid har de kramat varandra på morgonen när vi kommer så att jag har kunnat lämna henne trygg och glad där på dagisgården. Men. Den ena fina vännen har nu flyttat till västkusten med sin familj och den andra, som precis som vi kommit till förskolan genom en "garantiplats" har nu fått en dagisplats på ett dagis precis där familjen bor. De behöver inte längre bussa långt iväg till en annan förort på morgonen och jag förstår att de måste byta. Så. Det kommer inte bli några kramar på dagisgården idag. Åh! Vi stretar vidare. Blir blötare och blötare. Dagis ligger cirka en kilometer bort från får bostad. Den sträckan har aldrig någonsin varit så lång som den var idag. Och sedan kommer vi fram och min dotter blir mer frimodig då personalen möter upp henne och är glada. Men hon släpper mig inte utan följer med mig in för att lämna påsen med alla extrakläder. Hon frågar och letar. "Var är Ebba?", "Var är Noralie?" och jag säger förstås till henne att de har slutat på förskolan men hon vet ju inte vad det innebär. Hon kan inte förstå att det innebär att de troligtvis inte kommer att träffas igen. Så sorgligt är det ju för barn i tvåårsåldern, att de inte har några egna sätt att hålla kontakten med vänner på. Om inte föräldrarna knutit sådana band sinsemellan och kan hjälpa till. Det har vi inte. Möjligtvis hade en sådan situation varit annorlunda förr när vi bara hade ett barn. Då hängde vi mer på hennes dagis, kände folk bättre. Men nu har vi inte hunnit. Vi har varit på ett föräldramöte. Jag har alltid bråttom när vi lämnar och hämtar. det är alltid stökigt eftersom lillebror är med och inte vill att vagnen ska vara stilla för länge.Vi har släppt de här familjerna ur sikte. Jag tror att min dotter kommer att sörja sina vänner idag och jag tror att hon kommer att behöva nyorientera sig på avdelningen. Det kan bli tufft. Jag känner mig också ganska säker på att personalen när jag hämtar henne kommer att försöka lugna mig genom att säga att allt har gått bra. Allt brukar ju gå bra hela tiden enligt dem. Det verkar liksom inte hända annat än bra där! Och det är ju för fan anmärksningsvärt med tanke på hur många icke-bra saker som händer hemma på kanske bara två-tre timmar! Jag kramade i alla fall om min dotter och vi vinkade lite innan jag slirade bort med vagnen. Hjärtat låg tungt och bankade i bröstet. Lilla modiga. Lilla älskade. Lilla stackars. Hur ska det gå?

Jag var genomvåt när jag kom hem igen, både inifrån av svett och utifrån av snöväta. Satte på datorn och såg rubriken att David Bowie dött i natt. Världen förändras och människor försvinner och jag känner sorg och svårmod. Behöver hämta upp mig själv och hitta mitt tålamod, behöver lyssna till Ziggy Stardust och dansa med mina barn! Jag behöver semester i en låtsasvärld. Jag behöver sätta punkt i denna post.