Jag och min klasskompis

År 2008 läste jag på fjärde terminen på min utbildning på högskolan, jag blev gravid och magen började långsamt att växa, men efter några månader gick den inte att dölja längre och många klasskamrater gratulerade mig. Jag hade varit på ultraljud där allt såg bra ut; barnet hade spelat upp sig på skärmen som en helt förträffligt liten rolig människa, det enda konstiga var att graviditeten blev framdaterad. Min bebis var inte lång som ett tjugoveckorsfoster utan kort som ett artonveckors, vilket verkligen fick mig att tänka, för jag visste exakt hur gammalt mitt barn var och i almanackan kunde jag se att om det var två veckor yngre så hade det blivit till mitt under menstruation. Min mage var fortfarande ganska liten, men jag blev sakta lite tyngre. Två veckor efter ultraljudet började jag få konstigt ont i magen, var vaken hela nätterna efter klockan två eftersom jag varken kunde ligga eller sitta eller stå, bara vanka runt hemma och jämra mig, men sen åkte jag till skolan i alla fall i mörkret när klockan krävde det för jag höll på att skriva uppsats och allting var så bra uträknat nämligen, att jag skulle bli klar med uppsatsen och sen ta paus för barnafödande och föräldraledighet. Det var bara den här sista rushen kvar och sen, där på andra sidan uppsatsgrupparbetet, skulle jag få vila. Vila och förbereda mig.
   I skolan noterade jag under denna tid en annan mage som växte under tröjkanten och efter ett tag var jag helt säker: Jo, det var en gravidmage. Jag gratulerade min vackra klasskamrat och som jag minns det riktigt strålade hon, och kanske gjorde jag det också fast jag var så trött, för det var så härligt med hennes entusiasm och glädje. Tänk att vi var mitt i det här! Alldeles nya små människoliv som växte under huden på oss och som skulle komma ut och finnas med oss så snart! Som jag minns det var detta den sista normala graviddagen för mig, innan sjukhuspådraget började. En annan klasskamrat påpekade att jag var som fläckig i huden över halsen och ner i urringningen och jag kunde se på henne att hon tyckte att jag såg sjuk ut. Jag tänkte på de där urinprovstickorna som jag hade fått med mig hem, eftersom jag inte kunde kissa på senaste besöket hos MVC, och att jag nog skulle testa mig sen när jag kom hem. Varför hade jag väntat så länge med att göra det? På väg till bussen gick jag så fort jag bara kunde, men kom ingenvart. Jag fick inte upp någon fart, det kändes overkligt, lite som att vara i en obehaglig dröm, och jag förstod det inte. Jag var trött av utmattning när jag väl kom hem. Kissade på den där stickan och kollade av resultatet mot förpackningens utsida. Mmm, den blev jättekonstigt grönt där. Det är proteinet, jaha. Jag läste av färgen. Jag hade plus 3 i protein. Vad betydde det? Det tog lång tid innan jag förstod att detta resultat krävde något av mig, att jag måste vidta åtgärder på något sätt, för jag ville bara släcka lampan då och gå och lägga mig. Jag ringde min man och jag ringde min vän och de tyckte att jag måste ringa MVC, vilket jag gjorde. De i sin tur tyckte att jag måste komma dit på en gång. "Nu?", frågade jag, för det var det sista jag ville. "Det är nog bäst", sa den som jag pratade med i telefonen. Fortfarande fattade jag inte allvaret. Jag ringde dock tillbaka till min man och bad honom komma hem från jobbet och gå med mig, vilket han gjorde.
   Väl ute på gatorna hade jag återigen den där sjuka upplevelsen av att jag ansträngde mig till min yttersta förmåga för att gå fort framåt, men att jag inte kom någonvart. Det var som om gatan och husväggarna rörde sig i motsatt riktning, jag var andfådd och min man fick nästan dra mig fram.
   På MVC fick vi träffa en ny person. Hon var väldigt effektiv, kollade blodtrycket som var mycket högt och konstaterade det som jag redan visste, nämligen att jag läckte protein i urinen. "Du måste upp till sjukhuset", sa hon. "Vadå nu?", sa jag som fortfarande av någon anledning inte hade lagt ihop pusselbitarna. Hon sa ja och förklarade att jag nu alltså hade havandeskapsförgiftning och att jag kanske skulle behövas läggas in. Jag protesterade. Jag hann inte ligga på sjukhus nu, sa jag, vi skulle just ge oss ut och intervjua inför uppsatsen, hela uppsatsgruppen var beroende av att jag var där. Hon sa att jag skulle diskutera det vidare med dem på SÖS istället, nu skulle de ta över min behandling, hon skulle i alla fall avsluta mitt ärende där hos dem. Jaha. Vi gick ut genom automatdörrarna. Tydligen var det i alla fall inte tillräckligt allvarligt för att vi skulle få en ambulans. Nej, varför skulle det vara det? Allt det här var bara konstigt och ute var det grått och kallt och november. Vi gick och tog en nummerlapp på specialistmödravården på SÖS. Nu var jag så slut att jag somnade i min mans knä. Det tog lång tid innan vi fick komma in, men när vi väl gjorde det började de knacka reflexer och koppla upp mig mot CTG. Det kändes så allvarligt när de pratade sinsemellan. "Hon har plus 3 i protein" sa de till varandra och "kolla på trycket här". Men eftersom jag inte ville läggas in då tyckte de att jag nog kunde åka hem. Jag fick med mig en femlitersdunk som jag skulle samla dygnsurin i. Det innebär att jag skulle använda den som kisstoalett under ett helt dygn, för att de skulle kunna mäta den totala mängden protein som läckte ut ur mig. "Kan jag gå till skolan då", frågade jag för jag kunde verkligen inte släppa det, allt som jag ju fram till då hade varit så djupt engagerad i. "Jadå", sa sköterskan, "men bara om du tar den här med dig". Hon pekade på femlitersdunken. Herregud! Och jag gjorde det, tro det eller ej. Morgonen efteråt stoppade jag den där femlitersdunken med skvalpande morgonurin i ryggsäcken och begav mig till skolan med den. Det är bara att skratta! Snacka om att hålla saker ifrån sig eller felprioritera i viktighetsgrad. Som tur var hände inget allvarligt. På eftermiddagen kom jag tillbaka till sjukhuset och där gjorde de ett tillväxtultraljud som jag tror att de var ganska nöjda med. De tog emot dygnurinsamlingen och behöll mig där. Jag fick ett rum på special BB med utsikt mot Globen. Det var ett rum utan dusch och toalett men med en brits till min man och en sjukhussäng, ordentligt bäddad med skyddsplast, till mig. Som jag minns det bara kapitulerade jag till den där sängen. Jag lutade mig tillbaka och bara accepterade att jag inte skulle orka göra något mer åt någonting. Jag skulle vila nu.
   Dygnsurinen som jag så duktigt hade samlat och som jag sedan dessutom så duktigt hade släpat runt på i en massa vardagliga sammanhang (föreläsning, buss, lunch, fika, buss, tunnelbana) kom bort mellan Special BB och Lab, så det var bara att börja samla igen. Ny dag, ny dunk. Och där tänker jag lämna mig själv för ett tag, liggandes i den vita sängen, i det vita rummet med femlitersdunken under handfatet på SÖS. Jag höll på att fatta att jag hade blivit sjuk. Jag hade ännu inte fattat att mitt barn skulle behöva födas för tidigt. Men det gjorde hon och sedan spenderade vi två månader till på sjukhus, under vilken tid hon var patienten och inte jag längre. Jag har aldrig blivit frisk så snart efter att jag hade blivit sjuk, aldrig har jag behövt bli frisk så fort! Sedan fick vi komma hem. I februari som sagt. Detta var sammanfattningen. Jag kommer säkert att behöva återvända in i tiden där vid annat tillfälle.

Några år senare träffar jag min klasskamrat på skolan igen. Vi ska båda läsa in de kurser som vi missat, vi är båda halvvägs till examen ungefär. Det visar sig att hon, bara strax efter den där dagen i skolan då vi gratulerade varandra till att vara gravida, också hade blivit sjuk i samma jävla havandeskapsförgiftningsskit. Det hade blivit väldigt akut och hon hade behövt förlösas på en gång, i vecka 23. Hennes dotter hade bara fått leva utanpå henne en kort stund. Jag var mållös, jag var chockad, jag grät. Vi hade haft så mycket gemensamt; utbildningen, graviditeterna och sjukdomen, men vi hade samtidigt ingenting alls gemensamt för jag hade fått komma hem med min dotter som hade fått bli stor och stjärnögd och som pratade och sjöng och kramades och som behövde nya skor snart och detta gjorde hela, den absoluta, skillnaden.

Men jag känner mig nära min klasskamrat fortfarande och vi har hållit kontakten. Jag vet säkert att hon vågat försöka bli med barn igen för nästa gång som jag träffade henne hade hon sin vackra lilla son i barnsits på cykeln och hon berättade för mig då att hon inte blivit sjuk alls.

Löften

Idag blev jag väckt av att min äldsta dotter hoppade upp på fotändan av min säng för att visa att hon redan var klar och hade packat sin lilla ryggsäck. Vi ska nämligen tidigt i morgon bitti ta oss till Vimmerby och gå på Astrid Lindgren-äventyr. Hon hade lagt ner Pippi-figurerna och några små sagoböcker och gossedjur och mockasiner i sin ryggsäck och var redan idag förväntansfull till tusen över avfärden i morgon! Jag hade inte själv fått sova så mycket under natten eftersom lillasyster varit vaken så jag hade lite svårt att uppkalla en förväntan av samma kaliber till svar, men hela grejen med Astrid Lindgren, sagorna, äventyrsparken, figurerna i ryggsäcken påminde mig om ett löfte som jag gjort till henne i en helt annan tid. Det var när hon låg infektionssjuk på neonatalen på SÖS, på juldagen, tjugo dagar efter sin födelse, och jag alltså hade vistats tillräckligt länge där för att på riktigt undra om vi någonsin skulle få komma därifrån. Jag längtade ut så brutalt mycket, och just då, när hon var sjuk och läget var så kritiskt visste jag inte om jag någonsin skulle få lämna den där avdelningen. Hon kanske inte alls skulle få chansen att uppleva någonting annat än kuvösen och alla maskiner och sköterskor och all stinkande handsprit. Och skulle inte hon komma därifrån skulle inte jag det heller, tänkte jag trotsigt mot gud eller vad fan det nu var som bestämde sådant här. Inne i huvudet bad jag henne gång på gång att bli frisk. Bli frisk! Bli frisk, ungen min! Jag hade så mycket att visa henne därute, tänkte jag, frosten i träden och Mälaren med sin isskorpa och sen våren, när den kom, med påskfjädrar och galonkläder i lekparkerna och knoppar och våfflor med vispgrädde och allt som jag kunde komma på som hade med våren och livet i våren att göra, allt som jag ville att vi skulle få komma ut och göra tillsammans. Bara hon blev frisk och stark och stor och slutade med sina apnéer så att vi fick koppla loss henne ur övervaket någon gång och lägga henne i hennes alldeles egna vagn och gå ut från de där salarna som var det enda av världen som hon visste om. Det var då som jag lovade henne att jag skulle läsa alla Astrid Lindgrens sagor för henne, om hon blev frisk, hon skulle få se alla roliga Pippifilmerna, hon skulle få ha Madickenklänning och skrika vårskrik med flätor som stod rätt ut och rida barbacka som Emil, om du bara snälla du, blir frisk!

Hon blev frisk i slutet på februari. Då fick vi komma hem och jag gjorde allt som jag lovat. Läste redan innan hon kunde förstå någonting om Allra käraste syster och Nils Karlsson Pyssling. I morgon ska hon och jag och hela familjen för första gången åka till Vimmerby. Det är ju för Fabian så fantastiskt!

havandeskapsförgiftning.se

Jag hittade en sida idag som kallar sig för havandeskapsförgiftning.se med den kanske lite väl storstilade underrubriken "Allt om havandeskapsförgiftning". Sidans logga är rosa, som om den ville vara en förlängning av det rosa bandet eller något och det är också tydligt vem de vill ska hitta hit och identifiera sig: En stylad, vitt leende och gravid kvinna som står i den typiska gravidposen (profilmage alltså, med händerna ömt placerade under och över magen), hon är i 25-35 årsåldern och upptar en stor del av sidans informativa del, det vill säga den del som inte är annonser. Såhär skriver de om sig själva:

"Välkommen till havandeskapsförgiftning.se. Här förklarar vi vad en havandeskapsförgiftning eller preeklampsi är för något, vilka symtomen är och hur en behandling ser ut."

Wow, tänker jag! Det låter så enkelt, så lätthanterat.

Sedan följer en rubrikindelning som kort och gott lyder "orsaker", "symptom" och "behandling" och jag skulle kunna copy-pasta det totala innehållet av denna sida här och nu och det skulle ändå inte ta särskilt mycket plats. Det är tre sidor text med bilder och mycket annonser. Inte visste jag att allt om havandeskapsförgiftning gick att sägas såhär på tre kommersiella sidor? Jag avskyr det där sidutseendet som jag tror ska signalera feminitet, medicinsk vetenskap och trygghet samt stylad normalitet kombinerat med de där annonserna för rakhyvlar, hudvårdsprodukter och yoga.

Mode of self destruction

Jag är fylld nu med en sådan avsmakskänsla inför graviditeter. Det är intressant hur det kan växla över, dröm till mardröm, på så få timmar. Just nu kan jag bara inte begripa hur jag ibland kan vilja utsätta mig för det där igen. Den där abnorma belastningen på kroppen i slutskedet. Jag googlade precis "havandeskapsförgiftning" som jag gjort många gånger tidigare, med den skillnaden att jag denna gång tryckte på "bilder" och upp framför mig radades de mest ömkliga familjebilderna, inte särskilt olika mina egna från den där tiden. De var tagna i sjukhussalar på mödrar som tappert log mot kameran med sina plufsiga lite förvirrade ansikten och blodsprängda ögon. Det var bilder på ödemfötterna - alla tar väl bilder på dem?, och på de prematura bebisarna såklart. Det var också bilder på blodiga moderkakor och operations- eller obduktionsbilder som var tagna från djupt inne i sår. Bevare mig! Jag blev direkttransporterad tillbaka till min egen tunga, tryckande kropp och känslan av att den åldrades i realtid framför spegeln, att den blev svampig och vattnig och stum och invändigt rusande sjuk. Det var en skenande metamorfos. Det var så overkligt, jag vägde redan så mycket och jäste som en vattensjuk deg. Kroppen, min egen fantastiska kropp, dök rakt ner i något jävla mode of self destruction och jag satt fast i kroppen när den dök och jag kunde inte komma loss ur det. Inte förrän de skar mina barn ur mig. Fy fan så groteskt!

Nej, jag borde lägga av mina funderingar på det sista barnet nu. Ta hand om de fantastiska ungar som jag har och bli en... tja, upptäcksresande istället. Röra på mig obehindrat i världen. Låta det bli vår och sommar tillsammans med dem, flera år i rad, och det skulle inte vara några konstigheter. Jag vill inte sitta fast sådär igen. Sjukhussalen, utsikten, spegeln. Utrymmet som var så trångt och som hela tiden stängdes. Man kan försvinna från sådana rum. Jag vet ju det.

Här var den ju!

Balladen om BB

Balladen om BB

I min mammas hus lyssnar vi på vinyler på min mormors gamla spelare. Det ger en extra stark känsla av att befinna sig på landet, vid sidan av det vanliga livet, samt i ett särskilt slags matriarkalt sammanhang. I förrgår åkte vi in till vår närmaste stad. Väl där gick vi in på Röda korsets second handbutik och fyndade barnkläder och leksaker, men vi kom också därifrån med några vinyler, två barnskivor (Aristocats och Kajsa Kavat) och en LP som heter Sånger och musik från Kvinnokulturfestivalen och som enligt det så tidstypiska omslaget är inspelad i oktober år 1977.
   I oktober 1977 gissar jag att min mamma och pappa gick och funderade på om de skulle våga försöka snart, för bara några månader senare, i februari 1978, blev jag till inuti min mammas mage.
   Hur som helst, en av sångerna på skivan heter Balladen om BB och den har snurrats ganska många varv här sedan i förrgår, både på mitt och på mitt äldsta barns initiativ. Hon älskar den om möjligt mer än jag. Hon pratar just nu väldigt mycket om förlossningar: Om kejsarsnitt och om kroppen, sjukdomar och åkommor och om hur barn kan bli till - på alla de olika sätten - och om hur det kan kännas när de föds. Sedan pratar hon också gärna ingående om kroppens alla möjliga sätt att dö på. Detta i väldigt tvära kast.

Hon säger förresten att hon tänker bli barnmorska sen när hon blir stor, men det varierar förstås. Hon ska bli barnmorska, brandman, vägstädare, forskare, skogsarbetare och författare!

Jag tänker att Balladen om BB passar ganska väl som första låt till den här bloggens soundtrack. Den besjunger på ett så rakt och vardagligt och folklorevackert vis något som tidigare (och senare!) väldigt lite har besjungits. Jag tycker att det råder underskott på förlossningar i den allmänna mänskliga berättelsen trots att vi alla har erfarit åtminstone en. Det är som om det allmänmänskliga skyler över förlossningarna, medan kvinnors forum på internet, till exempel Familjeliv, svämmar över av kvinnors förlossningsbeskrivningar och alla detaljer. Där kommuniceras de, liksom i öppet skymundan.

Jag önskar hur som helst att jag också kunde sjunga och skriva förlossningssånger a la 2000-talet. Mina förlossningssånger skulle dock betona lite andra saker kanske? Mer sönderstuckna kärl och pissprover, mer blodtryckskontroller och sprutor och skalpeller, fler läkare, mer institution, mer kortisonhjärtklappning och ångest och barn uppkopplade med sladdar till teknik.

Här kommer Balladen om BB hur som helst. Hitta den! Lyssna på den!

Balladen om BB
Musik samt piano: Gunnar Edander
Text: Tove Ellefsen

Sång: Turid

Jag kom in klockan åtta på BB
men värkarna började inte förrns tre
och barnet blev fött före midnatt
så det var inget särskilt med det

Jag tyckte jag låg där och väntade
en oändligt lång evighet
Och Björne var med och vi lyssnade
på ljuden från rummen bredvid

Jag var ett vanligt förlossningsfall
och det var inget särskilt med det

Nog hade jag läst alla böcker
och stickat en tröja hade jag med
och jag visste precis hur man andas
vi öva oss hemma på det

Men på BB var väggarna vita
och barnmorskan kom då och då
och överläkarn gick ronden
med tjugo studenter som tittade på

Jag var ett vanligt förlossningsfall
och det var inget särskilt med det

Nog hade jag drömt många drömmar
om allt som kan ske
om navelsträngen runt halsen
jag drömde rätt mycket om det

Jag minns inte namnet på kvinnan
som hjälpte mig föda mitt första barn
Hon kom på jobb klockan fyra
Jag var den tredje för henne den dan

Jag var ett vanligt förlossningsfall
och det var ingenting särskilt med det

Nog hade jag drömt om att hålla mitt
nyfödda barn som de brukar på bild
och vara precis sådär lycklig
och strålade underbart mild

Jag minns bara blodet och skiten
Hon låg på min mage och ljuset var vitt
Jag tyckte hon verka så liten
det barn som helt plötsligt var mitt

Jag var ett vanligt förlossningsfall
och det var ingenting särskilt med det

Nog trodde jag känslorna växte
växte med magen och fanns där tillslut
Nog trodde jag jag skulle älska
mitt barn när det sedan kom ut

För någon hade glömt att berätta
att sånt som förändrar ens liv
ger glädje och ångest och arbete
tar tid att vänja sig vid

Jag var ett vanligt förlossningsfall
och det var inget särskilt med det
Jag var ett vanligt förlossningsfall
och det var inget särskilt med det

Nio månader och nio månader

Det slog mig just att när en bebis fyller nio månader, vilket min yngsta dotter gör i dagarna, så markerar det en speciell tid i en bebis liv. De har då nämligen existerat precis lika mycket på två olika sätt i världen. Det ger ett totalt existerande på ett och ett halvt år, där de under de första nio månaderna existerar som en slags symbiotiska undervattensvarelser inuti sin värdkvinnas (moderns) kropp och där de lever utan möjlighet att låta själva (de kan däremot buffa och slå kullerbyttor, lyssna och hicka och leka med sin egen kropp), för att sedan under de senare nio månaderna existera som avgränsade landvarelser, som känner hunger och kraften av tyngdlagen och som har relativt stora möjligheter att göra sig själva hörda. Detta förutsatt att graviditeten är "normal" och löper på enligt förväntade tillväxtkurvor och biologiska processer, vilket de ju inte alltid gör. Nej.

Min äldsta dotter fick existera som symbiotisk undervattensvarelse i bara sju månader och sedan tog sjukhuset över värddjurets (moderns) ansvar.

Men alldeles oavsett detta var vi hela familjen nyligen i en annan tidszon. Och vi kom hem från en två månaders resa till Kuba och när man gör de där transatlantiska flygningarna över tidszoner finns det en tid efteråt då man inte riktigt vet var man är. Flygningen känns lång i timmar men inte i tid i förhållande till hur långt man faktiskt på den tiden har förflyttat sig över jorden och hur annorlunda allt är runt omkring efter det: det tropiska som är borta, musiken i vägkorsningarna, spanskan och människorna i sina hattar som har bytts mot vardagens miljöer och människor. Men man är ändå inte riktigt framme där, inte i vardagen, det är som om man lika gärna skulle kunna gå och lägga sig här och vakna upp i sängen man sov i där (storblommiga, turkosa lakan och ljudet av airconditionmotorn på högsta). Som att man skulle kunna stänga ögonen i Sverige för att blinka bort något och öppna dem och befinna sig på en gata i Centro de Habana. Sen försvinner den där känslan och man är bara i vardagen. Man har accepterat avståndet, man är där man är. Kanske är det på samma sätt med det nio månader gamla barnet vars existens varit mer undervattensdjur fram till dess? Kanske är kroppsminnena av tiden i livmodern bara en natts sömn eller en blinkning bort? Från och med nu ska dock min dotters existerande i livmodern mer och mer krympa i förhållande till resten av det levande, låtande, lekande livet. Minnena från tiden innan bär jag.

Crossroads

Nu börjar jag. Det är den sjätte maj 2014 och jag sitter på övervåningen i min mammas hus i Östergötland och nedifrån undervåningen hör jag min äldsta dotter sjunga Beatles: "We´re Sergeant Pepper's Lonely Hearts Club Band", med ljus femåringsengelska och hennes yngre syster, som om några dagar är nio månader, hör jag skrattar så att hon kiknar. Jag och min man är föräldralediga tillsammans här i några månader. Våren är långt gången, men det är kallt och vi eldar i kakelugnarna och tofflar runt insvepta i filtar om inte solen ändå skiner. När den gör det är vi ute. Vi har en trädgård att vara ute i. Vi har skogar och vitsippor och bryggorna ut till havet en liten bit härifrån. Vi har handelsträdgården som säljer mjölk och ägg och mjöl och jäst och fröpåsar. Vi har framförallt varandra, man och hustru, barn, föräldrar och systrar och det är en tillvaro som vi (vuxna) noga har lagt ut framför oss som en karta och planerat utifrån våra respektive behov att stanna upp hjulen lite och därmed se om vi kan hitta ny tid för skriv- och musikprojekt förutom för varandra. Det är också en tid för återhämtning.

För nio månader sedan låg vi nyförlösta på SÖS i Stockholm. Vi hade fått ett litet svarthårigt och runt barn med stora ögon. Ingen av läkarna vi hade träffat under graviditeten hade någonsin visat tecken på oro för henne. Hon var stark och pigg och hade kommit ut i världen med ett tydligt litet skrik, där på andra sidan av det gröna skynket. Hon fortsatte skrika hela vägen medan hon bars från sårsidan och fram till mig där jag låg vaken och väntade på henne. Hon lades fram för min man som satt på min vänstra sida först och han utbrast förundrat att hon var en flicka. Vi hade, igen får jag lov att tillägga, fått för oss att vi väntade på en pojke. Hon skrek fortfarande men barnmorskan som var den som bar henne hade inte avslutat sin rörelse än. Det var en liten förflyttning till som krävdes för att barnet, min dotter, skulle landa hos mig, vid mitt bröst. Jag upptäckte att jag visst kunde röra mina armar för att ta emot henne och hon kom, lades hos mig och jag fick hålla i henne och mycket snart slutade hon att skrika. Ett sådant vackert och tryggt och starkt litet barn! Och det var tur för samtidigt pågick destruktiva nedbrytningsprocesser i min kropp: Mitt blod hade börjat brytas ned, likaså min lever och mina njurar. Vi var verkligen vid vägs ände, som min förlossningsläkare hade uttryckt saken. Vid vägs ände var vi och där började min dotters liv. Hon tog sin självklara plats på min kropp istället för i den, hon levde av mig och förväntade sig skydd och värme och mjölk av mig. Min kropp var så viktig, men den höll på att svika oss båda. I tre dygn efter hennes födelsedag var läget kritiskt, sedan såg jag i sköterskornas ansikten när det äntligen vände. I journalen såg jag det i tabellerna: trombocyterna började stiga, levervärdena normaliserades. Jag var frisläppt, det som hade jagat mig hit hade tappat bort mig eller förlorat intresset och släppt iväg mig. Mjölken rann till, kroppen fungerade, och skyddet, värmen.

De första veckorna hemma brann det i mig av frågor. Jag hade alltså drabbats av HELLP-syndrom sent i min andra graviditet och "vanlig" havandeskapsförgiftning tidigt i min första. Båda dessa är livshotande diagnoser som jag, innan jag själv drabbades av dem, aldrig hade hört talas om tidigare. Den vetenskapliga okunskapen och frågetecknen var också, märkte jag under sena nätters efterforskande på nätet, stor. Runt dessa vetenskapliga "svarta hål" som mina frågor landade i växte min frustration. Jag ville veta saker, inte bara höra dessa läkares gissningar om orsaker och samband. Men den absolut viktigaste frågan som cirkulerade i varv på varv i mig var om detta nu innebar att mitt sista barn, min svarthåriga dotter, var mitt sista barn också i livet? Var min önskan att bilda en familj med tre barn nu omintetgjord? Och var den reproducerande delen av mitt liv redan slut, vid trettiofem? Om så, behövde jag sörja mitt tredje barn och min reproduktiva förmåga. Om inte, behövde jag starta riskkalkylprocesserna. Det var en sak att efter en havandeskapsförgiftning hoppas på en normal andra graviditet -sannolikheten för en sådan är ändå högre än för en till med komplikationer, men det är en helt annan sak inför en eventuell tredje graviditet med två graviditeter med dessa komplikationer bakom sig. Inför en sådan verkade det inte finnas mycket trösterik statistik alls. Och i så fall, hur skulle jag våga gå in i det där igen med mina öppnade ögon?


Det sista barnet heter den här bloggen och den är mitt sökande och bearbetande och förhoppningsvis synliggörande av dessa frågors icke entydiga svar. Jag kan inte släppa tanken på det sista barnet och jag behöver samla ihop mig och argumenten, känslorna och erfarenheterna. Jag väljer att göra det öppet i bloggform eftersom jag vet hur det var när jag själv googlade mig ut på nätet. det kändes som att segla över ett vetenskapligt månlandskap, jag kände mig totalt ensam och isolerad och hänvisad till läkares fördomar och gissningar.