År 2008 läste jag på fjärde terminen på min utbildning på högskolan, jag blev gravid och magen började långsamt att växa, men efter några månader gick den inte att dölja längre och många klasskamrater gratulerade mig. Jag hade varit på ultraljud där allt såg bra ut; barnet hade spelat upp sig på skärmen som en helt förträffligt liten rolig människa, det enda konstiga var att graviditeten blev framdaterad. Min bebis var inte lång som ett tjugoveckorsfoster utan kort som ett artonveckors, vilket verkligen fick mig att tänka, för jag visste exakt hur gammalt mitt barn var och i almanackan kunde jag se att om det var två veckor yngre så hade det blivit till mitt under menstruation. Min mage var fortfarande ganska liten, men jag blev sakta lite tyngre. Två veckor efter ultraljudet började jag få konstigt ont i magen, var vaken hela nätterna efter klockan två eftersom jag varken kunde ligga eller sitta eller stå, bara vanka runt hemma och jämra mig, men sen åkte jag till skolan i alla fall i mörkret när klockan krävde det för jag höll på att skriva uppsats och allting var så bra uträknat nämligen, att jag skulle bli klar med uppsatsen och sen ta paus för barnafödande och föräldraledighet. Det var bara den här sista rushen kvar och sen, där på andra sidan uppsatsgrupparbetet, skulle jag få vila. Vila och förbereda mig.
I skolan noterade jag under denna tid en annan mage som växte under tröjkanten och efter ett tag var jag helt säker: Jo, det var en gravidmage. Jag gratulerade min vackra klasskamrat och som jag minns det riktigt strålade hon, och kanske gjorde jag det också fast jag var så trött, för det var så härligt med hennes entusiasm och glädje. Tänk att vi var mitt i det här! Alldeles nya små människoliv som växte under huden på oss och som skulle komma ut och finnas med oss så snart! Som jag minns det var detta den sista normala graviddagen för mig, innan sjukhuspådraget började. En annan klasskamrat påpekade att jag var som fläckig i huden över halsen och ner i urringningen och jag kunde se på henne att hon tyckte att jag såg sjuk ut. Jag tänkte på de där urinprovstickorna som jag hade fått med mig hem, eftersom jag inte kunde kissa på senaste besöket hos MVC, och att jag nog skulle testa mig sen när jag kom hem. Varför hade jag väntat så länge med att göra det? På väg till bussen gick jag så fort jag bara kunde, men kom ingenvart. Jag fick inte upp någon fart, det kändes overkligt, lite som att vara i en obehaglig dröm, och jag förstod det inte. Jag var trött av utmattning när jag väl kom hem. Kissade på den där stickan och kollade av resultatet mot förpackningens utsida. Mmm, den blev jättekonstigt grönt där. Det är proteinet, jaha. Jag läste av färgen. Jag hade plus 3 i protein. Vad betydde det? Det tog lång tid innan jag förstod att detta resultat krävde något av mig, att jag måste vidta åtgärder på något sätt, för jag ville bara släcka lampan då och gå och lägga mig. Jag ringde min man och jag ringde min vän och de tyckte att jag måste ringa MVC, vilket jag gjorde. De i sin tur tyckte att jag måste komma dit på en gång. "Nu?", frågade jag, för det var det sista jag ville. "Det är nog bäst", sa den som jag pratade med i telefonen. Fortfarande fattade jag inte allvaret. Jag ringde dock tillbaka till min man och bad honom komma hem från jobbet och gå med mig, vilket han gjorde.
Väl ute på gatorna hade jag återigen den där sjuka upplevelsen av att jag ansträngde mig till min yttersta förmåga för att gå fort framåt, men att jag inte kom någonvart. Det var som om gatan och husväggarna rörde sig i motsatt riktning, jag var andfådd och min man fick nästan dra mig fram.
På MVC fick vi träffa en ny person. Hon var väldigt effektiv, kollade blodtrycket som var mycket högt och konstaterade det som jag redan visste, nämligen att jag läckte protein i urinen. "Du måste upp till sjukhuset", sa hon. "Vadå nu?", sa jag som fortfarande av någon anledning inte hade lagt ihop pusselbitarna. Hon sa ja och förklarade att jag nu alltså hade havandeskapsförgiftning och att jag kanske skulle behövas läggas in. Jag protesterade. Jag hann inte ligga på sjukhus nu, sa jag, vi skulle just ge oss ut och intervjua inför uppsatsen, hela uppsatsgruppen var beroende av att jag var där. Hon sa att jag skulle diskutera det vidare med dem på SÖS istället, nu skulle de ta över min behandling, hon skulle i alla fall avsluta mitt ärende där hos dem. Jaha. Vi gick ut genom automatdörrarna. Tydligen var det i alla fall inte tillräckligt allvarligt för att vi skulle få en ambulans. Nej, varför skulle det vara det? Allt det här var bara konstigt och ute var det grått och kallt och november. Vi gick och tog en nummerlapp på specialistmödravården på SÖS. Nu var jag så slut att jag somnade i min mans knä. Det tog lång tid innan vi fick komma in, men när vi väl gjorde det började de knacka reflexer och koppla upp mig mot CTG. Det kändes så allvarligt när de pratade sinsemellan. "Hon har plus 3 i protein" sa de till varandra och "kolla på trycket här". Men eftersom jag inte ville läggas in då tyckte de att jag nog kunde åka hem. Jag fick med mig en femlitersdunk som jag skulle samla dygnsurin i. Det innebär att jag skulle använda den som kisstoalett under ett helt dygn, för att de skulle kunna mäta den totala mängden protein som läckte ut ur mig. "Kan jag gå till skolan då", frågade jag för jag kunde verkligen inte släppa det, allt som jag ju fram till då hade varit så djupt engagerad i. "Jadå", sa sköterskan, "men bara om du tar den här med dig". Hon pekade på femlitersdunken. Herregud! Och jag gjorde det, tro det eller ej. Morgonen efteråt stoppade jag den där femlitersdunken med skvalpande morgonurin i ryggsäcken och begav mig till skolan med den. Det är bara att skratta! Snacka om att hålla saker ifrån sig eller felprioritera i viktighetsgrad. Som tur var hände inget allvarligt. På eftermiddagen kom jag tillbaka till sjukhuset och där gjorde de ett tillväxtultraljud som jag tror att de var ganska nöjda med. De tog emot dygnurinsamlingen och behöll mig där. Jag fick ett rum på special BB med utsikt mot Globen. Det var ett rum utan dusch och toalett men med en brits till min man och en sjukhussäng, ordentligt bäddad med skyddsplast, till mig. Som jag minns det bara kapitulerade jag till den där sängen. Jag lutade mig tillbaka och bara accepterade att jag inte skulle orka göra något mer åt någonting. Jag skulle vila nu.
Dygnsurinen som jag så duktigt hade samlat och som jag sedan dessutom så duktigt hade släpat runt på i en massa vardagliga sammanhang (föreläsning, buss, lunch, fika, buss, tunnelbana) kom bort mellan Special BB och Lab, så det var bara att börja samla igen. Ny dag, ny dunk. Och där tänker jag lämna mig själv för ett tag, liggandes i den vita sängen, i det vita rummet med femlitersdunken under handfatet på SÖS. Jag höll på att fatta att jag hade blivit sjuk. Jag hade ännu inte fattat att mitt barn skulle behöva födas för tidigt. Men det gjorde hon och sedan spenderade vi två månader till på sjukhus, under vilken tid hon var patienten och inte jag längre. Jag har aldrig blivit frisk så snart efter att jag hade blivit sjuk, aldrig har jag behövt bli frisk så fort! Sedan fick vi komma hem. I februari som sagt. Detta var sammanfattningen. Jag kommer säkert att behöva återvända in i tiden där vid annat tillfälle.
Några år senare träffar jag min klasskamrat på skolan igen. Vi ska båda läsa in de kurser som vi missat, vi är båda halvvägs till examen ungefär. Det visar sig att hon, bara strax efter den där dagen i skolan då vi gratulerade varandra till att vara gravida, också hade blivit sjuk i samma jävla havandeskapsförgiftningsskit. Det hade blivit väldigt akut och hon hade behövt förlösas på en gång, i vecka 23. Hennes dotter hade bara fått leva utanpå henne en kort stund. Jag var mållös, jag var chockad, jag grät. Vi hade haft så mycket gemensamt; utbildningen, graviditeterna och sjukdomen, men vi hade samtidigt ingenting alls gemensamt för jag hade fått komma hem med min dotter som hade fått bli stor och stjärnögd och som pratade och sjöng och kramades och som behövde nya skor snart och detta gjorde hela, den absoluta, skillnaden.
Men jag känner mig nära min klasskamrat fortfarande och vi har hållit kontakten. Jag vet säkert att hon vågat försöka bli med barn igen för nästa gång som jag träffade henne hade hon sin vackra lilla son i barnsits på cykeln och hon berättade för mig då att hon inte blivit sjuk alls.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar