Blödningen har upphört och ingen verkar särskilt oroad. Jag äter Trombyl och man kan blöda lite. Det var dessutom i samband med samlag (hallelulja!) och då kan man med sköra slemhinnor blöda lite. Alla graviditetessymptom finns dessutom kvar: hungern, yrseln, ömheten i brösten, flåsigheten. Jag är inte särskilt oroad själv. Men det finns ett stråk i mig som undrar: Växer du kvar därinne? Är du där, lilla?
På ett väldigt obeslutsamt oartikulerat vis beslöt vi att göra KUB-testet. Det kändes mest som ett lägligt erbjudande. Det fanns till hands: En lapp som jag fick att lämna till någon som tog ett blodprov och som gav mig en garanti på att jag skulle få ett ultraljud snart runt vecka tolv. Jag har aldrig gjort KUB-testet tidigare och känner nu lite ont i samvetet. Screena fostret för sannolikhet för kromosomfel?
Lille du. Du är ju den du är. Egentligen vill jag bara se dig leva därinne.
Egentligen vill jag bara bli lugnad. Men frågan poppar ju upp: Vad händer om jag inte blir lugnad av resultatet? Och vem blir jag då, i efterkommande beslutsled?
Jag vågar inte ens tänka så långt.
tisdag 24 februari 2015
måndag 23 februari 2015
lördag 21 februari 2015
Om Trombyl
När jag började käka Trombyl i vecka nio av graviditeten 2013 kunde man läsa på FASS att läkemedlet kunde ge fosterskador, främst hjärtskador. Jag blev rädd förstås och ville inte utsätta mitt barn för den risken. Läkaren övertygade mig om att risken med att födas för tidigt är högre för barnet och att Trombyl kunde hjälpa till att skjuta fram förlossningen, kanske så långt som till tiden för en fullgången graviditet. Nu, 2015, sökte jag på FASS efter den text som då oroat mig angående Trombyl men fann att den reviderats i september 2013 (skönt för läkare att slippa ta sig tiden att övertyga rädda gravida?), men jag hittade denna text om acetylsalicylsyra (som är den aktiva substansen i läkemedlet Trombyl) på janusinfo.se. Kan vara intressant med mer utförliga resonemang och ja, det finns fortfarande en koppling till ökad risk för hjärtskador på fostret, men de gynnsamma effekterna verkar vara väl utredda och dokumenterade. Jag för min del tvekar inte över användandet av Trombyl och i denna graviditet har jag ätit läkemedlet sedan vecka fem, alltså sedan en hel månad tidigare än sist. Läs och begrunda!
| Acetylsalicylsyra | Klassificering: |
| Preparat: Acetylsalicylsyra Actavis , Acetylsalicylsyra Ellem , Acetylsalicylsyra/Koffein Apofri , Albyl® minor , Visa alla |
Bedömning
Acetylsalicylsyra kan användas som analgetikum och febernedsättande medel under graviditet. Hög dosering bör dock undvikas under längre tid, speciellt under senare delen av graviditeten. Om indicerat, och förskrivet som trombocytaggregationshämmande medel, kan dock acetylsalisylsyra med fördel användas i låg dos (50-150 mg/dag).
Acetylsalicylsyra kan användas som analgetikum och febernedsättande medel under graviditet. Hög dosering bör dock undvikas under längre tid, speciellt under senare delen av graviditeten. Om indicerat, och förskrivet som trombocytaggregationshämmande medel, kan dock acetylsalisylsyra med fördel användas i låg dos (50-150 mg/dag).
|
Bakgrund Acetylsalicylsyra används dels i låg dos som trombocytaggregationshämmande medel, dels som analgetikum och antipyretikum, ibland i kombination med koffein, eller med koffein och kodein. Acetylsalicylsyra ingår också i kombination med metoklopramid. Talrika studier finns gjorda över användning av acetylsalicylsyra i tidig graviditet. Dels finns fallrapporter, dels mera systematiska studier. De flesta kontrollerade prospektiva studier har inte kunnat påvisa någon teratogen effekt av acetylsalicylsyra. En del undersökningar har dock försökt knyta användning av acetylsalicylsyra till en ökad risk för fosterskador. Många av dessa är retrospektiva fallkontrollstudier och en del av de positiva associationer man funnit kan förklaras av metodologiska svagheter, främst så kallad ”recall bias”. En annan felkälla kan vara att kvinnan använt acetylsalicylsyra som febernedsättande medel vid virusinfektioner, som i sig kan öka risken för missbildning. Användning av acetylsalicylsyra i tidig graviditet har till exempel satts i samband med uppkomst av gastroschisis och tunntarmsatresi. Det är känt att acetylsalicylsyra kan framkalla kluven läpp hos möss, skelettskador hos råtta och hjärtfel hos kanin. Detta verkar dock inte ha någon relevans för människa. I det svenska Medicinska födelseregistret finns 9337 barn vars mödrar uppgivit användning av acetylsalicylsyra som analgetikum/antipyretikum, tillfälligt eller under längre tid, under tidig graviditet. Det finns 194 barn som hade någon missbildningsdiagnos mot 194 förväntade. Frekvensen missbildningar var alltså helt normal (2,1%) och ingen speciell typ av missbildning föreföll ökad. Inget barn hade gastroschisis (men ett barn hade omfalocele, se bukväggsdefekt) och antalet läppgomspalter och gomspalter var till och med litet lägre än väntat (åtta mot 13 förväntade). Bland 3964 barn vars mödrar i tidig graviditet använt acetylsalicylsyra i låg dosering som trombocytaggregationshämmare, hade 93 barn en missbildning (2,3%), mot 82-83 förväntade, alltså en helt normal missbildningsfrekvens. Dock hade en klart förhöjd andel av barnen någon hjärt/kärl-missbildning (42 barn mot 28 förväntade). Av de 42 barnen med hjärtmissbildningar hade 24 ventrikelseptumdefekter, fyra av dem kombinerat med förmaksseptumdefekt. Annars var det inte någon speciell typ av missbildning som var överrepresenterad. Tre barn (mot 5-6 förväntade) hade någon gom- eller läppspalt och inget barn hade gastroschisis. Dock sågs en klart ökad andel av för tidigt födda barn (14% mot 6% förväntat), lågviktiga barn (10% mot 4% förväntat) och barn som var lätta för tiden (5,3% mot 2,7% förväntat). Det är rimligt att anta att den ökade frekvensen av dessa sistnämnda förlossningsutfall beror på bakomliggande sjukdom hos modern. Gynnsamma effekter av lågdosbehandling under graviditet diskuteras. I en dubbelblindstudie av effekten av lågdoserat acetylsalicylsyra vid graviditeter hos kvinnor, som tidigare fött ett tillväxthämmat eller intrauterint dött barn eller haft placentaavlossning, fann man en halvering av frekvensen tillväxthämning i den behandlade gruppen jämfört med placebogruppen. Tillägg av dipyridamol till acetylsalicylsyra ökade inte effekten. Vid sådana behandlingsförsök med lågdoserat acetylsalicylsyra uppstår frågan om ogynnsamma biverkningar. En studie undersökte cirkulationen hos foster och den nyfödde efter sådan behandling och fann inga skillnader mot en placebogrupp. I hög dos kan acetylsalicylsyra mot slutet av graviditeten ha ogynnsamma effekter, dels genom en ökad blödningsrisk, dels genom en för tidig slutning av ductus arteriosus hos fostret. Användning under sen graviditet är därför olämplig. |
Den andra graviditeten
Vi hade försökt i sju månader och ingenting hade hänt. Jag hade börjat tänka att det inte skulle gå. Att vi skulle fertilitetsutredas, få hjälp. Kanske var det endometrioset som ställde till det. I min förlossningsjournal hade mina ögon fastnat på en läkarkommentar som tycktes skriven direkt från observation inuti mitt snittsår. Det stod: Rödaktiga knutor på äggstockarna, som vid endometrios. Detta hade jag förstås frågat om, googlat på, blivit väldigt rädd för. Endometrios ska vara en fertilitetesförsvårande faktor. Jag hade på grund av detta, vid försökens början, varit på ultraljudsundersökning hos en gynekolog som var en äldre gammaldags herre med stort mahognyskrivbord framför gynstolens lilla hörna bakom ett grönt draperi. Jag frågade om han kunde se någon endometrios på mina äggstockar. Det kunde han inte, sa han, men han sa också att hade det observerats när jag var uppskuren på operationsbordet så var det ju så ändå. Det var ett säkert bevis. Så jag hade endometrios, trodde jag. Jag ringde en gynekolog som jag träffat tidigare, en som i mina vilda ungdomsår konstaterat herpesblåsor på mitt stackars könsorgan och som opererat in elaka P-stavar (fem stycken) i min överarm (som senare gav mig en smärtsam cysta inne i livmodern). Hon var en sådan där barsk och stadig kvinna som man ibland möter inom vården, och nu hade jag sett att hon dessutom skrev vetenskapliga artiklar om havandeskapsförgiftning, förutom att hon dessutom jobbade som fertilitetsutredare på en klinik. Jag ringde henne i början av november och fick en tid en månad senare.
Jag åkte till Paris med jobbet. Det var slutet på arbetsveckan och jag och min kollega bestämde oss för att stanna över helgen bara för att få hänga lite i Paris. Lyxen av att få bo på hotell, få frukost, sova hela nätter, allt det där... Det var en treat to self! Paris var novembergrått men helt fantastiskt. Vi gick på små restauranger, drack vin och käkade chevre och promenerade runt stan. Shoppade vid judiska kvarteren. Jag fick en ny Pariskappa därifrån, en blus och en sjal och en liten hårkreation med fjädrar och flor, helt underbar, plus små presenter till min dotter. Vi pratade om livet, och gick på museum (erotikmuseet bland annat - det är inte många kollegor som man kan göra det tillsammans med), såg alla platser i verkligheten och besökte Jim Morrissons grav. Förstås. Det var min första gång i Paris. När vi flög hem och in över Sverige igen hade det snöat och skogen var vit och lamporna överallt var som dubbelexponerade med sina ringar av fortsatt ljus i den vita snön. Det var en sådan fin känsla att komma hem efter mitt Parisbesök. Och jag hade förstås längtat efter mannen också. Jag kände mig självständig och stark och sensuell och jag kom hem med den självständigheten och valde honom till min älskare och partner igen (...)
Några dagar senare var vi på ett första möte på fertilitetskliniken. Som tur var resulterade det inte i någon drastiskt åtgärd som spolning av äggledarna eller så. Nej, min gamla gynekolog tyckte att vi gott kunde försöka utan åtgärden ett tag till. Vi hade ju bara försökt sju månader! Jag blev lite besviken, stressad, men några dagar senare kände jag den första lilla yrseln och förstod att jag faktiskt redan var gravid. Och hade vi spolat äggledarna hade vi ju gått miste om vårt lilla barn! Själva befruktningen hade alltså gått till på exakt samma vis som förra gången: Jag återvände hem från egna äventyr och själva återseendet, den natten. Då.
Under dagarna innan jul tog jag ett graviditetstest och det var positivt som tusan. Jag gick väldigt snabbt upp i vikt också, vilket fick mig att misstänka att jag väntade tvillingar. Julen spenderade vi hos mannens släkt, i hans systers fantastiska hus. Jag åt massor av vegetarisk julmat (inlagd auberginesill, kålrotsskinka med lyxig senap, Jönssons frestelse och allt det där) men drack ingen julöl, mumma eller något vin. Snapsen avböjde jag också och det blev ohållbart. Det kändes som att det måste vara helt uppenbart för alla närvarande att jag var gravid. Men ingen sa något... På juldagen berättade vi för dottern som blev så glad att hon knappt kunde tro det. "Är det sant, mamma, ska jag verkligen få ett syskon?" Vi hade fattat att hon hade längtat och ja, hon hade frågat och tjatat lite. Men så glad som hon blev! Så mycket hade jag inte förstått att hon längtade efter ett syskon. Hon skyndade sig att berätta för alla och så kom det sig att de visste om det redan i vecka fem eller sex.
Vi skrevs in på Specialmödravården i vecka nio. Jag fick ett ultraljud direkt och vi kunde se att det bara låg ett barn därinne. Tack och lov för en tvillinggraviditet skulle öka riskerna för insjuknande markant. Gulekroppen fanns kvar och svävade runt i livmoderns lilla svarta hålrum som en liten ballong och barnet hade börjat röra på sig och vinkade lite med ena handen. Det var fantastiskt! Vårt efterlängtade lilla barn! Jag fick Trombyl utskrivet och var lite skeptisk till att börja käka det eftersom jag läst på FASS att det kunde ge hjärtskador på fostret. Jag fick ett särskilt läkarsamtal där de satte in lobbystöten för Trombyl. "Du borde verkligen ta detta läkemedel", sa läkaren och jag gav mig. Gick till apoteket och hämtade ut den lilla burken med hjärtformade små tabletter. Åt en om dagen trots att de gjorde mig mer illamående.
Personalen, barnmorskorna, läkarna och alla sa "Det går troligtvis bra den här gången". Vi fick veta att vi hade 80% chans till en vanlig, frisk graviditet. Jag hörde att de sa detta, vi sa det också till varandra hela tiden (det går säkert bra!), men vi förberedde oss ändå på att spendera sommaren på neo. Jag hade blivit inlagd i vecka 27 förra gången. Vecka 27 i den här graviditeten skulle vara några veckor före vårt inplanerade bröllop den åttonde juni. Vi fasade inför instängdheten, att gå miste om solen och semestern och allt det som man så väl behöver tanka på av när man bor i Sverige. Det var en sak att vara inlagd över jul och en helt annan sak att hasa runt där i korridorerna över en hel sommar, funderade vi, så vi parerade. I vecka 13 köpte vi en sista minuten till Mexico, Zipolite och kallade det för vår bröllopsresa. Vi hade en kompisfamilj i Zipolite som var där under sin föräldraledighet. De hjälpte oss hitta ett helt underbart boende, inte alls dyrt, och vi fick en helt fantastisk bröllopsresa. Jag minns delfinerna i havet, hänget med våra vänner, cevichen, maten, yogalektionerna, den vita hängmattan på balkongen, de självlysande solnedgångarna, stränderna förstås och snorklingen, pannkakorna som vi stekte i våra vänners kök efter de heta dagarna och bara... äventyret. Vår dotter som mådde så bra av att komma iväg och få sol och bada. Och hon pratar fortfarande om Frida Kahlo, vars hus vi besökte i Mexico City, som om Frida Kahlo blivit hennes egna vän och alldeles särskilda konstnär. Tyvärr var det just tavlorna med döda foster som fascinerade henne mest i hennes Casa de Azul.
Men sedan kom vi hem och det var mycket kring jobbet. Jag var projektledare för ett spännande projekt, samtidigt som jag hjälpte till med en konferens och det var mycket att göra och inbokade visiter till verksamheter runt om i landet. Jag var i gasen, upptagen, ansträngde mig på alla fronter. Jag ville verkligen inte behöva oroa mig för graviditeten, men magen växte och kittlades och fladdrade redan i vecka 12 (!) och vi var på flera ultraljud och provtagningar och vecka 24 med notchtestet kom närmre, det som till sist skulle kunna ge oss lite svar. Vecka 24 var i maj. Vi kom dit och jag var så sjukt nervös, darrande rädd för domen. Hur skulle det bli? Jag hade som ett sätt att vilja se det positiva i denna dag med den så ödesmättade undersökningen sagt åt mannen att ta kameran med sig, vi kunde ju filma vårt barn på ultraljudsskärmen i alla fall! Få något fint med oss hem trots det eventuellt dåliga resultatet! Vi skulle kunna visa vår dotter hennes lilla syskon. En sköterska mötte upp oss i receptionen och meddelade att hon inte ville ta oss i hand eftersom det var så mycket sjukdomar i omlopp. Hon var stressad och satte sig på höga hästar, tänkte jag. Jag kände bara hennes kyla och bacillskräck och rökdoft. Hon tog in oss på det fruktade undersökningsrummet och sa "Lägg upp dig här" och jag tyckte att det lät så okänsligt och vidrigt. "Lägg upp dig här", som en maträtt eller som ett kolonialt gammalt övergrepp eller jag vet inte. Jag tyckte från början så illa om den här damen. Hon ansträngde sig inte det minsta för att se mig som den ynkligt rädda människa som jag var. När hon började sin undersökning av mitt innanmäte och min älskade graviditet därinne tog mannen fram kameran som vi hade kommit överens om. Han riktade den mot ultraljudsskärmen, men hon var förstås tvungen att säga något om det. "Jag får be dig att inte filma här, vi tillåter inte det" och då brast det för mig alldeles. Den där filmen var mitt positiva hopp, hon kunde ha frågat om det, om hur vi mådde och hur vi hade förberett oss för denna dag, hon kunde ha varit ödmjuk och nyfiken och ingett oss en känsla av trygghet, men hon var bara hård och kall och vidrig och förstörde alltihop. När det brister för mig blir jag förbannad. Jag var så arg att jag fräste och kokade. "Det är ju för faan inte dig vi filmar, fattar du väl?" "Är det ditt barn kanske? Vad får dig att tro att du ska ge tillstånd att filma vårt barn?". "Vem är du som vill förstöra så här för oss?". Hon blev förstås skakad av min ilska. Försökte förklara, men det dög inte. "Det är ändå inget att filma, sa hon. Det är ju mest fokus på kärlen". Men vad vi ville ha i fokus för att hålla ihop oss frågade hon inte om. Vi filmade inte. Jag låg där och teg och osade medan hon räknade ut hur mycket notch jag hade. För det var ett katastrofresultat - det var tre av fyra möjliga notch. Jag teg och bet ihop mot henne och grät samtidigt mot min man. Det innebar att vi inte kommit undan. Det innebar en sommar på neo, oron, livsrisken, hela skiten igen. Min man var också blek och sammanbiten. Vi fick lämna undersökningsrummet för att tala med en läkare. "Vad händer nu?" stammade vi och fick till svar att vi i princip visste att det var en ohållbar graviditet. Kroppen kämpade mot ett konstant motstånd, risken för havandeskapsförgiftning var överhängande. Jag skulle bli sjukskriven och det var av högsta vikt att inte stressa med någonting. Sjukskriven! Det gick runt för mig. Mina planer, mitt projekt, min chans att komma vidare? Skulle det vara såhär nu: Ett totalt misslyckande? Ett samtal till chefen och säga att tyvärr. Jag rös. Jag ville ha kontrollen. Jag ville klara alla mina fighter. Visa vad jag gick för. Jobbet betydde så mycket för mig. jag ville ju forska! Komma vidare, inte behöva retirera. Inte behöva krypa ihop som ett offer inför en graviditetssjukdom och avveckla alla mina ambitioner. För en graviditet dessutom som jag för övrigt också var på väg att misslyckas med totalt. Den där misslyckandekänslan. Jag hatar den. Den är så bekant för mig. Allting gungade. Men jag fick sjukskrivningspapper och en ny planering med besök på specialmödravården flera gånger i veckan. Jag fick en tid till en kurator på sjukhuset. Jag tror att det var den 16e maj.
Jag åkte till Paris med jobbet. Det var slutet på arbetsveckan och jag och min kollega bestämde oss för att stanna över helgen bara för att få hänga lite i Paris. Lyxen av att få bo på hotell, få frukost, sova hela nätter, allt det där... Det var en treat to self! Paris var novembergrått men helt fantastiskt. Vi gick på små restauranger, drack vin och käkade chevre och promenerade runt stan. Shoppade vid judiska kvarteren. Jag fick en ny Pariskappa därifrån, en blus och en sjal och en liten hårkreation med fjädrar och flor, helt underbar, plus små presenter till min dotter. Vi pratade om livet, och gick på museum (erotikmuseet bland annat - det är inte många kollegor som man kan göra det tillsammans med), såg alla platser i verkligheten och besökte Jim Morrissons grav. Förstås. Det var min första gång i Paris. När vi flög hem och in över Sverige igen hade det snöat och skogen var vit och lamporna överallt var som dubbelexponerade med sina ringar av fortsatt ljus i den vita snön. Det var en sådan fin känsla att komma hem efter mitt Parisbesök. Och jag hade förstås längtat efter mannen också. Jag kände mig självständig och stark och sensuell och jag kom hem med den självständigheten och valde honom till min älskare och partner igen (...)
Några dagar senare var vi på ett första möte på fertilitetskliniken. Som tur var resulterade det inte i någon drastiskt åtgärd som spolning av äggledarna eller så. Nej, min gamla gynekolog tyckte att vi gott kunde försöka utan åtgärden ett tag till. Vi hade ju bara försökt sju månader! Jag blev lite besviken, stressad, men några dagar senare kände jag den första lilla yrseln och förstod att jag faktiskt redan var gravid. Och hade vi spolat äggledarna hade vi ju gått miste om vårt lilla barn! Själva befruktningen hade alltså gått till på exakt samma vis som förra gången: Jag återvände hem från egna äventyr och själva återseendet, den natten. Då.
Under dagarna innan jul tog jag ett graviditetstest och det var positivt som tusan. Jag gick väldigt snabbt upp i vikt också, vilket fick mig att misstänka att jag väntade tvillingar. Julen spenderade vi hos mannens släkt, i hans systers fantastiska hus. Jag åt massor av vegetarisk julmat (inlagd auberginesill, kålrotsskinka med lyxig senap, Jönssons frestelse och allt det där) men drack ingen julöl, mumma eller något vin. Snapsen avböjde jag också och det blev ohållbart. Det kändes som att det måste vara helt uppenbart för alla närvarande att jag var gravid. Men ingen sa något... På juldagen berättade vi för dottern som blev så glad att hon knappt kunde tro det. "Är det sant, mamma, ska jag verkligen få ett syskon?" Vi hade fattat att hon hade längtat och ja, hon hade frågat och tjatat lite. Men så glad som hon blev! Så mycket hade jag inte förstått att hon längtade efter ett syskon. Hon skyndade sig att berätta för alla och så kom det sig att de visste om det redan i vecka fem eller sex.
Vi skrevs in på Specialmödravården i vecka nio. Jag fick ett ultraljud direkt och vi kunde se att det bara låg ett barn därinne. Tack och lov för en tvillinggraviditet skulle öka riskerna för insjuknande markant. Gulekroppen fanns kvar och svävade runt i livmoderns lilla svarta hålrum som en liten ballong och barnet hade börjat röra på sig och vinkade lite med ena handen. Det var fantastiskt! Vårt efterlängtade lilla barn! Jag fick Trombyl utskrivet och var lite skeptisk till att börja käka det eftersom jag läst på FASS att det kunde ge hjärtskador på fostret. Jag fick ett särskilt läkarsamtal där de satte in lobbystöten för Trombyl. "Du borde verkligen ta detta läkemedel", sa läkaren och jag gav mig. Gick till apoteket och hämtade ut den lilla burken med hjärtformade små tabletter. Åt en om dagen trots att de gjorde mig mer illamående.
Personalen, barnmorskorna, läkarna och alla sa "Det går troligtvis bra den här gången". Vi fick veta att vi hade 80% chans till en vanlig, frisk graviditet. Jag hörde att de sa detta, vi sa det också till varandra hela tiden (det går säkert bra!), men vi förberedde oss ändå på att spendera sommaren på neo. Jag hade blivit inlagd i vecka 27 förra gången. Vecka 27 i den här graviditeten skulle vara några veckor före vårt inplanerade bröllop den åttonde juni. Vi fasade inför instängdheten, att gå miste om solen och semestern och allt det som man så väl behöver tanka på av när man bor i Sverige. Det var en sak att vara inlagd över jul och en helt annan sak att hasa runt där i korridorerna över en hel sommar, funderade vi, så vi parerade. I vecka 13 köpte vi en sista minuten till Mexico, Zipolite och kallade det för vår bröllopsresa. Vi hade en kompisfamilj i Zipolite som var där under sin föräldraledighet. De hjälpte oss hitta ett helt underbart boende, inte alls dyrt, och vi fick en helt fantastisk bröllopsresa. Jag minns delfinerna i havet, hänget med våra vänner, cevichen, maten, yogalektionerna, den vita hängmattan på balkongen, de självlysande solnedgångarna, stränderna förstås och snorklingen, pannkakorna som vi stekte i våra vänners kök efter de heta dagarna och bara... äventyret. Vår dotter som mådde så bra av att komma iväg och få sol och bada. Och hon pratar fortfarande om Frida Kahlo, vars hus vi besökte i Mexico City, som om Frida Kahlo blivit hennes egna vän och alldeles särskilda konstnär. Tyvärr var det just tavlorna med döda foster som fascinerade henne mest i hennes Casa de Azul.
Men sedan kom vi hem och det var mycket kring jobbet. Jag var projektledare för ett spännande projekt, samtidigt som jag hjälpte till med en konferens och det var mycket att göra och inbokade visiter till verksamheter runt om i landet. Jag var i gasen, upptagen, ansträngde mig på alla fronter. Jag ville verkligen inte behöva oroa mig för graviditeten, men magen växte och kittlades och fladdrade redan i vecka 12 (!) och vi var på flera ultraljud och provtagningar och vecka 24 med notchtestet kom närmre, det som till sist skulle kunna ge oss lite svar. Vecka 24 var i maj. Vi kom dit och jag var så sjukt nervös, darrande rädd för domen. Hur skulle det bli? Jag hade som ett sätt att vilja se det positiva i denna dag med den så ödesmättade undersökningen sagt åt mannen att ta kameran med sig, vi kunde ju filma vårt barn på ultraljudsskärmen i alla fall! Få något fint med oss hem trots det eventuellt dåliga resultatet! Vi skulle kunna visa vår dotter hennes lilla syskon. En sköterska mötte upp oss i receptionen och meddelade att hon inte ville ta oss i hand eftersom det var så mycket sjukdomar i omlopp. Hon var stressad och satte sig på höga hästar, tänkte jag. Jag kände bara hennes kyla och bacillskräck och rökdoft. Hon tog in oss på det fruktade undersökningsrummet och sa "Lägg upp dig här" och jag tyckte att det lät så okänsligt och vidrigt. "Lägg upp dig här", som en maträtt eller som ett kolonialt gammalt övergrepp eller jag vet inte. Jag tyckte från början så illa om den här damen. Hon ansträngde sig inte det minsta för att se mig som den ynkligt rädda människa som jag var. När hon började sin undersökning av mitt innanmäte och min älskade graviditet därinne tog mannen fram kameran som vi hade kommit överens om. Han riktade den mot ultraljudsskärmen, men hon var förstås tvungen att säga något om det. "Jag får be dig att inte filma här, vi tillåter inte det" och då brast det för mig alldeles. Den där filmen var mitt positiva hopp, hon kunde ha frågat om det, om hur vi mådde och hur vi hade förberett oss för denna dag, hon kunde ha varit ödmjuk och nyfiken och ingett oss en känsla av trygghet, men hon var bara hård och kall och vidrig och förstörde alltihop. När det brister för mig blir jag förbannad. Jag var så arg att jag fräste och kokade. "Det är ju för faan inte dig vi filmar, fattar du väl?" "Är det ditt barn kanske? Vad får dig att tro att du ska ge tillstånd att filma vårt barn?". "Vem är du som vill förstöra så här för oss?". Hon blev förstås skakad av min ilska. Försökte förklara, men det dög inte. "Det är ändå inget att filma, sa hon. Det är ju mest fokus på kärlen". Men vad vi ville ha i fokus för att hålla ihop oss frågade hon inte om. Vi filmade inte. Jag låg där och teg och osade medan hon räknade ut hur mycket notch jag hade. För det var ett katastrofresultat - det var tre av fyra möjliga notch. Jag teg och bet ihop mot henne och grät samtidigt mot min man. Det innebar att vi inte kommit undan. Det innebar en sommar på neo, oron, livsrisken, hela skiten igen. Min man var också blek och sammanbiten. Vi fick lämna undersökningsrummet för att tala med en läkare. "Vad händer nu?" stammade vi och fick till svar att vi i princip visste att det var en ohållbar graviditet. Kroppen kämpade mot ett konstant motstånd, risken för havandeskapsförgiftning var överhängande. Jag skulle bli sjukskriven och det var av högsta vikt att inte stressa med någonting. Sjukskriven! Det gick runt för mig. Mina planer, mitt projekt, min chans att komma vidare? Skulle det vara såhär nu: Ett totalt misslyckande? Ett samtal till chefen och säga att tyvärr. Jag rös. Jag ville ha kontrollen. Jag ville klara alla mina fighter. Visa vad jag gick för. Jobbet betydde så mycket för mig. jag ville ju forska! Komma vidare, inte behöva retirera. Inte behöva krypa ihop som ett offer inför en graviditetssjukdom och avveckla alla mina ambitioner. För en graviditet dessutom som jag för övrigt också var på väg att misslyckas med totalt. Den där misslyckandekänslan. Jag hatar den. Den är så bekant för mig. Allting gungade. Men jag fick sjukskrivningspapper och en ny planering med besök på specialmödravården flera gånger i veckan. Jag fick en tid till en kurator på sjukhuset. Jag tror att det var den 16e maj.
torsdag 19 februari 2015
Tidig graviditet: Att minnas sedan
Att vara tidigt gravid för mig är tvärt om mot den där känslan som jag hade vid befruktningstillfället. Alltså känslan av öppnade kanaler, mirakel och förbindelse med en högre värld där barnet väntade på att få komma ner till min kropp. En metafysisk förbindelse mellan könet och existensen i vidare bemärkelse. All sådan kontakt är avstängd nu, det sitter ett lock för alla existentiella kanaler, jag är i kroppen: biologisk, jäsande, illamående, svullen, gasig, flåsig, tyngd mot marken med lågt blodtryck som gör att det svartnar för mina ögon, jag vill sova - inte alls leka, inte alls tänka särskilt långt bort. Jag vill vara ifred. Titta på teve. Äta junkmat: pizza, hamburgare, mackor med massa smör och ost och så chips med dipp och godis i massor för jag är ändå hela tiden hungrig på fett och på kolhydrater och Coca cola.
Tidig graviditet och jag är ful och trög och trött och seg, både inuti och utanpå.
Tidig graviditet och jag är ful och trög och trött och seg, både inuti och utanpå.
onsdag 18 februari 2015
Spontanlunch
Jag har en nära vän som blir färdig barnmorska i slutet av terminen. Hon har praktiserat på olika förlossningar, MVC och neonatalavdelningar och gett mig fin inblick i diverse verksamheters problem och fördelar. I förrgår var jag på väg till mitt första samtal med en läkare på specialmödravården och kanske var det därför som jag skickade iväg ett mess till min vän, för att hela mödravårdsapparaten får mig att tänka på henne? Hur som helst: Jag messade. När jag precis klev av trean uppe vid SÖS ringde hon upp och vi hann igenom de första "hur e läget?" Bra, själv då?" innan jag hörde henne börja skrika och gorma mitt namn. Det var lite märkligt. Jag hade precis hunnit igenom dörrkarusellen vid huvudentrén och fattade inte alls. "Ja, men vad är det?" då jag blev prejad i sidan. Av min vän. Som precis som jag stod med mobilen i hand. Jag bara gapade åt det märkliga sammanträffandet. Det visade sig att hon sitter på SÖS under våren för att skriva sin uppsats. Vi tog en lunch efter mitt läkarbesök och uppdaterade oss om varandras liv. Det var roligt. Vi diskuterade också induktion, vilket är ämnet för hennes uppsats, och det faktum att jag av läkaren just fått reda på att jag utsatt mig för en risk på ca. 3-4 procent för livmoderruptur under min andra förlossning då jag blev igångsatt med ett tidigare snitt bakom mig. Induktionen misslyckades vissserligen, men ändå. Samma risk skulle jag stå inför ifall jag startade spontant i denna graviditet och födde vaginalt trots mina nu två snitt. Alltså tre till fyra procents risk för livmoderruptur. Och alla jag pratat med om det har sagt att jag ABSOLUT inte kan föda vaginalt denna gång. Det är otänkbart. Min barnmorska har sagt det. Min förlossningsläkare har sagt det. Alla. Men de har alltså inte sagt att det är samma risk som den som jag redan tog i och med att jag inducerades med snittärr förra gången....
Så.
Jag är inte helt säker på vad jag ska göra med denna information. Jag var inställd på att ge upp tanken på en vaginal förlossning. Tänkte att det är något som alltså inte kommer erfaras av mig i detta liv. Jag tänkte att jag kunde utnyttja läget och passa på att sterilisera mig. Jag tänkte att jag kanske kunde be om ett tidigare snitt så att jag inte ens behövde få några som helst sjukdomssymptom. Jag hade verkligen gett upp tanken på grund av den förhöjda risken, men nu... Nu märker jag att jag hoppas igen. Tänk om allt går bra? Tänk om jag kan få starta spontant? Tänk om jag inte får några notchar alls i vecka 24? Tänk om mitt känsliga immunsystem verkligen är lite vaccinerat i och med att jag bar min mans celler i kroppen för inte fullt så länge sedan? Tänk om det bara var B12-bristen som vi nu upptäckt att jag hade? Tänk om det var det som har gjort mig sjuk hela tiden? Och nu äter jag vitamintillskott och slipper hela skiten? Tänk om de sex kilon mindre vikt som jag bär på nu kan hjälpa mig att förbli frisk?
Men läkaren hade bara realistiska saker att säga. "Det blir troligtvis som det blev tidigare". "Vi räknar med det", sa hon. Hon tog blodtryck och jag fick lämna cellprov (som jag inte tagit sedan 2007) och berättade att mitt barn i magen är RH-negativt, vilket gör att jag slipper den sprutan i alla fall. Jag är också RH-negativ, precis som mina båda döttrar sedan tidigare och precis som min man då troligtvis.
RH-negativ. Jag blev glad för det. Sådana är vi nämligen hemma hos oss.
Så.
Jag är inte helt säker på vad jag ska göra med denna information. Jag var inställd på att ge upp tanken på en vaginal förlossning. Tänkte att det är något som alltså inte kommer erfaras av mig i detta liv. Jag tänkte att jag kunde utnyttja läget och passa på att sterilisera mig. Jag tänkte att jag kanske kunde be om ett tidigare snitt så att jag inte ens behövde få några som helst sjukdomssymptom. Jag hade verkligen gett upp tanken på grund av den förhöjda risken, men nu... Nu märker jag att jag hoppas igen. Tänk om allt går bra? Tänk om jag kan få starta spontant? Tänk om jag inte får några notchar alls i vecka 24? Tänk om mitt känsliga immunsystem verkligen är lite vaccinerat i och med att jag bar min mans celler i kroppen för inte fullt så länge sedan? Tänk om det bara var B12-bristen som vi nu upptäckt att jag hade? Tänk om det var det som har gjort mig sjuk hela tiden? Och nu äter jag vitamintillskott och slipper hela skiten? Tänk om de sex kilon mindre vikt som jag bär på nu kan hjälpa mig att förbli frisk?
Men läkaren hade bara realistiska saker att säga. "Det blir troligtvis som det blev tidigare". "Vi räknar med det", sa hon. Hon tog blodtryck och jag fick lämna cellprov (som jag inte tagit sedan 2007) och berättade att mitt barn i magen är RH-negativt, vilket gör att jag slipper den sprutan i alla fall. Jag är också RH-negativ, precis som mina båda döttrar sedan tidigare och precis som min man då troligtvis.
RH-negativ. Jag blev glad för det. Sådana är vi nämligen hemma hos oss.
tisdag 10 februari 2015
Återkoppling från Patientnämnden
Patientnämnden hörde av sig med ett mejl. De berättade att de inte kunde "hantera känsliga uppgifter över mejl" och menade att jag därför gjorde bäst i att kontakta dem per telefon. Jag fick ett namn och ett nummer och ringde upp även fast jag tyckte att de känsliga uppgifterna redan hade skickats en gång över mejl, i och med att jag ställt min fråga till dem.
Personen som ålagts att ta hand om mitt fall förklarade för mig vad patientnämndens roll är i dialogen mellan patient och sjukvården. Patientnämnden har en för patienten rådgivande funktion. Patientnämnden är dessutom en myndighet och kan därför kräva att få svar och upplysningar i ärenden rörande patientens vård från sjukvårdsinstansen. För mig var detta nyheter. Jag kan inte jättemycket om olika myndigheters ansvarsområden (och patientnämndens ansvarsområde - att få sjukvården att svara på patienters frågor - låter lite hm, ja? Märkligt att det finns ett sådant behov!) Men okej. Jag blev hur som helst rådd till att ta kontakt med ansvariga på SÖS direkt och om jag inte skulle få tillfredsställande svar på mina frågar, svar som alltså kunde rättfärdiga varför mina aborter fanns omnämnda i min dotters journal från neonatalen bland annat, så skulle jag återkomma till patientnämnden och så skulle de fortsätta gräva vidare i fallet. Och sedan då, ville jag fråga. Vad händer sedan? Stämmer ni dem? Får ni dem att ändra sina procedurer och tänka mindre misogynt? Får ni dem att förstå att det kanske, kanske kan finnas en risk för att vården påverkas av att personalen går omkring och vet saker om sjuka barns mammors aborter. Det kunde hon inte svara på utan lät mest som om hon egentligen trodde att det fanns ett bra och rättfärdigt svar och att om jag bara hörde det så skulle konflikten vara ur världen.
Men jag fattar inte. Hur skulle mina tidigare aborter (jag var fjorton, arton och tjugoett år gammal och då min dotter vårdades på neo var jag trettio, så det låg långt tillbaka i tiden) och antecknandet av dem kunna motiveras som viktiga rörande min dotters vårdsituation på neo om de inte på något sätt sattes i samband med just hennes situation? Antingen har aborter relevans eller så har de det inte. Antingen skriver man ner dem, eller så gör man det inte. På vilket sätt läkarna menade att det skulle ha relevans återstår att se. Jag måste förstås skriva till dem/någon där och be dem att förklara just detta för mig.
Men jag är trött och jag vill egentligen skriva så mycket annat.
Personen som ålagts att ta hand om mitt fall förklarade för mig vad patientnämndens roll är i dialogen mellan patient och sjukvården. Patientnämnden har en för patienten rådgivande funktion. Patientnämnden är dessutom en myndighet och kan därför kräva att få svar och upplysningar i ärenden rörande patientens vård från sjukvårdsinstansen. För mig var detta nyheter. Jag kan inte jättemycket om olika myndigheters ansvarsområden (och patientnämndens ansvarsområde - att få sjukvården att svara på patienters frågor - låter lite hm, ja? Märkligt att det finns ett sådant behov!) Men okej. Jag blev hur som helst rådd till att ta kontakt med ansvariga på SÖS direkt och om jag inte skulle få tillfredsställande svar på mina frågar, svar som alltså kunde rättfärdiga varför mina aborter fanns omnämnda i min dotters journal från neonatalen bland annat, så skulle jag återkomma till patientnämnden och så skulle de fortsätta gräva vidare i fallet. Och sedan då, ville jag fråga. Vad händer sedan? Stämmer ni dem? Får ni dem att ändra sina procedurer och tänka mindre misogynt? Får ni dem att förstå att det kanske, kanske kan finnas en risk för att vården påverkas av att personalen går omkring och vet saker om sjuka barns mammors aborter. Det kunde hon inte svara på utan lät mest som om hon egentligen trodde att det fanns ett bra och rättfärdigt svar och att om jag bara hörde det så skulle konflikten vara ur världen.
Men jag fattar inte. Hur skulle mina tidigare aborter (jag var fjorton, arton och tjugoett år gammal och då min dotter vårdades på neo var jag trettio, så det låg långt tillbaka i tiden) och antecknandet av dem kunna motiveras som viktiga rörande min dotters vårdsituation på neo om de inte på något sätt sattes i samband med just hennes situation? Antingen har aborter relevans eller så har de det inte. Antingen skriver man ner dem, eller så gör man det inte. På vilket sätt läkarna menade att det skulle ha relevans återstår att se. Jag måste förstås skriva till dem/någon där och be dem att förklara just detta för mig.
Men jag är trött och jag vill egentligen skriva så mycket annat.
Allt i dagen
Åh, det är så skönt. Jag tog ut mina hostiga hemmavarande döttrar på en prommis ner till vattnet i den starka vårvintersolen idag och där på en parkbänk berättade jag för dem att de skulle få ett syskon till. Äldsta dottern blev så glad och upprymd att det var en ren fröjd att få ge henne den nyheten. Precis som jag visste och hoppades att det skulle vara (jag behöver den flickans glädje!). Hon ställde tusen frågor och ville genast ringa runt i släkten och berätta det vidare. Och det gjorde hon. Jag hade själv dragit mig för att berätta och nu slapp jag. Mamma blev glad och förvånad och sa att det också blev lite "nervöst förstås", men mest blev hon glad. Pappa blev också glad och säkert väldigt förvånad - alternativt ville han inte riktigt ta in det- för det tog många gånger innan han på riktigt förstod vad det var som min dotter försökte berätta för honom. Min syster lät också på riktigt glad. Hon sa att "Men åh vad du fick mig lurad! Jag misstänkte inte ens vid nyår, det där med att du skulle ha ett nyktert år". Jag förklarade att inte heller jag hade vetat något med vetenskaplig säkerhet och därför kunde det ju knappast räknas som att luras. Jag berättade för henne att jag till och med hade blivit nervös när jag sa till mamma det där att jag skulle ha ett nyktert år för att jag tänkte att hon skulle tro att jag var med barn... Men nej. Ingen misstänkte något i förväg. Alla blev förvånade och glada! Min bror visste ju sedan tidigare, och han vet också mycket mer om alla turer i grälen mellan mig och min man så han var idag mest glad för att slippa bära det som en hemlighet.
Jag och mannen börjar förresten på familjerådgivning igen, nästa tisdag. Tjoho. Eller nej. Men det är säkert bra. Fast strunt i det nu. Jag vill endast tänka på vårvintersolen och tårtbitarna med maräng och lingongrädde som jag och döttrarna beställde på fiket för att fira.
Jag är i vecka nio.
Jag och mannen börjar förresten på familjerådgivning igen, nästa tisdag. Tjoho. Eller nej. Men det är säkert bra. Fast strunt i det nu. Jag vill endast tänka på vårvintersolen och tårtbitarna med maräng och lingongrädde som jag och döttrarna beställde på fiket för att fira.
Jag är i vecka nio.
torsdag 5 februari 2015
Appropå nattamningen
Läget efter x antal nätter: Lilla dotera har vant sig vid att hon inte får snutta nattetid. Hon lägger sig (vid bröstet) vid halv nio. Sover för det mesta fram till tre, då hon vaknar lite, en kort stund. Hittar mig (och känner på de knäppta knapparna i min pyjamas), klagar lite. Blir klappad och nynnad för och så vänder hon sig och somnar om. Sover fram till prick sex, då hon låter så vaken och pigg att jag blir rädd (jag vill absolut inte vakna vid sex) och då får hon bröstet och somnar om (tack och lov). Sedan vaknar vi igen vid åtta. Vi har halkat ganska fast in i denna rutin och det passar mig bra. Jag tror att hon var helt redo att sluta nattamma och det var inte så svårt att vänja henne av med det som man hade kunnat tro om man bara såg till hur mycket hon hade nattammat innan (och hur slut jag var).
Synd bara att jag inte får uppleva den där känslan av ennergi och kraft som kommer tillbaka. Nu känns det som om det inte spelar så stor roll. Jag är trött i alla fall.
Synd bara att jag inte får uppleva den där känslan av ennergi och kraft som kommer tillbaka. Nu känns det som om det inte spelar så stor roll. Jag är trött i alla fall.
Inskrivning
Igår skrevs jag in på specialmödravården på SÖS. Jag ska ha samma underbara barnmorska som jag hade under våren 2013 (Marianne) och hon ska följa mig hela vägen (med uppehåll under sommaren - om jag kommer så långt- för semester). I stort sätt alltså samma planering som sist.
Nästa inplanerade besök blir ett läkarbesök (jag ska troligtvis få träffa samma läkare hela resan också). Barnmorskebesök igen i vecka tolv. Vanligt ultraljud i vecka 19-20, samt ett "uterina" eller flödesultraljud i vecka 24. Efter det beror det på resultatet. Ju fler "notch" jag har - eller desto högre motstånd i kärlen in till livmodern - desto fler och tätare fortsatta kontroller. Sist var jag inne på SÖS två-tre gånger i veckan efter uterinaultraljudet och då hade jag tre notch på skalan. Marianne trodde att jag troligtvis skulle ha liknande resultat denna gång. Jag frågade rent ut när hon trodde att jag kunde få bli sjukskriven och hon sa, beroende på resultatet, omkring där, i vecka 24. Jag frågade förstås utifrån min egen (och familjens) ekonomiska situation. När jag kliver ur min föräldraledighet är jag arbetslös och alltså "arbetssökande". Lilla doteren har fått dagisplats den tionde mars, give and take några dagar för inskolning så landar vi på vecka 14, vilket alltså betyder en period av arbetslöshet i tio veckor fram till förmodad sjukskrivning på grund av riskgraviditet. Tio veckor alltså av (helt meningslöst) jobbsökande. Men ok. Det är kanske inte det viktigaste i sammanhanget...???
Det viktigaste i sammanhanget är kanske att jag fick se mitt lilla barn därinne. Hjärtat som slog och den centimeterlilla kroppen. Den låg alldeles intill kanten och hade knoppar till ben och armar. Den rörde sig inte. Det är den förstås för liten för att göra. Det såg ut som om den låg därinne och sov. Det gjorde mig gott att se den. Jag blev glad igen. Jag påmindes om att jag ju vill lära känna den där lilla, att jag vill träffa den längre fram och ta hand om den i min kropp nu.
Det togs en massa nya prover. Blodstatus (igen). Blodgruppering (på barnet också). Järnvärden och socker och vad annat vet jag inte. Hoppas att det togs en baseline på levervärden och sådant, men det tror jag faktiskt inte att de gjorde. Jag lämnade urin (redan!) och tog blodtryck, vilket var lågt 105/60. Inte konstigt att det svartnar för ögonen ibland. Vi tog också diskussionen om amning och Trombyl och Marianne fick läkarsvar direkt: Det var tydligen ingen fara. Och det var ju tur. Jag vill fortfarande inte sluta amma och sa som det var: Min målbild är att tandemamma dem när den lilla kommer. Fatta vad vackert! Vilken fin final på mitt reproduktiva liv!
Och apropå just finalen. Vi pratade om sterilisering. Om möjligheten att kunna göra det på operationsbordet, direkt efter kejsarsnittet och det skulle gå fint, sa Marianne. Så det beslutet ska jag tugga ett tag. Är det värt ett snipp snapp slut på fertiliteten? Klarar jag det utan att gå identitetsmässigt under? Klarar jag det utan att känna mig berövad något? Det återstår att se vilka känslor och tankar som kommer kring det. Men rent logiskt sätt är det klockrent: Jag ska inte ha fler barn, det är för riskabelt, jag känner mig för gammal. Jag måste känna mig nöjd med tre! Jag får inte äta eller på annat sätt ta hormoner och jag har svårt att se mig återgå till användandet av kondomer efter tio år utan i samma relation...
Om jag kan få det till att kännas som om det är jag själv som snippetisnappar av äggledarna och inte en läkare, en institution, en främmande persons fingrar inne i min kropp... Det är det där övergreppsliga som jag är rädd för tror jag...
Nå, nog om det nu. Imorgon går jag in i vecka nio och jag har fortfarande inte passerat den kritiska missfallsrisktiden. Men jag är glad. Redan nu. Och varför inte? Lille bebisen låg ju så mysigt därinne och hjärtat tickade.
Nästa inplanerade besök blir ett läkarbesök (jag ska troligtvis få träffa samma läkare hela resan också). Barnmorskebesök igen i vecka tolv. Vanligt ultraljud i vecka 19-20, samt ett "uterina" eller flödesultraljud i vecka 24. Efter det beror det på resultatet. Ju fler "notch" jag har - eller desto högre motstånd i kärlen in till livmodern - desto fler och tätare fortsatta kontroller. Sist var jag inne på SÖS två-tre gånger i veckan efter uterinaultraljudet och då hade jag tre notch på skalan. Marianne trodde att jag troligtvis skulle ha liknande resultat denna gång. Jag frågade rent ut när hon trodde att jag kunde få bli sjukskriven och hon sa, beroende på resultatet, omkring där, i vecka 24. Jag frågade förstås utifrån min egen (och familjens) ekonomiska situation. När jag kliver ur min föräldraledighet är jag arbetslös och alltså "arbetssökande". Lilla doteren har fått dagisplats den tionde mars, give and take några dagar för inskolning så landar vi på vecka 14, vilket alltså betyder en period av arbetslöshet i tio veckor fram till förmodad sjukskrivning på grund av riskgraviditet. Tio veckor alltså av (helt meningslöst) jobbsökande. Men ok. Det är kanske inte det viktigaste i sammanhanget...???
Det viktigaste i sammanhanget är kanske att jag fick se mitt lilla barn därinne. Hjärtat som slog och den centimeterlilla kroppen. Den låg alldeles intill kanten och hade knoppar till ben och armar. Den rörde sig inte. Det är den förstås för liten för att göra. Det såg ut som om den låg därinne och sov. Det gjorde mig gott att se den. Jag blev glad igen. Jag påmindes om att jag ju vill lära känna den där lilla, att jag vill träffa den längre fram och ta hand om den i min kropp nu.
Det togs en massa nya prover. Blodstatus (igen). Blodgruppering (på barnet också). Järnvärden och socker och vad annat vet jag inte. Hoppas att det togs en baseline på levervärden och sådant, men det tror jag faktiskt inte att de gjorde. Jag lämnade urin (redan!) och tog blodtryck, vilket var lågt 105/60. Inte konstigt att det svartnar för ögonen ibland. Vi tog också diskussionen om amning och Trombyl och Marianne fick läkarsvar direkt: Det var tydligen ingen fara. Och det var ju tur. Jag vill fortfarande inte sluta amma och sa som det var: Min målbild är att tandemamma dem när den lilla kommer. Fatta vad vackert! Vilken fin final på mitt reproduktiva liv!
Och apropå just finalen. Vi pratade om sterilisering. Om möjligheten att kunna göra det på operationsbordet, direkt efter kejsarsnittet och det skulle gå fint, sa Marianne. Så det beslutet ska jag tugga ett tag. Är det värt ett snipp snapp slut på fertiliteten? Klarar jag det utan att gå identitetsmässigt under? Klarar jag det utan att känna mig berövad något? Det återstår att se vilka känslor och tankar som kommer kring det. Men rent logiskt sätt är det klockrent: Jag ska inte ha fler barn, det är för riskabelt, jag känner mig för gammal. Jag måste känna mig nöjd med tre! Jag får inte äta eller på annat sätt ta hormoner och jag har svårt att se mig återgå till användandet av kondomer efter tio år utan i samma relation...
Om jag kan få det till att kännas som om det är jag själv som snippetisnappar av äggledarna och inte en läkare, en institution, en främmande persons fingrar inne i min kropp... Det är det där övergreppsliga som jag är rädd för tror jag...
Nå, nog om det nu. Imorgon går jag in i vecka nio och jag har fortfarande inte passerat den kritiska missfallsrisktiden. Men jag är glad. Redan nu. Och varför inte? Lille bebisen låg ju så mysigt därinne och hjärtat tickade.
söndag 1 februari 2015
Instängd, fast
Den här helgen har varit ett helvete. Barnen är underbara och jag älskar dem över allt annat, men jag och mannen.... Jag står inte ut. Vi kan inte prata. Han bara skriker. Han bara sticker. Han tar sig rätten att bli just precis så arg att han kan skrika och bara lämna. Dra och skita i allt annat. Det börjar med ingenting. Sedan skriker han och beter sig... som ett barn. Han till exempel härmas. Han till exempel upprepar saker som på en gammal skiva med hack - bara för att slippa lyssna. Och eftersom han inte lyssnar färdigt tror han att han vet vad jag skulle ha sagt om han hade lyssnat. Och det är inte klokt vad han kan få för sig att jag har sagt! Jävlar vad jag kan hata det här med familjeliv och känslan av att man är så jävla misslyckad när det kommer till att skydda barnen från vuxenkonflikterna. Samvetet gör ont, ont ONT. Att de ska vara så i händerna på oss, som inte ens kan hålla sams över skitsaker i vardagen...
Jag vet att jag INTE borde avreagera mig genom att skriva på en blogg såhär, bara rakt ut i luften till vem som helst. Men det hör ju till och kastar sina skuggor över graviditeten och barnet därinne. Det letar sig in med skruvar och tänger rakt in i magen på mig och gör att jag känner mig så fruktansvärt snärjd.
Jag är också illamående och trött och yr och har slutat att dricka kaffe, så. Allt är piss.
Jag vet att jag INTE borde avreagera mig genom att skriva på en blogg såhär, bara rakt ut i luften till vem som helst. Men det hör ju till och kastar sina skuggor över graviditeten och barnet därinne. Det letar sig in med skruvar och tänger rakt in i magen på mig och gör att jag känner mig så fruktansvärt snärjd.
Jag är också illamående och trött och yr och har slutat att dricka kaffe, så. Allt är piss.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)