Blödningen har upphört och ingen verkar särskilt oroad. Jag äter Trombyl och man kan blöda lite. Det var dessutom i samband med samlag (hallelulja!) och då kan man med sköra slemhinnor blöda lite. Alla graviditetessymptom finns dessutom kvar: hungern, yrseln, ömheten i brösten, flåsigheten. Jag är inte särskilt oroad själv. Men det finns ett stråk i mig som undrar: Växer du kvar därinne? Är du där, lilla?
På ett väldigt obeslutsamt oartikulerat vis beslöt vi att göra KUB-testet. Det kändes mest som ett lägligt erbjudande. Det fanns till hands: En lapp som jag fick att lämna till någon som tog ett blodprov och som gav mig en garanti på att jag skulle få ett ultraljud snart runt vecka tolv. Jag har aldrig gjort KUB-testet tidigare och känner nu lite ont i samvetet. Screena fostret för sannolikhet för kromosomfel?
Lille du. Du är ju den du är. Egentligen vill jag bara se dig leva därinne.
Egentligen vill jag bara bli lugnad. Men frågan poppar ju upp: Vad händer om jag inte blir lugnad av resultatet? Och vem blir jag då, i efterkommande beslutsled?
Jag vågar inte ens tänka så långt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar