Den andra graviditeten

Vi hade försökt i sju månader och ingenting hade hänt. Jag hade börjat tänka att det inte skulle gå. Att vi skulle fertilitetsutredas, få hjälp. Kanske var det endometrioset som ställde till det. I min förlossningsjournal hade mina ögon fastnat på en läkarkommentar som tycktes skriven direkt från observation inuti mitt snittsår. Det stod: Rödaktiga knutor på äggstockarna, som vid endometrios. Detta hade jag förstås frågat om, googlat på, blivit väldigt rädd för. Endometrios ska vara en fertilitetesförsvårande faktor. Jag hade på grund av detta, vid försökens början, varit på ultraljudsundersökning hos en gynekolog som var en äldre gammaldags herre med stort mahognyskrivbord framför gynstolens lilla hörna bakom ett grönt draperi. Jag frågade om han kunde se någon endometrios på mina äggstockar. Det kunde han inte, sa han, men han sa också att hade det observerats när jag var uppskuren på operationsbordet så var det ju så ändå. Det var ett säkert bevis. Så jag hade endometrios, trodde jag. Jag ringde en gynekolog som jag träffat tidigare, en som i mina vilda ungdomsår konstaterat herpesblåsor på mitt stackars könsorgan och som opererat in elaka P-stavar (fem stycken) i min överarm (som senare gav mig en smärtsam cysta inne i livmodern). Hon var en sådan där barsk och stadig kvinna som man ibland möter inom vården, och nu hade jag sett att hon dessutom skrev vetenskapliga artiklar om havandeskapsförgiftning, förutom att hon dessutom jobbade som fertilitetsutredare på en klinik. Jag ringde henne i början av november och fick en tid en månad senare.
   Jag åkte till Paris med jobbet. Det var slutet på arbetsveckan och jag och min kollega bestämde oss för att stanna över helgen bara för att få hänga lite i Paris. Lyxen av att få bo på hotell, få frukost, sova hela nätter, allt det där... Det var en treat to self! Paris var novembergrått men helt fantastiskt. Vi gick på små restauranger, drack vin och käkade chevre och promenerade runt stan. Shoppade vid judiska kvarteren. Jag fick en ny Pariskappa därifrån, en blus och en sjal och en liten hårkreation med fjädrar och flor, helt underbar, plus små presenter till min dotter. Vi pratade om livet, och gick på museum (erotikmuseet bland annat - det är inte många kollegor som man kan göra det tillsammans med), såg alla platser i verkligheten och besökte Jim Morrissons grav. Förstås. Det var min första gång i Paris. När vi flög hem och in över Sverige igen hade det snöat och skogen var vit och lamporna överallt var som dubbelexponerade med sina ringar av fortsatt ljus i den vita snön. Det var en sådan fin känsla att komma hem efter mitt Parisbesök. Och jag hade förstås längtat efter mannen också. Jag kände mig självständig och stark och sensuell och jag kom hem med den självständigheten och valde honom till min älskare och partner igen (...)

Några dagar senare var vi på ett första möte på fertilitetskliniken. Som tur var resulterade det inte i någon drastiskt åtgärd som spolning av äggledarna eller så. Nej, min gamla gynekolog tyckte att vi gott kunde försöka utan åtgärden ett tag till.  Vi hade ju bara försökt sju månader! Jag blev lite besviken, stressad, men några dagar senare kände jag den första lilla yrseln och förstod att jag faktiskt redan var gravid. Och hade vi spolat äggledarna hade vi ju gått miste om vårt lilla barn! Själva befruktningen hade alltså gått till på exakt samma vis som förra gången: Jag återvände hem från egna  äventyr och själva återseendet, den natten. Då.
   Under dagarna innan jul tog jag ett graviditetstest och det var positivt som tusan. Jag gick väldigt snabbt upp i vikt också, vilket fick mig att misstänka att jag väntade tvillingar. Julen spenderade vi hos mannens släkt, i hans systers fantastiska hus. Jag åt massor av vegetarisk julmat (inlagd auberginesill, kålrotsskinka med lyxig senap, Jönssons frestelse och allt det där) men drack ingen julöl, mumma eller något vin. Snapsen avböjde jag också och det blev ohållbart. Det kändes som att det måste vara helt uppenbart för alla närvarande att jag var gravid. Men ingen sa något... På juldagen berättade vi för dottern som blev så glad att hon knappt kunde tro det. "Är det sant, mamma, ska jag verkligen få ett syskon?" Vi hade fattat att hon hade längtat och ja, hon hade frågat och tjatat lite. Men så glad som hon blev! Så mycket hade jag inte förstått att hon längtade efter ett syskon. Hon skyndade sig att berätta för alla och så kom det sig att de visste om det redan i vecka fem eller sex.
   Vi skrevs in på Specialmödravården i vecka nio. Jag fick ett ultraljud direkt och vi kunde se att det bara låg ett barn därinne. Tack och lov för en tvillinggraviditet skulle öka riskerna för insjuknande markant. Gulekroppen fanns kvar och svävade runt i livmoderns lilla svarta hålrum som en liten ballong och barnet hade börjat röra på sig och vinkade lite med ena handen. Det var fantastiskt! Vårt efterlängtade lilla barn! Jag fick Trombyl utskrivet och var lite skeptisk till att börja käka det eftersom jag läst på FASS att det kunde ge hjärtskador på fostret. Jag fick ett särskilt läkarsamtal där de satte in lobbystöten för Trombyl. "Du borde verkligen ta detta läkemedel", sa läkaren och jag gav mig. Gick till apoteket och hämtade ut den lilla burken med hjärtformade små tabletter. Åt en om dagen trots att de gjorde mig mer illamående.
   Personalen, barnmorskorna, läkarna och alla sa "Det går troligtvis bra den här gången". Vi fick veta att vi hade 80% chans till en vanlig, frisk graviditet. Jag hörde att de sa detta, vi sa det också till varandra hela tiden (det går säkert bra!), men vi förberedde oss ändå på att spendera sommaren på neo. Jag hade blivit inlagd i vecka 27 förra gången. Vecka 27 i den här graviditeten skulle vara några veckor före vårt inplanerade bröllop den åttonde juni. Vi fasade inför instängdheten, att gå miste om solen och semestern och allt det som man så väl behöver tanka på av när man bor i Sverige. Det var en sak att vara inlagd över jul och en helt annan sak att hasa runt där i korridorerna över en hel sommar, funderade vi, så vi parerade. I vecka 13 köpte vi en sista minuten till Mexico, Zipolite och kallade det för vår bröllopsresa. Vi hade en kompisfamilj i Zipolite som var där under sin föräldraledighet. De hjälpte oss hitta ett helt underbart boende, inte alls dyrt, och vi fick en helt fantastisk bröllopsresa. Jag minns delfinerna i havet, hänget med våra vänner, cevichen, maten, yogalektionerna, den vita hängmattan på balkongen, de självlysande solnedgångarna, stränderna förstås och snorklingen, pannkakorna som vi stekte i våra vänners kök efter de heta dagarna och bara... äventyret. Vår dotter som mådde så bra av att komma iväg och få sol och bada. Och hon pratar fortfarande om Frida Kahlo, vars hus vi besökte i Mexico City, som om Frida Kahlo blivit hennes egna vän och alldeles särskilda konstnär. Tyvärr var det just tavlorna med döda foster som fascinerade henne mest i hennes Casa de Azul.
   Men sedan kom vi hem och det var mycket kring jobbet. Jag var projektledare för ett spännande projekt, samtidigt som jag hjälpte till med en konferens och det var mycket att göra och inbokade visiter till verksamheter runt om i landet. Jag var i gasen, upptagen, ansträngde mig på alla fronter. Jag ville verkligen inte behöva oroa mig för graviditeten, men magen växte och kittlades och fladdrade redan i vecka 12 (!) och vi var på flera ultraljud och provtagningar och vecka 24 med notchtestet kom närmre, det som till sist skulle kunna ge oss lite svar. Vecka 24 var i maj. Vi kom dit och jag var så sjukt nervös, darrande rädd för domen. Hur skulle det bli? Jag hade som ett sätt att vilja se det positiva i denna dag med den så ödesmättade undersökningen sagt åt mannen att ta kameran med sig, vi kunde ju filma vårt barn på ultraljudsskärmen i alla fall! Få något fint med oss hem trots det eventuellt dåliga resultatet! Vi skulle kunna visa vår dotter hennes lilla syskon. En sköterska mötte upp oss i receptionen och meddelade att hon inte ville ta oss i hand eftersom det var så mycket sjukdomar i omlopp. Hon var stressad och satte sig på höga hästar, tänkte jag. Jag kände bara hennes kyla och bacillskräck och rökdoft. Hon tog in oss på det fruktade undersökningsrummet och sa "Lägg upp dig här" och jag tyckte att det lät så okänsligt och vidrigt. "Lägg upp dig här", som en maträtt eller som ett kolonialt gammalt övergrepp eller jag vet inte. Jag tyckte från början så illa om den här damen. Hon ansträngde sig inte det minsta för att se mig som den ynkligt rädda människa som jag var. När hon började sin undersökning av mitt innanmäte och min älskade graviditet därinne tog mannen fram kameran som vi hade kommit överens om. Han riktade den mot ultraljudsskärmen, men hon var förstås tvungen att säga något om det. "Jag får be dig att inte filma här, vi tillåter inte det" och då brast det för mig alldeles. Den där filmen var mitt positiva hopp, hon kunde ha frågat om det, om hur vi mådde och hur vi hade förberett oss för denna dag, hon kunde ha varit ödmjuk och nyfiken och ingett oss en känsla av trygghet, men hon var bara hård och kall och vidrig och förstörde alltihop. När det brister för mig blir jag förbannad. Jag var så arg att jag fräste och kokade. "Det är ju för faan inte dig vi filmar, fattar du väl?" "Är det ditt barn kanske? Vad får dig att tro att du ska ge tillstånd att filma vårt barn?". "Vem är du som vill förstöra så här för oss?". Hon blev förstås skakad av min ilska. Försökte förklara, men det dög inte. "Det är ändå inget att filma, sa hon. Det är ju mest fokus på kärlen". Men vad vi ville ha i fokus för att hålla ihop oss frågade hon inte om. Vi filmade inte. Jag låg där och teg och osade medan hon räknade ut hur mycket notch jag hade. För det var ett katastrofresultat - det var tre av fyra möjliga notch. Jag teg och bet ihop mot henne och grät samtidigt mot min man. Det innebar att vi inte kommit undan. Det innebar en sommar på neo, oron, livsrisken, hela skiten igen. Min man var också blek och sammanbiten. Vi fick lämna undersökningsrummet för att tala med en läkare. "Vad händer nu?" stammade vi och fick till svar att vi i princip visste att det var en ohållbar graviditet. Kroppen kämpade mot ett konstant motstånd, risken för havandeskapsförgiftning var överhängande. Jag skulle bli sjukskriven och det var av högsta vikt att inte stressa med någonting. Sjukskriven! Det gick runt för mig. Mina planer, mitt projekt, min chans att komma vidare? Skulle det vara såhär nu: Ett totalt misslyckande? Ett samtal till chefen och säga att tyvärr. Jag rös. Jag ville ha kontrollen. Jag ville klara alla mina fighter. Visa vad jag gick för. Jobbet betydde så mycket för mig. jag ville ju forska! Komma vidare, inte behöva retirera. Inte behöva krypa ihop som ett offer inför en graviditetssjukdom och avveckla alla mina ambitioner. För en graviditet dessutom som jag för övrigt också var på väg att misslyckas med totalt. Den där misslyckandekänslan. Jag hatar den. Den är så bekant för mig. Allting gungade. Men jag fick sjukskrivningspapper och en ny planering med besök på specialmödravården flera gånger i veckan. Jag fick en tid till en kurator på sjukhuset. Jag tror att det var den 16e maj.