Den här helgen har varit ett helvete. Barnen är underbara och jag älskar dem över allt annat, men jag och mannen.... Jag står inte ut. Vi kan inte prata. Han bara skriker. Han bara sticker. Han tar sig rätten att bli just precis så arg att han kan skrika och bara lämna. Dra och skita i allt annat. Det börjar med ingenting. Sedan skriker han och beter sig... som ett barn. Han till exempel härmas. Han till exempel upprepar saker som på en gammal skiva med hack - bara för att slippa lyssna. Och eftersom han inte lyssnar färdigt tror han att han vet vad jag skulle ha sagt om han hade lyssnat. Och det är inte klokt vad han kan få för sig att jag har sagt! Jävlar vad jag kan hata det här med familjeliv och känslan av att man är så jävla misslyckad när det kommer till att skydda barnen från vuxenkonflikterna. Samvetet gör ont, ont ONT. Att de ska vara så i händerna på oss, som inte ens kan hålla sams över skitsaker i vardagen...
Jag vet att jag INTE borde avreagera mig genom att skriva på en blogg såhär, bara rakt ut i luften till vem som helst. Men det hör ju till och kastar sina skuggor över graviditeten och barnet därinne. Det letar sig in med skruvar och tänger rakt in i magen på mig och gör att jag känner mig så fruktansvärt snärjd.
Jag är också illamående och trött och yr och har slutat att dricka kaffe, så. Allt är piss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar