Inskrivning

Igår skrevs jag in på specialmödravården på SÖS. Jag ska ha samma underbara barnmorska som jag hade under våren 2013 (Marianne) och hon ska följa mig hela vägen (med uppehåll under sommaren - om jag kommer så långt- för semester). I stort sätt alltså samma planering som sist.
   Nästa inplanerade besök blir ett läkarbesök (jag ska troligtvis få träffa samma läkare hela resan också). Barnmorskebesök igen i vecka tolv. Vanligt ultraljud i vecka 19-20, samt ett "uterina" eller flödesultraljud i vecka 24. Efter det beror det på resultatet. Ju fler "notch" jag har - eller desto högre motstånd i kärlen in till livmodern - desto fler och tätare fortsatta kontroller. Sist var jag inne på SÖS två-tre gånger i veckan efter uterinaultraljudet och då hade jag tre notch på skalan. Marianne trodde att jag troligtvis skulle ha liknande resultat denna gång. Jag frågade rent ut när hon trodde att jag kunde få bli sjukskriven och hon sa, beroende på resultatet, omkring där, i vecka 24. Jag frågade förstås utifrån min egen (och familjens) ekonomiska situation. När jag kliver ur min föräldraledighet är jag arbetslös och alltså "arbetssökande". Lilla doteren har fått dagisplats den tionde mars, give and take några dagar för inskolning så landar vi på vecka 14, vilket alltså betyder en period av arbetslöshet i tio veckor fram till förmodad sjukskrivning på grund av riskgraviditet. Tio veckor alltså av (helt meningslöst) jobbsökande. Men ok. Det är kanske inte det viktigaste i sammanhanget...???
   Det viktigaste i sammanhanget är kanske att jag fick se mitt lilla barn därinne. Hjärtat som slog och den centimeterlilla kroppen. Den låg alldeles intill kanten och hade knoppar till ben och armar. Den rörde sig inte. Det är den förstås för liten för att göra. Det såg ut som om den låg därinne och sov. Det gjorde mig gott att se den. Jag blev glad igen. Jag påmindes om att jag ju vill lära känna den där lilla, att jag vill träffa den längre fram och ta hand om den i min kropp nu.

Det togs en massa nya prover. Blodstatus (igen). Blodgruppering (på barnet också). Järnvärden och socker och vad annat vet jag inte. Hoppas att det togs en baseline på levervärden och sådant, men det tror jag faktiskt inte att de gjorde. Jag lämnade urin (redan!) och tog blodtryck, vilket var lågt 105/60. Inte konstigt att det svartnar för ögonen ibland. Vi tog också diskussionen om amning och Trombyl och Marianne fick läkarsvar direkt: Det var tydligen ingen fara. Och det var ju tur. Jag vill fortfarande inte sluta amma och sa som det var: Min målbild är att tandemamma dem när den lilla kommer. Fatta vad vackert! Vilken fin final på mitt reproduktiva liv!

Och apropå just finalen. Vi pratade om sterilisering. Om möjligheten att kunna göra det på operationsbordet, direkt efter kejsarsnittet och det skulle gå fint, sa Marianne. Så det beslutet ska jag tugga ett tag. Är det värt ett snipp snapp slut på fertiliteten? Klarar jag det utan att gå identitetsmässigt under? Klarar jag det utan att känna mig berövad något? Det återstår att se vilka känslor och tankar som kommer kring det. Men rent logiskt sätt är det klockrent: Jag ska inte ha fler barn, det är för riskabelt, jag känner mig för gammal.  Jag måste känna mig nöjd med tre! Jag får inte äta eller på annat sätt ta hormoner och jag har svårt att se mig återgå till användandet av kondomer efter tio år utan i samma relation...


Om jag kan få det till att kännas som om det är jag själv som snippetisnappar av äggledarna och inte en läkare, en institution, en främmande persons fingrar inne i min kropp... Det är det där övergreppsliga som jag är rädd för tror jag...

Nå, nog om det nu. Imorgon går jag in i vecka nio och jag har fortfarande inte passerat den kritiska missfallsrisktiden. Men jag är glad. Redan nu. Och varför inte? Lille bebisen låg ju så mysigt därinne och hjärtat tickade.