Kastrationsångest!

Jag var under veckan som gick också på ett för proceduren obligatoriskt samtal med en kurator. Hon skulle enligt paragraf fem steriliseringslagen informera mig om ingreppets oreversibilitet samt säga något om alternativa preventivmetoder. Jag är ju där att jag funderar på att klippa av mina äggledare, ta kontroll över min fertilitet genom att avsluta den, separera min sexualitet från reproduktionen, frigöra mig från framtida månatlig oro, graviditetsrisker, tankar på fjärde barn, femte barn, ännu fler sista barn, bara snippsnipp bli över allt det där. Men gud vad jag tvekar! Vem är jag utan min fertilitet? Skulle jag sakna den? Hur sammanvävd är den med min könsidentitet, min sexualitet, mitt jag, min attraktionskraft? Särskilt mycket tvekar jag när alla verkar tycka att det låter som en så klok och bra idé att just jag ska sterilisera mig. Med två barn och en till riskgraviditet i vardande, med min sjukdomshistorik, min graviditetshistorik, mina aborter, min sexuella aptit? Är det så de menar? Jo. Och alltså det är ju så jag menar också. Dessa är skälen.

På plussidan finns bland annat effektiviteten: Jag kan göra ett sådant ingrepp under kejsarsnittet. Jag behöver alltså inte öppna upp buken två gånger för att få ett livslångt skydd mot graviditet.

På plussidan finns också att jag aldrig mer ska behöva brytas ner av graviditetssjukdomar, aldrig mer vill göra en abort, aldrig mer vill vårda barn på neo.

På plussidan finns också stoppet beslutsprocesserna per se: Att aldrig mer behöva tänka på det, och väga barn mot riskerna med barn. Att frigöra den mentala energin i hjärnan, att ägna mig åt andra saker och se mina barn växa upp. Jag skulle kunna jobba som fan istället för att reproducera mig, "satsa på karriären" (som trebarnsmor visserligen men ändå!).

På plussidan finns möjligheten att sexualiteten räcker och gillar att vara suverän och riskfri (monogam då).

På plussidan finns att jag inte har så många preventivalternativ. Jag får inte äta hormoner. Jag kan ju iofs fortsätta att köra på "säkra perioder" men denna graviditet är ett bevis på att jag inte har 100% koll då ägglossningen under befruktningen skedde senare än alla andra ägglossningar jag erfarit tidigare. Jag trodde att den var över, men det var den inte. Jag kommer inte kunna få de tankarna ur hjärnan. Tänk om-tankar varenda månad. Och dessa tankar skulle inte vara välkomna för jag vågar inte en graviditet till, jag kommer inte våga utmana sjukdom och spela schack om inre organ och blödningar och blodproppar. Jag måste leva också! Det måste ju vara slut nu!

På plussidan finns... en vag aning om befrielse. Kanske lögn, kanske... sann?

På negsidan finns...

Oro kring känslan av förlust
Oron kring att jag ska känna mig åldrad
och försatt i tidigt klimakterium
Känslan av förbrukning, avpolletering, slut - den oroar mig
Tankar på att jag inte ska slippa undan tankar på ägg som efter ägglossning söker men aldrig kommer att finna någon tunnel ner - alla de där äggen som naturligt vill tunnla ner i kroppen... (hjälp, är det så jag tänker?). Ägg som släpps till ingen nytta, oönskade ägg, stackars ägg, skadade kanaler, ärrvävnad, trasighet, fel
Rädsla för sådana tankar - små ingående tvångsmässiga kroppstankar
Rädsla för en skadad könsidentitet. Jag är en som kan skriva väldigt blommiga saker remember. Jag kan skriva sånt här och faktiskt tänka att det är så: "Jag var ung, kände mig ung och stark och fortfarande fylld av den där hemlighetsfulla kunskapen som ligger latent i kroppen på, tror jag, varje kvinna att just den här kroppen kan bli skådeplats för under och mirakel. Dunder och brak. Den var fylld till bredden av sina möjligheter". Förstår ni? Det är mina ord. Jag. Och om jag då snippsnipp klipper bort den möjligheten, vem faan är jag då?

Kuratorn avrådde mig från att sterilisera mig. Hon är den enda i vårdapparaten som hittills har gjort det. Jag gillade henne. Hon och min pappa är min fertilitets riddare!

Hon ställde också den hypotetiska frågan: "Och om ni mot förmodan skiljer er? Förändrar det något?". Hon visste förstås inte hur nära ett sådant scenario varit för mig under våren och jag såg i flashar framför mig hur min man hittade någon ny och ung kvinna som bara måste ha barn och hur han lätt bara startade en ny familj och så såg jag mig snippsnipp avklippt och olycklig därför att jag ångrade mig någonstans och inte fick någon kärlek för att jag inte kunde leverera barn...

??? 

Förändrade det något?

Beslutet är oavgjort. I ett nästa steg måste jag träffa en läkare...

Inskrivning

Igår skrevs jag in på specialmödravården på SÖS. Jag ska ha samma underbara barnmorska som jag hade under våren 2013 (Marianne) och hon ska följa mig hela vägen (med uppehåll under sommaren - om jag kommer så långt- för semester). I stort sätt alltså samma planering som sist.
   Nästa inplanerade besök blir ett läkarbesök (jag ska troligtvis få träffa samma läkare hela resan också). Barnmorskebesök igen i vecka tolv. Vanligt ultraljud i vecka 19-20, samt ett "uterina" eller flödesultraljud i vecka 24. Efter det beror det på resultatet. Ju fler "notch" jag har - eller desto högre motstånd i kärlen in till livmodern - desto fler och tätare fortsatta kontroller. Sist var jag inne på SÖS två-tre gånger i veckan efter uterinaultraljudet och då hade jag tre notch på skalan. Marianne trodde att jag troligtvis skulle ha liknande resultat denna gång. Jag frågade rent ut när hon trodde att jag kunde få bli sjukskriven och hon sa, beroende på resultatet, omkring där, i vecka 24. Jag frågade förstås utifrån min egen (och familjens) ekonomiska situation. När jag kliver ur min föräldraledighet är jag arbetslös och alltså "arbetssökande". Lilla doteren har fått dagisplats den tionde mars, give and take några dagar för inskolning så landar vi på vecka 14, vilket alltså betyder en period av arbetslöshet i tio veckor fram till förmodad sjukskrivning på grund av riskgraviditet. Tio veckor alltså av (helt meningslöst) jobbsökande. Men ok. Det är kanske inte det viktigaste i sammanhanget...???
   Det viktigaste i sammanhanget är kanske att jag fick se mitt lilla barn därinne. Hjärtat som slog och den centimeterlilla kroppen. Den låg alldeles intill kanten och hade knoppar till ben och armar. Den rörde sig inte. Det är den förstås för liten för att göra. Det såg ut som om den låg därinne och sov. Det gjorde mig gott att se den. Jag blev glad igen. Jag påmindes om att jag ju vill lära känna den där lilla, att jag vill träffa den längre fram och ta hand om den i min kropp nu.

Det togs en massa nya prover. Blodstatus (igen). Blodgruppering (på barnet också). Järnvärden och socker och vad annat vet jag inte. Hoppas att det togs en baseline på levervärden och sådant, men det tror jag faktiskt inte att de gjorde. Jag lämnade urin (redan!) och tog blodtryck, vilket var lågt 105/60. Inte konstigt att det svartnar för ögonen ibland. Vi tog också diskussionen om amning och Trombyl och Marianne fick läkarsvar direkt: Det var tydligen ingen fara. Och det var ju tur. Jag vill fortfarande inte sluta amma och sa som det var: Min målbild är att tandemamma dem när den lilla kommer. Fatta vad vackert! Vilken fin final på mitt reproduktiva liv!

Och apropå just finalen. Vi pratade om sterilisering. Om möjligheten att kunna göra det på operationsbordet, direkt efter kejsarsnittet och det skulle gå fint, sa Marianne. Så det beslutet ska jag tugga ett tag. Är det värt ett snipp snapp slut på fertiliteten? Klarar jag det utan att gå identitetsmässigt under? Klarar jag det utan att känna mig berövad något? Det återstår att se vilka känslor och tankar som kommer kring det. Men rent logiskt sätt är det klockrent: Jag ska inte ha fler barn, det är för riskabelt, jag känner mig för gammal.  Jag måste känna mig nöjd med tre! Jag får inte äta eller på annat sätt ta hormoner och jag har svårt att se mig återgå till användandet av kondomer efter tio år utan i samma relation...


Om jag kan få det till att kännas som om det är jag själv som snippetisnappar av äggledarna och inte en läkare, en institution, en främmande persons fingrar inne i min kropp... Det är det där övergreppsliga som jag är rädd för tror jag...

Nå, nog om det nu. Imorgon går jag in i vecka nio och jag har fortfarande inte passerat den kritiska missfallsrisktiden. Men jag är glad. Redan nu. Och varför inte? Lille bebisen låg ju så mysigt därinne och hjärtat tickade.