Fin dokumentär om för tidigt födda

http://www.svtplay.se/video/7404949/for-tidigt-fodd/for-tidigt-fodd-avsnitt-1

I Östergötland själv med två små barn

Vi skrattar ibland, bråkar ibland, jag lagar mängder med mat, vi går till lekparken och gungar, vi byter massa, massa blöjor, vi äter och fikar och bakar och pratar och sover middag tillsammans, vi badar i plastbassängen i badrummet och pusslar och målar och matar och busar, vi snuttar och jag stickar och läser sagor och romaner (när ni sover), vi eldar i kakelugnen och gör varm choklad. Vi längtar hem ibland och till pappa och storasyster. Vi ser på Frost och hoppar i sängen. Vi kollar trädgården och pratar om snödroppar och blåsipporna som är på väg. Vi promenerar till handelsträdgården och köper 10 penséer för 80 kronor och massa choklad. Vi ringer hem och vi ritar armbågar och regnbågar och katter. Vi smakar banan och äpple, tomatsoppa och linsgryta för allra första gången. Vi tvättar barnmatiga och bajsiga bebiskläder i hink. Vi sjunger och vi har det ganska bra. Men mamman är i behov av lite avlastning. Snart.

Skuldutredningar

Min stora dotter med de tusen frågorna studerar mig när jag ammar med lillebror: "Mamma, varför snuttade inte jag på bröstet när jag var liten?". "Du snuttade på dattan. Och det gör du ju fortfarande ibland, eller hur?". "Mm, men varför ville jag ha en plastgrej istället för sådär?" (hon vet så väl att jag inte gillar "plastgrejer" generellt). "Det bara blev så, det var lite enklare för dig eftersom du var så liten". "Men... (hon funderar) Det var inte mitt fel?". "Nej", säger jag, en aning förbryllad. Har hon snappat upp min sorg? Går den att avläsa så enkelt? Har vi pratat om detta förut? Känner hon skuldkänslor? Eller egen sorg? "Det var inte mitt fel heller", säger jag. "Och inte pappas?" Hon studerar mitt ansikte. "Nej, det var inte pappas fel".

En frågestund från i förrgår. Kanske den som föranledde amningsposten tidigare? Nå, skuldutredning pågår i många huvuden. Det var ingens fel. Det blev annorlunda. Och det blev bra. Nog om det.

Amningen i mitt liv

Jag ammades själv till jag var två. Jag ammades så länge att jag, enligt min mamma, hade vissa ord för det, oklart dock vilka dessa ord var. Jag minns dem inte. Jag har inga bildminnen av att jag som barn ammar, men när jag var på neo och satt i den där röda fåtöljen med min pyttelilla äldsta dotter och hon gjorde amningsförsök var det som om kroppsminnet hittade upp till ytan i mig. Jag kunde lika gärna vara hon som jag. Jag kunde flyta över i henne och vara i min mors enorma famn. Det var en väldigt märklig upplevelse. Men så var jag också fortfarande mycket, mycket mer dotter än mamma.

Min äldsta dotter och jag ansträngde oss länge för att få amningen att fungera. I början pumpade jag litervis av bröstmjölk som hon fick i sig genom sonden, ner genom näsan rakt in i magsäcken. Utdraget och kontinuerligt. I början var det bara en milliliter i timmen. Hon behövde aldrig känna hunger. Nej, nu ljuger jag. När hon visade infektionstecken ströp de ju flödet, så kallad minimal feeding. Då var hon hungrig. Det är jag säker på. Hungrig och arg på mig som inte kunde föda henne. Eller fel igen. Det kanske var mest jag som var arg? För att jag inget kunde göra för henne. För att jag var en mor som var maktlös. Hon var bara... trött. Slapp, sjuk (ajaja, nu skriver jag mig till tårar!). Men sen blev hon frisk och sonden pumpade in de där litrarna i henne. Och hon behövde aldrig känna hunger eftersom det hela tiden flödade och alltid var på millilitrarna utmätt och korresponderade med hennes lätta lilla vikt. Hennes amningshistoria började med matematik och teknik. Så himla annorlunda mot andras. Mot min egen. Mot mina andra barns.

I början var hon för liten och svag för att suga i sig det hon behövde. Därför pumpandet och sondandet. Sedan hade hennes obefintliga hunger lösgjorts ifrån hennes suginstinkt. Det fanns ingen naturlig koppling mellan hunger-dia-mättnad. Det fanns det där matematiskt uträknande, kontinuerliga flödet - säkert livsnödvändigt men också så... långt ifrån bröstet. Vi amningstränade hela nätter, två veckor innan utskrivningen. Jag tyckte att det gick bra, men hon sondades också - samtidigt eller direkt efter att ha legat vid bröstet. Hon gick inte upp i vikt som hon skulle. Hon vägde inte ens två kilo när vi skrevs ut. Men vi skrevs ut ändå för att hon var tillsynes frisk och stark. Idag tänker jag att jag trots allt hade en så oerhört stark tro och tillit till hennes vilja att leva, hennes styrka, hennes överlevnadskraft. Jag var inte orolig över hennes låga vikt, men de på sjukhuset var det och utskrivningen hade redan blivit försenad därför.

Vi kom hem. Det var ett krav att hon skulle få mat var tredje timme dygnet runt. Först skulle hon läggas vid bröstet och amma, sedan skulle jag pumpa ut resterande mjölken med maskinen som vi fått låna hem och därefter skulle flickan sondas manuellt med spruta genom slangen för att vara säker på att hon fick i sig. Vi sov förstås nästan ingenting. Efter en vecka hemma såg vi stjärnor i vaket tillstånd. Yra och hallucinerande nästan. Efter sondningen minns jag att det var viktigt att "dra retention", alltså dra upp lite av mjölken i magen och lösgöra sprutan från sonden och sedan dutta lite av maginnehållet på ett lackmuspapper. Om det blev rött var det bra, då var maginnehållet surt och hade börjat smältas. Ingen förklarade som jag minns det varför man skulle hålla på sådär...

Min dotter var klart störd över sonden som satt klistrad med plåsterremsa över hela kinden och som drog i näsvingen på henne och säkert kändes äcklig nere i svalget. Hon drog ut den många gånger och då fick vi vänta på hemsjukvården, att de skulle komma därifrån och väga henne och avgöra om sonden fortfarande behövdes eller inte. Meningen var ju att den tillslut skulle bort. Jag längtade som galen efter att bli av med den. jag ville ha min dotters hela ansikte för mig själv. Jag ville amma henne naturligt, jag ville egentligen kasta ut den där enerverande pumpen genom fönstret och aldrig mer sätta mig där med brösten i trattarna och lyssna till det där maskinella sugljudet, känna det där trycket. Men nej, hon gick inte upp som hon skulle. Sonden kom tillbaka och kom tillbaka. Amningen var aldrig tillräcklig. Tills en dag då hon passerat sitt beräknade förlossningsdatum och igen dragit ut sondslangen. Av någon anledning bestämdes det att nu fick det bära eller brista. Kanske var det hemsjukvården som inte ville komma lika ofta till oss längre? Kanske var det dags att lotsa ut oss i "det vanliga familjelivet". Flickan hade ryckt sig loss. Jag var glad. Nu skulle vi amma! Och vi ammade i timmar. Men allt tekniskt/matematiskt tryck låg kvar på oss. hur fasiken kunde jag ens veta nu att det ens kom någon mjölk till henne? Jag blev så rädd och osäker på en gång. Kunde man bara lita sådär på bröstet? Utan att dra retentioner och mäta millilitrar? Utan att se mjölken när den pumpades ner i plastflaskor? Nej, det gick inte. Jag köpte en sådan där amningsnapp på rekommendation. Då skapades ett litet genomskinligt avstånd mellan mig och dottern, en napp där jag kunde se att mjölken rann från mig och över till henne. Men den var ju krånglig att sätta dit och göra ren och... ja. Den var ju ett avstånd. Det var ingen bra rekommendation. Inte alls. När hemsjukvården kom och lyfte henne i köttvågen (jo, det är en sådan marknadsvåg som används) var resultatet inte tillfredställande. Nu fick vi lov att köpa ersättning, sa sjuksystern. Hon måste upp mer, det räcker inte det som hon får i sig. Jag suckade. Eller om jag pustade ut. Det gick att köpa ersättning. det var normalt, inget konstigt. Hon fick tillbaka sonden. Ersättning på paket! Ersättning för pumpandet, det kanske till och med skulle vara skönt att slippa pressen där. Och mannen blev glad. Här kunde ju han vara jämställd med mig, det var bara att stövla ner till ICA och för första gången någonsin leta sig in i avdelningen för barnartiklar. En helt ny värld. Helt normalt ju, tänk!

Matandet av min dotter skötte vi helt fiftyfifty, det vill säga, vartannat sondpass tog jag och vartannat min man. När hon skulle amningsträna behövdes ju jag förstås och det var fortfarande en himla massa pumpande, men själva matandet krävde ingen mor. Detta gjorde att jag kunde känna mig ganska fri att göra andra saker. Jag gick ut själv, träffade familjen, vänner, gjorde allt som jag hade längtat efter att göra under den långa instängda sjukhusvistelsen. Men det var också då allt sket sig. När mannen var hemma någon kväll och jag var någon annanstans slet dottern ut sondslangen och hemsjukvården hade sedan länge slutat sitt kvällspass och kunde inte komma för att sätta en ny sond så han tog med sig dottern ner till ICA och köpte en liten nappflaska, blandade lite ersättning och matade henne och hon drack och drack och flödet var fint och motståndet minimalt och hon blev helt mätt och sov sedan länge efter att jag hade kommit hem. Hon var mätt och han var så nöjd, min man. För att han hade löst situationen och lyckats mätta sitt barn. Men jag. Jag blev så besviken. För efter det ville hon inte försöka amma mer. Hon var helt ointresserad. Det var nappflaskan som gällde. Det är märkligt för det här har varit så infekterat för mig tidigare, men det är läkt! Jag känner det när jag skriver det. Att det är över! Dottern är stor, visserligen vill hon fortfarande ha sin "datta" på morgonen (sju år!) men hon är en stor, liten människa som jag söker en annan slags kontakt med nu. Hon har alltid varit sin pappas flicka, det är han som ska lägga henne och han som ska trösta henne och honom som hon ömmar mest för, men också det, tror jag, har lagt sig tillrätta i mig. Det gör inte lika ont längre. Det har gjort väldigt ont. Bilderna från när jag och min man kom hem med tåg efter att ha varit borta en helg någonstans och min dotter, två år gammal kanske, stod med mormor och morfar på perrongen för att möta oss och hur jag böjde mig ner för att hon skulle springa in i min famn men hur hon styrde om sina steg när hon fick syn på min man och sprang rakt in i hans famn istället. Aj! Hur jag fick kämpa för att få lägga henne varannan kväll, men hur hon alltid blev besviken på att det var jag och inte han. Jag har tänkt att det har varit så orättvist att han i och med hennes för tidiga födsel fick så mycket mer tillgång till henne medan jag samtidigt förlorade så mycket. Jag förlorade graviditeten, min hälsa, min tro på min kropp och livsgivande kraft. Han har varit glad och jag ledsen. Och det är klart att man väljer den förälder som är glad. Så har jag tänkt. Och så har jag tänkt på den uteblivna amningen. Och så har jag varit arg. På min man som inte i det desperata läget kom ihåg alla ansträngningar och rådet att inte introducera flaskan förrän amningen var etablerad. Ahhhh! Det var länge så svårt att bära. Men det är läkt! Jag har skrivit om det, jag har pratat om det, ältat, jag har dragit det i parterapin, vevat min besvikelse (som han hatar det!) och sedan... Jo, sedan har jag tagit igen det med de andra barnen.

Jag har nämligen ammat konstant nu i två år och sju månader. Jag ammar just nu två barn samtidigt. Jag älskar att amma dem. Jag ammar obehindrat överallt, i tunnelbanan, på finrestauranger och fulrestauranger, på uteserveringar, i skogen, på flygplan, under vintern, sommaren var som helst.

"Jag vill snutta", säger min lilla dotter för hon har ord och snuttandet är självklart, mysigt och väldigt viktigt för henne. Och visst, vi trappar ner nu. Resonerar om det. jag säger att hon är stor och att mjölken är till för bebisar mest ju och hon förstår och är storasyster. Tar ansvar för delandet. Hon ammar bara en gång per dag. Men vi gillar det fortfarande!

Ibland slås jag av hur olika mina barns uppväxter blir. Och på något slags freudianskt sätt kan man ju fundera över vad amningen har för betydelse för ens personlighetsutveckling och för hur man senare skapar relationer och närhet och band och om min stora dotters integritet har något med hennes amningslösa spädbarnstid att göra. Men nej. Man kan aldrig sortera ut just den erfarenheten från andra avgörande erfarenheter. Min stora dotter har många, många erfarenheter som mina andra barn inte har. Hon har dessutom varit ensam med oss länge innan hon fick syskon. Och vi har gått från att vara en liten familj till en ganska stor familj på kort tid. Det är en tid som hon har varit med om att överblicka.

Jag har alltså läkt mina amningssår med hjälp av mina yngre barn. Det kan verkligen tyckas egendomligt och hårt kanske? Fel kanske? Förbjudet? Men jag vet att hade jag inte vågat få fler barn och hade inte amningen funkat bra då hade jag fortfarande idag varit oerhört sårad/ledsen för hur det blev med amningen då när min dotter var liten. Precis som jag ju är över hur mina graviditeter slutade med haveri varje gång. Men nej. Att amma är väldigt, väldigt precious, fint, ömt, vackert, njutbart, nära och närande!