Jag hade planerat för ett inlägg som skulle börja väldigt bittert, ungefär såhär: Jag börjar nu förstå behovet av Patientnämnden och deras myndighetsuppgift att vara ställföreträdande samtalspartner åt patienter när dessa inte uppmärksammas av vårdinstitutionerna. Jag hade kontaktat Patientnämnden för en himla massa veckor sedan och fått rådet att kontakta Sachsska direkt. Det hade jag också gjort för en himla massa veckor sedan och fått beskedet att någon inom kort skulle ringa upp mig angående frågorna kring min dotters journal. Vilka frågor det rör sig om kan ni läsa om här. Efter det hände absolut ingenting. En massa veckor gick och gick och jag började bittra till. Idag kan jag dock inte börja mitt inlägg så som jag hade tänkt, för nu känner jag mig inte alls bitter. Igår blev jag nämligen uppringd av verksamhetschefen på Sachsska barnsjukhuset, Eva Berggren Broström, och även om hon initialt inte visste vad min fråga rörde sig om (trots att jag redan hade harvat den en vända med Sachsskas patientansvarige) så svarade hon på den på ett, enligt mig, väldigt förtroendeingivande och ärligt och viktigt sätt. Hon sa att frågan om att anteckna saker om modern i barnets journal är en "gammal tradition" som man länge, i alla fall sedan 2004, har försökt få bukt med. De har internt uppmärksammat och diskuterat frågan om varför de slentrianmässigt kopierat information från Mödravården angående kvinnans fertila historia och låtit den informationen stå som bakgrund till barnets tillblivelse och vård. Hon höll helt med mig om att detta var fel och problematiskt och hon förstod att det kunde läsas som en berättelse om en kausalitet som dessutom levde kvar efter vårdtiden så som journaler och andra dokument lever vidare. Hon hade inte själv tänkt på att barnet i efterhand skulle kunna läsa dokumentet och få för sig att svaret på frågan varför det fick födas för tidigt fanns att hitta i mammans fertila historia men hon tryckte på att detta var en viktig poäng och fick mig att känna mig viktig som poängterade detta för henne. Förutom det tryckte jag på att det under denna rubrik om "Modern" har antecknats sådant som jag inte själv hade tänkt förmedla vidare till min dotter (aborter, depressioner, psykos). Nu är det visserligen så att jag inte tror att jag tänker hemlighålla min historia för min dotter i framtiden, men principfrågan är vem som äger historien och rätten att förmedla den: Jag själv eller läkarna. Detta förstod hon mycket väl - det fanns en samsyn.
Jag lyfte också frågan om abort som problematiskt ur ett etiskt perspektiv - då människor kan ha väldigt olika syn på rätten till abort, och kanske särskilt då på en vårdavdelning där personalen jobbar febrilt för att rädda väldigt små barn, ibland förstås så små barn att de tangerar abortgränsåldern. Uppenbarligen finns det vårdpersonal som inte vill ha med aborter att göra, annars skulle ju inte Kristdemokraternas anförda "samvetsskäl" ens lett till den politiska diskussion som rasade förra året om vårdpersonals rätt eller icke-rätt att få slippa utföra aborter (detta kan du läsa om här och här och här och på många andra håll).
För mig vore det inte ett dugg underligt om några av dessa abortfientliga personer återfanns bland personalen på neo och jag vill inte sätta min dotters liv i händerna på vårdpersonal som kan tänkas ha negativa tankar och fördomar kring mitt liv och leverne samt kring orsakssambanden som nu kan läsas i journalen angående min dotters för tidiga födsel. Vården på neo är en extremt intim process och vårdpersonalen och föräldrarna finns väldigt nära varandra och väldigt nära barnet hela tiden. Det är en försiktig och extremt ömtålig process också. Jag vill inte riskera att känna någon "rätt åt dig"-vibb från någon där. Jag vill inte att någon ska veta något om mig som kan väcka negativa tankar om mig och i förlängningen om mitt barn. Jag vill ha rätten att bli behandlad lika förutsättningslöst som barnafadern (som det inte skrevs om alls i journalen!). Detta resonemang avfärdade Eva Berggren Broström, som menade att det inte fanns människor som kunde tänkas ha negativa tankar kring aborter på neo-avdelningarna. Hur hon kunde vara så säker på detta framkom inte. Hon höll med mig om orättvisan i att ingenting hade antecknats om barnafadern, angående hans fertila historik - eller för den delen psykiska historik, trots att han ju var lika viktig och närvarande i vården kring vår dotter som jag var.
Att jag ville ta bort anteckningen om mig ur journalen förstod hon och hon berättade att jag måste ansöka om att göra detta hos IVO, Inspektionen för vård och omsorg. Gången är den att jag ansöker hos IVO som i sin tur kontaktar vårdverksamheten, det vill säga Eva Berggren Broström, som då godkänner ansökan. Det gav hon mig sitt ord på att hon skulle göra. Hon sa också att hon igen tänkte lyfta frågan internt om antecknandet av moderns historia i barnets journaler och att det inte skulle se ut så. Hon poängterade dock att det rörde sig om en gammal släpig och efterhängsen kultur eller tradition och inte om personalens värderingar. Jag frågar mig såklart vad skillnaden egentligen är, men okej.
Jag är som sagt inte bitter när jag skriver detta.
Efter att vi avhandlat allt detta frågade jag om hur det var på Sachsska i dagsläget. Jag hade ju hört Eva Bergren Broström prata i panelsamtal under Världspremturdagen och då pratat sig varm om behovet av en renovering av "Stockholms sista särvårdsavdelning för för tidigt födda barn". Det var uppenbart att hon var en kämpe för samvård och för att få till en snabb process för en förändring när det gällde denna sista avdelning som inte byggt in föräldrarnas närvaro i vården. Jag misstänkte att hon pratade om "vår gamla" 71an på Sachsska. Vår gamla akutsalsavdelnig där barnen med sina familjer fick ligga bredvid varandra som på gamla filmer från fältsjukhus. Jag var i samma rum när de satte hjärtkateter på flickan bredvid. Fatta att personelen kunde arbeta under sådana omständigheter! Fatta att vi kunde leva så i två månader! Det var inte klokt. Eva Berggren Broström bekräftade. Jo. Avdelning 71 på Sachsska är den sista särvårdsavdelningen och hon ville att jag och alla som drabbats av den sortens särvård skulle göra vad vi kunde för att förändra situationen och få till en renovering och ett nytänk. "Skriv till politikerna", sa hon. Det ska inte vara acceptabelt. Och nej, det är inte det!
söndag 29 mars 2015
fredag 27 mars 2015
Inspiration och återhämtning
På bloggen Klarafärdigaspring kan man läsa om en kvinnas revansch efter HELLP-syndrom. Tio månader efter förlossningen springer hon sitt första Marathon! Jag är så sjukt imponerad och inspirerad. Jag vill också springa Marathon! Men jag inga som helst ambitioner att springa så snart efter förlossningen. För mig tar återhämtningen lång tid med långsam viktnedgång, svårinvanda sovrutiner, med att kämpa sig tillbaka till konditionen och läka mina sargiga sår. Min mor tänker som sagt springa Marathon för första gången i år 2015 när hon är 66 år gammal. Jag tänker som min mors barn att jag har tid på mig!
Vad är HELLP?
Den där frågan! Jag ska försöka mig på ett svar med hjälp av att klippa och klistra från erfarenheter, läkares utsagor och olika hemsidor.
HELLP är en svår graviditetskomplikation besläktad med havandeskapsförgiftning. Min förlossningsläkare kallade HELLP för en "kusinvariant" av havandeskapsförgiftning. En annan läkare påstod att man inte kan ha HELLP utan att också utveckla havandeskapsförgiftning på sikt, alltså att HELLP är en svår form av just havandeskapsförgiftning. Detta sätt att klumpa ihop sjukdomarna HELLP och havandeskapsförgiftning eller preeclampsi, som olika former eller varianter av samma sak verkar vara förhärskande och tex på Vårdguiden skriver författarna som följer under avsnittet om just havandeskapsförgiftning (HELLP har inget eget avsnitt):
Kronologin blir annorlunda i den andra läkarens utsaga och i vårdguidens text: Får man HELLP får man på sikt också havandeskapsförgiftning, tycktes läkaren mena, medan man på Vårdguiden pratar om det omvända förhållandet: Har man havandeskapsförgiftning kan man också få HELLP-syndromet.
På sidan gravid.se skriver man som följer om HELLP:
Just den förändrade blodbilden med lågt antal blodplättar och sönderfallande röda blodkroppar ger risker för både blödning och propp samtidigt, något som jag då jag var sjuk hade mycket svårt att förstå. De ville inte ge mig epidural på grund av blödningsrisken och de var hela tiden så oroade över mina trombocyter som sjönk och sjönk, något som jag förstod hade med blodets levringsförmåga att göra. Sedan insisterade de på att jag skulle ta sprutor med blodförtunnande medel direkt efter kejsarsnittet för att förhindra blodpropp, som de sa. Jag trodde att de totalt missbedömt situationen, det var ju blödningar de var rädda för! Kom inte här med de där blåa blodförtunnande sprutorna! Det noterades i min journal att jag avsa mig den blodförtunnande behandlingen. En läkare fick komma in och tala mig tillrätta. Blodets förmåga att flyta samt dess förmåga att levra sig är som olika livsviktiga system, sa hon, men i ditt fall, i fallet med HELLP är hela systemet rubbat. Hon övertygade mig att låta mig stickas med de där blå sprutorna trots rädslan för blödningar och jag låg där och kände att mitt blod gjorde helt omöjliga saker i min kropp. Det ändrade karaktär, blev klumpigt och vattnigt samtidigt, som en ostsmet som ystas kanske eller en sås som skär sig? Just då förstod jag hur nära total destruction kroppen var. Blodet var inte livgivande utan farligt. Men jag svävar ut i mina tankar och minnen nu. Förlåt.
Sammanblandningen av havandeskapsförgiftning och HELLP gör att symptomen på HELLP - de specifika symptomen - ibland missas. Och de höll på att göra det för mig. Jag och barnmorskorna på specialistmödravården höll full uppsikt över blodtrycksförändringar och urinmätningar. Vi var rädda för havandeskapsförgiftning och höll vakt på dess symptom. Jag hade aldrig ens hört talas om HELLP. Vid några tillfällen under graviditeten togs TOX-prover, det vill säga blodprover som kan avslöja förhöjda leverenzymer samt blodstatus - alltså HELLPspecifika symptom, men huvudfokus låg definitivt på urin och blodtryck - på havandeskapsförgiftningssymptomen. Men det var blodvärdena som först började förändras. Jag fick aldrig havandeskapsförgiftning under min andra graviditet- inte protein och inte högt blodtryck- jag skickades hem med fina sådana resultat gång på gång. Det var TOXen som kunde avslöja den förändrade blodbilden och trots de indikationerna togs ingen ny TOX gången efter. Min barnmorska var på semester och jag tyckte att det var lite obehagligt men överlät expertisen till vikarierande barnmorska. Nej, det är inte nödvändigt, sa hon och jag bråkade inte. Men dagen efter låg jag hemma och fick mer och mer ont i magen och när vi åkte in hade jag organpåverkan och låga trombycyter men fortfarande inte förhöjt blodtryck eller protein.
Så i enlighet med min erfarenhet är detta sätt att klumpa ihop HELLP och havandeskapsförgiftning begreppsmässigt och symptommässigt en STOR fara och trots all massiv övervakning som jag fick utstå i slutet av graviditeten så hade jag kunnat falla pladask rakt igenom kontrollen i alla fall.
HELLP är en svår graviditetskomplikation besläktad med havandeskapsförgiftning. Min förlossningsläkare kallade HELLP för en "kusinvariant" av havandeskapsförgiftning. En annan läkare påstod att man inte kan ha HELLP utan att också utveckla havandeskapsförgiftning på sikt, alltså att HELLP är en svår form av just havandeskapsförgiftning. Detta sätt att klumpa ihop sjukdomarna HELLP och havandeskapsförgiftning eller preeclampsi, som olika former eller varianter av samma sak verkar vara förhärskande och tex på Vårdguiden skriver författarna som följer under avsnittet om just havandeskapsförgiftning (HELLP har inget eget avsnitt):
Vid svår havandeskapsförgiftning, om du har mycket högt blodtryck, kan sjukdomen utvecklas och bli mycket allvarlig. Vid HELLP-syndromet känner du dig plötsligt sjuk och får ont i övre delen av magen. Då måste du snabbt bli förlöst för att inte bli allvarligt och livshotande sjuk.
En annan allvarlig komplikation är eklampsi. Eklampsi kännetecknas av kramper. Ibland föregås eklampsi av stark huvudvärk och ögonflimmer, men det kan också komma utan förvarning. Vid HELLP och eklampsi ökar även risken för att moderkakan ska lossna för tidigt. Både HELLP och eklampsi är allvarliga och du behöver snabbt få vård på sjukhus.
På sidan gravid.se skriver man som följer om HELLP:
Syndromet är en unik och livshotande variant av eklampsi. HELLP är en engelsk förkortning och H står för; hemolys (nedbrytning av röda blodkroppar), EL; elevated liver enzymes – förhöjda leverenzymer och LP; low platelet count – lågt antal blodplättar. Syndromet uppträder tillsammans med havandeskapsförgiftning, men eftersom delar av sjukdomen uppträder innan kvinnan uppmärksammar det som symtom, inser man inte alltid att hon är drabbad av HELLP. Därav sätts inte rätt behandling in i tid, vilket är mycket farligt för både kvinnan och barnet. Cirka 8-10% av alla gravida kvinnor drabbas av havandeskapsförgiftning och av dessa är det 2-12% som utvecklar HELLP-syndromet.
Just den förändrade blodbilden med lågt antal blodplättar och sönderfallande röda blodkroppar ger risker för både blödning och propp samtidigt, något som jag då jag var sjuk hade mycket svårt att förstå. De ville inte ge mig epidural på grund av blödningsrisken och de var hela tiden så oroade över mina trombocyter som sjönk och sjönk, något som jag förstod hade med blodets levringsförmåga att göra. Sedan insisterade de på att jag skulle ta sprutor med blodförtunnande medel direkt efter kejsarsnittet för att förhindra blodpropp, som de sa. Jag trodde att de totalt missbedömt situationen, det var ju blödningar de var rädda för! Kom inte här med de där blåa blodförtunnande sprutorna! Det noterades i min journal att jag avsa mig den blodförtunnande behandlingen. En läkare fick komma in och tala mig tillrätta. Blodets förmåga att flyta samt dess förmåga att levra sig är som olika livsviktiga system, sa hon, men i ditt fall, i fallet med HELLP är hela systemet rubbat. Hon övertygade mig att låta mig stickas med de där blå sprutorna trots rädslan för blödningar och jag låg där och kände att mitt blod gjorde helt omöjliga saker i min kropp. Det ändrade karaktär, blev klumpigt och vattnigt samtidigt, som en ostsmet som ystas kanske eller en sås som skär sig? Just då förstod jag hur nära total destruction kroppen var. Blodet var inte livgivande utan farligt. Men jag svävar ut i mina tankar och minnen nu. Förlåt.
Så i enlighet med min erfarenhet är detta sätt att klumpa ihop HELLP och havandeskapsförgiftning begreppsmässigt och symptommässigt en STOR fara och trots all massiv övervakning som jag fick utstå i slutet av graviditeten så hade jag kunnat falla pladask rakt igenom kontrollen i alla fall.
onsdag 25 mars 2015
Mental paus? WTF?
Jag är inte alls i vecka 13 som jag alldeles nyligen skrev. Jag är i vecka 16! Förklara gärna för mig hur jag har lyckats tänka bort en hel månads graviditet och bara liksom stannat räkneverken?? Själv fattar jag ingenting. Jag var hos min fina barnmorska idag och hon pekade på skärmen och jag lutade mig långt fram och kisade mot den där pyttelilla uträkningen: "Jo", sa hon. "Alldeles säkert i vecka 16".
Inte så konstigt då att det börjar frågas rakt ut? Vecka sexton är ju LÅNGT gånget. Om en månad är jag och lilleskrutt halvvägs.
Inte en chans att det här hade hänt under de två tidigare graviditeterna. Inte en chans då jag maniskt kollade Lennart Nilssonbilder och googlade väntabarnsidor. Nu glömmer jag bort en hel månad!!! Det är kanske så mycket med inskolning och magsjuka och trotskonflikter och kämpande för lite tid till annat att det där tredje barnet får ligga därinne ifred för mina tankar. Väldigt behändigt ju att ha sitt minsta lilla barn instoppat i magen. Ganska lätt att bära med sig och bryr sig inte ett dugg på mornarna om olika färger på strumpor eller så...
Men alltså.
Va?
Inte så konstigt då att det börjar frågas rakt ut? Vecka sexton är ju LÅNGT gånget. Om en månad är jag och lilleskrutt halvvägs.
Inte en chans att det här hade hänt under de två tidigare graviditeterna. Inte en chans då jag maniskt kollade Lennart Nilssonbilder och googlade väntabarnsidor. Nu glömmer jag bort en hel månad!!! Det är kanske så mycket med inskolning och magsjuka och trotskonflikter och kämpande för lite tid till annat att det där tredje barnet får ligga därinne ifred för mina tankar. Väldigt behändigt ju att ha sitt minsta lilla barn instoppat i magen. Ganska lätt att bära med sig och bryr sig inte ett dugg på mornarna om olika färger på strumpor eller så...
Men alltså.
Va?
söndag 22 mars 2015
Graviddata
Vecka: 13+2
Vikt: 68.8 kg (+5 kg!)
Graviditetssymptom: växande mage, ont i brösten, kärlfläckar på kinderna (av Trombyl?), halsbränna (första dagen), känner fosterrörelser, kort stubin, lätt till gråt, trötthet, hunger, illamående (ibland), viktökning (som sagt!).
Vikt: 68.8 kg (+5 kg!)
Graviditetssymptom: växande mage, ont i brösten, kärlfläckar på kinderna (av Trombyl?), halsbränna (första dagen), känner fosterrörelser, kort stubin, lätt till gråt, trötthet, hunger, illamående (ibland), viktökning (som sagt!).
Vintersöndag i förorten
Ja spännande kan det vara i mars i förorten! Inte en människa syns till utanför mina stora fönster, snön ligger fläckvis på gräsmattan där vi förra veckan låg på en filt. Himlen är grå och trist och isande kall och blåsig. Jag känner mig instängd och lite låg, fem kilo tjockare än vanligt och trött efter senaste tidens sena kvällar och extremt tidiga mornar. Vad hände med min lilla gosdotter som ville ligga kvar i sängen tills klockan blev nio? Nu börjar hon mest likna sin far, tycker jag, med ett litet antal sammanhängande sovtimmar under natten och extremt tidiga mornar. Tur att de kan mötas i det där gryningsljuset för jag ger mig inte upp klockan fem. Jag gör det bara inte, men jag blir väckt hela tiden...
Hela förra veckan var hon dessutom magsjuk och jag var hemma och tvättade kräkiga sängkläder och bytte kladdiga blöjor. Det var så synd om oss då. Mest om henne förstås men mitt levnadsutrymme blev trångt och segt och tjockt och trist. Veckan innan spenderade jag med henne på hennes nya förskola och det var minst sagt en jobbig upplevelse det också. Av åtta nyligen inskolade barn på en helt ny avdelning med helt ny personal var fyra barn otröstliga, vilket gjorde att all personal ägnade sig uteslutande åt dem, vilket förstås var bra för dem men det var inte en bra start för oss. Ett rum med leksaker och barn och gråt. Min dotter blev minst sagt lite skeptiskt och undrade väl varför vi inte gick till öppna förskolan istället där alla är glada för det mesta. Det var meningen att jag skulle lämna henne där efter tre dagar men det var helt omöjligt. Hon hade ju inte fått tid att lära känna någon personal och kände sig verkligen inte trygg i miljön. Så jag var där fem dagar från nio till tre och sedan blev hon alltså sjuk. Jag känner mig modfälld. Är det verkligen okej att ge barnen den där första separationen efter bara ett och ett halvt år? Femtio procent av barnen här klarade det verkligen inte särskilt bra. En hel dag av separationsångest och oro och längtan? Nej, jag vet inte. Jag ringde förstås till min vän som jobbar som förskolelärare och frågade om detta var vanligt och hon sa att det visserligen lät som en extra svår inskolning, säkert beroende av personalgruppens osäkerhet inför varandra också, liksom av att åtta barn inskolats på samma gång och att vi, som en andra grupp av tre barn och deras föräldrar, kom in så snart därefter (en vecka efter). Men hon sa också att det kan se ut såhär, att det för vissa barn tar tre veckor att känna sig trygga på plats och att det borde vara en mardrömssituation att tre nya barn och deras föräldrar sitter med i verksamheten under denna tid och ser det som annars skulle ske bakom kulisserna. Vojvoj. Det där var ju inte ett helt betryggande svar! Nu känner jag mig som sagt missmodig samtidigt som jag tycker att min dotter har ett ökande behov av lek och skoj och sociala kontakter med andra än med bara mig (som bara blir tröttare och segare)! Hon behöver dagis, hon är mogen, men är den avdelningen verkligen mogen att ta god hand om henne? Det är jag osäker på och imorgon ska vi alltså dit igen....
Bebisen i magen växer och pirrar och människor gissar rätt nu: Ska ni ha en till? Under KUB-ultraljudet (det var ju flera veckor sedan nu) fick vi se den ligga därinne och böka och själva resultatet var fint. Det enda som drog ner resultatssiffrorna var min ålder, men det var inte särskilt mycket. Jag är efter det där nu, efter oro för blödning och missfall och resultat som skulle ge konsekvenser i form av vidare undersökningar och svåra beslut. Men jag känner för alla dem som inte får det resultatet som jag fick. Det finns så mycket ångest och många dilemman med graviditeter. Men snart ska jag fokusera mer på min. Den allra sista i mitt liv.
Hela förra veckan var hon dessutom magsjuk och jag var hemma och tvättade kräkiga sängkläder och bytte kladdiga blöjor. Det var så synd om oss då. Mest om henne förstås men mitt levnadsutrymme blev trångt och segt och tjockt och trist. Veckan innan spenderade jag med henne på hennes nya förskola och det var minst sagt en jobbig upplevelse det också. Av åtta nyligen inskolade barn på en helt ny avdelning med helt ny personal var fyra barn otröstliga, vilket gjorde att all personal ägnade sig uteslutande åt dem, vilket förstås var bra för dem men det var inte en bra start för oss. Ett rum med leksaker och barn och gråt. Min dotter blev minst sagt lite skeptiskt och undrade väl varför vi inte gick till öppna förskolan istället där alla är glada för det mesta. Det var meningen att jag skulle lämna henne där efter tre dagar men det var helt omöjligt. Hon hade ju inte fått tid att lära känna någon personal och kände sig verkligen inte trygg i miljön. Så jag var där fem dagar från nio till tre och sedan blev hon alltså sjuk. Jag känner mig modfälld. Är det verkligen okej att ge barnen den där första separationen efter bara ett och ett halvt år? Femtio procent av barnen här klarade det verkligen inte särskilt bra. En hel dag av separationsångest och oro och längtan? Nej, jag vet inte. Jag ringde förstås till min vän som jobbar som förskolelärare och frågade om detta var vanligt och hon sa att det visserligen lät som en extra svår inskolning, säkert beroende av personalgruppens osäkerhet inför varandra också, liksom av att åtta barn inskolats på samma gång och att vi, som en andra grupp av tre barn och deras föräldrar, kom in så snart därefter (en vecka efter). Men hon sa också att det kan se ut såhär, att det för vissa barn tar tre veckor att känna sig trygga på plats och att det borde vara en mardrömssituation att tre nya barn och deras föräldrar sitter med i verksamheten under denna tid och ser det som annars skulle ske bakom kulisserna. Vojvoj. Det där var ju inte ett helt betryggande svar! Nu känner jag mig som sagt missmodig samtidigt som jag tycker att min dotter har ett ökande behov av lek och skoj och sociala kontakter med andra än med bara mig (som bara blir tröttare och segare)! Hon behöver dagis, hon är mogen, men är den avdelningen verkligen mogen att ta god hand om henne? Det är jag osäker på och imorgon ska vi alltså dit igen....
Bebisen i magen växer och pirrar och människor gissar rätt nu: Ska ni ha en till? Under KUB-ultraljudet (det var ju flera veckor sedan nu) fick vi se den ligga därinne och böka och själva resultatet var fint. Det enda som drog ner resultatssiffrorna var min ålder, men det var inte särskilt mycket. Jag är efter det där nu, efter oro för blödning och missfall och resultat som skulle ge konsekvenser i form av vidare undersökningar och svåra beslut. Men jag känner för alla dem som inte får det resultatet som jag fick. Det finns så mycket ångest och många dilemman med graviditeter. Men snart ska jag fokusera mer på min. Den allra sista i mitt liv.
onsdag 18 mars 2015
Each of these my three babies I will carry with me
Jag håller på att skriver på en grej. Har en slags hemmagjord deadline på lördag och hinner inte blogga. Tänkte ge er lite pausmusik som kompensation!
måndag 9 mars 2015
Tussilagodag/Kvinnodag
Jag älskar mina vänner, mina döttrar och mig själv. Igår satt jag med grannen nere vid bastun vid vattnet i solen och njöt av min avklädda kropp. Huden sög D-vitamin direkt ur källan och jag lyssnade på min kära väns historier om hennes senaste erövringar. Hon är frånskild och ensamstående och utlevande och sexuellt hungrig. Det är inte lätt i hennes liv men det verkar onekligen ganska kul. Hur som helst tycker jag så mycket om henne och hennes erfarenheter och tankar - det var en ljus och rebelliskt solig sida av dagen som sedan slutade med mörker och skuggsida efter att jag sett dokumentären Indiens dotter om männen och aktörerna bakom gruppvåldtäkten i New Dehli, där en 23årig kvinna våldtogs och misshandlades av sex män och senare avled av sina skador. Jag har varit mycket i Indien, jag har åkt väldigt mycket buss och tåg där. Jag vet hur män gör, hur kvinnor blir till allmängods. Men jag har också sett samma slags beteende här. Det räcker väl med att besöka vilken svensk högstadieskola som helst? Det räcker väl med att ha gått i en?
Men det var inte detta jag ville påminna mig själv om nu. Jag ville påminna mig själv om mina vänner, denna vän och den andra, trebarnsmamman som senare kom till vår filt i solen och satte tussilagos i sitt hår (hon har ett hår som växer så det knakar - nyss var det kort men det är det inte längre - det är gyllenblont, långt och vilt). Hon är en äventyrslysten och självständig person, speciell i sin läggning - kompromisslös och inte alls behagsjuk. Hon är ett motgift mot behagsjuka. Hon är självklar. De var där med mig på filten i solen, efter bastun, och de gjorde mig så lycklig. Jag är närmast kvinnor. Ärliga kvinnor, kvinnor som trotsar, kvinnor som försöker uttrycka det som de erfar, kvinnor som kämpar. Mina vänner. Utan er vore det meningslöst!
Och så mina döttrar som sprang i markerna och tog av sig mer och mer kläder. Fjorton grader varmt och skogen svarade med dessa utslagna tussilagos i gräset. Döttrarna med skrik och skrän och upptäckarlusta. Jag önskar dem en så mycket bättre värld. Jag önskar dem en uppväxt utan könsbestämda rum. Jag önskar dem bort från skam och dålig självkänsla. Att få ha kvar det i sig som de har så självklart nu - en grundlycka, en kroppslig skamlöshet, bus i ögonen och drömmar som sträcker sig så högt över världen.
Min äldsta dotter sa förresten detta till mig häromdagen när en kompis sagt till henne att hon hade ett "minilitet" huvud och min dotter förklarat för sin kompis att hon var född för tidigt, att det var därför som hennes huvud var litet. Jag, min idiot, kände mig tvungen att bryta in. Kanske tyckte jag att det var sorgligt för mig (?) eller så ville jag skydda min dotter från att behöva dras med den där prematurberättelsen jämt. Hon ska inte behöva förklara sig! Hur som helst sa jag något som att "Men du, det var säkert inte så hon menade" och "Du har inget minilitet huvud". Men då vände sig min dotter upp mot mig och sa med tröstande röst: "Mamma, det gör inget. Jag gillar ju mig!" och jag bara häpnade av min egen sorg och dumhet.
Älskade flicka. Älskade unge. Älskade älskade. Jag är så jävla stolt över dig och önskar så att du får behålla den där känslan rakt igenom livet.
Idag börjar min lilla flicka på förskolan. Jag har en klump i halsen och en oro i magen.
Men det var inte detta jag ville påminna mig själv om nu. Jag ville påminna mig själv om mina vänner, denna vän och den andra, trebarnsmamman som senare kom till vår filt i solen och satte tussilagos i sitt hår (hon har ett hår som växer så det knakar - nyss var det kort men det är det inte längre - det är gyllenblont, långt och vilt). Hon är en äventyrslysten och självständig person, speciell i sin läggning - kompromisslös och inte alls behagsjuk. Hon är ett motgift mot behagsjuka. Hon är självklar. De var där med mig på filten i solen, efter bastun, och de gjorde mig så lycklig. Jag är närmast kvinnor. Ärliga kvinnor, kvinnor som trotsar, kvinnor som försöker uttrycka det som de erfar, kvinnor som kämpar. Mina vänner. Utan er vore det meningslöst!
Och så mina döttrar som sprang i markerna och tog av sig mer och mer kläder. Fjorton grader varmt och skogen svarade med dessa utslagna tussilagos i gräset. Döttrarna med skrik och skrän och upptäckarlusta. Jag önskar dem en så mycket bättre värld. Jag önskar dem en uppväxt utan könsbestämda rum. Jag önskar dem bort från skam och dålig självkänsla. Att få ha kvar det i sig som de har så självklart nu - en grundlycka, en kroppslig skamlöshet, bus i ögonen och drömmar som sträcker sig så högt över världen.
Min äldsta dotter sa förresten detta till mig häromdagen när en kompis sagt till henne att hon hade ett "minilitet" huvud och min dotter förklarat för sin kompis att hon var född för tidigt, att det var därför som hennes huvud var litet. Jag, min idiot, kände mig tvungen att bryta in. Kanske tyckte jag att det var sorgligt för mig (?) eller så ville jag skydda min dotter från att behöva dras med den där prematurberättelsen jämt. Hon ska inte behöva förklara sig! Hur som helst sa jag något som att "Men du, det var säkert inte så hon menade" och "Du har inget minilitet huvud". Men då vände sig min dotter upp mot mig och sa med tröstande röst: "Mamma, det gör inget. Jag gillar ju mig!" och jag bara häpnade av min egen sorg och dumhet.
Älskade flicka. Älskade unge. Älskade älskade. Jag är så jävla stolt över dig och önskar så att du får behålla den där känslan rakt igenom livet.
Idag börjar min lilla flicka på förskolan. Jag har en klump i halsen och en oro i magen.
fredag 6 mars 2015
tisdag 3 mars 2015
Lyckan bygger bo
Lyckan har återvänt till mina bröst- och magtrakter! Det började kanske med att jag fick ett par springskor med dobbar av min mor (även kallad supermamman) som just nu tränar inför Stockholms Marathon. Hon hade köpt ett par för små runners med dessa underbara greppvänliga dobbar och jag kunde springa ut i naturreservatet helt obehindrat. Isfläckar var no problem, jag bara sprang rakt över dem. Underbart! Att jag ens kunde tänka mig att springa igen betydde dessutom att den första tidens hcg-chock var över. Och när jag nu kunde springa kunde jag också tänka stort, jag fick en ordentlig påfyllning av tålamodet - jag blev en så mycket bättre version av mig själv. Jag till och med började äta bra, sådär bara av mig själv.
Nu behövs inte dobbarna längre för snart efter det kom ju våren och igår vaknade jag av att en koltrast satt och sjöng på taket medan lillflickan låg vid bröstet, nedbäddad med mig under täcket och allting kändes hoppfullt och mysigt och vackert. Jag och mannen går i samtal som i och för sig har känts lite sneda och märkliga; gubben vi går till verkar ha lite svårt att formulera sig och han har en mycket förlåtande attityd mot könsskillnader som han håller fast vid som genetiska (trots att jag påpekade att vi nog mest tror att könsskillnader till allra största del är inlärda socialt). Men kanske att just det där var bra. Att vi fick bli ett "vi" mot hans konstiga formuleringar och idéer. Jag fick också artikulera (fast inte alls på något särskilt bra eller uttömmande vis tyvärr) all min oro över min man och hans mående den senaste tiden. ("Du blir så jävla förbannad jämt och kommunicerar inte. Bara drar och går ut på krogen och lämnar mig i ångesten med barnen!") Jag tror att han lyssnade! Tyvärr lyssnade väl inte terapeuten utan valde att fokusera på att jag borde traumabearbeta min upplevelse av separation från vår dotter i och med tiden på neo (vilket han säkert kan ha en poäng i trots den lite typiska och möjligtvis könsgenetiska problemsökningen), men det var liksom inte därför vi sökt oss till honom nu. Utan oron som jag såg det låg helt som små mörka moln över min man. Hur han har det med sig själv och i vår relation...
Men okej. Nu pratar vi och skrattar och han anstränger sig för att vara med och planera och lösa saker som måste lösas. Han dricker inte massa folköl hemma. Han har blivit stressarg en gång men inte alldeles för arg - vi kunde reparera. Och han tar nätter med vår yngsta och jag ser hur bra det är för honom. Hela hans starka och omvårdande sida kommer till uttryck och får omedelbar bekräftelse från flickan. Kanske har hon bara längtat efter att han, den där pappan som hon har, ska kliva in och bara ägna sig åt henne ett tag. Fram till nu, och mycket på grund av amningen, har jag tagit alla nätter med flickan bortsett från tre, då jag och stora flickan åkte ut i skärgården i somras.
När det gäller graviditeten tycker jag mig redan känna fladdret från barnet därinne. Förra gången började jag känna rörelser redan i vecka 12, så det vore inte alls främmande för mig...
Nu behövs inte dobbarna längre för snart efter det kom ju våren och igår vaknade jag av att en koltrast satt och sjöng på taket medan lillflickan låg vid bröstet, nedbäddad med mig under täcket och allting kändes hoppfullt och mysigt och vackert. Jag och mannen går i samtal som i och för sig har känts lite sneda och märkliga; gubben vi går till verkar ha lite svårt att formulera sig och han har en mycket förlåtande attityd mot könsskillnader som han håller fast vid som genetiska (trots att jag påpekade att vi nog mest tror att könsskillnader till allra största del är inlärda socialt). Men kanske att just det där var bra. Att vi fick bli ett "vi" mot hans konstiga formuleringar och idéer. Jag fick också artikulera (fast inte alls på något särskilt bra eller uttömmande vis tyvärr) all min oro över min man och hans mående den senaste tiden. ("Du blir så jävla förbannad jämt och kommunicerar inte. Bara drar och går ut på krogen och lämnar mig i ångesten med barnen!") Jag tror att han lyssnade! Tyvärr lyssnade väl inte terapeuten utan valde att fokusera på att jag borde traumabearbeta min upplevelse av separation från vår dotter i och med tiden på neo (vilket han säkert kan ha en poäng i trots den lite typiska och möjligtvis könsgenetiska problemsökningen), men det var liksom inte därför vi sökt oss till honom nu. Utan oron som jag såg det låg helt som små mörka moln över min man. Hur han har det med sig själv och i vår relation...
Men okej. Nu pratar vi och skrattar och han anstränger sig för att vara med och planera och lösa saker som måste lösas. Han dricker inte massa folköl hemma. Han har blivit stressarg en gång men inte alldeles för arg - vi kunde reparera. Och han tar nätter med vår yngsta och jag ser hur bra det är för honom. Hela hans starka och omvårdande sida kommer till uttryck och får omedelbar bekräftelse från flickan. Kanske har hon bara längtat efter att han, den där pappan som hon har, ska kliva in och bara ägna sig åt henne ett tag. Fram till nu, och mycket på grund av amningen, har jag tagit alla nätter med flickan bortsett från tre, då jag och stora flickan åkte ut i skärgården i somras.
När det gäller graviditeten tycker jag mig redan känna fladdret från barnet därinne. Förra gången började jag känna rörelser redan i vecka 12, så det vore inte alls främmande för mig...
måndag 2 mars 2015
B-12brist och HELLP syndrom (vetenskaplig artikel)
Efter en googling på HELLP + B12 hittade jag en länk till abstractet av en vetenskaplig artikel som i övrigt är skriven på franska (och som jag alltså inte kan läsa i sin helhet). Men abstractet är intressant. Läs själva:
HELLP syndrome is characterized by generalised thrombotic microangiopathy predominant in the liver. Many investigators consider HELLP syndrome to be a variant of severe preeclampsia. Several other conditions have similar laboratory findings in common with HELLP syndrome and should be eliminated before pregnancy termination.
The authors report seven observations of patients with biological criteria that mimic HELLP syndrome secondary to severe vitamin B12 deficiency.
Vitamin B12 or B9 deficiency developed during pregnancy have laboratory findings similar to those of HELLP syndrome.
[Symptoms of HELLP syndrome due to vitamin B12 deficiency: report of seven cases].
[Article in French]
Abstract
INTRODUCTION:
PATIENTS AND METHODS:
CONCLUSION:
Comment in
- [Pseudo-HELLP or... true HELLP and pseudo-thrombotic microangiopathies?]. [J Gynecol Obstet Biol Reprod (Paris). 2009]
Länk till sida här!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)