Lyckan har återvänt till mina bröst- och magtrakter! Det började kanske med att jag fick ett par springskor med dobbar av min mor (även kallad supermamman) som just nu tränar inför Stockholms Marathon. Hon hade köpt ett par för små runners med dessa underbara greppvänliga dobbar och jag kunde springa ut i naturreservatet helt obehindrat. Isfläckar var no problem, jag bara sprang rakt över dem. Underbart! Att jag ens kunde tänka mig att springa igen betydde dessutom att den första tidens hcg-chock var över. Och när jag nu kunde springa kunde jag också tänka stort, jag fick en ordentlig påfyllning av tålamodet - jag blev en så mycket bättre version av mig själv. Jag till och med började äta bra, sådär bara av mig själv.
Nu behövs inte dobbarna längre för snart efter det kom ju våren och igår vaknade jag av att en koltrast satt och sjöng på taket medan lillflickan låg vid bröstet, nedbäddad med mig under täcket och allting kändes hoppfullt och mysigt och vackert. Jag och mannen går i samtal som i och för sig har känts lite sneda och märkliga; gubben vi går till verkar ha lite svårt att formulera sig och han har en mycket förlåtande attityd mot könsskillnader som han håller fast vid som genetiska (trots att jag påpekade att vi nog mest tror att könsskillnader till allra största del är inlärda socialt). Men kanske att just det där var bra. Att vi fick bli ett "vi" mot hans konstiga formuleringar och idéer. Jag fick också artikulera (fast inte alls på något särskilt bra eller uttömmande vis tyvärr) all min oro över min man och hans mående den senaste tiden. ("Du blir så jävla förbannad jämt och kommunicerar inte. Bara drar och går ut på krogen och lämnar mig i ångesten med barnen!") Jag tror att han lyssnade! Tyvärr lyssnade väl inte terapeuten utan valde att fokusera på att jag borde traumabearbeta min upplevelse av separation från vår dotter i och med tiden på neo (vilket han säkert kan ha en poäng i trots den lite typiska och möjligtvis könsgenetiska problemsökningen), men det var liksom inte därför vi sökt oss till honom nu. Utan oron som jag såg det låg helt som små mörka moln över min man. Hur han har det med sig själv och i vår relation...
Men okej. Nu pratar vi och skrattar och han anstränger sig för att vara med och planera och lösa saker som måste lösas. Han dricker inte massa folköl hemma. Han har blivit stressarg en gång men inte alldeles för arg - vi kunde reparera. Och han tar nätter med vår yngsta och jag ser hur bra det är för honom. Hela hans starka och omvårdande sida kommer till uttryck och får omedelbar bekräftelse från flickan. Kanske har hon bara längtat efter att han, den där pappan som hon har, ska kliva in och bara ägna sig åt henne ett tag. Fram till nu, och mycket på grund av amningen, har jag tagit alla nätter med flickan bortsett från tre, då jag och stora flickan åkte ut i skärgården i somras.
När det gäller graviditeten tycker jag mig redan känna fladdret från barnet därinne. Förra gången började jag känna rörelser redan i vecka 12, så det vore inte alls främmande för mig...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar