Nämen heja Stockholm!

Jo tack. Stockholm stad slopar begränsningen i barnomsorg för föräldralediga. Det tycker jag är väldigt, väldigt bra. Bara arg att sker nu. När jag precis ska börja jobba. Men heja Stockholm stad!

Tog sommar

Jag gick på sommar och lämnade bloggen hängande med svaret från Östergötland. Jag befinner mig själv i Östergötland men jag ägnar mig åt saker som att baka päronpaj och äta jordgubbar och bada och läsa fina sagor med mera, med mera. Jag springer och när jag gör det har jag denna låt spelandes inne i huvudet. Tänkte låta den spela som pausmusik här medan jag är borta och barbent och blir fräknigare och fräknigare. Vet då också att den för mig betyder en massa tacksamhet för just alla de där organen som hon räknar upp: Got my hands, got my liver, got my sex, got my lungs, got my blood. I´ve got life! I´VE GOT LIFE, känner jag när jag springer där och blodet pumpar och musklerna jobbar och vägen rusar! Take it away Nina Simone!

Svar från Christoffer Bernsköld, Östergötland

Hej
Nu kommer svar, hoppas de fyller sin funktion. Om du behöver kompletteringar så hör gärna av dig! Jag har fått hjälp från medicinskt sakkunniga om det mer medicinska i beskrivningen .
Mvh
Christoffer

Vilken slags screening för havandeskapsförgiftning görs? Hur går den till?
Det är ingen screening för havandeskapsförgiftning som region Östergötland ska införa utan ett erbjudande om att beräkna risken för att utveckla havandeskapsförgiftning under pågående graviditet. Om man kombinerar data om den gravida kvinnan som ålder, medicinsk historia, blodflödesmätning med ultraljud i till livmodern, medelartärblodtryck med blodprover (PAPP-A och PlGF) i graviditetsvecka 11-14 kan 95 procent av de som kommer att insjukna i havandeskapsförgiftning att hittas.
Varför tog ni beslutet att screena tidigt?

Regeringen har pekat ut en förbättrad förlossningsvård och stärkta insatser för kvinnors hälsa som ett viktigt område och vi har fått ekonomiskt stöd för att fortsätta utveckla det, det gjorde att vi kunde komma igång redan nu. Bakgrunden är att flertalet studier visar att man kan uppnå en riskreduktion på cirka 80 procent av tidig havandeskapsförgiftning. Vi räknar med att kunna minska sjukligheten och dödligheten för mamma och barn genom att ge kvinnor med hög risk för att utveckla havandeskapsförgiftning förebyggande behandling.

Vad händer i vårdkedjan för en patient som blir screenad som hög risk för havandeskapsförgiftning? Hur ser vårdplaneringen ut för henne?
 Om man har en hög risk att utveckla havandeskapsförgiftning blir man rekommenderad att äta T Trombyl 75 mg dagligen ( det kan minska risken eller skjuta upp insjuknandet med 50-80% beroende på vilken studie man tittar på).Man går för övrig kvar hos son barnmorska på mörahälsovården som följer de riktlinjer som finns för den verksamheten.
Har sjukskrivningarna ökat på grund av detta?
Vi har inte börjat än och kan därför inte svara på detta men det finns idag ingen anledning att tro att det ska bli så
Hur funkar det ekonomiskt? Innebär screeningen extra kostnader eller är det en besparingsåtgärd, hur tänker och räknar ni här?
Infrastrukturen finns till stor del redan inom mödravården i Region Östergötland.  Kostnaden för ett nytt laboratorieprov och en viss utökning av medarbetare för ytterligare ett moment till i ultraljudsundersökningen samt information till den gravida kvinnan i de fall risken är ökad. Verksamheten kompenseras för den ökade kostnaden med 1,2 miljoner, i grunden handlar det om att öka kvalitén och minska risken för komplikationer. Vi räknar med ett bättre resursutnyttjande men inte med några ekonomiska besparingar.  
Är screeningen igång ute på mödravårdsenheterna nu? Vad ser ni i så fall för tendenser såhär långt?

 Nej, det har inte hunnit starta ännu, det har varit mer jobb med implementering än bedömningen var innan beslutet och det har krävts mer utbildningsinsatser. De ska precis igång i Motala och räknar med att gå igång fullt efter sommaren!

Ska metoden utvärderas? När?
 Ja metoden kommer att utvärdeas när det går, det går inte att säga exakt när i dagsläget.

Med vänliga hälsningar

Christoffer Bernsköld

Hälso- och sjukvårdsregionråd

Ordförande i Hälso- och sjukvårdsnämnden

 

Säg att det här inte är sant!

Sös stänger sin samvårdsavdelning och tjockar på vårdplatserna på fältsjukhussidan (avdelning 71 som innan detta hade tre övernattningsrum till femton familjer!). Där ska de sköraste och minsta små bebisarna få ligga utan sina föräldrar och kämpa - hela nätterna, hela sommaren! Det är inte sant! Säg att det inte är det! Fy skäms. Jag känner så hårt för alla uppsplittrade familjer i kris därinne. Detta är så långt ifrån en tillfredställande lösning som de hade kunnat komma. Det är omänskligt.

I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv

Jag har läst Tom Malmquist bok. Jag var tvungen. Och när jag började var jag tvungen att läsa mer och sedan tvungen vidare tills den var slut, en natt senare. Tom Malmquists Karin är i vecka 33 och får svårt att andas, åker till SÖS, läggs in på KS, sövs ner för kejsarsnitt och dör inte långt senare. I cancer. Dotterns läggs in på neo, Tom springer mellan avdelningarna. Bygger bo på neo, brottas med myndigheter, sörjer, minns, hanterar familjens sorg, känslan av instängdhet. Panik. Hur han kommer därifrån, utan Karin men med dottern. Kommer hem, börjar överleva, får skriva den här boken, får älska den där flickan, får bli kär igen sen kanske? Får uppleva vår, sommar, september, få komma loss och ur sjukvårdsmaskinerna. Hämta och lämna på dagis. Jag tänker på henne. Som inte får det. Karin som fastnade där. I boken är jag hon. Som ligger och hanteras på IVA och som hade velat bli mamma, vars blodstatus skvallrar om organkollapser, vars dotter ska snittas ur henne, vars liv som ska ta slut. Som ska dö. Som ska dö på sjukhus, uppkopplad i maskiner. Det är förstås inte ovanligt. Men det är hemskt. I varje ögonblick är det fruktansvärt och särskilt när det blir försent.

Tom Malmquist och Karin var inte gifta. Och det är helt ofattbart vad som händer. Karin dör och dottern blir utan vårdnadshavare. Tom får ingen föräldrapenning! Dottern måste formellt placeras hos honom, han blir sin dotters familjehem. Kommunen är vårdnadshavare och ingen där verkar veta hur han ska göra för att "få" överta vårdnadshavarskapet. Det är groteskt. Och det var av just den här anledningen som jag och mannen gifte oss under andra graviditeten, men vi var ju förvarnade och visa av erfarenhet. Jag visste att om jag inte skulle klara mig skulle han i alla fall kunna sköta familjen rent juridiskt/ekonomiskt/medicinskt. Pater est-regeln. Om en kvinna är gift blir hon och maken automatiskt vårdnadshavare till hennes barn. Om inte får mamman ta med sig pappan till socialkontoret och inför vittnen höra socialsekreteraren räkna ut när barnet borde ha blivit till och sedan fråga barnets far om denna tid för befruktning kan stämma. Det fick vi göra efter neo med första dottern, då hon alltså var ca. tre månader redan. Vi fick skriva på och vittnena fick skriva på och sedan var det klart. Hon hade redan gått igenom så mycket när hon äntligen fick sin pappa som vårdnadshavare också.

Nio månader igen

Så märkligt, jag minns att det var en av mina första poster, när min dotter var nio månader och jag var i huset i Östergötland och tänkte på att hon existerat lika mycket inutero som utanför. Nu är det min son som är nio månader och som passerar över till att ha varit mer i världen utanför mig än inuti. Han ligger här bredvid mig i sängen i huset i Östergötland (precis där han kallades ner från rymden, eller gjordes eller hur man nu väljer att se på den saken!). Han snarkar lite och snuttar i sömnen. Han finns här i den verkliga världen, i livet! Mitt sista barn. Han är redan så stor. Åtta komma fem kilo, lite nytt hår på huvudet, bruna vackra stjärnögon. Min yngsta dotter sover i det blå rummet. Det är så svårt att tro det. Hur mina dagar och den här tiden i mitt liv rymmer hela deras utveckling från små frön till dessa ungar som skrattar med ögonen och som skriker med sina starka röster, som lär sig genom att testa och härmas och genom att se och smaka och känna och lyssna och som vill gosa och busa och ligga nära, som vill snutta och inte borsta håret och som kan en massa saker helt själv (treåringen) och som börjar förstå att det finns vissa poänger med att kunna förflytta sig själv men hellre skriker än övar (bebisen). Jag älskar hur de luktar och känns, jag älskar hur de finns med mig. Hur min treåring vill hålla mig i handen när vi går genom skogen ner till vattnet. Hur min bebis ligger vid bröstet och somnar. Jag ömmar. Jag orkar. Jag är stolt och tacksam. Rädd. Lite perplex över hur de gör mig så vuxen och trygg. Jag försöker vara det. Jag låtsas. Jag fäktas med facklor i mörkret. Jag spänner upp myggnät mot natten och myggen som inar. Jag måste tro att världen har god potential. Att den går att leva i. Jag har satt dessa älskade barn här. Jag. Ansvaret är enormt. Själv är jag ibland hålig som ett såll. Tron rinner som sirap. Söt, tjock, eller som batterivätska. Jag känner mig uttjänt. Jag gör fel. Jag skriker på mina barn. Sen återfinns något, en papperslapp, ett ord, en vacker sten, något att bygga på, komma tillbaka till. Där är jag, med dig och dig. Mamma fixar. Mamma tröstar. Mamma vill inte vara trött och arg. Förlåt. Vi gör något annat. Något skoj. Vi spelar yatzy, kastar tärningar, plockar blad, vispar smet. Vi hänger på oss våra mantlar och dansar en stund. Kom ihåg det: Försök bli trygga, starka, egensinnade. Vet ert värde. Känn vad ni betyder för mig.

Hej Östergötlands landsting!

Hej Christoffer Bernsköld och Östergötlands landsting!

Jag heter (namn) och jag skriver en blogg om mina egna erfarenheter och funderingar kring havandeskapsförgiftning. Nu har jag förstått att ni som landsting är först ut i landet att ha infört tidig screening för just havandeskapsförgiftning inom mödravården- trots att de nationella riktlinjerna ännu inte förespråkar tidig screening. Jag och läsarna på bloggen blir så nyfikna på hur det går! Jag har lite frågor och hoppas att du själv eller någon annan med bra insyn skulle kunna ta sig tiden att svara på dem. Hjälp mig gärna vidare om du känner att du inte är rätt person att fråga och tack så hemskt mycket för besväret i så fall!

Frågor:

Vilken slags screening för havandeskapsförgiftning görs? Hur går den till?

Varför tog ni beslutet att screena tidigt?

Vad händer i vårdkedjan för en patient som blir screenad som hög risk för havandeskapsförgiftning? Hur ser vårdplaneringen ut för henne?

Har sjukskrivningarna ökat på grund av detta?

Hur funkar det ekonomiskt? Innebär screeningen extra kostnader eller är det en besparingsåtgärd, hur tänker och räknar ni här?

Är screeningen igång ute på mödravårdsenheterna nu? Vad ser ni i så fall för tendenser såhär långt?

Ska metoden utvärderas? När?

Tack så hemskt mycket för ditt engagemang och hjälp!

Med vänliga hälsningar

(namn), som väljer att på bloggen hålla mig anonym för mina barns skull

Om sterilisering

Igår gick jag genom grönskan i skogen med en vän. Vi hade våra minsta barn med oss i vagn och cykelkärra och vi pratade om sterilisering. Hon funderade på det för att hon kommer från en släkt med oerhört fertila kvinnor. Jag av skäl som kan tyckas vara helt uppenbara: Jag har fött mitt sista barn och skulle jag bli gravid igen nu skulle det vara en katastrof. Jag är 38 år i år och jag blir svårt sjuk av mina graviditeter, något som inte kan ha undgått någon som läser här. Min vän och jag har barn i samma åldrar och både hon och jag känner dessutom att tre är max - av rent familjesociala skäl. En vill ju orka med alla sina barn. Så sterilisering pratade vi om.

Jag har ju varit hela vägen framme vid skalpellen på operationsbordet i steriliseringsprocessen och sedan bangat ur. Jag har mina steriliseringspapper i ordning, har träffat läkare och kurator och pratat igenom mina skäl. Har fått tummen upp av min barnmorska på ett väldigt rättframt sätt (Hon sa: Klart att du ska!). Läkaren avrådde mig dock från samtidigheten - en sterilisering under ett kejsarsnitt kan vara psykiskt svårt, menade han. Och kuratorn la in sina tankar om huruvida jag skulle känna mig "stympad" på datingmarknaden om jag och min man senare skulle separera. Min pappa, som är före detta katolik, tog också min fertilitet i starkt försvar (!). Och därför sitter jag nu här, fertil igen och med nya tankar på sterilisering.

Under steriliseringsprocessen tidigare mottog jag två informationsbroschyrer i ämnet. Den ena heter om sterilisering och den andra kort och gott Sterilisering. Den senare syns på bilden ovan. På framsidan ser vi ett torrt grässtrå mot en blå bakgrund - möjligtvis symboliserande frihet (som min barnmorska menade) men min tolkning blir en annan. Grässtrået står för mognad och ett postfertilt stadium, tyvärr för det också mina tankar till sprödhet och sensommartorka, något som jag har jag inte vill koppla till bilden av min fertilitet och sexualitet. På framsidan av den andra broschyren syns två sammanflätade händer (av ljus hudfärg) i förgrunden och suddigt i bakgrunden kropparna som händerna tillhör; en man och en kvinna med sina ansikten och bara överkroppar nära varandra. En intim, heterobild helt enkelt, som säkert ska stå för sensuell och fri och sund sexualitet och tillit kanske. Man ser att kvinnan ler - hon verkar ha det bra. Av honom ser man mest hans näsa.

Innehållet i broschyrerna är i princip identiska. De tar upp följande rubriker på ca åtta A5-sidor: En inledande rubrik heter Den definitiva preventivmetoden. Sedan följer: Ett alldeles eget beslut, Hindrar befruktning, Hormoner som vanligt, Sterilisering av kvinna och Sterilisering av man samt Vart vänder man sig? Broschyren med den intima bilden på framsidan är från 1995 och grässtråbroschyren är från 2012, så det verkar som om man har velat gå från att betona intim/sexuell frihet till mogenhet kopplat till sterilisering. Varför? Under rubriken Den definitiva preventivmetoden lyfts lagrum och steriliseringsprocess fram. Det betonas också hur viktigt det är med ett väl övervägt beslut. Och under rubriken Ett alldeles eget beslut har texten reviderats från 1995 till 2012. Följande stycke har lagts till: "Det har visat sig att personer som beslutar sig för sterilisering i åldrarna mellan 25 och 30 år löper högre risk att senare i livet ångra sitt beslut. Kvinnor som beslutar sig efter 40 års ålder löper däremot mindre risk att ångra sig. Ett steriliseringsbeslut som tas i en krissituation, till exempel vid en abort eller i samband med en förlossning, innebär också en ökad risk för att man senare ångrar sig." Så ja. Människor verkar ångra sina beslut, mer om de är unga och om de (kvinnor får man förmoda) beslutar sig i fertil krissituation (abort, förlossning). Men kvinnor över 40 ångrar sig mindre alltså. Jag tycker att detta stycke är intressant då det visar på att forskning gjorts kring ånger i ämnet. Frågan är varför inte männens ångerstatistik syns här? Ångrar de sig inte? Eller göms de i "personer mellan 25 och 30"? Varför slutar män ångra sig efter 30 i så fall? Eller har det upptäckts en undangömd vrå av kvinnoånger just i steriliseringsprocessen? Varför ångrar de sig i så fall? Jag blir så nyfiken och texten är gåtfull. Kan det ha med kopplingen fertilitet/sexualitet/identitet att göra? Eller är det annat som spökar? Påtryckningar? Här skulle jag vilja veta mer men hittar inget särskilt med en enkel googling...

Båda broschyrerna påtalar lite försiktigt ett problem för män efter en sterilisering. Broschyrerna säger att eftersom (den manliga) potensen sitter i huvudet kan potensen bli lidande av en sterilisering. Logiken blir förståelig bara om man godkänner kopplingen mellan fertilitet/sexualitet, tycker jag. vilket man alltså gör i broschyrerna när det kommer till just män. Kanske för att potens är en av vår tids stora medicinska frågor? Kanske för att kvinnlig lust (kvinnlig potens!) fortfarande inte riktigt är något som kan krävas medicinskt (var är viagran till exempel?). Kanske för att vår potens också kan sitta i huvudet och vara påverkade av saker som till exempel våra tankar om oss själva som fertila, friska, sunda, attraktiva? Jag bara gissar (utifrån mina egna känslor då). Men alltså: Kvinnors problem i beslutsfattandet kring en sterilisering nämns som kopplade till att vi kan vara utsatta för påtryckningar i frågan, samt att vi, vad det verkar i den presenterade statistiken, ångrar oss mer. Men kanske ångrar vi oss för att vi är vana att koppla samman just lust/fertilitet/attraktivitet i en slags heteronormativ treeinghet som riskerar att vara ganska hårt inflätade i vår bild av oss själva?

Kanske är det ÄN mer problematiskt för oss psykologiskt än vad det ör för männen? Samtidigt som det ju är i våra kroppar som graviditeterna sker och det således är våra kroppar som befrias från riskerna.

Jag önskar hur som helst göra en studie i ämnet i ett av mina liv. Ett underbart liv där jag har mycket tid och plats och pengar och inte blir avbruten stup i kvarten...  

I detta liv blir det denna broschyr- och självstudie medan sonen sover middag.

cykliskt levande igen

Jag har känt det i säkert två veckor. Det där pirrande trycket inifrån. Något som var på gång, den ökade sexlusten och lubrikationen. Jo, jag kände till och med av ägglossningen och blev livrädd! För resten av mitt liv ska nu vara så, en rädsla för att bli gravid. Det är ju som att vara tonåring igen! Igår när jag vaknade klev jag upp efter underliga drömmar. Och på toan upptäckte jag det: Kroppen hade öppnat kranen. Färskt, rött blod strömmar och rinner och klumpar sig. Jag är visst inne cykeln igen, tillbaka i fertilt läge. Det är en märklig och som sagt skrämmande känsla...

Uppdatering

Vad som händer? Jo, både mycket och så litet. Vi lyssnar på klassisk musik och temperaturen har sjunkit. Jag orkar inte springa idag men annars har jag sprungit mycket. Sonen har fått två tänder och jag har fått ett jobb till i höst. Jag har sprungit på anställningsintervjuer och formulerat mig kring min arbetslivsmotivation och jag har varit vältalig och försökt framstå som bra. Idag ska jag få mitt anställningsavtal i brevlådan nere i porten och sedan kan jag andas ut. Jag ska bli barnutredare på Socialtjänsten. Jag börjar inte förrän i september, en torsdag, med morgonmöte. Jag både bävar och längtar och sörjer. Jag har också skrivit tenta till min kurs Sexualitet och etnicitet, som jag läser på Södertörns högskola för självaste coolaste Victoria Kawesa för att jag ska kunna avsluta en fil kand i genusvetenskap som jag påbörjade för femton år sedan. Så livet warpar tillbaka mycket nu. Jag färdas i tiden dit, till 2001. Vem jag var och hur jag tänkte att livet skulle vara? Hur livet var och vad det är nu. Med min son och mina döttrar, Färdigutbildad snart (kanske?) och med kliande skrivarprojekt i huvudet. Just det. Jag har under tiden som gått sedan sist varit på en första releasefest från min skrivargrupp. Vi är några som ses ibland och pratar text och däremellan skriver och nu har en text som jag har sett födas från första bokstäverna fått sin slutgiltiga form i en bok med hårda pärmar. Jag har druckit bubbel och firat och även slagits mot mina egna bassängkanter och känt enorm frustration och avund i glädjen, att det inte var något av mina egna skrivprojekt som lyckats ta sig hela vägen in mellan hårda pärmar. Men mina skrivprojekt är inte där än. De jäser halvfärdiga och bubbliga mitt i mellan datorn och hjärnan. På båda ställena samtidigt. Fast i hjärnan är de tyvärr så mycket bättre än i datorn, vilket är oerhört... tröstlöst...
   Min son har lärt sig sitta och min minsta dotter är kanske lite mindre arg på mig nu. Fast just i morse var hon inte det och jag tröstade och hon skrek och jag lyckades hålla tålamod och fokus och inte kastas ner i samma känsloläge som hon. Inte bli två och ett halvt och vilja mer än man har ord för... det går inte varje dag... Jag har också fått ur mig två barnboksmanus till bilderböcker och gett min man en scanner i present på hans födelsedag. Nu hoppas jag att han ska ta fram sina målargrejor och illustrera barnböckerna. Han säger att han ska försöka, men jag är så otålig och vill se honom in action nu... Han längtar ihjäl sig till föräldraledigheten. Han ska vara ledig ett år har vi bestämt. Jag ska försörja familjen i glappet mellan föräldradagarna och lönen. Det ska nog funka....

Och nu måste jag fixa lite lunch till oss!

Oj, jag glömde nästan! Vill ni läsa mer om min väns bok så får ni kolla in Marie Hedegårds sida här!

Fin dokumentär om för tidigt födda

http://www.svtplay.se/video/7404949/for-tidigt-fodd/for-tidigt-fodd-avsnitt-1

I Östergötland själv med två små barn

Vi skrattar ibland, bråkar ibland, jag lagar mängder med mat, vi går till lekparken och gungar, vi byter massa, massa blöjor, vi äter och fikar och bakar och pratar och sover middag tillsammans, vi badar i plastbassängen i badrummet och pusslar och målar och matar och busar, vi snuttar och jag stickar och läser sagor och romaner (när ni sover), vi eldar i kakelugnen och gör varm choklad. Vi längtar hem ibland och till pappa och storasyster. Vi ser på Frost och hoppar i sängen. Vi kollar trädgården och pratar om snödroppar och blåsipporna som är på väg. Vi promenerar till handelsträdgården och köper 10 penséer för 80 kronor och massa choklad. Vi ringer hem och vi ritar armbågar och regnbågar och katter. Vi smakar banan och äpple, tomatsoppa och linsgryta för allra första gången. Vi tvättar barnmatiga och bajsiga bebiskläder i hink. Vi sjunger och vi har det ganska bra. Men mamman är i behov av lite avlastning. Snart.

Skuldutredningar

Min stora dotter med de tusen frågorna studerar mig när jag ammar med lillebror: "Mamma, varför snuttade inte jag på bröstet när jag var liten?". "Du snuttade på dattan. Och det gör du ju fortfarande ibland, eller hur?". "Mm, men varför ville jag ha en plastgrej istället för sådär?" (hon vet så väl att jag inte gillar "plastgrejer" generellt). "Det bara blev så, det var lite enklare för dig eftersom du var så liten". "Men... (hon funderar) Det var inte mitt fel?". "Nej", säger jag, en aning förbryllad. Har hon snappat upp min sorg? Går den att avläsa så enkelt? Har vi pratat om detta förut? Känner hon skuldkänslor? Eller egen sorg? "Det var inte mitt fel heller", säger jag. "Och inte pappas?" Hon studerar mitt ansikte. "Nej, det var inte pappas fel".

En frågestund från i förrgår. Kanske den som föranledde amningsposten tidigare? Nå, skuldutredning pågår i många huvuden. Det var ingens fel. Det blev annorlunda. Och det blev bra. Nog om det.

Amningen i mitt liv

Jag ammades själv till jag var två. Jag ammades så länge att jag, enligt min mamma, hade vissa ord för det, oklart dock vilka dessa ord var. Jag minns dem inte. Jag har inga bildminnen av att jag som barn ammar, men när jag var på neo och satt i den där röda fåtöljen med min pyttelilla äldsta dotter och hon gjorde amningsförsök var det som om kroppsminnet hittade upp till ytan i mig. Jag kunde lika gärna vara hon som jag. Jag kunde flyta över i henne och vara i min mors enorma famn. Det var en väldigt märklig upplevelse. Men så var jag också fortfarande mycket, mycket mer dotter än mamma.

Min äldsta dotter och jag ansträngde oss länge för att få amningen att fungera. I början pumpade jag litervis av bröstmjölk som hon fick i sig genom sonden, ner genom näsan rakt in i magsäcken. Utdraget och kontinuerligt. I början var det bara en milliliter i timmen. Hon behövde aldrig känna hunger. Nej, nu ljuger jag. När hon visade infektionstecken ströp de ju flödet, så kallad minimal feeding. Då var hon hungrig. Det är jag säker på. Hungrig och arg på mig som inte kunde föda henne. Eller fel igen. Det kanske var mest jag som var arg? För att jag inget kunde göra för henne. För att jag var en mor som var maktlös. Hon var bara... trött. Slapp, sjuk (ajaja, nu skriver jag mig till tårar!). Men sen blev hon frisk och sonden pumpade in de där litrarna i henne. Och hon behövde aldrig känna hunger eftersom det hela tiden flödade och alltid var på millilitrarna utmätt och korresponderade med hennes lätta lilla vikt. Hennes amningshistoria började med matematik och teknik. Så himla annorlunda mot andras. Mot min egen. Mot mina andra barns.

I början var hon för liten och svag för att suga i sig det hon behövde. Därför pumpandet och sondandet. Sedan hade hennes obefintliga hunger lösgjorts ifrån hennes suginstinkt. Det fanns ingen naturlig koppling mellan hunger-dia-mättnad. Det fanns det där matematiskt uträknande, kontinuerliga flödet - säkert livsnödvändigt men också så... långt ifrån bröstet. Vi amningstränade hela nätter, två veckor innan utskrivningen. Jag tyckte att det gick bra, men hon sondades också - samtidigt eller direkt efter att ha legat vid bröstet. Hon gick inte upp i vikt som hon skulle. Hon vägde inte ens två kilo när vi skrevs ut. Men vi skrevs ut ändå för att hon var tillsynes frisk och stark. Idag tänker jag att jag trots allt hade en så oerhört stark tro och tillit till hennes vilja att leva, hennes styrka, hennes överlevnadskraft. Jag var inte orolig över hennes låga vikt, men de på sjukhuset var det och utskrivningen hade redan blivit försenad därför.

Vi kom hem. Det var ett krav att hon skulle få mat var tredje timme dygnet runt. Först skulle hon läggas vid bröstet och amma, sedan skulle jag pumpa ut resterande mjölken med maskinen som vi fått låna hem och därefter skulle flickan sondas manuellt med spruta genom slangen för att vara säker på att hon fick i sig. Vi sov förstås nästan ingenting. Efter en vecka hemma såg vi stjärnor i vaket tillstånd. Yra och hallucinerande nästan. Efter sondningen minns jag att det var viktigt att "dra retention", alltså dra upp lite av mjölken i magen och lösgöra sprutan från sonden och sedan dutta lite av maginnehållet på ett lackmuspapper. Om det blev rött var det bra, då var maginnehållet surt och hade börjat smältas. Ingen förklarade som jag minns det varför man skulle hålla på sådär...

Min dotter var klart störd över sonden som satt klistrad med plåsterremsa över hela kinden och som drog i näsvingen på henne och säkert kändes äcklig nere i svalget. Hon drog ut den många gånger och då fick vi vänta på hemsjukvården, att de skulle komma därifrån och väga henne och avgöra om sonden fortfarande behövdes eller inte. Meningen var ju att den tillslut skulle bort. Jag längtade som galen efter att bli av med den. jag ville ha min dotters hela ansikte för mig själv. Jag ville amma henne naturligt, jag ville egentligen kasta ut den där enerverande pumpen genom fönstret och aldrig mer sätta mig där med brösten i trattarna och lyssna till det där maskinella sugljudet, känna det där trycket. Men nej, hon gick inte upp som hon skulle. Sonden kom tillbaka och kom tillbaka. Amningen var aldrig tillräcklig. Tills en dag då hon passerat sitt beräknade förlossningsdatum och igen dragit ut sondslangen. Av någon anledning bestämdes det att nu fick det bära eller brista. Kanske var det hemsjukvården som inte ville komma lika ofta till oss längre? Kanske var det dags att lotsa ut oss i "det vanliga familjelivet". Flickan hade ryckt sig loss. Jag var glad. Nu skulle vi amma! Och vi ammade i timmar. Men allt tekniskt/matematiskt tryck låg kvar på oss. hur fasiken kunde jag ens veta nu att det ens kom någon mjölk till henne? Jag blev så rädd och osäker på en gång. Kunde man bara lita sådär på bröstet? Utan att dra retentioner och mäta millilitrar? Utan att se mjölken när den pumpades ner i plastflaskor? Nej, det gick inte. Jag köpte en sådan där amningsnapp på rekommendation. Då skapades ett litet genomskinligt avstånd mellan mig och dottern, en napp där jag kunde se att mjölken rann från mig och över till henne. Men den var ju krånglig att sätta dit och göra ren och... ja. Den var ju ett avstånd. Det var ingen bra rekommendation. Inte alls. När hemsjukvården kom och lyfte henne i köttvågen (jo, det är en sådan marknadsvåg som används) var resultatet inte tillfredställande. Nu fick vi lov att köpa ersättning, sa sjuksystern. Hon måste upp mer, det räcker inte det som hon får i sig. Jag suckade. Eller om jag pustade ut. Det gick att köpa ersättning. det var normalt, inget konstigt. Hon fick tillbaka sonden. Ersättning på paket! Ersättning för pumpandet, det kanske till och med skulle vara skönt att slippa pressen där. Och mannen blev glad. Här kunde ju han vara jämställd med mig, det var bara att stövla ner till ICA och för första gången någonsin leta sig in i avdelningen för barnartiklar. En helt ny värld. Helt normalt ju, tänk!

Matandet av min dotter skötte vi helt fiftyfifty, det vill säga, vartannat sondpass tog jag och vartannat min man. När hon skulle amningsträna behövdes ju jag förstås och det var fortfarande en himla massa pumpande, men själva matandet krävde ingen mor. Detta gjorde att jag kunde känna mig ganska fri att göra andra saker. Jag gick ut själv, träffade familjen, vänner, gjorde allt som jag hade längtat efter att göra under den långa instängda sjukhusvistelsen. Men det var också då allt sket sig. När mannen var hemma någon kväll och jag var någon annanstans slet dottern ut sondslangen och hemsjukvården hade sedan länge slutat sitt kvällspass och kunde inte komma för att sätta en ny sond så han tog med sig dottern ner till ICA och köpte en liten nappflaska, blandade lite ersättning och matade henne och hon drack och drack och flödet var fint och motståndet minimalt och hon blev helt mätt och sov sedan länge efter att jag hade kommit hem. Hon var mätt och han var så nöjd, min man. För att han hade löst situationen och lyckats mätta sitt barn. Men jag. Jag blev så besviken. För efter det ville hon inte försöka amma mer. Hon var helt ointresserad. Det var nappflaskan som gällde. Det är märkligt för det här har varit så infekterat för mig tidigare, men det är läkt! Jag känner det när jag skriver det. Att det är över! Dottern är stor, visserligen vill hon fortfarande ha sin "datta" på morgonen (sju år!) men hon är en stor, liten människa som jag söker en annan slags kontakt med nu. Hon har alltid varit sin pappas flicka, det är han som ska lägga henne och han som ska trösta henne och honom som hon ömmar mest för, men också det, tror jag, har lagt sig tillrätta i mig. Det gör inte lika ont längre. Det har gjort väldigt ont. Bilderna från när jag och min man kom hem med tåg efter att ha varit borta en helg någonstans och min dotter, två år gammal kanske, stod med mormor och morfar på perrongen för att möta oss och hur jag böjde mig ner för att hon skulle springa in i min famn men hur hon styrde om sina steg när hon fick syn på min man och sprang rakt in i hans famn istället. Aj! Hur jag fick kämpa för att få lägga henne varannan kväll, men hur hon alltid blev besviken på att det var jag och inte han. Jag har tänkt att det har varit så orättvist att han i och med hennes för tidiga födsel fick så mycket mer tillgång till henne medan jag samtidigt förlorade så mycket. Jag förlorade graviditeten, min hälsa, min tro på min kropp och livsgivande kraft. Han har varit glad och jag ledsen. Och det är klart att man väljer den förälder som är glad. Så har jag tänkt. Och så har jag tänkt på den uteblivna amningen. Och så har jag varit arg. På min man som inte i det desperata läget kom ihåg alla ansträngningar och rådet att inte introducera flaskan förrän amningen var etablerad. Ahhhh! Det var länge så svårt att bära. Men det är läkt! Jag har skrivit om det, jag har pratat om det, ältat, jag har dragit det i parterapin, vevat min besvikelse (som han hatar det!) och sedan... Jo, sedan har jag tagit igen det med de andra barnen.

Jag har nämligen ammat konstant nu i två år och sju månader. Jag ammar just nu två barn samtidigt. Jag älskar att amma dem. Jag ammar obehindrat överallt, i tunnelbanan, på finrestauranger och fulrestauranger, på uteserveringar, i skogen, på flygplan, under vintern, sommaren var som helst.

"Jag vill snutta", säger min lilla dotter för hon har ord och snuttandet är självklart, mysigt och väldigt viktigt för henne. Och visst, vi trappar ner nu. Resonerar om det. jag säger att hon är stor och att mjölken är till för bebisar mest ju och hon förstår och är storasyster. Tar ansvar för delandet. Hon ammar bara en gång per dag. Men vi gillar det fortfarande!

Ibland slås jag av hur olika mina barns uppväxter blir. Och på något slags freudianskt sätt kan man ju fundera över vad amningen har för betydelse för ens personlighetsutveckling och för hur man senare skapar relationer och närhet och band och om min stora dotters integritet har något med hennes amningslösa spädbarnstid att göra. Men nej. Man kan aldrig sortera ut just den erfarenheten från andra avgörande erfarenheter. Min stora dotter har många, många erfarenheter som mina andra barn inte har. Hon har dessutom varit ensam med oss länge innan hon fick syskon. Och vi har gått från att vara en liten familj till en ganska stor familj på kort tid. Det är en tid som hon har varit med om att överblicka.

Jag har alltså läkt mina amningssår med hjälp av mina yngre barn. Det kan verkligen tyckas egendomligt och hårt kanske? Fel kanske? Förbjudet? Men jag vet att hade jag inte vågat få fler barn och hade inte amningen funkat bra då hade jag fortfarande idag varit oerhört sårad/ledsen för hur det blev med amningen då när min dotter var liten. Precis som jag ju är över hur mina graviditeter slutade med haveri varje gång. Men nej. Att amma är väldigt, väldigt precious, fint, ömt, vackert, njutbart, nära och närande!

             

Rensar

Mitt skrivbord är stökigt. Det ligger drivor av dammiga papper, utklipp, broschyrer, sådant som jag tänker ska bli bloggposter eller användas till annat skrivande. Post-itlappar och förhatliga räkningar. Bland alla dessa papper mina journaler. Och äldsta barnets. Det är allt som allt ganska många sidors läsning och jag har faktiskt läst igenom rubbet eftersom jag måste städa. Fylla på med nytt liv, ny fokus, nya papper. Jag ser mig själv genom läkarnas små duttiga anteckningar, hur jag ligger där i det vita rummet. Patient. Vårdoffer. I deras händer. Det är jag. Det är mitt blodtryck, min urin, mina ögon som svullnat. Min familj som är på väg att bildas. Mitt barn som ännu ligger inuti min kropp och jag kan känna henne fortfarande, hur hon sparkar därinne mot kateterballongen i urinblåsan, denna högst märkliga känsla som sved lite och som fick mig att tänka konstiga tankar om att det var som att bära på ett bollhav, en lekplats och som påminde mig så tydligt om att hon var vid liv. Barnet. Hon lekte ju redan! I journalen är den där katetern bara en liten notering. Ingenting om hur hemskt det var när de satte in den. Ingenting om hur hon levde och lekte och kändes att ha inom sig. Två saker som jag läser som jag blir förvånad över. Det första är att jag inte har så högt uppmätt blodtryck under inläggningen som jag mindes att jag hade. Det gick aldrig över 170 i övertryck och undertrycket var som mest 120. Det andra: Jag utsöndrande visst en sjuhelvetes massa protein där när jag var som sjukast. Kriteriet för havandeskapsförgiftning är väl siffran 2 på en proteinurinskala. Jag mätte siffran 9. Vad innebär det? Jag har förstått att proteinerna kommer ifrån kärlväggarna och utsöndras via trasiga njurar. Det låter därmed som att mina kärl verkligen var helt tokinflammerade och likaså mina njurar. Det där med proteinerna hänger väl ihop med hela hjärt-kärlsystemet och det som kan bli bestående problem? Det skrämmer mig att jag läckte så pass mycket. Som om jag verkligen måste ha skadat mig där, en kan väl inte tappas på så mycket kärlväggsproteiner utan att sedan vara helt urlakad?

Nu ska jag i alla fall lägga undan mina journaler. Jag blir ledsen av att se mig själv och barnen i dessa anteckningar. jag blir ledsen av buntarnas tjocklek. Jag behöver platsen på skrivbordet, jag behöver distansen i huvudet och det nya och friska jaget. Solen ligger förresten på de mossiga träden och gräsplanen utanför fönstret är redan lite grön.

   

Tar tag i min kropp!

Jisses vad jag helt plötsligt reste mig upp ur dvalan och tog tag i saker. Började springa två månader efter förlossningen. Det gick ganska bra. Det var tungt men så himla skönt att få röra på sig sådär obehindrat igen. Jag stegrade upp distansen väldigt fort (blev lite fartblind) och sprang som mest en mil. Detta på ganska otränade muskler och med en massa extrakilon som jag ju hoppades att jag med hjälp av just löpträningen skulle bli av med. Fort. Men så blev inte. Istället blev det kallt och över jul sprang jag på snö och is i mina dubbskor. Det pallade inte mina knän och oj jävlar vad ont jag fick. Jag fick pausa träningen och läka bort smärtan ett tag. Kontaktade en sjukgymnast - både när det gällde knäna och för att mina fötter har känts så märkliga sedan graviditeten. Sjukgymnasten konstaterade att jag hade trampat ner mina fotvalv och rekommenderade mig att köpa inlägg till skorna samt köpa ett kvastskaft som jag ska rulla fram och tillbaka på marken under fötterna. Det är ljuvligt, som massage när jag helst vill! Smärtan i knät konstaterades vara ett så kallat löparknä och jag skulle få komma in och träna styrka runt knät samt bålen (eftersom jag sa att jag ville komma tillbaka efter graviditeten). Samtidigt skulle jag springa bara korta turer i skogen och låta musklerna komma ikapp sig. Tre gånger i veckan a tre kilometer var optimalt till att börja med. Okej okej. Jag bara tackade och bockade för att någon talade om för mig hur jag skulle göra. Jag har verkligen inte någonsin haft det stödet från någon när det gäller träning tidigare. Jag har bara kört för mig själv och varit glad för sällskap ibland, allt för sällan. Det är kul med PT, lite ansträngt och väldigt jobbigt för nu träffas vi på gymmet en gång i veckan (sonen är förstås med och tycker det är spännande att få ligga där på mjuka madrassen och kolla på folk och maskiner som rör sig monotont- han är poppis bland gymarna). Jag tränar alltså styrka och kondition där en gång i veckan och får allt pepp och styrning som jag behöver för att motiveras. Känns så himla lyxigt! Och inte nog med det. Jag fick också tillgång till en dietist som nu kommer försöka hjälpa mig att gå ner mina extrakilon. Enligt hans beräkningar är vi framme i vår! Och allt detta går på högkostnadsskyddet, så jag betalar ingenting (vilket är en förutsättning - så överjävligt knapert som jag har det just nu!).
   Så detta händer en dag i veckan. En annan dag i veckan går jag och stora dottern på simskola och då passar jag på att simma under tiden! Helt underbart meckigt och svårt att få att gå ihop rent praktiskt. Mannen får möta oss i tunnelbanestationen hemma för att ta emot vagnen med bebisen efter att jag och bebisen har hämtat sjuåringen i skolan - sedan får mannen och bebisen hämta tvååringen (innan fyra!) men oj vad värt det är att få simma, basta, leka och bada ensam med min stora dotter! Min kropp blir glad, hon blir glad (och lär sig förhoppningsvis att simma) och vi får egentid på köpet - något som vi verkligen behöver!
   Sedan har någonting annat fantastiskt på träningsfronten också hänt, nämligen att vi har börjat träna i förortsnätverket. En gång i veckan kör vi alltså tillsammans på utegymmet här i närheten och ba styrke- och kondotionstränar gärnet i en timme - i ur och skur. Ahh what can I say? Befrielse! Plus att jag alltså kör lite sjukgymnastik hemma i godan ro. Jag kommer vara så jäkla stark... snart. Så jäkla stark att det inte är klokt!

Vad mer? Jo, jag har varit hos tandläkaren och lagat hål och kollat blodvärden och blodtryck och försöker nu utröna om jag dessutom kan få hjälp att göra något åt min alldeles nya graviditets- och kejsarsnittsrelaterade kroppsdel: Jo men visst, hängbuken. Wish me luck!

Deltidsbestämmelser på förskolan för föräldralediga (kommunalmoral)

Jag läste en arg insändare en gång som kan ha undertecknats Ulf. Vi säger att han hette Ulf. Ulf var arg å det allmännas vägnar då föräldralediga föräldrar önskade barnomsorg för sina äldre barn. Ulf tyckte att det var toppen av svensk bortskämdhet (och av feministisk könsrollsförvrängning?).  Inte ska väl det allmänna betala för så dumma saker som att 1. en förälder (mamma) ska vara hemma samtidigt som 2. förälderns stora barn ska ha barnomsorg. Utropstecken! Det var väl ändå en väldigt dyr och dum syn på det allmännas ansvar? Ulf avslutade sin insändare med att säga något mumligt om att föräldrar (mammor) som inte kunde klara av samtliga sina barn borde ha tänkt på just detta lite tidigare, i alla fall en sisådär nio månader tidigare. Bortskämda föräldrar och särskilt mammor alltså! Bah! Det finns förresten många sådana här Ulf-argument i omlopp på familjesiterna och det är för tydlighetens skull inte alls bara män som sprider dem (konstigt nog).

Lyckligtvis har inte Stockholms kommun samma syn som Ulf på det här med barnomsorg och ansvar för det växande släktet. Stockholms stad försöker hålla fokus på barnet och menar att det är barnets rättighet att hålla kontakt med den verksamhet som det ingår i - även när det, sett ur barnets ögon, har råkat födas ett litet syskon till familjen. Det större barnet har alltså rätt att bibehålla sina relationer på förskolan, det har rätt att träffa sina vänner och den personal som den har lärt känna och förhoppningsvis också knutit an till. Barnet har rätt att ingå i den barngrupp och den åldersanpassade pedagogiska verksamhet som den tidigare har varit en del av och det är bra att Stockholm Stad tänker såhär positivt om sin egen verksamhet. Verkligen! Men genom att bara fokusera på barnets rättigheter missar de ändå en annan viktig orsak till att de äldre barnen måste få ha barnomsorgen kvar, nämligen att barnet ingår i ett familjesystem där också andras behov är viktiga att tillgodose. Jag menar - helt i linje med Ulfs kritiska resonemang faktiskt - att en förälder mycket väl kan ha en ganska bristande föräldraförmåga för de större barnen just när den fått bebissyskon. För nej, en ensam mamma hemma kan omöjligt svara mot så motstridiga behov samtidigt. Det är lika bra att vi som är ensamma hemma med våra barn erkänner det.

Jag har fött syskon till större barn och inser exakt hur stor skillnad i behov en bebis har om man jämför med, låt oss säga, en tvååring. En bebis kan vara vaken halva eller hela nätter, kan behöva sova halva till hela dagar. En bebis vill ha lugn och ro och en trygg plats i en förälders famn i princip tjugofyra timmar om dygnet. En tvååring däremot har behov av att klättra, springa, dansa och leka och prata och upptäcka och träffa kompisar och testa sin viljestyrka och kroppsstyrka, samt gränser och regler och föräldrars tålamod. Ett äldre barn har en kunskapstörst och behov av lite mer fasta rutiner varvat med utmanande tankar och aktiviteter, något som finns på förskolan men inte hemma hos en förälder som är nybliven bebismor- eller far. Som bebismor- eller far måste en prioritera bebisens behov - här finns inget val, bebisen är skör och lyssnar inte på reson angående sovtider. En tvååring som är hemma ensam med sin nyblivna bebismamma är en understimulerad tvååring per definition. Men en tvååring som är hemma med sin nyblivna bebismamma är kanske också en avundsjuk tvååring? Är kanske också en arg tvååring som med enorma röst- , känslo- och styrkeresurser totalt kan utplåna alla möjligheter för bebisen att få sina behov av lugn och ro och kroppskontakt med föräldern tillfredsställda. Det hela kan urarta i en situation där inget av barnen och absolut inte föräldern får sina behov tillfredsställda och där alla parter riskerar att må ganska dåligt och detta i ett ganska känsligt skede av barnens liv.

I en svunnen tid, låt oss säga i bondesamhället - säkert en sådan slags tid som Ulf gärna blickar tillbaka mot då han skakar på huvudet åt samtiden - skulle en nybliven mor aldrig ha varit ensam hemma en hel dag med både bebis och toddlare och skolbarn. Det hade funnits fler vuxna runt omkring, en mormor, en farfar, en äldre bror som kunde läsa, en piga, en grannfru, en syster, en man som stod nere på åkern kanske och som kunde komma om en ropade att en behövde hjälp. Såhär ser det inte ut längre. familjer pendlar och morföräldrar yrkesarbetar och barn går inte längre själva till skolan. Farmor bor på västkusten och farfar på Åland där han upptäcker sig själv genom segling. Familjer lever ganska ensamma i sina förorter och skola och dagis behöver inte längre finnas i den omedelbara närheten till hemmet. 

Ulf och Stockholms stad har alltså inte samma syn på det här med barnomsorg. Föräldralediga får ha sina äldre barn på förskolan i trettio timmar i veckan inom Stockholm Stad. Ändå är det som om Ulf har suttit med i rummet när de har bestämt om barnomsorgens begränsningar. För hur annars ska man förklara de där restriktionerna? Jo, säger Stockholms stad. Ert stora barn är välkommet hit men bara på deltid. Och ni får inte komma och gå som ni vill och skulle behöva inte. Ni ska vara tacksamma att ni får det ni får. Ni ska passa in ert liv i våra tider. Nej, nej, ni kan inte hävda att ni som föräldrar har andra behov. För nej, behov har väl inte ni? Behov har man väl bara om man jobbar? Och ni är ju lediga. (Skyll er själva!) Och passar ni inte våra tider riskerar ni att förlora platsen. Och platsgarantin förstås. Och ni vet ju, vi har omsorgsbrist i kommunen. Det innebär väldigt långa väntetider!

Att hela familjesystemet kan påverkas av detta har de nog inte tänkt så noga på. Försök att lämna två barn samma morgon vid olika institutioner vid olika tunnelbanestationer vid samma tid. Mission impossible! För dagisbarnet får inte lämnas en minut innan åtta och skolan börjar samtidigt. Försök sedan att hämta två barn i samma vända när en ändå är på väg hem från jobbet. Mission impossible! Dagisbarnet måste hämtas klockan fyra senast och då får en gå väldigt tidigt från jobbet för att hinna hämta i tid. Tur då att de flesta familjer är två vuxna som kan lämna och hämta. Ja. Så att en vuxen får gå med skolbarnet och en annan vuxen får gå med dagisbarnet... Försök sedan göra det här, tillsammans med en bebis, varje dag, varje dag, varje dag under en hel föräldraledighetsperiod. Två vuxna i samma familj med konstant noll möjlighet att någon gång kunna hitta på något annat, träffa en vän till exempel, gå ut och springa, äta ute. Sådana saker som alla, till och med Ulf, tror jag, också skulle vilja göra av sin tid för att få känna sig lite mer levande...


Men nej alltså.

Förra veckan ringde jag rödgråten och dingdong av sömnbrist och frustration till min dotters förskola och bad dem kvitta den dag (onsdag) som jag hade dottern hemma eftersom hon inte sovit en blund på natten och varit arg och uppriven på mig som ammade lillebror mot den dag som hon egentligen ska vara ledig på (fredagar för deltid). Jag sa att mitt behov av barnomsorg var panikartat. Jag behöver åtminstone de där trettio timmarna! Personalen svarade att egentligen är det inte så det fungerar men att jag skulle få prata med verksamhetschefen och fråga henne själv. Hon skulle ringa upp mig senare under eftermiddagen. Personen som jag hade i örat sa: "Jag hör ju hur du har det" och var förstående och jag kände hopp. men verksamhetschefen ringde inte upp och på torsdagen vid lämningen på morgonen frågade jag om verksamhetschefen var där och om hon hade fattat något beslut i frågan om fredagen. Jag fick då höra av morgonpersonalen att verksamhetschefen inte skulle vara där vare sig på torsdagen eller på fredagen men att det självklart var helt okej och no problem om min dotter kom in på fredagen. "Varför skulle det vara något problem?", två personer gav mig samma uppriktigt förvirrade svar. Min dotter har ju sin plats där. Det är ju inte så att det på fredagar kommer in en massa andra, fredagsbarn, i verksamheten. "Men åh, tack, vad skönt", sa jag. Min syn på min dotters dagis strålade. de var ju människor! Det gick att resonera! "Det är lite mycket nu", sa jag, "Och lite ansträngt. Hon behöver er. jag behöver er. Min son behöver mig. Tack, tack!"
   Min dotter gick på förskolan på fredagen och jag och bebisen fick vila tillsammans. Det var så skönt, återhämtning med bebislek och ordlös kommunikation. På måndagen skickades så ett veckobrev ut skrivet av verksamhetschefen till alla föräldrar. Såhär skriver hon:

Viktig information
Till er som är föräldralediga vill vi förtydliga vad det är som gäller gällande barnens vistelsetider.  Om man exempelvis går mellan klockan 09.00-15.00 innebär det att man inte får komma tidigare än 09.00. Man ska sedan vara hämtad senast klockan 15.00 vilket innebär att den som hämtar behöver komma till förskolan lite innan barnets sluttid. Om man exempelvis lämnar en kvart senare behöver man hämta sitt barn på den sluttid som man har och kan alltså inte hämta en kvart senare; man kan inte förskjuta barnets vistelsetider.  Om man har valt att ens barn ska vara ledig en dag i veckan är det samma dag, varje vecka, som gäller. Om verksamheten tillåter kan man vid undantagstillfälle byta dag om man i god tid kontaktar förskolan för att se om möjligheten finns. Om man exempelvis vill vara ledig andra dagar, är sjuk m.m. har förskolan ingen möjlighet att ta emot den lediga dagen istället.  Vi har personal som börjar och slutar sin arbetstid hel, kvart över, halv och kvart i och deras arbetstider är uträknade efter antal närvarande barn. Tack för visad förståelse! 

Nej, men tacka inte. Jag förstår nämligen inte alls vad du menar. Vadå hel, kvart över, halv och kvart i - vad har nu detta räknande av kvartar med saken att göra? Vore det inte bättre med en verksamhet som välkomnade alla barn utifrån deras och deras familjers individuella behov? Vissa kommer sent andra går tidigt, ytterligare andra har helt olika behov olika veckor. Vore det inte bättre om Stockholm Stad istället för att köra någon blandning av märklig Ulf-moral och barnperspektiv drev världens bästa och mest flexibla barnomsorg?

Med önskan om snabb förbättring!

Bloggaren 

Vabruari som de säger

Hundra procent sjuka barn. Det är trettio procent matlagning (som igen äter), femtio procent skärmtittning och tjugo procent högläsning. Mamman är instängd, snuvig, otvättad och trött. Hej, hej vardagsliv. Denna gång bestämde vi att inte åka iväg till varmare länder under föräldraledigheten (det hade femtio procent att göra med den dåliga rättvisebalansen i världen avseende just resor, till femtio procent hade det att göra med en tämligen utarmad ekonomi, men alltså med 60 miljoner människor på flykt som inte tas emot vid rika länders gränser kändes det så smaklöst att leva turistliv som med hjälp av pengar kan fara och flyga tvärs över och överallt), men nu i detta träsk av mag- och förkylningsinfluensor så vet jag inte om det var rätt att vara så etisk i detta. Eller jo. Men ni förstår nog. Jag står nästan inte ut!

Tre brokiga féer på tre månader

När min son var tre månader gammal hade han redan träffat många viktiga och fantastiska personer som jag tänker skänkt honom en massa inspiration och glädje och begåvning att brås på och utvecklas av. Jag tänker på familjen, vännerna, kompisbarnen, hans syskon och ja... hans föräldrar faktiskt. Väven av människors värme och ande och kunskaper som ligger runt dem och som vi ingår i och medskapar med våra egna trådar och färger när vi möts. De möten och sammanhang och det språk som blir till mellan människor kan kanske påverka våra små att ta till sig världen som en i bästa fall hoppfull och fin och spännande värld att vara och verka i. En väv alltså, som vi alla bidrar till? Jo men varför inte? Den är kanske lite som nätstegen i en klätterställning. Barnen ska klättra upp i den medan de växer och sedan kommer de se sig vida omkring där uppifrån.
   Min pojke hade alltså innan han ens fyllde tre månader förutom alla dessa viktiga möten med personer i min och vår direkta närhet också förunnats möta tre personer som jag inte känner, men som är stora personligheter inom sina respektive fält, nämligen litteraturens, politikens och medicinens fält. jag tänker skriva om dem som féer här. Eller som tre vise män som spillt lite av sin tid i min sons nyfödda närhet.
   Jag ska berätta. Det började redan på fredagen efter hans födelse då han mottog en liten blessing av Jonas Hassen Khemiri. Det var i dagarna innan hans roman "Allt jag inte minns" kom ut och som sedan, vet vi nu, kom att föräras med Augustpriset. Tänk! Någon månad senare gick jag och sonen på en frukost i Sickla Strand för att höra Gudrun Schyman prata på ett homeparty. Hon talade om alla människors likvärdighet som princip versus dominansstrukturerna som är evidenta i verkligheten. Pengars betydelse till exempel och könets. Hon pratade om hur olika socioekonomiska grupper skapar olika intresselogiker som i sin tur hamnar i konflikt med andra socioekonomiska gruppers logiker. Men att det inom varje socioekonomisk grupp ändå finns en inbyggd och ofta osynliggjord intressekonflikt mellan just kvinnor och män och att ett förändringsarbete med att justera just den intressekonflikten på sikt skulle medföra förändringar i hela den socioekonomiska grundstrukturen. Jag och sonen stod där och vaggade och lyssnade tillsammans och jag kände hennes engagemang pumpa runt som blod i oss. Ja! Saker måste ändras! Vi kan till exempel inte gå med i NATO! Gudrun Schyman hälsade min son välkommen till världen (och passade på att tala om föräldraförsäkringen i relation till pensionen). Hennes parti kommer snart in i Riksdagen. Jo, det gör det!
  Och så i december, strax innan min son fyllde tre månader,  mötte han till sist också Stefan Hansson som är professor vid Lunds universitet och överläkare på prenatalavdelningen på Malmö sjukhus som kanske, kanske kommer vara den som snart lanserar ett läkemedel för behandling av havandeskapsförgiftning. Som i så fall borde få ett nobelpris i medicin! Ja, tänk!

Jag och min son tackar alla féerna för storartade bidrag för en bättre värld. Tackar tre gånger i vardera riktningen. Tackar fyra för att vi får ingå i en varm och skön och inspirerande väv bland vänner och familj och alla de våra och bästa människorna.


Här kan ni titta på Gudrun Schyman när hon homeparty-talar!

Och här kan ni se Seinabo Sey presentera Jonas Hassen Khemiris Allt jag inte minns

Och här kan ni läsa om Stefans arbete för att få fram ett läkemedel   

Irriterande saker/osunda bostadsvärdar

Jag irriterar mig på vissa bostadsbolag. Här sitter jag och hoppas på att kunna hitta en större lägenhet efter (bara!) SEX år i bostadskön. Vi bor nu i en trea på 74 kvadrat med irriterande öppen planlösning som gör att allt som sägs och görs här hemma hörs av alla närvarande oavsett var i lägenheten man befinner sig. Det saknas ganska många dörrar. Jag tycker egentligen att alla människor borde få ha en egen dörr att kunna stänga om sig när de behöver det. Det borde skrivas in som standard när de planerar lägenheter: rätten till en egen dörr. I denna lägenhet finns totalt två dörrar (bortsett från toadörren) och vi är fem personer och en katt...

Så: Jag kollar vad som kommer in på bostadskölistan. Det är lite, kan jag erkänna, deprimerande. Det mesta är sålt. Det andra är litet och väldigt dyrt. Långt från stan. Men! Se där! Ett radhus i... Rimbo. Jag känner hopp. Det är väl inte så långt bort, eller? Rimbo ligger i...? Googeligoogeli: Norrtälje! Okej. Det skulle kunna bli ett helt nytt liv... närhet till skärgården och allt. Barnen kan springa ute? Fint, kanske? Värt ett försök i alla fall. Och kolla där, det är 127 kvadrat! Ett helt palats! Klart att det är många, många, många, många framför oss i kön, men man vet ju aldrig? Jag anmäler vårt intresse ändå. För vad är väl inte 127 kvadrat med en massa dörrar och våningsplan och liten trädgård? *suckar och drömmer om ett eller annat sorts privatliv*.

Innan jag anmäler mitt intresse måste jag bocka för att jag tagit del av just detta bostadsföretags regler för inflyttning. Det är en lista med regler och en liten ruta att sätta bock i längst ner. Och det är förstås där det fuckar ur. Inte ekonomiskt. Nej tänk. Men där: De har en maxgräns på fyra personer i hushållet!

Vänta va?

Fyra personer?

Vi pratar om ett radhus på 127 kvadrat! Med trädgård!

I den lilla förklarande texten står det att bostadsföretaget vill motverka osunda levnadsförhållanden och trångboddhet. Jag läser igen: OSUNDA levnadsförhållanden? Trångboddhet. Nej, jag fattar noll. Ska varje person ha tillgång till minst 55-56 egna kvadrat för att inte bostadsförhållandena ska bli osunda? Vilken verklighet lever de i? Vilket otroligt äckligt snobberi. Vilken  paternalism. Jag skrattar tills jag gråter. Bostadsfrågan i den här staden är en ödesfråga och här sitter till exempel det här lilla bostadsföretaget i Rimbo och har åsikter om OSUNDA levnadsförhållanden.

Så här kommer listan på irriterande saker as of today:

1. Snobbiga och allmänt osunda hyresvärdar som inte tar sitt ansvar i bostadskrisens Stockholm
2. Begreppet "osunda boendeformer"
3. Bostadskön, bostadssituationen, bostadspolitiken, bostadsbristen plus alla bostadsord som går att associeras till staden Stockholm
4. Öppna planlösningar samt
5. Bristen på bra, gedigna dörrar som var och en som behöver det kan få vara ifred bakom

mått på tid

Jag mäter tiden som gått sedan jag var gravid och födde barn för sista gången. Jag kan nästan få lite svindel. Han är redan drygt fyra månader! Och jag är fyra månader efter all den där storslagna dramatiken. Jag mäter: Dagarna hos försäkringskassan som tickar ner, pojkens kurvor som visar den uppåtgående vikten, längden, huvudomfånget - pappret som jag får i handen efter varje besök på BVC - det är tid som räknas. Förpackningarna som jag slänger, tomma och förbrukade i soporna, de som jag köpte under graviditeten och inför förlossningen: Vitaminburken, niferexförpackningen, hallonbladstheet som snart är slut. Hälsokost-duschcremen som doftade så himla gott, mandeloljan som man skulle smörja in magen och underlivet med, allt det där som har tagit slut och som inte är lika viktigt längre. Det är tid. Och alla kläder som jag viker undan. Gravidkläderna som jag skickat vidare till min vän, bebiskläderna i storlek femtio och femtiosex, den första bärsjalen som han nu är för tung för. Det är mått på tid. Det är delvis sentimentala handlingar att packa ner dessa mjuka små tygbitar och rensa bort. För jag gör det nu för sista gången. Dagarna som rinner iväg, hur jag håller på att vänja mig vid att skriva 2016, att det inte längre är det året som han föddes!

Jag är klar nu. Det finns befrielse i det också. Det är sentimentalt till viss del, jag kan gråta i huvudet när jag lägger undan en söt liten pyjamas med bebisdoft i, men när jag till exempel tänker på hur vi snart kan få göra oss av med liggvagnen , när jag tänker på att få kasta mina utslitna gamla amningsbehåar så känner jag redighet och tillfredställelse och... ja, befrielse. Nya tider är på väg. Nytt fokus. Barn som går själva. Hela nätter kanske? Arbetsro. Mer självständighet någonstans långt där borta vid horisonten? Vi är på väg! Det är spännande... också.

Amningen ja. Jag måste snart skriva lite mer fokuserat om den...

Stjärnfall

Jag och min man fick se ett sådant vansinnigt stjärnfall ikväll just som vi åkte över Tranebergsbron. Det föll över halva himlen, trots att himlen var ljus av ett litet molndis som lystes upp underifrån av stadens alla lampor. Stjärnan föll och vi hann med, den föll inte i någon särskilt hög hastighet. "Woooowooowoow", hann vi säga innan den upphörde strax ovanför taken i väster. "Det såg ju ut som om den föll ner", sa jag. Dottern i baksätet sa att hon önskade att den hade landad på taket till vår bil. Hon tänkte sig säkert något litet, som en flinga eller ett klistermärke som glittrade, tror jag. Men hon hade inte sett hur stjärnfallet såg ut i framrutan. Det var inte litet och det var inte lätt. Jag svarade henne att vi nog skulle vara glada för att det inte fallit ner på vår bil. Hur som helst fick detta märkvärdiga stjärnfall mig att åter igen tänka på David Bowie. Ground Control to Major Tom, ödsligheten när kretsarna dör och han flyter bort i låten. Rymden. Döden. Och därifrån började jag minnas två mardrömmar som jag drömt en natt på sjukhuset. Det var den där åskvädersnatten då rutorna skallrade på SÖS, ett dygn efter min sons födelse. Jag drömde i en första sekvens om två ormar som kom ringlande rakt upp från marken mot mitt ansikte. De ringlade som i vatten genom luften. Jag stod på en skogsstig vid en sjö och fick lov att parera och ducka. Den ena ormen var stor och den andra ormen var liten och hetsig och jag visste på något sätt att det var en ormhona med en av sina ungar. En äsping. Hade jag inte duckat hade jag blivit biten i ansiktet. Men nu lät de mig vara och simmade förbi mig utan att ta notis om mig. Jag hade bara råkat stå där de skulle fram. Det hade varit en olyckshändelse om vi hade krockat och de hade bitit mig - inte på något sätt ondska. Bara otur. Eller? Jag var inte helt säker. Jag vaknade och svettades och såg på min son, hörde åskan som gick och såg rummet blinka och blixtra. Lugnade mig och föll in i en ny sömn och drömde att jag vaknande strax därefter och att rummet blinkade och blixtrade. Mina lakan knarrade mot plasten i madrassen när jag reste mig upp. Jag var helt ensam, men det var samma sjukhusrum, med spegeln ovanför handfatet och fönstret mot åskvädret bakom mig. Varför var jag ensam? Jag ville ha dem hos mig. Jag gick ut i korridoren. Där var allt slitet, målerierna flagnade, lamporna var trasiga och det drog som om huset saknade fönster och dörrar åt alla håll, som om det stod öppet överallt, övergivet som ett rivningshus. Korridoren och alla dörrarna till de andra sjukhusrummen - de var samma, det var utan tvekan BB-avdelningen men ingen var där och alltihop såg ut som om det höll på att vittra sönder. Jag gick in i matsalen och där stod delar av gammal köksutrustning. Ett avstängt kylskåp, en bänk, en övergiven trasig stol. En golvbrunn. Fortfarande ven det där draget genom huset och allt var färglöst och grått och från bakom diskbänken kände jag plötsligt närvaron av något. Eller någon? En råtta! En liten slinkig råtta kilade fram över golvet. Jag vaknade igen med hjärtat bankande. Jag låg i rummet som blixtrade och blinkade och lakanen gnisslade och knarrade mot plasten i madrassen. Jag svettades. Men här låg sonen på bröstet och sov så gott och mannen låg och snarkade på britsen bredvid. Jag hade fått vakna i rätt rum den här gången. Livets rum, något som jag delade med de andra. Jag skulle få fortsätta att vara mamma till den där lilla varma, fjuniga pojken som luktade så himla gott, som av mandel och överkokta makaroner. Vi skulle få lämna döden bakom oss. Jag skulle inte vittra sönder, inte isoleras, inte bli övergiven, ensam eller invaderad. Vi skulle få tid tillsammans. Det alternativa scenariot var lika verkligt som detta, lika närvarande var döden som den där äckliga råttan i matsalen bakom bänken, men jag hade som sagt fått vakna i rätt rum, jag hade inte blivit biten, jag hade haft tur.

Havandeskapsförgiftning på p1 morgon

Hörde ett reportage på p1 morgon idag. Stefan Hansson medverkade och talade om sin forskning.

Lyssna här!

Hälsan inför 2016

Jag har inte avlagt några egentliga nyårslöften. Jo ett förresten, att precis som förra året komma iväg med en god vän till Centralbadet. I år ska dessutom en annan god vän komma med, så vi är tre kvinnor om samma nyårslöfte. Men förutom detta uttalade löfte har jag fler outtalade som har med min egen hälsa att göra. Det handlar förstås om att komma tillbaka efter graviditet(erna). Jag måste upp med konditionen, ner med vikten, bygga upp mig muskulärt, hålla mig upprest och korrigera kosten så att jag står emot dagisbaciller och trötthet. Jag har egentligen ganska mycket att göra på detta område. Vikten har nämligen slutat att rasa av mig av sig själv. Vågen innan jul stod på 69 kilo och nu står den på 71. Det är julkolorna, ostarna, sillen, vegoskinkan och julgröten av gammaldagsmjölk, det är pepparkakorna och pepparkasdegen och mandelmusslorna och rödkålen och Janssons frestelse och vegobullarnas och vegokorven och ja. Ni hajar. Det är matens, den underbara och älskade matens fel. Jag har inte  hållit igen, jag har tvärtom moffat och njutit och småätit och storätit och spisat och knaprat och tjuvnypt och provsmakat och avsmakat och bara frossat! Jag tänkte att det kanske var för sista gången som jag kunde göra det. Nästa år kanske jag inte ammar. Nästa jul kanske jag måste tänka på kosten. Denna jul har jag låtit bli... men då fick jag ju dessa två extrakilon som julklapp när jag kom hem. Och det kan vara dem eller mina rätt så hårda joggingskor med bråddar som sabbade min fina ambition att under julledigheten i Östergötland springa en runda varje dag. Jag springer hellre varje dag och slipper det där med tänka på vad jag äter, än att tänka på vad jag äter och inte springa varje dag. Om man säger så. Men vad hände? Med min för tunga vikt och med mina ovana bråddskor på hård is sprang jag mig till knäskada. Så kallat löparknä alltså. Det gör ont som fasiken på knäets yttersida när jag ska ta mig ner för backar eller går i trappor. Även nu och det har väl gått en vecka sedan skadan var skedd i ordagrann betydelse. Så. jag är nödd att ändra min hälsokur till det omvända förhållandet mellan kost och träning. Jag kan inte träna (i alla fall inte löpträna) och jag måste ta mig ner i vikt. Äta sunt och fint alltså. Sådär lagom och noggrant och kalorisnålt. Jag HATAR det! 

Men startnumret till Midnattsloppet är grejat. Heja mig!

David Bowie är död

Julen är över och familjen är tillbaka i förorten. Helgerna har varit fina, varma, mättande, sprakande, lata. Men idag har börjat med en käftsmäll. Yngsta dottern skulle till dagis. Hennes pappa kom på att han inte kunde lämna utan behövde åka direkt till jobbet. Han skrev en lapp tidigt i morse och lämnade på kaffemaskinen. "Förlåt", skrev han. Men lappar väcker inga morgontrötta mammor. Klockan åtta väcker yngsta dottern mig istället och säger att hon är törstig. Jag kliver motvilligt upp och inser att klockan är åtta och att vi har en halvtimme på oss. Jag stökar och bökar och skyndar mig och hon säger att hon vill vara hemma och inte vara på dagis och hon är orolig och frågar om vi hämtar henne sedan och jag vill egentligen bara krama henne och peppa henne och säga att det är ju klart att jag och lillebror kommer och hämtar dig sen och vad kul du ska ha det på dagis nu, du ska ju måla och dansa och leka med alla roliga leksakerna och busa med kompisarna och allt sådant som du gillar, men jag känner mig bara stressad och sur och som om uppgiften att få på de yngsta barnen alla ofantliga mängder kläder är mig helt övermäktig. När vi är klara att gå kommer dottern på att hon har glömt att kissa. Jag svär och ryter och tar av henne kläderna igen, sätter på pottan, torkar, surar. Kan inte vända det jobbiga, trötta, stressiga till något fint som dottern behöver. Blir sur till och med på det. För att jag inte orkar vara mitt bra mammajag på hennes första känsliga dag efter lovet. På med kläderna igen då och ut genom dörren. Ner i hissen. Vid porten kommer jag på att jag glömt alla hennes extrakläder i en påse som jag packat. Den ligger kvar på pianostolen så upp igen och låsa upp och hämta påse och komma ner och tumla ut på gatan i... snömodd och snöfall. Ingen har plogat, vagnen gnisslar sig genom ett decimetertjockt, blött snötäcke. Lillebror vaknar av vinden. Han hade velat vara hemma i sängen och ligga vid bröstet. Yngsta dottern vill åka på sin ståplatta men jag säger att hon får vänta tills vi kommer till bussvägen, att där kanske det är plogat. Jag kniper ihop ögonen och stretar upp mot vägen. Det är tungt, tungt att köra och jag märker inte att dottern blir kvar i en snödriva. När jag vänder mig om sitter hon där och tittar efter mig. "Kom", ropar jag igenom snöyran. "Skynda dig nu rå!". Men hon sitter bara där och tittar med sina stora vackra ögon i en tyst och stilla protest. Och jag förstår henne så väl. Jag vill också sitta där och protestera, men jag fortsätter att ryta och när hon fortfarande inte kommer till mig (vem vill komma till en rytande stressad morsa i en snöstorm?) lämnar jag lillebror och vagnen på trottoaren och springer till henne och sliter upp henne i kläderna och säger att "Du ska komma när jag ropar på dig!" och "Du måste ju göra som jag säger!". Och så gör hon som jag säger och jag dör en smula. Inte fan gör det mig glad. Jag besinnar mig och försöker låta snällare: "Nu kan du stå på ståplattan" och hon ställer sig och vi går. Uppför. Backen går upp, upp och upp och i vanliga fall är det en okej backe. Jag kan bli lite andfådd. Men idag. Med sex slirande kladdiga hjul i den både hala och blöta snön är den olidligt tung. Jag puttar mot vagnen i en nästan liggande ställning. Fötterna blir våta. Vantarna börjar också läcka och lillebror får snö i ansiktet. Dottern undrar igen om vi kommer sedan och hämtar henne och jag hejdar mig och pustar, säger att självklart. Vi kommer sen. Fan, att hon är så orolig. Det klumpar ihop sig i min mage för det allra allra värsta är att hennes två närmaste vänner på förskolan nu har slutat och det vet hon inte om. De har varit en liten treklöver av roliga mössor och lek och kiv och alltid har de kramat varandra på morgonen när vi kommer så att jag har kunnat lämna henne trygg och glad där på dagisgården. Men. Den ena fina vännen har nu flyttat till västkusten med sin familj och den andra, som precis som vi kommit till förskolan genom en "garantiplats" har nu fått en dagisplats på ett dagis precis där familjen bor. De behöver inte längre bussa långt iväg till en annan förort på morgonen och jag förstår att de måste byta. Så. Det kommer inte bli några kramar på dagisgården idag. Åh! Vi stretar vidare. Blir blötare och blötare. Dagis ligger cirka en kilometer bort från får bostad. Den sträckan har aldrig någonsin varit så lång som den var idag. Och sedan kommer vi fram och min dotter blir mer frimodig då personalen möter upp henne och är glada. Men hon släpper mig inte utan följer med mig in för att lämna påsen med alla extrakläder. Hon frågar och letar. "Var är Ebba?", "Var är Noralie?" och jag säger förstås till henne att de har slutat på förskolan men hon vet ju inte vad det innebär. Hon kan inte förstå att det innebär att de troligtvis inte kommer att träffas igen. Så sorgligt är det ju för barn i tvåårsåldern, att de inte har några egna sätt att hålla kontakten med vänner på. Om inte föräldrarna knutit sådana band sinsemellan och kan hjälpa till. Det har vi inte. Möjligtvis hade en sådan situation varit annorlunda förr när vi bara hade ett barn. Då hängde vi mer på hennes dagis, kände folk bättre. Men nu har vi inte hunnit. Vi har varit på ett föräldramöte. Jag har alltid bråttom när vi lämnar och hämtar. det är alltid stökigt eftersom lillebror är med och inte vill att vagnen ska vara stilla för länge.Vi har släppt de här familjerna ur sikte. Jag tror att min dotter kommer att sörja sina vänner idag och jag tror att hon kommer att behöva nyorientera sig på avdelningen. Det kan bli tufft. Jag känner mig också ganska säker på att personalen när jag hämtar henne kommer att försöka lugna mig genom att säga att allt har gått bra. Allt brukar ju gå bra hela tiden enligt dem. Det verkar liksom inte hända annat än bra där! Och det är ju för fan anmärksningsvärt med tanke på hur många icke-bra saker som händer hemma på kanske bara två-tre timmar! Jag kramade i alla fall om min dotter och vi vinkade lite innan jag slirade bort med vagnen. Hjärtat låg tungt och bankade i bröstet. Lilla modiga. Lilla älskade. Lilla stackars. Hur ska det gå?

Jag var genomvåt när jag kom hem igen, både inifrån av svett och utifrån av snöväta. Satte på datorn och såg rubriken att David Bowie dött i natt. Världen förändras och människor försvinner och jag känner sorg och svårmod. Behöver hämta upp mig själv och hitta mitt tålamod, behöver lyssna till Ziggy Stardust och dansa med mina barn! Jag behöver semester i en låtsasvärld. Jag behöver sätta punkt i denna post.