Rensar

Mitt skrivbord är stökigt. Det ligger drivor av dammiga papper, utklipp, broschyrer, sådant som jag tänker ska bli bloggposter eller användas till annat skrivande. Post-itlappar och förhatliga räkningar. Bland alla dessa papper mina journaler. Och äldsta barnets. Det är allt som allt ganska många sidors läsning och jag har faktiskt läst igenom rubbet eftersom jag måste städa. Fylla på med nytt liv, ny fokus, nya papper. Jag ser mig själv genom läkarnas små duttiga anteckningar, hur jag ligger där i det vita rummet. Patient. Vårdoffer. I deras händer. Det är jag. Det är mitt blodtryck, min urin, mina ögon som svullnat. Min familj som är på väg att bildas. Mitt barn som ännu ligger inuti min kropp och jag kan känna henne fortfarande, hur hon sparkar därinne mot kateterballongen i urinblåsan, denna högst märkliga känsla som sved lite och som fick mig att tänka konstiga tankar om att det var som att bära på ett bollhav, en lekplats och som påminde mig så tydligt om att hon var vid liv. Barnet. Hon lekte ju redan! I journalen är den där katetern bara en liten notering. Ingenting om hur hemskt det var när de satte in den. Ingenting om hur hon levde och lekte och kändes att ha inom sig. Två saker som jag läser som jag blir förvånad över. Det första är att jag inte har så högt uppmätt blodtryck under inläggningen som jag mindes att jag hade. Det gick aldrig över 170 i övertryck och undertrycket var som mest 120. Det andra: Jag utsöndrande visst en sjuhelvetes massa protein där när jag var som sjukast. Kriteriet för havandeskapsförgiftning är väl siffran 2 på en proteinurinskala. Jag mätte siffran 9. Vad innebär det? Jag har förstått att proteinerna kommer ifrån kärlväggarna och utsöndras via trasiga njurar. Det låter därmed som att mina kärl verkligen var helt tokinflammerade och likaså mina njurar. Det där med proteinerna hänger väl ihop med hela hjärt-kärlsystemet och det som kan bli bestående problem? Det skrämmer mig att jag läckte så pass mycket. Som om jag verkligen måste ha skadat mig där, en kan väl inte tappas på så mycket kärlväggsproteiner utan att sedan vara helt urlakad?

Nu ska jag i alla fall lägga undan mina journaler. Jag blir ledsen av att se mig själv och barnen i dessa anteckningar. jag blir ledsen av buntarnas tjocklek. Jag behöver platsen på skrivbordet, jag behöver distansen i huvudet och det nya och friska jaget. Solen ligger förresten på de mossiga träden och gräsplanen utanför fönstret är redan lite grön.