Jisses vad jag helt plötsligt reste mig upp ur dvalan och tog tag i saker. Började springa två månader efter förlossningen. Det gick ganska bra. Det var tungt men så himla skönt att få röra på sig sådär obehindrat igen. Jag stegrade upp distansen väldigt fort (blev lite fartblind) och sprang som mest en mil. Detta på ganska otränade muskler och med en massa extrakilon som jag ju hoppades att jag med hjälp av just löpträningen skulle bli av med. Fort. Men så blev inte. Istället blev det kallt och över jul sprang jag på snö och is i mina dubbskor. Det pallade inte mina knän och oj jävlar vad ont jag fick. Jag fick pausa träningen och läka bort smärtan ett tag. Kontaktade en sjukgymnast - både när det gällde knäna och för att mina fötter har känts så märkliga sedan graviditeten. Sjukgymnasten konstaterade att jag hade trampat ner mina fotvalv och rekommenderade mig att köpa inlägg till skorna samt köpa ett kvastskaft som jag ska rulla fram och tillbaka på marken under fötterna. Det är ljuvligt, som massage när jag helst vill! Smärtan i knät konstaterades vara ett så kallat löparknä och jag skulle få komma in och träna styrka runt knät samt bålen (eftersom jag sa att jag ville komma tillbaka efter graviditeten). Samtidigt skulle jag springa bara korta turer i skogen och låta musklerna komma ikapp sig. Tre gånger i veckan a tre kilometer var optimalt till att börja med. Okej okej. Jag bara tackade och bockade för att någon talade om för mig hur jag skulle göra. Jag har verkligen inte någonsin haft det stödet från någon när det gäller träning tidigare. Jag har bara kört för mig själv och varit glad för sällskap ibland, allt för sällan. Det är kul med PT, lite ansträngt och väldigt jobbigt för nu träffas vi på gymmet en gång i veckan (sonen är förstås med och tycker det är spännande att få ligga där på mjuka madrassen och kolla på folk och maskiner som rör sig monotont- han är poppis bland gymarna). Jag tränar alltså styrka och kondition där en gång i veckan och får allt pepp och styrning som jag behöver för att motiveras. Känns så himla lyxigt! Och inte nog med det. Jag fick också tillgång till en dietist som nu kommer försöka hjälpa mig att gå ner mina extrakilon. Enligt hans beräkningar är vi framme i vår! Och allt detta går på högkostnadsskyddet, så jag betalar ingenting (vilket är en förutsättning - så överjävligt knapert som jag har det just nu!).
Så detta händer en dag i veckan. En annan dag i veckan går jag och stora dottern på simskola och då passar jag på att simma under tiden! Helt underbart meckigt och svårt att få att gå ihop rent praktiskt. Mannen får möta oss i tunnelbanestationen hemma för att ta emot vagnen med bebisen efter att jag och bebisen har hämtat sjuåringen i skolan - sedan får mannen och bebisen hämta tvååringen (innan fyra!) men oj vad värt det är att få simma, basta, leka och bada ensam med min stora dotter! Min kropp blir glad, hon blir glad (och lär sig förhoppningsvis att simma) och vi får egentid på köpet - något som vi verkligen behöver!
Sedan har någonting annat fantastiskt på träningsfronten också hänt, nämligen att vi har börjat träna i förortsnätverket. En gång i veckan kör vi alltså tillsammans på utegymmet här i närheten och ba styrke- och kondotionstränar gärnet i en timme - i ur och skur. Ahh what can I say? Befrielse! Plus att jag alltså kör lite sjukgymnastik hemma i godan ro. Jag kommer vara så jäkla stark... snart. Så jäkla stark att det inte är klokt!
Vad mer? Jo, jag har varit hos tandläkaren och lagat hål och kollat blodvärden och blodtryck och försöker nu utröna om jag dessutom kan få hjälp att göra något åt min alldeles nya graviditets- och kejsarsnittsrelaterade kroppsdel: Jo men visst, hängbuken. Wish me luck!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar