Nyss hemkommen...

...från mannens släkt och efter en natt med vinglas och tända ljus i vinterträdgården hos min mans syster kan jag konstatera att jag farit med osanning här på bloggen tidigare. Det gällde min svärmors insjuknande i havandeskapsförgiftning för länge sedan. Enligt min mans äldsta syster var både hon och hennes mor döende under den mycket utdragna förlossningen. Det hade varit mycket allvarligt. Systern berättade också att hon troligtvis var fyra veckor för tidigt född på grund av just havandeskapsförgiftningen. När min svärmor för många år sedan berättade om detta för mig måste hon ha tonat ner allvarlighetsgraden, kanske för att jag då väntade barn?, men hon var alltså mycket illa däran, precis som jag själv sen också blev.

Nu har jag precis bjudit mina döttrar på varsin smultron med mjölk-efterrätt. De gillade!

jag vs riskgrupperna

År 2008 hade jag inga kroniska njursjukdomar, ingen diabetes, reumatism eller hjärt- eller kärlsjukdomar, jag var inte överviktig, jag var inte tonåring och inte heller över 35 eller 40 år gammal. Jag hade ett barn under hjärtat och jag och dess far hade varit ihop i fyra år ganska precis. Min mamma hade inte haft havandeskapsförgiftning under sina graviditeter, inte heller min mormor, eller mina fastrar eller farmor eller någon i min släkt så långt jag kunde överblicka. Jag visste inte vad havandeskapsförgiftning var. Nej, och varför skulle jag veta det? Jag var förstagångsföderska. Jo, det var jag. Och i efterhand har jag fått veta att min mans mor hade havandeskapsförgiftning under sin första graviditet. Men inte mer än att hon gick tiden ut och senare födde i sätesbjudning, något som tog en ofantligt lång tid, enligt vad jag har fått berättat för mig. Hon har inte berättat det som om det var förknippat med livsfara för hennes eller barnets del. Men visst, det finns ett arv, fast alltså - på min mans sida.

År 2013 när jag väntade mitt andra barn hade jag en historik. Jag hade fått svår havandeskapsförgiftning runt vecka 27 när jag väntade mitt första barn. Jag tillhörde nu en riskgrupp. Men jag hade samma far till mitt andra barn och jag hade 80% chans att klara mig från sjukdomen. Jag fick gå på tätare kontroller och runt vecka 20 konstaterades att mina kärl in till livmodern inte hade ändrats i enlighet med den pågående graviditeten, de hade inte gått från att vara högresistenta, som de i normala fall är, till att vara lågresistenta, som de ska utvecklas till under den första tiden av en graviditet. Det fanns ett konstant motstånd i blodflödet in till livmodern och min kropp pumpade runt blod och tryckte på och kämpade mot det motståndet. Detta flödesmotstånd mättes till 3 så kallade "notch" på en skala från 0 till 4, där 4 inte alls är bra. När detta konstaterades visste läkarna att jag skulle bli sjuk igen, men varför jag blev sjuk, det vet de fortfarande inte!

Inför en tredje graviditet är det ingen som längre tror att jag ska komma undan. "Det blir med största sannolikhet som det har varit", sa min förlossningsläkare och i liknande termer uttryckte sig min barnmorska. "Står du ut med det, är det bara att försöka". De avrådde mig inte. Jag frågade rakt ut om de avrådde mig från att skaffa ett sista barn, men de såg inga skäl till det. De skulle ju övervaka mig! "Stod jag ut med övervaket skulle allt antagligen gå jättebra" Det blev jag så glad för! Att de inte tog ifrån mig den möjligheten. Det var som om de skänkte mig en liten skärva av ungdom tillbaka. Och övervakning är jag inte rädd för, snarare det motsatta.

om riskgrupper och immunitet

Jag har läst så många väntabarnsidors texter om havandeskapsförgiftning och en sak som de alla har gemensamt är att de rabblar olika varianter på de s.k riskgrupperna. Därför tänkte jag också prata lite om riskgrupper här. Nedan följer några exempel på hur det låter därute:

Riskgrupper (hämtat från niomånader)

Befinner man sig i någon av riskgrupperna så är risken avsevärt större att man drabbas av havandeskapsförgiftning och att tillståndet återkommer om man blir gravid igen.
Riskgrupperna är:

» Familjär förekomst av havandeskapsförgiftning (Mormor, mamma, syskon)
» Förstagångsgraviditet (6-8 ggr högre risk än hos omföderskor)
» Ålder <18 eller >40 år
» Tidigare graviditet med havandeskapsförgiftning
» Kroniskt högt blodtryck
» Annan kärlsjukdom
» Diabetes
» Fetma: BMI (Body Mass Index) högre än 30

Och vidare om riskgrupper skriver "babyhjälp", hämtat härifrån:

Riskgrupper för havandeskapsförgiftning
Gravida kvinnor över 40 år löper större risk än genomsnittet, likaså tonåringar, diabetiker och kvinnor som tidigare haft problem med högt blodtryck, njursjukdomar eller reumatiska sjukdomar. De flesta som drabbas är förstföderskor. Det finns en viss ärftlig faktor. Mödrar, döttrar och systrar till kvinnor som haft svår havandeskapsförgiftning löper 2-5 gånger större risk att utveckla havandeskapsförgiftning än andra. Du är i riskgruppen om:
Du har diabets, fetma eller kronisk njursjukdom
Väntar tvillingar eller fler barn
Har högt blodtryck redan innan graviditeten
Är förstföderska
Om du haft havandeskapsförgiftning tidigare
Om du är över 35 år
Lång tid har passerat mellan graviditeterna.

Följande text är på engelska och en är hämtad härifrån!

Risk factors

Preeclampsia develops only as a complication of pregnancy. Risk factors include:

• History of preeclampsia. A personal or family history of preeclampsia significantly raises your risk of preeclampsia.
• First pregnancy. The risk of developing preeclampsia is highest during your first pregnancy.
• New paternity. Each pregnancy with a new partner increases the risk of preeclampsia over a second or third pregnancy with the same partner.
• Age. The risk of preeclampsia is higher for pregnant women older than 40.
• Obesity. The risk of preeclampsia is higher if you're obese.
• Multiple pregnancy. Preeclampsia is more common in women who are carrying twins, triplets or other multiples.
• Interval between pregnancies. Having babies less than two years or more than 10 years apart leads to a higher risk of preeclampsia.
• History of certain conditions. Having certain conditions before you become pregnant — such as chronic high blood pressure, migraine headaches, type 1 or type 2 diabetes, kidney disease, a tendency to develop blood clots, or lupus — increases your risk of preeclampsia.

Det följande kommer från vårdguiden, hämtat här!

 

Risken att få havandeskapsförgiftning ökar om man väntar barn för första gången, är gravid med tvillingar, är 35 år eller äldre, har övervikt eller diabetes. Ärftlighet spelar in, likaså om man hade högt blodtryck före graviditeten. Om man har haft havandeskapsförgiftning under en tidigare graviditet är risken ökad nästa gång, men oftast blir det då i en mildare form.

Följande kommer från Aktuellt om vetenskap och hälsa, hämtat härifrån!

Riskfaktorer

Risken varierar mellan olika folkgrupper och sjukdomen är till viss del ärftlig. Andra riskfaktorer är bland annat övervikt, tvilling- eller flerbördsgraviditet, eller att vara förstföderska och då i synnerhet ung förstföderska. Men även kvinnor över 40 löper en större risk. Immunologin spelar också en betydande roll såtillvida att mamman tycks behöva vänja sig vid pappans antigener*.

- En kvinna som har fått tre barn med en man och sedan skaffar ett fjärde barn med en annan man löper samma risk vid den fjärde graviditeten som en förstföderska, berättar Ulrik Dolberg Anderson (...) 

Antigen är ett kroppsfrämmande ämne som kan framkalla en reaktion hos immunförsvaret.

Här kan man även läsa, som en intressant kommentar, att diagnosen endometrios också ger en ökad risk för havandeskapsförgiftning, något som ännu inte verkar ha plockats upp som mödravårdspraxis (eller inkluderats i riskgruppsdiskursen på nätet). Artikeln är från 2009, så den har ju några år på nacken och kanske har tesen motbevisats nu?

Nedan följer bloggarens sammanfattning och tankar om riskgrupperna, så som de beskrivs på dessa forum på nätet:

Minsta gemensamma nämnare

Samtliga forum verkar understryka ålderns betydelse och framhåller främst att en mamma över trettiofem eller, på vissa sidor, fyrtio år löper högre risk än andra mammor. Det framstår därför som odiskutabelt att "hög" ålder är en riskfaktor. Alla ovan nämnda källor verkar dessutom överens om att flerbördsgraviditet, sjukdomshistorik med vissa diagnoser (medical conditions) såsom högt blodtryck, diabetes, kronisk njursjukdom och reumatisk sjukdom leder till ökad risk. På andra sidor har jag läst diagnosbeteckningar som hjärt- och kärlsjukdom men också autoimmuna sjukdomar (nu hittar jag dock inte tillbaka till dessa sidor). Vissa sidor skriver inte ut dessa diagnoser, men man får väl anta att det är dessa som åsyftas. Övervikt verkar också samstämt betonas som en riskfaktor.

Sambandet mellan riskgrupperna "förstagångsföderskor" och gravida med historik av havandeskapsförgiftning

Att vara förstagångsföderska är alltså enligt källorna en riskfaktor i sig, men det verkar lite oklart hur stor risken att drabbas är. Olika sidor anger olika procentsatser, jag har läst allt mellan 2-10% risk att som förstagångsföderska drabbas av havandeskapsförgiftning. Att tidigare ha haft havandeskapsförgiftning är också en riskfaktor.
   Mitt emellan mina två graviditeter tycktes mig detta samband så oerhört förbryllande. Å ena sidan tycktes jag vara "skyddad" av det faktum att jag inte längre tillhörde en riskgrupp, det vill säga "förstagångsföderskor" och å andra sidan verkade jag nu tillhöra en annan riskgrupp, nämligen den riskgruppen som kan benämnas "tidigare historik av havandeskapsförgiftning". Vad blev uträkningen, procentsatsen, oddsen då egentligen, frågade jag mig?
   Tyvärr får man väl säga, fanns det  inget "skyddande" i denna statistik till övers för mig. Det var inte bra att ha lämnat riskgruppen "förstagångsföderska" för att bli en tillhörande riskgrupp "tidigare historik av havandeskapsförgiftning". De första oddsen, 2-10 procentig risk vid den första graviditeten hade, enligt mina läkare, förvandlats till en 20 procentig risk inför den andra.
   Slutsatsen av detta är därför att riskgruppen "tidigare historik av havandeskapsförgiftning" är en tyngre post på listan än riskgrupp "förstagångsföderska", som ju "bara" är en uppskattningsvis 2-10 procentig risk. Det är en öppen fråga hur de övriga riskgrupperna förhåller sig till varandra.

De mer sällan nämnda

Vissa sidor listar riskgrupper som inte andra sidor har med i sina listor. Ovan utmärker sig sidan niomånader som listar mammor under 18 år. De unga mammorna antyds också som riskgrupp i artikeln från Allt om vetenskap och hälsa, då de skriver att "i synnerhet unga förstagångsföderskor" kan ha en förhöjd risk. Även "babyhjälp" skriver att tonåringar löper högre risk.

I artikeln från Allt om vetenskap och hälsa gör man en poäng av att statistiken ser olika ut i olika "folkgrupper", medan många andra sidor väljer att tala om ärftlighet bara. Jag tänker angående ovanstående att det säkert kan finnas differenser i statistiken mellan olika "folkgrupper" eller "genfamiljer" eller vad man nu ska välja för begrepp, men att det inte är helt okomplicerat att tala om gener, "folkgrupper" kopplat till riskfaktorer. Många sidor som jag har läst som uttalar sig om havandeskapsförgiftning (tex havandeskapsförgiftning.se) poängterar hur mycket farligare sjukdomen är att drabbas av i andra delar av världen, vilket förstås kan härledas direkt till mödravårdens kvalitet och tillgänglighet, samt möjligtvis till andra "livsstilsfaktorer" och/eller sociala omständigheter. Det blir alltid svårt när man ska försöka sortera bort det genetiska från det sociala, tycker jag. Det är som om det genetiska hela tiden befinner sig inom det socialas ramar. Och begreppet "folkgrupp", vad menas med det här? Är det "etnicitet" (som ju är ett begrepp som syftar till kultur) eller ras (som ju är ett mycket omdiskuterat begrepp som syftar till biologi) eller då till exempel "genfamilj" som är ett begrepp som jag inte känner så väl till men som jag rent konnotativt kopplar ihop med mikrobiologisk analys och kolla-i-mikroskop-efter-avlägsna-gemensamma-anförvanter-och-avlämningar-i-DNA. Men nu kanske jag luddar bort mig? Konstatera här kan vi att vissa sidor hävdar att det finns olikheter i riskodds mellan olika så kallade "folkgrupper".

Intervallet mellan barnen uppges också vara en riskfaktor på några av ovanstående sidor. På två sidor nämns "att ha långt intervall mellan barnen" som en riskfaktor och en sida hävdar också att ha kort tid mellan barnen (under två år) också är en riskfaktor.

New paternity

En för kvinnan ny far till barnen nämns också som en riskfaktor i lite olika varianter på två av sidorna. Dels är det på den engelskspråkiga sidan ovan och dels i artikeln från Allt om vetenskap och hälsa. Den engelskspråkiga sidan säger lite kryptiskt såhär: Each pregnancy with a new partner increases the risk of preeclampsia over a second or third pregnancy with the same partner. Jag kan bara tolka det här som att en mamma initialt i första graviditeten står inför en statistisk risk av 2-10%, vilket är en förhållandevis hög procentsats i jämförelse med den övriga gruppen gravida, som alltså väntar sina andra eller tredje eller och så vidare barn. Den gruppen är inte i riskgrupp så till vida de inte var bland de 2-10 procenten i första omgången och alltså drabbades av havandeskapsförgiftning. Denna grupp kvalar ju då direkt in på riskgruppslistan. Men för hela gruppen föderskor sjunker riskoddsen i andra och tredje och så vidare graviditeterna, om inte kvinnan byter partner och far till barna och på så vis återgår till att vara i riskgrupp "förstagångsföderskor". Detta kan man förstå genom tankarna på immunitet och begreppet "antigener" som tex artikeln från Allt om vetenskap och hälsa tar upp. Antigener är alltså barnafaderns encelliga bidrag, som ur moderns perspektiv blir kroppsfrämmande ämnen som kroppen i vanliga fall ska bryta ned. Under en graviditet råder hormonellt undantagstillstånd och de antikroppar som ska bryta ner de kroppsfrämmande ämnena ska upphöra med sin uppgift och lämna fostret att växa och må bra. Vilket alltså inte händer under graviditetsprocessen om man utvecklar havandeskapsförgiftning. So far so good. Här verkar de dock säga att mödrakroppen har en chans att "vänja sig" vid en specifik pappas kroppsfrämmande antigener, genom till exempel upprepade graviditeter, men att det är svårare för mödrakroppen att vänja sig vid flera kroppsfrämmande antigener, och att varje graviditet med en ny far alltså ökar på risken för immunförsvaret att reagera genom att bryta ner de kroppsfrämmande substanserna.
Tilläggas ska att det är på detta område som jag har läst så märkliga artiklar (som jag dock inte återfinner nu frustrerande nog) om sperma och olika sorters sex. Jag har till exempel läst någonstans att oralsex med barnafadern kan öka mödrakroppens tillvänjning till hans antigener och slutsatsen borde då bli det motsatta också: att oralsex, eller ska vi kanske egentligen prata om ejakulationssex eller sex med manliga avlämningar, spår, eller kort och gott allt oskyddat sex som slutar med att mannen kommer i kvinnan, med andra än barnafadern ökar på immunförsvarets attackbenägenhet på så kallade kroppsfrämmande substanser?

Tittar man igen på riskgrupperna, generellt sätt, är det ganska många som, med lite lekmannamässig fantasi, kan kopplas till just immunitet: Tonåringar löper ökad risk (de har inte hunnit tillvänjas?). Förstagångsföderskor (de håller på att, genom en första graviditet, tillvänjas?), tvillinggraviditet/flerbörd (snacka om mycket kroppsfrämmande ämnen?), autoimmuna sjukdomar (säger sig självt?) samt intervallet mellan barnen: om det är kort intervall (mycket kroppsfrämmande antigener, jämförbart med tvillinggraviditet?) eller långt intervall (kroppen minns inte längre barnafaderns antigener?).

Jag spekulerar med den förmåga jag besitter och jag är ingen läkare. Jag är en drabbad, en före detta patient, ett offer, en villrådig, en som snart, mycket snart måste göra ett val baserat på väldigt luddiga riskkalkyler, samt av svåra och samtidigt helt fantastiska egna erfarenheter!

När det gäller riskgruppen "new paternity" framgår det dock inte här om man med en historik av två graviditeter med allvarlig havandeskapsförgiftning och HELLP, med samma barnafader gör statistiskt bäst i att byta eller att hålla kvar vid denne och dennes antigener? Det enda som sägs är att ett: byter man barnafar är man tillbaka på samma risknivå som en förstagångsföderska och två: har man varit gravid med många kan man riskera att få ett överdrivet känsligt immunförsvar mot antigener. Och hur i hela helvetet ska man kunna sortera bland alla dessa tankar? Jag snurrar, sömnigt nu, kring mina sinsemellan bråkande tankeobjekt: Det sista barnet, min kropp, samt den älskade fadern till mina båda underbart kära barn.

Tidiga markörer

I artikeln Tidig diagnos av havandeskapsförgiftning, som publicerades 2011.02.16 intervjuas Ulrik Dolberg Anderson som är läkare vid kvinnokliniken SUS Lund och forskare vid Avdelningen för obstetrik och gynekologi vid Lunds universitet. Han pratar om tidiga markörer och menar att det redan inom ett "par år" kommer gå att testa sig redan i tionde graviditetsveckan för om man senare kommer att utveckla havandeskapsförgiftning eller inte. Han öppnar också för en behandlingsmöjlighet, då han säger att den tidiga markören i själva verket kan vara med och orsaka sjukdomen och att möjligheten då finns att stärka upp immunförsvaret hos kvinnan för att stävja förloppet. Så här skriver de ordagrant i Aktuellt om vetenskap och hälsa:

Ulrik Dolberg Anderson och hans forskarkollegor har jobbat efter teorin att det tidigt i graviditeten uppstår ett läckage av fritt fosterhemoglobin (HbF) till mammans blod. Fritt HbF har kraftiga kemiska egenskaper som kan orsaka skador på moderkakan. Hos mamman kan det leda till bland annat kärlskador, högt blodtryck och njurpåverkan.

Markörer med hög träffsäkerhet

I den aktuella studien ville forskarna undersöka om det var möjligt att använda fritt HbF som en tidig biomarkör för preeklampsi. Deras resultat visade att man, jämfört med en kontrollgrupp, redan i tionde graviditetsveckan kunde mäta signifikant högre koncentrationer av fritt HbF hos kvinnor som senare utvecklade preeklampsi.

Man undersökte också kvinnornas blod med avseende på alfa-1-mikroglobulin, ett protein vars funktion är att binda till olika skadegörare i kroppen, bland annat fritt HbF. Även här visade resultaten på förhöjda koncentrationer av alfa-1-mikroglobulin hos kvinnor som senare skulle utveckla preeklampsi.

- I kombination har dessa två biomarkörer en hög träffsäkerhet och inga andra markörer kan förutsäga preeklampsi så tidigt under graviditeten, säger Ulrik Dolberg Anderson (...)

Forskargruppens allra senaste resultat visar att fritt Hbf inte bara är en markör utan kan vara en viktig bidragande orsak bakom sjukdomen. Idag finns inga botemedel men genom att upptäcka läckaget av fosterhemoglobin tidigt, skulle man till exempel kunna behandla kvinnorna med alfa-1-mikroglobulin för att minska risken att sjukdomen utvecklas eller åtminstone lindra symtomen och därigenom förskjuta förlossningstidpunkten.

- Våra senaste resultat visar att alfa-1-mikroglobulin förhindrar skador på moderkakan och till och med sätter igång läkningsprocesser, säger Stefan Hansson, professor i obstetrik och gynekologi vid Lunds universitet, och fortsätter:

- Användningen av fritt Hbf och alfa-1-mikro som biomarkörer kan vara i bruk på klinikerna inom ett par års tid men att få alfa-1-mikro registrerat som läkemedel tar lång tid. Vi ska börja med djurstudier nu.

 Nu är det 2014 och det har gått mer än tre år sedan denna hoppfulla nyhet printades i populärvetenskaplig tidsskriftsanda. Vad händer ute på klinikerna och på mödravården? Finns denna typ av test där nu, eller får vi vänta länge till? Jag kan intyga att det år 2013, under tidig vår inte togs några tester för HbF på SÖS Spec. Mödravård. Varför inte? Någon som vet något om var i processen dessa tester ligger och väntar på att få komma i bruk? Och vad gör man egentligen om man nu ställer upp på att agera djur i djurförsök för alfa-1-mikro? Istället för de där stackars fåren? Jag räcker upp handen! Ser ni mig?

Sommaren och döden i hörnet

Vi åkte en tur med bilen på landsvägar genom böljande sommarlandskap, skogar och åkrar, förbi gårdar och mindre byar. Hela tiden drogs min uppmärksamhet mot vindrutans högra hörn, för där, inklämd i vindrutetorkaren satt en helt förunderligt grön och skimrande vacker insekt. Den var helt tillknycklad, det gick inte att förstå vad den en gång hade varit, en trollslända eller någon sorts fluga. Den var i alla fall stor och hade ögon och fartvinden drog och slet i vingarna som stod rätt upp och var så sköra och fina och som trasades sönder mer och mer ju längre vi körde. Jag kunde inte låta bli den med blicken. Insekten, döden. Det var sommaren, sommaren, sommaren i 100 kilometer i timmen och så den, konstant, i hörnet av synfältet, hela resan. Knycklig och trasslig och förnedrad. Snopen. Jag tänkte att det var en ganska bra bild för hur det är att längta efter ett till barn när man vet att det inne i graviditetsprocessens spiraltrappa, just där som livet är som mest intensivt och blommar, just där längst in i själva livet, ligger hotet om döden. Innästlat.

Sommaren är grym mot sina kryp och insekter, men jag tror ändå att de älskar den.

  

Skuldens många ansikten

Egentligen är det märkligt att jag upplever det som lindrande att luta mig mot genetiska förklaringsteorier istället för andra, till exempel förklaringsteorier kring livsstilsfaktorer, så som de poängteras av till exempel havanadeskapsförgiftning.se. Märkligt för att om man ser det ur mina döttrars perspektiv så vore det ju bättre för dem nu, när de båda klarat sig så pass bra trots sjukdomarna, om de bara hade orsakats av en mammas intagande av smågodis till exempel, eller lite stillasittande och bristfälliga motionsvanor eller tidigare aktivitet av sexuell karaktär samt av hudkrämer med AHA-syra eller vad som helst annat som antyds där ute. Då hade det ju stannat vid en mammas beteende. Det genetiska arvet stannar ju inte där. Det har de med sig och risken att själv drabbas av havandeskapsförgiftning är större om ens mamma en gång drabbades. Det är inte roligt att tänka på det. Det gör det så sjukt angeläget att hitta en medicin mot havandeskapsförgiftning snart. För det kommer att komma en massa andra flickor som ska bli kvinnor som längtar efter barn långt efter mig. Jag vill inte att de ska behöva gå igenom samma sak.

Förresten undrar jag om någon vet var man kan hitta tillförlitlig statistik kring havandeskapsförgiftning i Sverige. Hur många drabbas, hur många klarar sig, hur många gör det inte, hur många uppfyller kriterierna ur riskgrupperna och så vidare. Säg gärna till om ni vet något! Tack!   

Love den åttonde juni

Natten till den åttonde juni 2013 kunde jag nästan inte sova alls, bebisen bökade i magen och vi sov alla, mannen jag och dottern, i mammas och pappas bäddsoffa för att kunna vara på plats direkt på morgonen när vi vaknade. Den åttonde juni förra året var en lördag och på onsdagen hade vi fått klartecken från SÖS. Flödet i navelsträngen, hjärtat och hjärnan såg fint ut. Läkaren hade lekt med 3D-effekten på ultraljudet och vi hade fått se läppens amorbåge och den lilla nästippen på vår bebis. "Så du menar att allt är okej då", frågade jag läkaren som nickade efter viss tvekan. "Alltså att vi kan gifta oss på lördag ändå?". Läkaren log finurligt med ögonen och sa "Det tycker jag absolut att ni ska göra". Och det tyckte ju vi också, vi hade bokat tiden i Stadshuset redan i januari, problemet var bara att jag vid flödesultraljudet i april, eller när det nu var, hade fått reda på att jag hade 3 "notch", eller begränsningar i flödet in till livmodern, vilket var illavarslande. Jag hade blivit sjukskriven på stört och väldigt ledsen och samtidigt var det så overkligt och konstigt. För jag mådde strålande fysiskt. Jag gjorde verkligen det. Var stor, stark och stolt över magen som växte och kände hur bebisen var helt självklar och frisk därinne. Men läkarna sa att nej, det kommer inte att gå. Troligtvis blir du sjuk i ungefär samma tid som sist, det vill säga runt vecka 27. Min första dotter fick lov att födas i vecka 29+3 och när jag räknade med datumet den åttonde juni insåg jag att det var förlagt till vecka 28+3 i denna graviditet. I vecka 28+3 låg jag bortdomnad på special BB och var rädd, rädd, rädd förra gången.

Vi ställde in bröllopet. Mannen fick ringa runt till de inbjudna och förklara situationen, jag pallade inte med det. Det var en hemsk tid, de där veckorna runt "notchtestet". Inför det var jag sjukt nervös. Under själva testet hamnade jag i konflikt med barnmorskan som utförde det, så pass att jag krävde att få göra om det eftersom jag hade varit så vansinnigt arg på henne att jag tänkte att det måste ha påverkat resultatet. Ilska som flödar i blodomloppet - det kan ju aldrig vara bra. Men nej, resultatet stod sig, trots second opinion. Notch 3, alltså. Sjukskriven. Misslyckad på jobbet, misslyckad som kvinna, misslyckad som mor. Jag var så besviken, jag hade ju haft oddsen med mig och inte mot mig. Jag hade inte ens behövt att ha tur, bara undvika oturen. 20 procents återfallsrisk betyder ju för sjutton 80 procents chans. Men fuck! Inte då. Inte för mig. Det började bli vår ute och jag bara grät, för jag såg sommaren försvinna in på neo. Oron som vi skulle behöva leva med, min dröm om att få vara med om en mer normal förlossning - grusad. Bröllopet grusat. Och det stackars lilla barnet! Gråt, gråt och så mannen som tröstade bäst han kunde och som sen också fick mig att känna efter, som sa: "Men du mår ju bra, du får må bra. Det kommer att gå bra". Men vi gjorde förstås inga sommarplaner.

Sedan blev jag en välmåendesoldat. Jag var på sjukhuset för flödesultraljud, pissprov och blodtrycksmätningar två gånger i veckan. Däremellan gick jag på Centralbadet, läste romaner, träffade vänner, skrev, sov och var ute i naturen. För varje blodtrycksmätning som "jag klarade" växte mitt hopp och min fighting spirit. Jag skulle klara det! Jag skulle! Den 18 maj blev jag dessutom bortrövad av mina allra käraste vänner på en möhippa som jag aldrig någonsin kommer att glömma. Den var full av så mycket kärlek och glädje och ingöt så mycket mod i mig att jag idag tänker på den som skimrande av en ren magi som sedan ledde mig vidare och vidare. Jag hade bland annat blivit spådd i tarotkort och jag säger inte mer än att det var bra. På onsdagen innan den åttonde blev det bestämt och godkänt av läkaren. Jag och mannen som jag träffat en kväll i maj på en välkänd sunkkrog på Söder för en massa år sedan och som jag hade blivit så vansinnigt och ögonblickligt kär i, som jag alltid sedan dess känt mig så hemma hos (hans varma händer och lockiga hår, hans kyssar, nätterna, grässtråna i mungipan och morgonrockarna som vi gick klädda i jämt i början!) och som jag sedan hunnit dra med mig runt om i världen, vi skulle ta mig tusan gifta oss nu!

Det hade börjat som ett praktiskt beslut. Arvet, tänkte vi på, om något skulle hända någon av oss. Och vårdnadshavarebiten som blev så särskilt viktig för oss. Alltså att om jag skulle dö under graviditeten, men barnet överleva, skulle inte mannen hunnit bli vårdandshavare än. Men gifte vi oss skulle han bli vårdnadshavare för våra barn per automatik. Pater est-regeln kallas detta, att man liksom förutsätter att den äkta maken är pappa till alla barnen, vilket ju inte är fallet med sambos. Vid äldsta dotterns vårdnadshavaremöte på socialkontoret hade mannen fått frågan om han biföll att han rimligtvis kunde vara pappan då konceptionen skett inom en viss tidsram, som hon, socialsekreteraren, läste upp. Jag upplevde detta som mycket, mycket märkligt, till viss del kränkande, fyrkantigt och obehagligt. För visst var det ett rutinmässigt ifrågasättande av mitt ord och av den jag sa var pappan? Och mannen var jättestressad i sin tur. Han hade fått höra om problematiska vårdnadstvister där en som man stod helt utan rättigheter om man inte hade de där signaturerna på rätt papper. Att vara vårdnadshavare för barnen är viktigt, men den där myndighetssituationen på socialkontoret, med två vittnen som kallades in från receptionen, den kunde vi slippa nästa gång, kände vi. Det började som en praktiskt beslut men det blev någonting annat. Det blev något fint att fokusera på. Det blev en del av vårt kämpande för graviditeten och barnet.

Vi hade alltså lite drygt två dagar på oss att styra upp en bröllopsfest. Jag ringde till Stadsmissionen och hörde om de kunde fixa smarriga smörgåstårtor till ca. 60 personer. Efter viss tvekan, kvinnan som jag pratade med bad att få återkomma, sa de ja. Det skulle ordna sig. Vi hade mat och vi gick till systemet och köpte champagne. Riktig! Och öl och vin. Vi plockade blommor (syrener och hundkex) i förorten dagen innan. Mamma bakade en fyravåningstårta. Och jag gick ner till den lokala frisören och bokade tid för en håruppsättning. Mannen sprang och köpte en kostym. Vigseltiden i Stadshuset hade vi inte avbokat och inte heller festlokalen på min barndomsgård, där mamma och pappa fortfarande bor och där vi vaknade i bäddsoffan, utan att ha sovit många timmar alls, lördagen den åttonde juni.

Den åttonde juni 2013 var det fullt med frön som yrde i luften och ute på Riddarfjärden krusades vattnet för all båttrafik. Ett prinsessbröllop hölls i någon obetydlig kyrka någonstans i stan, men i Stadshuset, inne i Ovala rummet, stod jag och mannen som jag älskar och växlade ringar och kyssar och små nervösa ord. Runt om, längs det Ovala rummets ovala väggar stod våra släktingar och vänner. Framför oss, precis vid vigselförrättarens lilla podium, stod vår äldsta dotter i sommarklänning bredvid sina vänner hand i hand och i min mage växte bebisen som skulle komma att ligga kvar där och växa i två hela månader till. Det blev ingen sommar för oss på neo. Det blev en sommar med bad och sol och profylaxkurs. Men det kan jag berätta om en annan gång för nu ska jag fortsätta fira min första bröllopsdag någonsin!

Avslutningsvis

Nu vill jag ta tillfället i akt att avsluta denna bloggpostserie om den alltför kortfattade, ibland moraliserande, uppfostrande och vetenskapligt tveksamma sidan havandeskapsförgiftning.se med att önska någonting särskilt (och följande är alltså riktat till textförfattarna på havandeskapsförgiftning.se). Jag önskar:
1. Att de ser över sin text och sina budskap (inklusive bildmaterial och annonser).
2. Om de på riktigt har som ambition att säga något som helst om havandeskapsförgiftning ("allt" är en ironi som det står nu) måste de börja med att ta den senaste forskningen på allvar och presentera den och källor, fakta, och varför inte statistik också som bakgrund till sjukdomen och beskrivningarna?
3. Jag skulle också önska att de tog sig tid att faktiskt träffa någon som drabbats, intervjua någon/några som haft sjukdomen för att kunna säga något om de drabbades upplevelser och känslomässiga processer. Det skulle i alla fall från min sida upplevas som legitimerande om de i alla fall försökt sätta sig in det trauma som det kan vara att få sjukdomen.
4. Att de innan de skyler över farorna och riskerna faktiskt bekräftar dem.
5. En annan sak som de inte alls tar upp är sjukvårdens många gånger bevisade blindhet inför olika symptombilder och förlopp (vilket sidan i sig också verkar lida av då de inte i sammanhanget ens nämner till exempel HELLP-syndrom eller eklampsi).
6. Författarna bakom havandeskapsförgiftning.se bör helt enkelt tänka några varv till och titta länge på bilden av kvinnan som de har satt på framsidan av sin sajt. Den där gravida tjejen måste nämligen tas på fullt allvar!

havandeskapsförgiftning.se 4, Behandling

Nedan följer fortsättningen av den kommenterade och verklighetsgranskade upplagan av havandeskapsförgiftning.se. Tidigare har jag skrivit om sidans anspråk på att skriva "allt" om orsakerna samt symptomen till och på havandeskapsförgiftning (på två textsidor!), här skriver de om behandling och jag, bloggaren, kommenterar som följer: Bloggaren: "citationstecken".

Texten om behandling är hämtad härifrån!

 

Behandling av havandeskapsförgiftning

För närvarande finns det bara ett säkert sätt att behandla havandeskapsförgiftning. Så fort graviditeten avbryts närmar sig patienten tillfrisknande. Vanligtvis är mamman helt återställd endast en eller ett par veckor efter förlossning. Om symtomen blir så pass allvarliga att det finns risk för mammans eller barnets liv kan det bli aktuellt med artificiell igångsättning av förlossningen. I värsta fall kan också akut kejsarsnitt bli ett alternativ. Den här typen av drastiska åtgärder kan undvikas om havandeskapsförgiftningen uppmärksammas i tid.

Bloggaren: "Nej, nej, nej! Den sista meningen i detta stycke är ren lögn! Den här typen av drastiska åtgärder (det vill säga igångsättning och akut kejsarsnitt) kan ofta inte alls undvikas eftersom det fortfarande inte finns någon behandling mot sjukdomen och både mamman och barnet riskerar att fara illa! Varför skriver textförfattarna såhär? Jag förstår faktiskt inte? Finns det någon hemlig medicinsk poäng med att ljuga människor rakt i ansiktet?

Vi släpper på mer text:

Havandeskapsförgiftning - Behandling

En av de viktigaste delarna av behandlingen är vila. Den drabbade måste få så mycket lugn och ro som möjligt. Är symtomen särskilt besvärande finns möjligheten till sjukhusvistelse. Genom att bli inlagd kan utvecklingen följas noggrant och mamman kan få möjlighet till vila. Då havandeskapsförgiftning kan vara farligt för njurar, lever och lungor är det viktigt att vara observant på utvecklingen. Även blodets koagulerande förmåga mäts och sätts in i helhetsbilden.

Bloggaren: "Ja, vila är bra och viktigt och helt nödvändigt när man är sjuk. Det är också det enda man kan göra. Låt oss kalla det ett jäkligt aktivt vilande som man ägnar sig åt på sjukhuset. Citatet "även blodets koagulerande förmåga mäts och sätts in i helhetsbilden" undrar jag över. Görs detta verkligen på rutin och överallt? Vet havandeskapsförgiftning.se detta? Det borde gå  till så, men gör det också det de facto? Jag undrar eftersom jag har förstått att det fortfarande också inom svensk sjukvård finns mycket okunskap kring HELLP-syndrom, vilket kanske inte är så märkligt eftersom HELLP är en så pass ny diagnos, om jag inte missminner mig har den funnits sedan 80talet någon gång!"

Vi fortsätter:

Det är också viktigt att barnets utveckling bevakas noga. Det finns en risk att moderkakans funktion påverkas negativt vilket kan vara mycket skadligt för fostret. Får inte fostret tillräckligt mycket näring kan det resultera i att tillväxten hämmas. Fostret följs med ultraljud och man mäter även blodflödet i navelsträngen. Utöver det registreras också barnets hjärtfrekvens kontinuerligt.

Bloggaren: "Bloggaren håller med! Det är såklart viktigt att barnets utvecklig bevakas noga."

Vidare:

Förövrigt går en stor del av behandlingen ut på att lindra verkningarna av symtomen. Blodtrycket kan sänkas med på medicinsk väg. Smärtor i huvud och magen kan hämmas med smärtstillande medel. Förövrigt ordineras regelbunden motion och en balanserad kost. Både för allmänt välmående och för att undvika viktökning.

 

 Bloggaren: "Visst, men sluta nu att tjata om den där jäkla viktökningen. Det man drar på sig är vätska! Det har inte med kost och motion att göra!

Nästa stycke:

Havandeskapsförgiftning – Förebyggande åtgärder

I skrivande stund förekommer omfattande forskning gällande hur man bäst ska förebygga utvecklandet av havandeskapsförgiftning. Då sambandet mellan orsakerna till havandeskapsförgiftning och riskgrupperna ej är helt klarlagt finns heller ingen säker metod för att förebygga sjukdomen. Det går dock att konstatera att god fysik i största allmänhet minskar risken för havandeskapsförgiftning. Den som är överviktig bör försöka minska sin vikt och få bukt med blodtrycket. Motion är viktigt både före och under graviditeten. Det är också viktigt att hålla sig till en allmänt god kost och inte överkonsumera onyttigheter. Självklart är det svårt att hålla igång när man är gravid men även små insatser kan göra stor skillnad. Ett par snabba promenader i veckan kan vara det som utgör skillnaden mellan att förbli frisk och få havandeskapsförgiftning

 

Bloggaren: "Här blir jag bara arg. Det är så fånigt. Kan inte den här textförfattaren ge sig tillkänna snart? Erkänna att hen är den där läskiga träningsnarkomanen som jobbar på Itrim och bara äter pulver till frukost, lunch och middag??? Kom igen! "Ett par snabba promenader i veckan kan vara det som utgör skillnaden mellan att förbli frisk och få havandeskapsförgiftning"! Får man verkligen skriva såhär? Det är inte seriöst! Det är inte vetenskapligt, det är misstänkliggörande, som att de som blivit sjuka blivit sjuka av att de negligerat promenaderna och kosten! Nej! Blä för detta insinuativa gissande!"

havandeskapsförgiftning.se 3, Symtom

Själv skriver jag symptom med p, men på sidan havandeskapsförgiftning.se skrivs det utan, så jag härmar det nedan. Havandeskapsförgiftning.se är en sida som hävdar att de skriver allt om havandeskapsförgiftning. De gör det på tre sidor text ordnade under tre rubriker: Orsaker, symtom samt behandling. Jag har tidigare skrivit om vad de har att säga om orsaker och här vill jag kommentera vad de skriver om symtom. Jag kommer i det följande att fläta in mina egna kommentarer i texten, men jag gör det i egna stycken markerade med Bloggaren: "citationstecken". Citaten från havandeskapsförgiftning.se är alla hämtade härifrån. Okej, då kör vi!   

 

Symtom på Havandeskapsförgiftning

Havandeskapsförgiftning (preeklampsi) kan påverka väldigt olika. En del kvinnor upplever få eller inga besvärande symtom alls. För andra innebär sjukdomen svåra besvär och en komplicerad graviditet. I Sverige är det ovanligt med dödsfall i samband med havandeskapsförgiftning. Överlag är landets spädbarnsdödlighet låg i förhållande till många andra länders. I många länder i u-världen är dödlighet i samband med havandeskapsförgiftning ett stort problem. Vanligtvis beror det på att sjukdomen inte upptäcks eller utebliven vård. I många länder är okunskapen stor om denna sjukdom och vården obefintlig.

Bloggaren: "Min uppmärksamhet dras ju ofrånkomligen i stycket ovan till just ordet "dödlighet". Vad de säger här är att det ÄR en dödlig sjukdom, men samtidigt som de säger just det vill de också skyla över och förmildra det genom att säga att det är ovanligt med dödsfall i Sverige till skillnad från i många andra länder. De pratar också om den generellt låga spädbarnsdödligheten. Ordet "dödlighet" befinner sig alltså i en mening av förmildrande omständigheter. Jag tycker att det hade varit bättre att våga stanna vid riskerna ett slag, bekräfta den faktiska faran innan de positiva omständigheterna beskrivs. Som det står nu lämnar mig denna textsnutt med en oro att textförfattarna anser att lite dödlighet är väl inget att oroa sig för eftersom vi i Sverige har en så bra, kunnig sjukvård som upptäcker sjukdomen i tid. Detta sätt att skriva, att skyla över samtidigt som man beskriver, tycker jag, vittnar om att textförfattarna har en inbillad läsare för ögonen och att denna i huvudsak är en frisk, gravid kvinna som alltså inte ska oroas i onödan av de sjuka kvinnornas situation. Det tycker jag är en nedlåtande mot henne. Samt att det förstås är ofrånkomligt att även sådana som jag, kvinnor med erfarenhet av sjukdomen, kommer att läsa texten och tycka att den liksom förminskar oron och allvaret."

Nu fortsätter vi med texten:

Havandeskapsförgiftning - Symtom

Flera av de symtom som förknippas med havandeskapsförgiftning är normala i samband med graviditet t.ex. förhöjt blodtryck och viktökning. Det försvårar upptäckten av sjukdomen och riskerar fördröjda vårdinsatser.

Bloggaren: "Visst, det stämmer, vi fortsätter:"

Det första säkra symtomet på havandeskapsförgiftning är förhöjt blodtryck. Självklart behöver det inte vara något patienten märker eller besväras av men kan upptäckas vid test. Ett förhöjt blodtryck tidigt i en graviditet är fullt normalt och ingen orsak till oro. I de fall då blodtrycket inte börjar sjunka någonstans kring den tjugonde graviditetsveckan finns anledning till att misstänka preeklampsi. Om blodtrycket förblir förhöjt efter vecka tjugo är det dags att genomföra ett urinprov. Finns det spår av äggviteutsöndring och förhöjda proteinvärden i urinen finns möjlighet att ställa diagnos. Andra vanliga symtom kan vara snabb viktökning, svullnad och huvudvärk.

Bloggaren: "Här skapas en kronologi för symptom. Det första säkra tecknet är högt blodtryck hävdar textförfattarna. Jag måste få ifrågasätta denna formulering. För det första: Ordet "symtom" är inte detsamma som "kriterium". Diagnosen havandeskapsförgiftning får man om man läcker äggvita i urinen samtidigt som man har förhöjt blodtryck, det är kriterierna för havandeskapsförgiftning, men symptomen på att man är sjuk kan komma tidigare. Under min andra graviditet, när jag alltså redan hade en graviditet med havandeskapsförgiftning bakom mig, fick jag gå på flödesultraljud i vecka 22. Redan då upptäcktes notcher, det vill säga, försvårat flöde in till livmodern vilket är ett så pass säkert symtom på att jag skulle utveckla sjukdomen igen att barnmorskorna och läkarna (och försäkringskassan) från och med då betraktade mig som "sjuk".  I vecka 37 utvecklade jag sedan HELLP, vilket är en kusinvariant av havandeskapsförgiftning och denna diagnos ställdes enkom med hjälp av blodprov. Jag fick ALDRIG högt blodtryck eller äggvita i urinen, det var blodbilden som förändrades och blev akut. Så känslan av kronologi som skapas i texten här är felaktig och havandeskapsförgiftning är en klurigare sjukdom än så. Frågan om kronologi och tidiga tecken aktualiseras också av att senare forskning visat att man troligtvis kommer att kunna screena redan väldigt tidigt i graviditeten vilka som kommer att drabbas och vilka inte, något som man tror kommer att kunna underlätta vård och behandling (samt sänka kostnader, vilket säkert är välkommet)".

Låt oss fortsätta med texten:

Vid allvarlig havandeskapsförgiftning kan kvinnan drabbas av försämrad lever och njurfunktion, lungödem eller blodproppsbildning. Inte sällan känner den drabbade kvinnan smärtor i överdelen av buken och hon kan drabbas av ögonflimmer.. Även blodets förmåga att koagulera kan påverkas vilket gör en blödning mycket allvarligare. En del kvinnor upplever svåra graviditetskramper som ett symtom.

Bloggaren: "Här tror jag bestämt att textförfattarna pratar om bland annat HELLP-syndrom, när de pratar om blodproppar och koaguleringsproblem försämrad lever och njurfunktion. De pratar också, tror jag, om Eklampsi, det vill säga kramperna som havandeskapsförgiftning kan mynna ut i. Men varför pratar de så svepande och utan att nämna namnen på diagnoserna? Varför är det så lite information just här?"

Vi går vidare:

Sjukdomsförloppet kan skifta kraftigt. En del utvecklar havandeskapsförgiftning väldigt fort, ibland inom loppet av timmar. Vanligast är dock ett relativt långsamt sjukdomsförlopp. Symtomen utvecklas stegvis under dagar och veckor. Detta försvårar givetvis upptäckt av sjukdomen. Framförallt då många symtom går att förknippa med andra sjukdomar eller normala graviditetsproblem. Havandeskapsförgiftning brukar vanligtvis gå över en eller ett par veckor efter förlossning.

Bloggaren: "Det är bra att de poängterar bedrägligheten i symtombilden, att den är lik andra normala graviditetsbekymmer, och jag förstår faktiskt det där behovet av att inte oroa i onödan. Jag har alltså inget att invända mot detta stycke mer än att jag noterar hur textförfattarna återigen betonar att det vanligtvis är ett långsamt sjukdomsförlopp och att havandeskapsförgiftningen vanligtvis går över efter förlossningen. Jag tänker då igen på de som läser detta och inte blir lugnade av beskedet av vad som händer i vanliga fall, alltså alla de med kvarstående men och/eller snabba sjukdomsförlopp. Det här är helt tydligt inte en sida för dem".  

Reproduktiv hälsa?

Så. Nu har jag landat åter i Östergötland efter nästan två busy veckor i storstaden. Jag har varit på konferens, jag har EU-parlamentsröstat i vallokal hemma och där i krokarna träffat vänner och grannar och deras barn, jag har hunnit ett varv runt i den egna vänkretsen, blivit bjuden på mången middagar, käkat ute, varit på Skansen samt träffat min familj, klippt gräs på kolonilotten, gått på loppis, hängt i Stockholms parklekar, sovit en natt på Sandhamn utan barn (!) och firat min syster som fyllde år. Nu är vi här i huset. Med fyra stora kassar tvätt att beta av och en massa tankar och text som vill formulera sig inne i mitt huvud.

Jag tänkte börja med att berätta om min upplevelse av RFSUs vårkonferens som jag alltså bevistade med en liten , måhända orealistisk, förhoppning om att de kanske kunde lyfta mödrahälsofrågor i allmänhet och havandeskapsförgiftningsfrågor i synnerhet när de under konferensen möttes och diskuterade sitt idéprogram. Det nuvarande Idéprogrammet inleds av följande citat av Elise Ottesen-Jensen som grundade RFSU 1933:

"Jag drömmer om den dag, då alla barn som föds är välkomna, alla män och kvinnor är jämlika och sexualiteten ett uttryck för innerlighet, ömhet och njutning".

Visst är det fint?

RFSUs idéprogram formar sig sedan runt begreppen friheter ("Allas frihet att vara, frihet att välja och frihet att njuta")  och rättigheter ("rätt till kunskap och möjlighet att bestämma över sina liv och sin reproduktion") och vidare ett synsätt som lyder som följer: "RFSU strävar efter varje individs frihet att vara, välja och njuta liksom sexuella och reproduktiva rättigheter" (Idéprogram, s. 5). Efter detta stipulerande dyker texten ner i mer specifika frågor som RFSU tar ställning i, till exempel sexualupplysningsfrågor och frågor kring sexualiteten i ett livsloppsperspektiv, där barns och äldres rätt till sin sexualitet nämns med särskild enfas (Idéprogram, s. 8, 10). Idéprogrammet diskuterar sanktionerandet av äktenskapet, föräldraskap och sexualitet, rätten till abort, pornografins produktionsförhållanden, sexualitet och våld, hatbrott, prostitution, sexuell hälsa samt global sexualpolitik och mycket mer. Det är intressant läsning!

För mig var förstås formuleringarna kring ordet reproduktion en nyckel. Det var där jag ville in och få något sagt om att det behövs mer resurser till forskning kring havandeskapsförgiftning eftersom orsakerna inte är utredda, det drabbar många och hårt. Jag ville få sagt att graviditet fortfarande är en riskabel resa och att havandeskapsförgiftning globalt sett är det största hotet för mammors och barns liv under graviditet. Jag satt först med i en diskussionsgrupp som hade i uppdrag att diskutera ett ställningstagande för eller emot surrogatmödraskap, vilket sett ur mina ögon och med min erfarenheter som backdrop, kändes väldigt svårt. Hur ska en kunna jobba för ett okej för surrogatmödraskap när det fortfarande är så riskfyllt och kantat med så mycket okunskap när det gäller kvinnors hälsa under graviditet? Om 2% av alla förstagångsföderskor får havandeskapsförgiftning i någon form? Tänk att utsätta sig för den risken för ett barn som en sedan ska föda fram åt någon annan. För mig handlar det också om intimiteten med barnet i magen, att den finns, att det växer fram något, en relation, redan då. Vem kan på förhand veta vad som händer känslomässigt med en under en graviditet, med barnet som sparkar, riskerna för det egna livet, rädslan för förlossningen, den faktiska förlossningen, hela processen? Vem kan på förhand veta och göra ett "väl informerat val" när det kommer till en graviditet? Mitt personliga ställningstagande är att surrogatmödraskap är, eller riskerar att bli, för problematiskt för den gravida och födande mamman helt enkelt. För problematiskt ur ett klass och könsperspektiv.
   Andra halvan av konferensen satt jag med i en grupp som just diskuterade sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Här var det främst fokus på sexualundervisning och olika preventivmedel, tyckte jag. Men det fanns en till person som tog plats i rummet och diskussionen för att väldigt uppenbart lobba för att andra saker än de som redan stod där skulle lyftas in i Idéprogrammet. Denna person hade också suttit med under föregående diskussion om surrogatmödraskap och där och då och här och nu passade hon på att ta till orda om ofrivillig barnlöshet och infertilitet. Hon menade att detta var en fråga som blir mer och mer viktig i människors liv i och med att vi blir äldre innan vi skaffar barn. Och det läggs mer och mer vårdpengar på det. Hon menade att det var lika viktigt för till exempel ungdomar att få lära sig hur man skyddar sig mot graviditet som hur man bevarar sin fertilitet. Det finns, sa hon, till exempel ett test som unga kvinnor kan ta för att testa hur många ägg de har, så att de kan få en fingervisning om hur lång tid de har på sig om de vill få barn i framtiden. Både hennes och mina synpunkter antecknades på ett stort mind map- papper. Hon var förstås mycket mer målmedveten än jag och tog mest plats av alla i det där varmsvettiga rummet, hon läste högt från sina egna anteckningar. Hon var där på mission, faktiskt utsänd av en annan organisation, medan jag var där i egen person för att kolla läget och samtalsklimatet, för att se om jag kunde hitta stöd från en organisation som jag varit (inaktiv) medlem i länge och som verkat på fältet av reproduktiv hälsa i mer än 75 år. Men varken mina eller hennes punkter lyftes, ingen hakade i dessa argument, det fanns sympati där kanske, men inte medhåll. Det var för medicinskt inriktad kanske, för svårt att göra något åt, för klurigt med landstingspolitiken, för riskabelt sett ur ett normerande perspektiv, eller kanske för jobbigt med två självupplevda problem kopplade till just reproduktion - det är lättare att diskutera teoretiskt om till exempel surrogatmödraskap. Det blev tyst, någon bytte ämne, tog upp en ny tråd eller gjorde en poäng av något som redan stod i Idéprogrammet. När konferensen skulle sammanfattas kommenterades varken riskfyllda graviditeter eller infertilitet. Jag kände mig både upprymd och nerkörd för trots att jag kommit dit med ett "öppet sinne" och bara hade velat testa möjligheten för stöd där hade det kostat på att prata inför människor om min "riskfyllda graviditet". Det hade varit mycket svårare än jag räknat med, det är fortfarande så ömt och känsligt tydligen, och när jag nu hade satsat och sagt det jag ville säga kändes det snopet att det inte fick något som helst gehör. Att det inte fick något gehör medan frågan om surrogatmödraskap samtidigt är så het.

Kanske borde jag säga varför jag hade hoppats särskilt på RFSU. Jo, det hade jag för att det inom riskmödravårdens område florerar vissa teorier som skulle kunna behöva granskas både medicinskt och normkritiskt och RFSU är bra på det senare. Det finns till exempel ett rykte som florerar i lite olika varianter som bygger på att risken att drabbas av havandeskapsförgiftning andra, tredje och fjärde gången man är gravid minskar om man har samma pappa/partner. För det första är detta ens statistiskt underbyggt?För det andra betyder det att kvinnan utsätter sig för en ökad risk om hon har fler sexuella partners? Eller är det bara genestiskt, det vill säga det enda som betyder något är den spermie som ger upphov till barnen? Och i så fall borde det inte vara bättre ur risksynpunkt att byta pappa? Och om det framkommer att det är mindre riskfyllt med en annan pappa skulle man då rekommendera kvinnor att byta partners/pappor (eller bli gravid med donerad sperma) för att undvika sjukdomen? Här tangerar som ni ser det reproduktiva området sexualpolitikens område och vad som sägs av vem och till vem har betydelse.  

havandeskapsförgiftning.se 2, Orsaker

På sidan havandeskapsförgiftning.se finns alltså en rubrik som heter "orsaker". Det berättas först kort att man inte vet varför vissa kvinnor får havandeskapsförgiftning, som är en känd gammal sjukdom, enligt textförfattarna, men att forskningen just nu gör framsteg på området. De säger att: "Erfarenhet och forskning har (...) kunnat påvisa vissa samband som kan ge en rimlig förklaring till sjukdomstillståndet".

Sedan kommer följande sjok:

Tänkbara orsaker och samband till havandeskapsförgiftning

Även om den faktiska orsaken inte är fullständigt klarlagd finns det saker som placerar kvinnan i en högre riskgrupp för havandeskapsförgiftning. Kronisk njursjukdom, av något slag, kan vara en riskfaktor. Likaså diabetes, övervikt och högt blodtryck. De tre sista faktorerna kan vara kopplade till s.k. livsstilsfaktorer. En kvinna som lever ett allmänt osunt liv riskerar att dra på sig övervikt. Övervikten leder ibland till diabetes och högt blodtryck vilket kan få en negativ påverkan under graviditeten. Det innebär också att kvinnor måste se upp med både blodtrycket och viktökningen när de är gravida. Att gå upp i vikt under en graviditet är helt normalt. Men det finns en gräns för hur mycket vikt det är sunt att lägga på sig under en graviditet. Det är lätt hänt att graviditet leder till stillasittande och småätande. En person som redan har några kilo för mycket och osunda kostvanor riskerar att öka snabbt i vikt och även få förhöjt blodtryck. (Hämtat härifrån!)
 

Kronisk njursjukdom går de inte vidare in på, utan nämner det bara som i förbifarten, men sedan nämns riskgrupperna som har de så kallade livsstilsfaktorerna kopplade till sig och här breder texten sedan ut sig kring övervikt, stillasittande och småätande. "En kvinna som lever ett allmän osunt liv" riskerar alltså enligt texten att dra på sig övervikt och därmed även havandeskapsförgiftning om man följer resonemanget hela vägen ut. Jag tror inte att de som skriver på denna sida själva har erfarit sjukdomen på närmare håll. Jag upplever nämligen detta som mycket skuldbeläggande och jag tycker att denna text uppmuntrar ett tänkande som går ut på att leta orsaker i livsstilsfaktorer och i en kvinnas "allmänt osunda liv" (ett uttryck man för övrigt verkligen kan ha användning för då man vill moralisera över kvinnors liv, för vad är egentligen ett "allmänt" osunt liv?). Hade textförfattarna haft en egen erfarenhet hade de, tror jag, försökt undvika skuldbeläggande.
För en kvinna som har drabbats av havandeskapsförgiftning med allt vad det innebär har också, tror jag, drabbats av en stor känsla av skuld; man har kanske inte lyckats bära sitt barn hela vägen, och det blev inte som man ville, barnet kan ha blivit tillväxthämmat som ett resultat av havandeskapsförgiftningen och man har i så fall lidit av att man inte kunnat ge det den näring det behövt under graviditetens gång. Man har kanske tvingats ställa sitt eget liv mot barnets på ett sätt som inte är helt okomplicerat, man kanske till och med har förlorat sitt barn eller inte själv blivit helt återställd efter sjukdomens härjningar och hittar man till denna sida då, som alltså härleder orsaker till småätandet som man kanske visst ägnade sig åt medan man var gravid, eller stillasittandet som man kanske var tvungen till, eller det där "allmänt" osunda livet man någon gång i livet har levt, så får man inte mycket tröst.

Själv var jag övertygad om att den hudkräm som jag hade använt måste ha orsakat havandeskapsförgiftningen. Jag hade använt en stark hudkräm med AHA-syra och jag hade så jävla dåligt samvete för det när jag låg där på sjukhuset. Jag hade väl tidigare undrat om det verkligen var bra för barnet i magen när den så uppenbart var stark och gick in i huden sådär som den skulle göra och som min hudläkare sa var så bra. Så jag använde krämen i alla fall, trots mina farhågor, för att jag tyckte att min graviddåliga hy behövde den och sedan var det just detta som jag kunde komma på som jag hade gjort "fel". Jag körde ett felsökningsprogram och hittade den där jävla krämen. Jag hade tur som hade en fin barnmorska på SÖS. Hon fick komma in och prata med mig särskilt och hon sa då att ingenting som jag hade gjort hade orsakat sjukdomen. Ingenting. Och, nej, det var inte hudkrämen, det var inte jag på något sätt! Enligt henne var det genetiskt. Att jag inte hade gjort något fel och inte kunde lastas för detta var hennes poäng och även om det inte heller var någon större tröst att tänka på att mina gener alltså hade något mystiskt förprogrammerat fel när det gällde just reproduktionen så var det skönt att se hur mycket hon ville hjälpa mig att mota bort skulden som hon såg att jag plågades av. Självklart visste hon inte mer än vad forskarna vet och inte vet om havandeskapsförgiftning och om vad det orsakas av, men hennes erfarenhet sa henne att det inte är bra att släppa iväg en nybliven mor med en massa överdrivna skuldkänslor. 

Låt oss gå vidare med texten. Efter detta om övervikt och livsstilsfaktorerna säger texten på havandeskapsförgiftning.se något snabbt om de andra riskgrupperna vilka är: förstagångsföderskor, flerbördsföderskor och andra som haft sjukdomen tidigare, vilket textförfattarna menar pekar på att det finns en ärftlighetsfaktor. Och sedan omnämns den nya forskning som är på gång på området, nämligen Stefan Hanssons forskning i Lund. Här liksom låtsas texten säga något om de senaste rönen och gör det helt utan att förklara sammanhangen och teorierna, det verkar mest vara några meningar om Dr. Hanssons Athenapris som han fått för forskningen och sen lite om röda blodkroppar här och olika genfamiljer där. Helt disparat och obegripligt. Men denna forskning är värd att gå in på! Den betonar verkligen, enligt vad jag har förstått, den ärftliga dimensionen och då hos båda föräldrarna och kompabiliteten dem emellan. Denna forskning har dessutom kunnat stävja havandeskapsförgiftning hos får om man får tro denna artikel från SvD. Jag kommer att återkomma till denna artikel och hoppas hitta mer om forskningen snart!