Reproduktiv hälsa?

Så. Nu har jag landat åter i Östergötland efter nästan två busy veckor i storstaden. Jag har varit på konferens, jag har EU-parlamentsröstat i vallokal hemma och där i krokarna träffat vänner och grannar och deras barn, jag har hunnit ett varv runt i den egna vänkretsen, blivit bjuden på mången middagar, käkat ute, varit på Skansen samt träffat min familj, klippt gräs på kolonilotten, gått på loppis, hängt i Stockholms parklekar, sovit en natt på Sandhamn utan barn (!) och firat min syster som fyllde år. Nu är vi här i huset. Med fyra stora kassar tvätt att beta av och en massa tankar och text som vill formulera sig inne i mitt huvud.

Jag tänkte börja med att berätta om min upplevelse av RFSUs vårkonferens som jag alltså bevistade med en liten , måhända orealistisk, förhoppning om att de kanske kunde lyfta mödrahälsofrågor i allmänhet och havandeskapsförgiftningsfrågor i synnerhet när de under konferensen möttes och diskuterade sitt idéprogram. Det nuvarande Idéprogrammet inleds av följande citat av Elise Ottesen-Jensen som grundade RFSU 1933:

"Jag drömmer om den dag, då alla barn som föds är välkomna, alla män och kvinnor är jämlika och sexualiteten ett uttryck för innerlighet, ömhet och njutning".

Visst är det fint?

RFSUs idéprogram formar sig sedan runt begreppen friheter ("Allas frihet att vara, frihet att välja och frihet att njuta")  och rättigheter ("rätt till kunskap och möjlighet att bestämma över sina liv och sin reproduktion") och vidare ett synsätt som lyder som följer: "RFSU strävar efter varje individs frihet att vara, välja och njuta liksom sexuella och reproduktiva rättigheter" (Idéprogram, s. 5). Efter detta stipulerande dyker texten ner i mer specifika frågor som RFSU tar ställning i, till exempel sexualupplysningsfrågor och frågor kring sexualiteten i ett livsloppsperspektiv, där barns och äldres rätt till sin sexualitet nämns med särskild enfas (Idéprogram, s. 8, 10). Idéprogrammet diskuterar sanktionerandet av äktenskapet, föräldraskap och sexualitet, rätten till abort, pornografins produktionsförhållanden, sexualitet och våld, hatbrott, prostitution, sexuell hälsa samt global sexualpolitik och mycket mer. Det är intressant läsning!

För mig var förstås formuleringarna kring ordet reproduktion en nyckel. Det var där jag ville in och få något sagt om att det behövs mer resurser till forskning kring havandeskapsförgiftning eftersom orsakerna inte är utredda, det drabbar många och hårt. Jag ville få sagt att graviditet fortfarande är en riskabel resa och att havandeskapsförgiftning globalt sett är det största hotet för mammors och barns liv under graviditet. Jag satt först med i en diskussionsgrupp som hade i uppdrag att diskutera ett ställningstagande för eller emot surrogatmödraskap, vilket sett ur mina ögon och med min erfarenheter som backdrop, kändes väldigt svårt. Hur ska en kunna jobba för ett okej för surrogatmödraskap när det fortfarande är så riskfyllt och kantat med så mycket okunskap när det gäller kvinnors hälsa under graviditet? Om 2% av alla förstagångsföderskor får havandeskapsförgiftning i någon form? Tänk att utsätta sig för den risken för ett barn som en sedan ska föda fram åt någon annan. För mig handlar det också om intimiteten med barnet i magen, att den finns, att det växer fram något, en relation, redan då. Vem kan på förhand veta vad som händer känslomässigt med en under en graviditet, med barnet som sparkar, riskerna för det egna livet, rädslan för förlossningen, den faktiska förlossningen, hela processen? Vem kan på förhand veta och göra ett "väl informerat val" när det kommer till en graviditet? Mitt personliga ställningstagande är att surrogatmödraskap är, eller riskerar att bli, för problematiskt för den gravida och födande mamman helt enkelt. För problematiskt ur ett klass och könsperspektiv.
   Andra halvan av konferensen satt jag med i en grupp som just diskuterade sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Här var det främst fokus på sexualundervisning och olika preventivmedel, tyckte jag. Men det fanns en till person som tog plats i rummet och diskussionen för att väldigt uppenbart lobba för att andra saker än de som redan stod där skulle lyftas in i Idéprogrammet. Denna person hade också suttit med under föregående diskussion om surrogatmödraskap och där och då och här och nu passade hon på att ta till orda om ofrivillig barnlöshet och infertilitet. Hon menade att detta var en fråga som blir mer och mer viktig i människors liv i och med att vi blir äldre innan vi skaffar barn. Och det läggs mer och mer vårdpengar på det. Hon menade att det var lika viktigt för till exempel ungdomar att få lära sig hur man skyddar sig mot graviditet som hur man bevarar sin fertilitet. Det finns, sa hon, till exempel ett test som unga kvinnor kan ta för att testa hur många ägg de har, så att de kan få en fingervisning om hur lång tid de har på sig om de vill få barn i framtiden. Både hennes och mina synpunkter antecknades på ett stort mind map- papper. Hon var förstås mycket mer målmedveten än jag och tog mest plats av alla i det där varmsvettiga rummet, hon läste högt från sina egna anteckningar. Hon var där på mission, faktiskt utsänd av en annan organisation, medan jag var där i egen person för att kolla läget och samtalsklimatet, för att se om jag kunde hitta stöd från en organisation som jag varit (inaktiv) medlem i länge och som verkat på fältet av reproduktiv hälsa i mer än 75 år. Men varken mina eller hennes punkter lyftes, ingen hakade i dessa argument, det fanns sympati där kanske, men inte medhåll. Det var för medicinskt inriktad kanske, för svårt att göra något åt, för klurigt med landstingspolitiken, för riskabelt sett ur ett normerande perspektiv, eller kanske för jobbigt med två självupplevda problem kopplade till just reproduktion - det är lättare att diskutera teoretiskt om till exempel surrogatmödraskap. Det blev tyst, någon bytte ämne, tog upp en ny tråd eller gjorde en poäng av något som redan stod i Idéprogrammet. När konferensen skulle sammanfattas kommenterades varken riskfyllda graviditeter eller infertilitet. Jag kände mig både upprymd och nerkörd för trots att jag kommit dit med ett "öppet sinne" och bara hade velat testa möjligheten för stöd där hade det kostat på att prata inför människor om min "riskfyllda graviditet". Det hade varit mycket svårare än jag räknat med, det är fortfarande så ömt och känsligt tydligen, och när jag nu hade satsat och sagt det jag ville säga kändes det snopet att det inte fick något som helst gehör. Att det inte fick något gehör medan frågan om surrogatmödraskap samtidigt är så het.

Kanske borde jag säga varför jag hade hoppats särskilt på RFSU. Jo, det hade jag för att det inom riskmödravårdens område florerar vissa teorier som skulle kunna behöva granskas både medicinskt och normkritiskt och RFSU är bra på det senare. Det finns till exempel ett rykte som florerar i lite olika varianter som bygger på att risken att drabbas av havandeskapsförgiftning andra, tredje och fjärde gången man är gravid minskar om man har samma pappa/partner. För det första är detta ens statistiskt underbyggt?För det andra betyder det att kvinnan utsätter sig för en ökad risk om hon har fler sexuella partners? Eller är det bara genestiskt, det vill säga det enda som betyder något är den spermie som ger upphov till barnen? Och i så fall borde det inte vara bättre ur risksynpunkt att byta pappa? Och om det framkommer att det är mindre riskfyllt med en annan pappa skulle man då rekommendera kvinnor att byta partners/pappor (eller bli gravid med donerad sperma) för att undvika sjukdomen? Här tangerar som ni ser det reproduktiva området sexualpolitikens område och vad som sägs av vem och till vem har betydelse.