År 2008 hade jag inga kroniska njursjukdomar, ingen diabetes, reumatism eller hjärt- eller kärlsjukdomar, jag var inte överviktig, jag var inte tonåring och inte heller över 35 eller 40 år gammal. Jag hade ett barn under hjärtat och jag och dess far hade varit ihop i fyra år ganska precis. Min mamma hade inte haft havandeskapsförgiftning under sina graviditeter, inte heller min mormor, eller mina fastrar eller farmor eller någon i min släkt så långt jag kunde överblicka. Jag visste inte vad havandeskapsförgiftning var. Nej, och varför skulle jag veta det? Jag var förstagångsföderska. Jo, det var jag. Och i efterhand har jag fått veta att min mans mor hade havandeskapsförgiftning under sin första graviditet. Men inte mer än att hon gick tiden ut och senare födde i sätesbjudning, något som tog en ofantligt lång tid, enligt vad jag har fått berättat för mig. Hon har inte berättat det som om det var förknippat med livsfara för hennes eller barnets del. Men visst, det finns ett arv, fast alltså - på min mans sida.
År 2013 när jag väntade mitt andra barn hade jag en historik. Jag hade fått svår havandeskapsförgiftning runt vecka 27 när jag väntade mitt första barn. Jag tillhörde nu en riskgrupp. Men jag hade samma far till mitt andra barn och jag hade 80% chans att klara mig från sjukdomen. Jag fick gå på tätare kontroller och runt vecka 20 konstaterades att mina kärl in till livmodern inte hade ändrats i enlighet med den pågående graviditeten, de hade inte gått från att vara högresistenta, som de i normala fall är, till att vara lågresistenta, som de ska utvecklas till under den första tiden av en graviditet. Det fanns ett konstant motstånd i blodflödet in till livmodern och min kropp pumpade runt blod och tryckte på och kämpade mot det motståndet. Detta flödesmotstånd mättes till 3 så kallade "notch" på en skala från 0 till 4, där 4 inte alls är bra. När detta konstaterades visste läkarna att jag skulle bli sjuk igen, men varför jag blev sjuk, det vet de fortfarande inte!
Inför en tredje graviditet är det ingen som längre tror att jag ska komma undan. "Det blir med största sannolikhet som det har varit", sa min förlossningsläkare och i liknande termer uttryckte sig min barnmorska. "Står du ut med det, är det bara att försöka". De avrådde mig inte. Jag frågade rakt ut om de avrådde mig från att skaffa ett sista barn, men de såg inga skäl till det. De skulle ju övervaka mig! "Stod jag ut med övervaket skulle allt antagligen gå jättebra" Det blev jag så glad för! Att de inte tog ifrån mig den möjligheten. Det var som om de skänkte mig en liten skärva av ungdom tillbaka. Och övervakning är jag inte rädd för, snarare det motsatta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar