Egentligen är det märkligt att jag upplever det som lindrande att luta mig mot genetiska förklaringsteorier istället för andra, till exempel förklaringsteorier kring livsstilsfaktorer, så som de poängteras av till exempel havanadeskapsförgiftning.se. Märkligt för att om man ser det ur mina döttrars perspektiv så vore det ju bättre för dem nu, när de båda klarat sig så pass bra trots sjukdomarna, om de bara hade orsakats av en mammas intagande av smågodis till exempel, eller lite stillasittande och bristfälliga motionsvanor eller tidigare aktivitet av sexuell karaktär samt av hudkrämer med AHA-syra eller vad som helst annat som antyds där ute. Då hade det ju stannat vid en mammas beteende. Det genetiska arvet stannar ju inte där. Det har de med sig och risken att själv drabbas av havandeskapsförgiftning är större om ens mamma en gång drabbades. Det är inte roligt att tänka på det. Det gör det så sjukt angeläget att hitta en medicin mot havandeskapsförgiftning snart. För det kommer att komma en massa andra flickor som ska bli kvinnor som längtar efter barn långt efter mig. Jag vill inte att de ska behöva gå igenom samma sak.
Förresten undrar jag om någon vet var man kan hitta tillförlitlig statistik kring havandeskapsförgiftning i Sverige. Hur många drabbas, hur många klarar sig, hur många gör det inte, hur många uppfyller kriterierna ur riskgrupperna och så vidare. Säg gärna till om ni vet något! Tack!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar