Tisdag, sjukhusdag

Allt är fortsatt lugnt. Jag matade mig igenom gårdagens kontroller och det konstaterades av överordnad det som jag redan visste: allt är okej. Barnet växer och mår bra. Han ligger 12% över förväntad vikt, det vill säga 2300 gram istället för 2000 gram och det är stort. Han känns därinne! Hans fötter spjärnar och trycker, hans händer sveper och jag försöker kommunicera lite med detta tryckande och spjärnande. Petar tillbaka, klappar, buffar. Flödet var bra och fostervattenmängden fin. CTG-kurvan blev godkänd och utan anmärkning samtidigt som alla kontroller på mig gav resultat som var inom det normala och friska. Jag är i vecka 32+4 och på det avslutande läkarsamtalet sades det saker som antydde att det här skulle kunna gå hela vägen. Jag försöker dock hålla mig realistisk. Jag har fortfarande tre veckor kvar till nästa milstolpe, det vill säga till tiden för mitt insjuknande förra gången. Själv skulle jag inte uttrycka sådant som att det här skulle kunna gå hela vägen inför mig själv - det känns farligt att hoppas på så mycket.... men en blir ju påverkad när en läkare låter så hoppfull. Så var det dock förra gången också, med lilldottern, att de peppade mig och sa sådant som fick mig att tänka att det gick att slå oddsen och komma undan. Denna gång tänker jag inte vara så stursk. Jag vill vara ödmjuk och som sagt realistisk, kämpa där jag befinner mig... Men en sak: Jag är inte svullen alls. Stor förstås och tung och säkert har jag lagt på mig en massa dumma extrakilon (av all mat och efterrätt som jag unnar mig hela tiden - vilket ju är underbart) men jag samlar inte vätska. Fötterna är seniga och fina. Anklarna saknar sina löparmuskler men de är inte vattensjuka och mjuka, bara mjukare och mindre muskulösa. Ansiktet är runt men inte plufsigt. Jag har halsbränna nästan varje kväll nu, men det är den vanliga sorten som inte gör ont, som är rapig och hemsk på alla sätt och vis, men som går att råda (tillfällig) bot på med hjälp av Novalucol. Novalucol är great! Jag har nyss köpt ett nytt bigpack. Nu ligger en karta vid datorn, en vid sängen, två har jag i väskan - jag vill verkligen inte riskera att vara utan mina små knapriga tabletter...  

Kastrationsångest!

Jag var under veckan som gick också på ett för proceduren obligatoriskt samtal med en kurator. Hon skulle enligt paragraf fem steriliseringslagen informera mig om ingreppets oreversibilitet samt säga något om alternativa preventivmetoder. Jag är ju där att jag funderar på att klippa av mina äggledare, ta kontroll över min fertilitet genom att avsluta den, separera min sexualitet från reproduktionen, frigöra mig från framtida månatlig oro, graviditetsrisker, tankar på fjärde barn, femte barn, ännu fler sista barn, bara snippsnipp bli över allt det där. Men gud vad jag tvekar! Vem är jag utan min fertilitet? Skulle jag sakna den? Hur sammanvävd är den med min könsidentitet, min sexualitet, mitt jag, min attraktionskraft? Särskilt mycket tvekar jag när alla verkar tycka att det låter som en så klok och bra idé att just jag ska sterilisera mig. Med två barn och en till riskgraviditet i vardande, med min sjukdomshistorik, min graviditetshistorik, mina aborter, min sexuella aptit? Är det så de menar? Jo. Och alltså det är ju så jag menar också. Dessa är skälen.

På plussidan finns bland annat effektiviteten: Jag kan göra ett sådant ingrepp under kejsarsnittet. Jag behöver alltså inte öppna upp buken två gånger för att få ett livslångt skydd mot graviditet.

På plussidan finns också att jag aldrig mer ska behöva brytas ner av graviditetssjukdomar, aldrig mer vill göra en abort, aldrig mer vill vårda barn på neo.

På plussidan finns också stoppet beslutsprocesserna per se: Att aldrig mer behöva tänka på det, och väga barn mot riskerna med barn. Att frigöra den mentala energin i hjärnan, att ägna mig åt andra saker och se mina barn växa upp. Jag skulle kunna jobba som fan istället för att reproducera mig, "satsa på karriären" (som trebarnsmor visserligen men ändå!).

På plussidan finns möjligheten att sexualiteten räcker och gillar att vara suverän och riskfri (monogam då).

På plussidan finns att jag inte har så många preventivalternativ. Jag får inte äta hormoner. Jag kan ju iofs fortsätta att köra på "säkra perioder" men denna graviditet är ett bevis på att jag inte har 100% koll då ägglossningen under befruktningen skedde senare än alla andra ägglossningar jag erfarit tidigare. Jag trodde att den var över, men det var den inte. Jag kommer inte kunna få de tankarna ur hjärnan. Tänk om-tankar varenda månad. Och dessa tankar skulle inte vara välkomna för jag vågar inte en graviditet till, jag kommer inte våga utmana sjukdom och spela schack om inre organ och blödningar och blodproppar. Jag måste leva också! Det måste ju vara slut nu!

På plussidan finns... en vag aning om befrielse. Kanske lögn, kanske... sann?

På negsidan finns...

Oro kring känslan av förlust
Oron kring att jag ska känna mig åldrad
och försatt i tidigt klimakterium
Känslan av förbrukning, avpolletering, slut - den oroar mig
Tankar på att jag inte ska slippa undan tankar på ägg som efter ägglossning söker men aldrig kommer att finna någon tunnel ner - alla de där äggen som naturligt vill tunnla ner i kroppen... (hjälp, är det så jag tänker?). Ägg som släpps till ingen nytta, oönskade ägg, stackars ägg, skadade kanaler, ärrvävnad, trasighet, fel
Rädsla för sådana tankar - små ingående tvångsmässiga kroppstankar
Rädsla för en skadad könsidentitet. Jag är en som kan skriva väldigt blommiga saker remember. Jag kan skriva sånt här och faktiskt tänka att det är så: "Jag var ung, kände mig ung och stark och fortfarande fylld av den där hemlighetsfulla kunskapen som ligger latent i kroppen på, tror jag, varje kvinna att just den här kroppen kan bli skådeplats för under och mirakel. Dunder och brak. Den var fylld till bredden av sina möjligheter". Förstår ni? Det är mina ord. Jag. Och om jag då snippsnipp klipper bort den möjligheten, vem faan är jag då?

Kuratorn avrådde mig från att sterilisera mig. Hon är den enda i vårdapparaten som hittills har gjort det. Jag gillade henne. Hon och min pappa är min fertilitets riddare!

Hon ställde också den hypotetiska frågan: "Och om ni mot förmodan skiljer er? Förändrar det något?". Hon visste förstås inte hur nära ett sådant scenario varit för mig under våren och jag såg i flashar framför mig hur min man hittade någon ny och ung kvinna som bara måste ha barn och hur han lätt bara startade en ny familj och så såg jag mig snippsnipp avklippt och olycklig därför att jag ångrade mig någonstans och inte fick någon kärlek för att jag inte kunde leverera barn...

??? 

Förändrade det något?

Beslutet är oavgjort. I ett nästa steg måste jag träffa en läkare...

Veckans check...

...och lite försenad bloggpost. Allt är fortsatt lugnt. Idag gick jag och det sista barnet in i vecka 32+0, det vill säga i vecka 33 och det känns inte klokt! Tiden rinner och magen putar och bebisen lever om och sommaren är härligt och genomlevligt sval och just idag var den dessutom ovanligt vacker i min förort. Vi badade från stegen vid bryggorna och plockade stora fina blåbär uppe i skogen som vi sedan bakade paj på. Till den gjorde jag vaniljsås på sex deciliter mjölk. Mmmm jag älskar vaniljsås och den gick åt! Vi matade andungarna och jag lyckades med konststycket att bränna min ena överarm så nu får jag väl hålla mig inne imorgon men det ska bli regn och "kaosväder" så det gör kanske inte så mycket? Undrar om man kanske blir mer solkänslig under graviditet förresten? Tål att googlas på i ett senare skede...

Tisdagens sjukhusbesök gav följande resultat:

Blodtryck 120/75 (ganska snart efter stressklättring i trapporna upp till sjukhuset från Ringvägen - alltså inte förhöjt)
Protein: negativt
Tox: Taget men jag har inte fått se några resultat än vilket betyder att inga värden ligger utanför referensvärdena, men jag är ju nyfiken ändå på trombocyterna. Ligger de kvar på 216 efter två veckor känns ju allt väldigt lugnt här framöver...
Vikt: 79.4 (plus 15 kg)

I magen:
Fin unge i normala fostervattenmängder med en navelsträng som flödar normala mängder syre och näring.
CTG: normal och godkänd efter tio minuter (!!). Barnmorskan  som kopplade upp den fick mig att garva högt. Hon sa med allvarlig röst och lite out of the blue att hon hade mardrömmar om att sitta fast i en Oxford-CTG-apparat. De är så känsliga och tar lång tid på sig att godkänna kurvor. Hon sa att hon drömde mardrömmar om det och om att ramla i rulltrapporna vid Odenplan. Det var liksom likställt. Jag garvade som sagt och sov en liten blund och vaknade tio minuter senare med en godkänd kurva signerad med en liten bock i ena hörnet. Tack, tack och det var det sjukhusbesöket. Känns som om jag kommer att göra många sådana innan något händer här. Det har blivit rutin: "Hejhej" i receptionen, kissa i mugg på patienttoan, klistra patientlappar på provrör, hälla upp kiss, stoppa in i skåpet. Vänta på att få mitt namn uppropat, lägga upp mig på pappersklädda britsar i mörklagda rum, få iskall och blå kontaktgelé utsmetad över magen, se barnet på sin skärm (och bli kär och förundrad varje gång!), Få tider och papper och lägesrapporter utskrivna - allt normalt, det går ju bra det här! (heja, heja)  Blodtrycksmanchetten som stasar om överarmen, pressa, pressa, få ett dubbelnummer. Allt är normalt, allt är normalt. Att bli stucken i armen, få ställa sig på vågen, tappas på några rör blod. CTG, läkarsamtal och så ut på utsidan med en flaska bubbelvatten i väskan (de har bubbelvattenautomat på specialmödravården på SÖS). Sommar i en vecka till. Normal sommar? Jag går ner för trapporna, gör upp planer hemma: Vad gör vi nu då? Muminland? Roadtrip till vänners hus och torp? Tar emot besök? Bor på söder? Ja allt detta normala kan vi hitta på.

Andra har värkarbete inför sina barns födelse. Ett eller kanske två, tre? dygn innan. Jag har en lång sträcka veckor med sjukhusbesök. Jag är absolut en smula institutionaliserad på specen och det känns inte alls underligt. Det är helt enkelt såhär det är för mig att få mina barn till mig. Det är helt enkelt jag som är normal!

Veckans sjukhuscheck

Modern:

Blodtryck 110/60
Protein i urin: negativt
Svar från toxen som togs förra veckan: Normalt MEN trombocyterna sjunker stadigt. Läkaren tyckte inte att detta var något alarmerande men vad ska man egentligen tänka? Jag ser ju själv tendensen från värden på strax under 300 och ner till 216 nu. Jag frågade när de, som läkare, skulle reagera och hon svarade att på värden runt 160 skulle de börja oroa sig. Jahapp. Nästa vecka ska vi kolla igen. Kanske är det som hon säger att så länge de ligger inom referensvärdena är det no problem. Men det kan väl också vara som jag tänker att en tendens på sjunkande värden är en tendens på sjunkande värden... Och sjunkande värden är skit.

Barnet:

Gulligt, buffande och tryckande och sträckande och svepande och kännande. Jag räknade dess tår. Flödena var normala, fostervattenmängden normal. Fosterrörelserna fina. CTGn blev godkänt efter 40 minuter (suck!) och han växer fint därinne med en uppskattad vikt på 1850 gram. Vi var i vecka 30+4, i skrivande stund är vi i 30+6. Tiden tickar alltså på i min alldeles sista graviditet och det är tungt ibland men jag vet att jag kommer att sakna den här känslan för alltid.

Statusuppdatering

Modern:

Blodtryck: 120/75 (lite högre än tidigare men fortfarande normalt)
Protein i urin: negativt
Hemoglobinstatus: 130 (normalt)
Uterina kärlen: Har utvecklats åt rätt håll. Jag har fortfarande kvar min notch på vänster sida, men flödena in i livmodern har på båda sidorna förbättrats. Notch-scoretalet ligger nu mellan en etta och en tvåa (vilket var samma scenario som när jag väntade yngsta dottern och då blev sjuk först i vecka 36)

Barnet:

Opåverkade flöden i navelsträngen, hjärnan och magsäcken
CTG: fin och snabbt godkänt kurva

Barnmorskan:

Det var Mariannes ersättare som tog emot mig och hon tände upp hopp i mig genom att trycka på alla graviditeters olikhet. Graviditetslängdens olikhet närmare bestämt. Tänk om jag kan få komma igång spontant låt säga i vecka 38 - innan jag blir sjuk. Jag kom hem och googlade genast på metoder för att starta förlossningar. Jag fann att jag efter vecka 35 ska ha en himla massa sex (för att få många orgasmer som i sig kan starta värkarbetet samt för att få i mig prostaglandin från sädeslösning, dricka en himla massa hallonbladsthé (låter ganska gott!), ligga på spikmattan från 2010 och fortsätta amma min dotter under tiden. Jag ställer upp på allt detta. Kommer du ut då, lilla? 

Skratta åt förlossningar?

...Ja, det kan man nog behöva ibland. Och de här trådarna på Familjeliv kan få den mest oroade förstföderskan att skratta gott inför tanken på allt galet som kan och får hända. Man måste inte vara så bloody serious hela tiden!

Kolla in detta!

HELLP syndrom Sverige

Jag är medlem i en grupp på Facebook som heter HELLP syndrom Sverige. Det är en stängd grupp som det går bra att gå med i om man vill och har behov av det. Det finns så många som har frågor och funderingar alla frågor samlas på en plats sådär syns det så tydligt det som är allmängiltigt och generellt. Man kan känna ett stöd ur det där generella som skapas, man kan känna att man verkligen har rätt att ställa sig alla de där hundra frågorna efter HELLP, att det inte är ett dugg märkligt att man har skakats om i grundvalarna, att det kan ta tid att återhämta sig och lita på sin kropp igen. Man kan förstås också stödja varandra, dela med sig av kunskap och erfarenheter. Jag vet att det i samband med att kvinnor först möttes i gruppen HELLP syndrom Sverige startades en patientförening. Den är fortfarande i sin linda, på grund av de före detta patienternas upptagenhet med sina nyfödda barn kan man tänka, men den finns registrerad och redo att användas som... tja vad vet jag? Påtryckningsbas. Informationskälla. Praktisk/logistisk möjliggörare. Professor Stefan Hansson som forskar om havandeskapsförgiftning har till exempel erbjudit sig att komma och föreläsa för oss i gruppen (i Stockholm) och då när en lokal ska fixas fram tänker jag att det kan vara lättare att boka en sådan via en patientförening, till exempel på något sjukhus. I begreppet patientförening ligger en viss tyngd och en viss legitimitet medan det i begreppet facebookgrupp inte gör det. Så ni som ser detta och som har behov av ingå i ett forum för andra drabbade: släng iväg en ansökan om tillträde till gruppen! Och har ni dessutom föreningsdriv och vilja? Så bra! Ni behövs!

Frågan som uppkommit oftast i gruppen och som verkar drabba alla kvinnor urskillningslöst är frågan om man efter en resa med HELLP ska våga bli gravid igen. I den frågan ligger det hos varje individ så oerhört mycket känslor, funderingar, oro och existentiell skärpa  (möjliga nya liv vägs mot hotet av den egna kroppens förfall i långa existentiella tankeloopar - så var det i alla fall för mig). Just nu i gruppen är det många som har fått sina andra barn efter tidigare HELLP-graviditeter. Jag tänker på dessa kämpande och modiga mödrar och bli alldeles varm och fylld av hopp. Samtidigt som jag fylls av statistisk bävan: Hur i helvete ska det gå för oss, mig och mitt lilla barn?  

Frågorna och svaren från läkaren efter HELLP-syndrom

En tid efter en problematisk förlossning brukar man få komma på ett samtal med sin förlossningsläkare där man brukar gå igenom förlossningsförloppet och få ställa de frågor man behöver ställa utifrån sin förlossningsjournal. Kanske har beslut fattats som man utifrån vad som står där inte riktigt förstår? Kanske minns man inte riktigt vad som hände runt omkring en? Kanske var man inte under förloppet så kommunikativ att man förstod allt som man var med om? Jag tycker att detta läkarsamtal är en oerhört viktig och fin del av förlossningsvården. Det känns respektfullt och tjänar säkert också sitt syfte att fånga upp de kvinnor som upplevt sin förlossning som särskilt svår och/eller traumatisk och som kanske inte hämtat sig riktigt än. Jag tror att det är vanligt att de här samtalen hålls en till två månader efter förlossningen. I alla fall har mina läkarsamtal gjort det. Jag tänkte att jag i det följande ska dela med mig av de frågor som jag hade efter min andra förlossning med HELLP-syndrom samt av de svar som jag fick av min läkarkontakt. Jag hade valt att hålla mitt samtal med den läkare som beslutat om att tillåta en igångsättning - trots HELLP-diagnosen - och inte den läkaren som sedan kom att förlösa mig med snitt.

Jag frågade:

Har mina organ påverkats av HELLP på något sätt? Är de att betrakta som skadade på något sätt? Jag tänker då särskilt på levern som ju var den som ballade ur? Hade jag nekros?

Jag fick till svar:

Nej, din lever och dina organ är inte skadade och du hade inte nekros på levern. Det skulle ha märkts och du tillfrisknade fort vilket du inte skulle gjort om du hade fått nekros.

Jag frågade:

Kan man testa detta på något sätt? Betyder det att min lever nu fortsättningsvis är extra känslig? Hur ska jag tänka rent livsföringsmässigt i så fall?

Jag fick till svar:

Vi har testat din lever genom de blodprov som vi tagit (tox-proverna antar författaren). dina värden är nu normala. Du behöver inte oroa dig för din lever.

Jag frågade:

Jag fattade ingenting av det där med risken för både blodpropp och blödning. Jag tackade nej till blodförtunnande sprutor efter snittet för att jag var så uppskrämd över risken att få hjärnblödning. Hur kunde den där dubbla risken komma sig? Hur funkar det rent medicinskt?

Jag fick till svar:

HELLP påverkar och rubbar hela blodsystemet. I vanliga fall råder en slags naturlig "terrorbalans" (hon använde detta uttryck) mellan koaguleringsförmågan och blodflödesförmågan. Båda dessa system påverkas och rubbas av de ämnen som hamnar i blodet från moderkakan. Därför kan man säga att det blir en dubbel risk - både för propp och blödning.

Jag frågade:

Jag läste sedan någonstans att jag borde ha fortsatt med blodförtunnande i sex veckor efter förlossningen. Men jag fick bara de där sprutorna i en veckas tid, medan jag låg inne. Varför?

Jag fick till svar:

Det var rätt behandling enligt den senaste evidensen.

Jag frågade:

Nu efter HELLP har jag alltså en ökad risk för blodpropp och hjärt- och kärlsjukdomar? Hur rekommenderar du att jag ska leva mitt liv med denna vetskap?

Jag fick till svar:

Du ska förstås inte utsätta dig för ökade risker, så som att röka eller snusa. Du ska inte äta P-piller och det är viktigt för dig att du motionerar och tänker på din kost och dina blodfetter. Det farligaste är egentligen om blodtrycket börjar skena iväg. Då kan du behöva medicinering. Se till att kolla blodtrycket fortsättningsvis en gång per år. Det viktigaste är att du prioriterar din träning. Tre dagar i veckan a 30 minuter minst. Trots småbarnsliv och andra motstånd i vardagen. Du kan välja att se detta som en chans. Andra får inte den här varningen så tidigt.

Jag frågade:

Hur vet jag? Vilka symptom får man vid blodpropp?

Jag fick till svar:

Molvärk i vaden tex. Ensidig svullnad. Du skulle märka om du fick blodpropp.

Jag frågade:

Vi vill hemskt gärna få ett barn till. Vilka risker finns det som du ser det med en tredje graviditet? 

Jag fick till svar:

Självklart ska ni bli gravida igen! Det blir en högriskgraviditet med alla de kontroller som du ju redan känner till. Men det finns inga hinder som jag ser det. Se till att inte vänta för länge bara. Och det blir inte tal om vaginal förlossning utan du kommer att snittas i samma vecka som nu, runt vecka 37.

Jag frågade:

Borde inte tox-testet tas mer kontinuerligt?

Jag fick till svar: 

Jo, det är viktigt att det tas. Jag ska ta på mig att prata med personalen om detta.

Jag frågade:

Hur är det med ärftligheten på faderns sida?

Jag fick till svar:

Det finns inga svar där - en cell är det enda som en far bidrar med. Men man spekulerar i det och jag förstår att du funderar. Även om du rent hypotetiskt skulle byta barnafader så skulle din nästa graviditet vara en högriskgraviditet. Och tänk på att det är just er kombination som ger just era barn!

Jag frågade:

Kunde vi ha gjort med för att få igång en vaginal förlossning. Kunde vi tex ha tagit hål på fosterhinnorna?

Jag fick till svar:

Vi gick längre med dig än vi gjort med andra i din situation och du gjorde allt som du kunde. alla metoder var uttömda. Vi hade inte de tolv timmar på oss som det skulle ha krävts för att genom att ta hål på hinnorna starta förlossningen. Vi var vid vägs ände och du kämpade mot dåliga odds. Vi hade fortfarande mindre än 50% chans att lyckas med induktionen.    

Check för vecka 28+4

Barnet:

Flödet i navelsträngen och hjärnan: Fint
Tillväxt: 1.8% och väger nu 1456 gram
Fosterrörelser: normala
Fostervattenmängd: normal
Sysselsättning i magen: rör sig i takt med moderns andetag, känner sig för, gäspar stort, stort
CTG: Godkänd kurva, inga larm, fina accelerationer

Modern:

Blodtryck: 100/60
Protein: Negativt
Tox: Inte taget

Allmäntillstånd: Extremt dålig kondition, flåsig, trött, orkeslös, varm, svettblank och stor. Lite halsbränna - annars vid gott mod. Förutom vid påtagning av skor. Varför fick jag inte med mig sandalerna från landet? Grymt. Pust. Stön och stånk.