Veckans check...

...och lite försenad bloggpost. Allt är fortsatt lugnt. Idag gick jag och det sista barnet in i vecka 32+0, det vill säga i vecka 33 och det känns inte klokt! Tiden rinner och magen putar och bebisen lever om och sommaren är härligt och genomlevligt sval och just idag var den dessutom ovanligt vacker i min förort. Vi badade från stegen vid bryggorna och plockade stora fina blåbär uppe i skogen som vi sedan bakade paj på. Till den gjorde jag vaniljsås på sex deciliter mjölk. Mmmm jag älskar vaniljsås och den gick åt! Vi matade andungarna och jag lyckades med konststycket att bränna min ena överarm så nu får jag väl hålla mig inne imorgon men det ska bli regn och "kaosväder" så det gör kanske inte så mycket? Undrar om man kanske blir mer solkänslig under graviditet förresten? Tål att googlas på i ett senare skede...

Tisdagens sjukhusbesök gav följande resultat:

Blodtryck 120/75 (ganska snart efter stressklättring i trapporna upp till sjukhuset från Ringvägen - alltså inte förhöjt)
Protein: negativt
Tox: Taget men jag har inte fått se några resultat än vilket betyder att inga värden ligger utanför referensvärdena, men jag är ju nyfiken ändå på trombocyterna. Ligger de kvar på 216 efter två veckor känns ju allt väldigt lugnt här framöver...
Vikt: 79.4 (plus 15 kg)

I magen:
Fin unge i normala fostervattenmängder med en navelsträng som flödar normala mängder syre och näring.
CTG: normal och godkänd efter tio minuter (!!). Barnmorskan  som kopplade upp den fick mig att garva högt. Hon sa med allvarlig röst och lite out of the blue att hon hade mardrömmar om att sitta fast i en Oxford-CTG-apparat. De är så känsliga och tar lång tid på sig att godkänna kurvor. Hon sa att hon drömde mardrömmar om det och om att ramla i rulltrapporna vid Odenplan. Det var liksom likställt. Jag garvade som sagt och sov en liten blund och vaknade tio minuter senare med en godkänd kurva signerad med en liten bock i ena hörnet. Tack, tack och det var det sjukhusbesöket. Känns som om jag kommer att göra många sådana innan något händer här. Det har blivit rutin: "Hejhej" i receptionen, kissa i mugg på patienttoan, klistra patientlappar på provrör, hälla upp kiss, stoppa in i skåpet. Vänta på att få mitt namn uppropat, lägga upp mig på pappersklädda britsar i mörklagda rum, få iskall och blå kontaktgelé utsmetad över magen, se barnet på sin skärm (och bli kär och förundrad varje gång!), Få tider och papper och lägesrapporter utskrivna - allt normalt, det går ju bra det här! (heja, heja)  Blodtrycksmanchetten som stasar om överarmen, pressa, pressa, få ett dubbelnummer. Allt är normalt, allt är normalt. Att bli stucken i armen, få ställa sig på vågen, tappas på några rör blod. CTG, läkarsamtal och så ut på utsidan med en flaska bubbelvatten i väskan (de har bubbelvattenautomat på specialmödravården på SÖS). Sommar i en vecka till. Normal sommar? Jag går ner för trapporna, gör upp planer hemma: Vad gör vi nu då? Muminland? Roadtrip till vänners hus och torp? Tar emot besök? Bor på söder? Ja allt detta normala kan vi hitta på.

Andra har värkarbete inför sina barns födelse. Ett eller kanske två, tre? dygn innan. Jag har en lång sträcka veckor med sjukhusbesök. Jag är absolut en smula institutionaliserad på specen och det känns inte alls underligt. Det är helt enkelt såhär det är för mig att få mina barn till mig. Det är helt enkelt jag som är normal!