Tisdag, sjukhusdag

Allt är fortsatt lugnt. Jag matade mig igenom gårdagens kontroller och det konstaterades av överordnad det som jag redan visste: allt är okej. Barnet växer och mår bra. Han ligger 12% över förväntad vikt, det vill säga 2300 gram istället för 2000 gram och det är stort. Han känns därinne! Hans fötter spjärnar och trycker, hans händer sveper och jag försöker kommunicera lite med detta tryckande och spjärnande. Petar tillbaka, klappar, buffar. Flödet var bra och fostervattenmängden fin. CTG-kurvan blev godkänd och utan anmärkning samtidigt som alla kontroller på mig gav resultat som var inom det normala och friska. Jag är i vecka 32+4 och på det avslutande läkarsamtalet sades det saker som antydde att det här skulle kunna gå hela vägen. Jag försöker dock hålla mig realistisk. Jag har fortfarande tre veckor kvar till nästa milstolpe, det vill säga till tiden för mitt insjuknande förra gången. Själv skulle jag inte uttrycka sådant som att det här skulle kunna gå hela vägen inför mig själv - det känns farligt att hoppas på så mycket.... men en blir ju påverkad när en läkare låter så hoppfull. Så var det dock förra gången också, med lilldottern, att de peppade mig och sa sådant som fick mig att tänka att det gick att slå oddsen och komma undan. Denna gång tänker jag inte vara så stursk. Jag vill vara ödmjuk och som sagt realistisk, kämpa där jag befinner mig... Men en sak: Jag är inte svullen alls. Stor förstås och tung och säkert har jag lagt på mig en massa dumma extrakilon (av all mat och efterrätt som jag unnar mig hela tiden - vilket ju är underbart) men jag samlar inte vätska. Fötterna är seniga och fina. Anklarna saknar sina löparmuskler men de är inte vattensjuka och mjuka, bara mjukare och mindre muskulösa. Ansiktet är runt men inte plufsigt. Jag har halsbränna nästan varje kväll nu, men det är den vanliga sorten som inte gör ont, som är rapig och hemsk på alla sätt och vis, men som går att råda (tillfällig) bot på med hjälp av Novalucol. Novalucol är great! Jag har nyss köpt ett nytt bigpack. Nu ligger en karta vid datorn, en vid sängen, två har jag i väskan - jag vill verkligen inte riskera att vara utan mina små knapriga tabletter...