Kastrationsångest!

Jag var under veckan som gick också på ett för proceduren obligatoriskt samtal med en kurator. Hon skulle enligt paragraf fem steriliseringslagen informera mig om ingreppets oreversibilitet samt säga något om alternativa preventivmetoder. Jag är ju där att jag funderar på att klippa av mina äggledare, ta kontroll över min fertilitet genom att avsluta den, separera min sexualitet från reproduktionen, frigöra mig från framtida månatlig oro, graviditetsrisker, tankar på fjärde barn, femte barn, ännu fler sista barn, bara snippsnipp bli över allt det där. Men gud vad jag tvekar! Vem är jag utan min fertilitet? Skulle jag sakna den? Hur sammanvävd är den med min könsidentitet, min sexualitet, mitt jag, min attraktionskraft? Särskilt mycket tvekar jag när alla verkar tycka att det låter som en så klok och bra idé att just jag ska sterilisera mig. Med två barn och en till riskgraviditet i vardande, med min sjukdomshistorik, min graviditetshistorik, mina aborter, min sexuella aptit? Är det så de menar? Jo. Och alltså det är ju så jag menar också. Dessa är skälen.

På plussidan finns bland annat effektiviteten: Jag kan göra ett sådant ingrepp under kejsarsnittet. Jag behöver alltså inte öppna upp buken två gånger för att få ett livslångt skydd mot graviditet.

På plussidan finns också att jag aldrig mer ska behöva brytas ner av graviditetssjukdomar, aldrig mer vill göra en abort, aldrig mer vill vårda barn på neo.

På plussidan finns också stoppet beslutsprocesserna per se: Att aldrig mer behöva tänka på det, och väga barn mot riskerna med barn. Att frigöra den mentala energin i hjärnan, att ägna mig åt andra saker och se mina barn växa upp. Jag skulle kunna jobba som fan istället för att reproducera mig, "satsa på karriären" (som trebarnsmor visserligen men ändå!).

På plussidan finns möjligheten att sexualiteten räcker och gillar att vara suverän och riskfri (monogam då).

På plussidan finns att jag inte har så många preventivalternativ. Jag får inte äta hormoner. Jag kan ju iofs fortsätta att köra på "säkra perioder" men denna graviditet är ett bevis på att jag inte har 100% koll då ägglossningen under befruktningen skedde senare än alla andra ägglossningar jag erfarit tidigare. Jag trodde att den var över, men det var den inte. Jag kommer inte kunna få de tankarna ur hjärnan. Tänk om-tankar varenda månad. Och dessa tankar skulle inte vara välkomna för jag vågar inte en graviditet till, jag kommer inte våga utmana sjukdom och spela schack om inre organ och blödningar och blodproppar. Jag måste leva också! Det måste ju vara slut nu!

På plussidan finns... en vag aning om befrielse. Kanske lögn, kanske... sann?

På negsidan finns...

Oro kring känslan av förlust
Oron kring att jag ska känna mig åldrad
och försatt i tidigt klimakterium
Känslan av förbrukning, avpolletering, slut - den oroar mig
Tankar på att jag inte ska slippa undan tankar på ägg som efter ägglossning söker men aldrig kommer att finna någon tunnel ner - alla de där äggen som naturligt vill tunnla ner i kroppen... (hjälp, är det så jag tänker?). Ägg som släpps till ingen nytta, oönskade ägg, stackars ägg, skadade kanaler, ärrvävnad, trasighet, fel
Rädsla för sådana tankar - små ingående tvångsmässiga kroppstankar
Rädsla för en skadad könsidentitet. Jag är en som kan skriva väldigt blommiga saker remember. Jag kan skriva sånt här och faktiskt tänka att det är så: "Jag var ung, kände mig ung och stark och fortfarande fylld av den där hemlighetsfulla kunskapen som ligger latent i kroppen på, tror jag, varje kvinna att just den här kroppen kan bli skådeplats för under och mirakel. Dunder och brak. Den var fylld till bredden av sina möjligheter". Förstår ni? Det är mina ord. Jag. Och om jag då snippsnipp klipper bort den möjligheten, vem faan är jag då?

Kuratorn avrådde mig från att sterilisera mig. Hon är den enda i vårdapparaten som hittills har gjort det. Jag gillade henne. Hon och min pappa är min fertilitets riddare!

Hon ställde också den hypotetiska frågan: "Och om ni mot förmodan skiljer er? Förändrar det något?". Hon visste förstås inte hur nära ett sådant scenario varit för mig under våren och jag såg i flashar framför mig hur min man hittade någon ny och ung kvinna som bara måste ha barn och hur han lätt bara startade en ny familj och så såg jag mig snippsnipp avklippt och olycklig därför att jag ångrade mig någonstans och inte fick någon kärlek för att jag inte kunde leverera barn...

??? 

Förändrade det något?

Beslutet är oavgjort. I ett nästa steg måste jag träffa en läkare...