Jag födde en dotter den åttonde augusti 2013 klockan 09.46 efter två dygn och en natts vaka och två induktionsförsök. Hon hade legat i min mage i 37 veckor och två dagar (- två veckor) och vi hade varit på sjukhuset sedan måndag kväll. Nu var det torsdag. Min dotter togs ur min mage genom ett nyöppnat sår och lades på mitt bröst. Hon var stor och frisk och ammade efter knappt en minut. Kärleken till henne var omedelbar och allting annat sjönk undan. Besvikelsen över att inte ha fått föda "naturligt" blev på en gång tom och liksom poänglös. Det gick inte att hålla kvar i någon besvikelse. Jag låg där med ett fantastiskt och friskt litet barn som min kropp hade närt och fött fram. Hon var svarthårig och mörkögd och så vacker. Jag räckte till för hennes behov. Hon fick vara hos mig hela tiden och ingen kom emellan och störde oss. Vi rullades upp till ett uppvak som lågt högt över stan, med stora fina fönster ut. Rummet var ljust och sjukvårdspersonalen där var så glada. Min nynnande barnmorska besökte oss, narkosläkaren kom, alla verkade lättade. Kanske hade det varit ett tungt ansvar att bära för dem? Min balansgång över riskerna med HELLP och min envishet och ovilja att föda med snitt. Det hade i alla fall varit en lång visit på förlossningen och vi hade varit ett patientfall under flera dagar och långa arbetspass. Det hade inte blivit som jag hade velat. Min dotter hade skurits ut ur mig, men det var över. Hon var hos mig och allt var bra. Jag sa både en och två gånger till dem att jag var glad över att ha fått få försöka. Molnen for snabbt över himlen utanför och antydde om höst.
Sedan fick vi flytta ner från ljuset och in på ett rum på avdelning 63, special BB. Där först blev hotet från HELLP-syndromet en realitet för mig. Jag kunde googla mig ut på nätet: Vad i helvete var det som jag hade fått? På levern? I blodet? Ett akut och livshotande syndrom? De fortsatte att komma in till mig och ta blodprov. Mina kärl blev snart blåmärken i armvecken. Det var inte bra. Jag såg det på dem, trots att de försökte så gott de kunde att dölja oron för mig och min familj. Jag blev sämre. Med min första dotter hade mitt tillfrisknande i princip varit omedelbart efter förlossningen men nu var det visst inte så. Trombocyterna sjönk och sjönk och nådde sin lägstanivå efter tre dygn. Under den här gradvisa försämringsprocessen hann jag att bli så rädd. Jag låg där med min stora guldhåriga dotter som kommit till oss så fort vi fått vårt rum på BB (hon var fortfarande klädd i sin bröllopsklänning och var tovig och lortig efter de tre dagarna utan ombyte hos mormor och morfar) och min nyfödda svarthåriga dotter och jag ville inte att rummet skulle ta mig och kasta ut mig. Jag ville vara där med dem. Leva, inte implodera i något konstigt jävla syndrom. Kom igen nu! Det skulle vara så grymt, det skulle vara så orättvist. Jag ville, ville, ville vara med dem! Jag hade svindel och svettades. De ville ge mig blåa blodförtunnande sprutor (Fragmin?) som är regel efter kejsarsnitt men jag vägrade. Hur kunde de ens överväga det, när mina trombocyter var så låga att mitt blod knappt kunde levra sig alls? Läkaren fick kallas in och förklara hur hon tänkte. Jag behövde visst de där sprutorna ändå, för jag hade löpte minst lika stor risk för blodpropp som för blödning. Jaha. Vad var logiken i det? Jag förstod ingenting, men de fick göra med mig som de ville och de gav mig de blå sprutorna. Det absolut läskigaste var den där känslan av att vara så skör och så på tröskeln på väg bort. Hur mycket mindre trombocyter kunde man leva med? När fick man egentligen hjärnblödning? Eller propp då?
Jag vet inte om den där spröda, sköra känslan bottnade i mitt fysiska tillstånd eller i min fantasi men jag vet dock att rädsla är både fysisk och psykisk. Och jag var rädd. Tills det vände och deras ansikten gick från att vara ansträngda till att vara bara milda och vänliga. "Det har vänt", sa de. "Nu blir du bättre". Och det var förstås allt jag behövde höra för att bygga upp mig själv i rummet igen. Med döttrarna och mannen. Jag ägde min plats. Jag skulle få leva...
Vi skrevs ut efter en vecka, då var mina värden helt stabila och min dotter hade varit nere på sin lägstavikt och sedan vänt. Sommaren hade kommit tillbaka och det var varmt när vi kom hem till förorten. Jag var så frisk. Jag var helt ny.
På en promenad med min nyfödda dotter i bärsjalen bort till finfiket kände jag igen en röst. En kvinna stod med ryggen mot mig och beställde i kassan. Rösten var så tydligt hon, men kläderna var helt annorlunda. Det var min förlossningsläkare. Hon som tog beslutet om att trots allt låta mig försöka föda efter induktion. Jag stegade fram till henne för att tacka henne. Även hon verkade ha lite svårt att känna gen mig i världen utanför förlossningsrummet, men sedan blev det ett mycket fint möte. Jag sa att det hade varit så viktigt för mig att i alla fall ha fått känna på värkar. Att det hade varit viktigt att komma fram till punkten där jag hade försökt allt och uttömt alla möjligheter och att jag sedan när det väl blev snitt i alla fall kunde känna mig redo för det och att ett snitt när man får sitt barn till sig är en helt annan sak än ett snitt när barnet rusas bort ifrån en.
På efterförlossningssamtalet var det henne jag bad om att få träffa. Jag hade så många frågor att ställa om min kropp, om HELLP-syndrom och framförallt om hon nu avrådde mig från att skaffa ett tredje och sista barn.
söndag 28 juni 2015
onsdag 24 juni 2015
Check för vecka 27+4
Flödet i navelsträngen: Fint
Fosterrörelser: Sparkar och buffar och slag
Blodtryck: 105/60 (det vill säga fortsatt lågt)
Protein i urinen: Negativt
CTG: Fin kurva med accelerationer. Mätaren (Oxford) larmade dock flera gånger för hjärtljud över 170. Det stressade mig (och säkert också barnet) lite men jag hörde och läste sedan att det kan vara normalt och ingenting att oroa sig för...
Tox: Inte taget
Modern: Väger 77 kg (14 kilo plus), har lite vanlig halsbränna (som avhjälps med Novalucol), är trött och flåsig och tung i benen. Inget ödem, men som stum. Längtar efter att få springa och yoga och sträcka på mig. Känner mig tung och stor och ful... Men ändå glad. Och det är ju tur. En vecka till nästa check ("men du kommer in så fort du känner något konstigt?", som de säger)...
Fosterrörelser: Sparkar och buffar och slag
Blodtryck: 105/60 (det vill säga fortsatt lågt)
Protein i urinen: Negativt
CTG: Fin kurva med accelerationer. Mätaren (Oxford) larmade dock flera gånger för hjärtljud över 170. Det stressade mig (och säkert också barnet) lite men jag hörde och läste sedan att det kan vara normalt och ingenting att oroa sig för...
Tox: Inte taget
Modern: Väger 77 kg (14 kilo plus), har lite vanlig halsbränna (som avhjälps med Novalucol), är trött och flåsig och tung i benen. Inget ödem, men som stum. Längtar efter att få springa och yoga och sträcka på mig. Känner mig tung och stor och ful... Men ändå glad. Och det är ju tur. En vecka till nästa check ("men du kommer in så fort du känner något konstigt?", som de säger)...
torsdag 18 juni 2015
Slutet på förra graviditeten
I denna ljuva sommartid - fast för två år sedan - var jag nästan på pricken lika gravid som jag är nu. Jag hade fått siffran tre på notchtestet i vecka 24, blivit sjukskriven i mitten på maj och lämnat över mitt roliga jobb till en kollega. Jag hade gift mig den åttonde juni mitt emellan alla ultraljudsundersökningar på Sös och jag hade ätit Trombyl sedan vecka 9. Det var sommar och jag försöker minnas vad vi gjorde. Det var en bra sommar vädermässigt. Varmt och vackert. Stora dottern gick på dagis länge och personalen på hennes avdelning var så engagerade och fina. Vi hade berättat prognosen och försatt dem i beredskap. När som helst kunde vi behöva läggas in och mormor tillkallas för hämtning. Men veckorna gick och vi slappnade av mer och mer. Det gick ju bra. Jag mådde bra. Det var tungt och så men jag hade inga symptom. Min barnmorska Marianne på specialmödravården ordnade med en remiss till Vrinnevi sjukhus i Norrköping så vi kunde till och med åka på en liten semester till huset i Östergötland och gjorde kontrollerna för den veckan där. Det var en fantastisk semester. Vår stora dotter som varit minst lika skärrad som vi över resultaten fick slappna av där. Hon var glad och nöjd och badade som en säl ute på öarna där vi hyrde stuga (alldeles på tok för långt bort från några akutsjukhus men ändå). Jag vilade mycket, åt gott, blev ompysslad och kände mig stark. Min dotters glädje och förväntansfullhet röjde undan det mesta av det läskiga och jag förlitade mig dessutom på ultraljudens flödesmätningar samt urin- och blodtryckskontroller och de förhatliga ctg-kontrollerna (som tar så evinnerligt lång tid). Vår dotter fick stanna med mormor och morfar en vecka i Östergötland medan vi gjorde resan upp till Stockholm och gick på nya kontroller här. Vi passade på att träffa vänner och sola på (mindre barnvänliga) klippor och bara vara för oss själva lite. Landade och hittade lugnet mellan oss inför kommande turbulens och bebisliv. Jag pratade med varenda läkare som jag träffade om att jag ville induceras istället för att snittas. Jag ville så gärna i mitt liv få erfara en vaginal förlossning, med så få läkare inblandade som möjligt. Så få redskap som möjligt, så mycket jag - stark och livslevande - som möjligt. Jag var skräckslagen inför utsikten av ett till snitt. Det hade varit så mycket rädsla, kallt och hårt och akut sist. Jag brann av revanschiver när jag började närma mig vecka 30. Kunde jag inte få försöka? Läkarna sa allt från "nej" till "kanske" till "det är möjligt och noterat vad du vill". Jag anmälde mig och maken till Annas profylax och trodde nog till slut att det verkligen skulle gå vägen. Vi satt där och nöp i varandras armar och andades ihop och jag kände så stor tilltro till att han och jag skulle vara ett fantastiskt födande team. Han skulle våga vara med hela tiden, stöttande, trygg. Jag var dock lite oroad över vad jag själv skulle kunna tänka och säga under förloppet till honom, jag var förstås livrädd för själva smärtan och prestationsskräck hade jag också - tänk om jag ändå inte skulle fixa det? Och gå sönder? Och tigga och be om att de skulle plocka fram skalpellerna...? Men nej, jag ville verkligen att vi skulle få göra detta själva. Föda fram och ta emot vårt lilla långhåriga barn. Att hon var långhårig hade vi sett tydligt på ultraljuden. Vi visste inget om kön eller något annat heller men vi visste det: Ett barn med långt hår.
Veckorna gick och vi passerade milstolpe efter milstolpe: Tiden för insjuknande och inläggning (vecka 27), dotterns födelsevikt (1055 gram), hennes födelsedag (vecka 29+3), sedan vecka 30, 31, 32, 33 och så vidare. Hon växte bra därinne och buffade på mig och jag älskade att få bli sådär stor och omisskännligt gravid. Det hade jag inte hunnit bli i min förra graviditet. Jag kände mig oerhört vacker. Jag VAR fantastiskt vacker. Visst svullnade jag lite. Jag minns att när vi var därute på ön så dallrade ovansidan av mina fötter. Det var ödemkuddarna ovanför tårna men det verkade vara normalt ändå eftersom inga tester visade på några farligheter. Jag gick med stödstrumpor och fick massage av min man.
Men. Min barnmorska skulle gå på semester och hon tog ett sista tox-blodprov innan hon stack. De visade sjunkande trombocyter och hon sa att jag från och med då var att betrakta som sjuk. Trots att jag kände mig som vanligt och trots att jag fortfarande inte hade varken högt blodtryck eller protein i urinen? Jag fattade inte riktigt. Det var ju blodet bara? Kanske inte så allvarligt i så fall? Jag vaggade därifrån, lite förbryllad. Jag var att betrakta som sjuk men jag skrevs inte in. Varför hade vi fokuserat så mycket på blodtryck och proteinkontroller om det sen var ett blodprov som avgjorde saken? Jag hade nästa sjukhusbesök några dagar senare och då med Mariannes semesterersättare. Hon nämnde inget om de där blodproverna och när jag frågade henne om vi inte borde ta ett nytt sa hon nej. Det räckte med blanka fina proteinresultat och oförändrat blodtryck, tyckte hon. Jag ville inte krångla i det läget. Min erfarenhet var fortfarande bara den att havandeskapsförgiftning var något som märktes och som kom till uttryck i svullnad, kiss och blodtryck. Det där blodprovet hade kanske bara varit en parantes, en indikator, lite som notchtestet också hade varit? Vi åkte hem igen och dagen efter kom den där första lilla känningen av... halsbränna? Olustigheten eller magontet som jag så väl kände igen från förra gången. Snart ett jävla obehag högt upp i magen som liksom aldrig ville ge vika. Det hjälpte inte att ligga, jag kunde inte sitta, inte gå. Jag blev lite flåsig av det, och modfälld men jag höll det ifrån mig. Trots allt! Det var nog ingenting. Jag knaprade Novalucol och tog några alvedon som verkade hjälpa. Jag hade tydliga ödemfötter och ögonen kändes lite insjunkna, visst? Men ändå: jag höll det ifrån mig och tänkte på det som "normalt". Hur var det ens möjligt? Men jag hade ju varit på sjukhuset dagen innan. Jag kände inte för att ta mig hela den långa vägen dit igen. Dessutom hade jag ju erfarenhet av magsmärta som bara rubricerats som halsbränna från min första graviditet. Så. Jag väntade. Vaggade runt. Tills det var olidligt. "Vi måste nog in ändå", sa jag och mannen höll med. Det var måndag kväll och vi körde hem till mormor och morfar som bor så nära SÖS och lämnade av dottern som var orolig. Vi sa att vi snart skulle vara tillbaka igen. Vi hade inga kläder med till henne, ingen tandborste eller nappflaska. Vi skulle ju bara undersökas för säkerhets skull. Vi kramade om henne. Hon hade sin bröllopsklänning på sig. Den som hon hade fått köpa inför den åttonde juni när vi alla enligt henne gifte oss.
Vi kom in och det var kväll och vi fick eskort upp till förlossningen. Den där mystiska platsen ovanför specialmödravården - en L-formad korridor med många rum och barnmorskor som springer mellan dem. De la oss i ett av dessa rum. Ett märkligt rum med en hård brits som jag fick lägga mig på. Där hade jag så ont att jag knappt orkade prata redigt med dem. Ändå hörde jag mig säga att det säkert bara var halsbränna det här. Jag fick mer Alvedon och de tog blodprover och la mig i CTG, kollade blodtryck och sa att jag nog snart skulle få åka hem, att barnet verkade må bra och att blodtrycket var fint. De skulle bara vänta in resultaten från blodprovet. Några timmar gick. Det blev kväll och nattpersonalen hann gå på sina pass. Mörk augusti föll utanför fönstret. En läkare kom in till slut och berättade att det verkade som om jag hade HELLP-syndrom och att det var något som var allvarligt. Han sa att de ville snitta mig redan under morgonen då dagspersonalen fanns på plats igen och då vaknade jag upp ur min smärtdvala! Det var inte det där om HELLP som väckte mig - det visste jag inte vad det var för något. Men snitt! Det visste jag alltför väl vad det var. "Jag vill inte snittas, snälla, snälla. Jag vill få föda det här barnet själv", grät jag. "Jag har kommit så långt", grät jag. "Att jag måste få försöka". Barnet var medicinskt sett fullgånget den morgonen. Vecka 37 prick. Och hon var frisk. Nattläkaren lovade mig ingenting men sa att beslutet skulle fattas på morgonronden och tyvärr hade de inget annat ledigt rum än detta. Britsen som jag låg på var obäddad och stenhård och smal. Det gick inte att vända sig i den. Min man satt på en stol men fick i alla fall in en pall till sina fötter. Vi sov inte mycket den natten. Vi tröstade varandra, förberedde oss på att fightas, slumrade och lyssnade på ljuden från den L-formade korridoren. Vi ringde förstås hem också och berättade att vi inte skulle vara härifrån förrän barnet var fött. Min man pratade med vår dotter. "Snart får du ett syskon" och hon skrattade på andra sidan luren och frågade hur hennes syskon såg ut. Min man sa att det kunde vi inte veta än men att så fort vi visste det skulle vi ringa henne så att hon skulle få komma och titta. Hon lät så glad...
De åderlät mig på morgonen, fyllde sina rör med mitt svarta blod. Jag pratade med alla om att jag inte ville snittas. Var enda en som kom in i det där rummet fick höra dessa böner om igångsättning. Efter morgonronden kom en ny fräsch läkare in i rummet. Hon hade vänliga ögon och ett effektivt sätt och hon sa att hon egentligen inte kunde rekommendera det, men att det nu var som det var och att jag verkligen ville försöka, samt att morgonens prover varit ganska stabila och att hon därför skulle ta beslut om att inleda ett induktionsförsök. Jag blev så lättad! Mina ansträngningar hade gett resultat. De hade hört mig. Det måste funka nu! Vi fick flytta in till ett förlossningsrum, med en bäddad säng och CD-spelare och all den där utrustningen - vad det nu var för något? - syrgasslangar och lustgasmask och jag vet inte vad? Det är verkligen inte något mysigt rum, men sängen var i alla fall så mycket skönare än den brits som jag legat på under natten. Jag fick krypa ner under lakan. Jag fick ta av mig kläderna och krypa ner... Ett beslut togs om att sätta in epiduralslangen i min ryggrad redan innan induktionsförsöket eftersom man var rädd att om mina trombocyter stack för långt ner under det normala så skulle de inte kunna sätta epiduralen sedan. Jag kände mig modig och stark och det ilade som fan när de tryckte in och tejpade fast slangen mellan mina kotor men det gjorde inget. Jag var nöjd. Jag skulle få erfara en förlossning! Det var så spännande. Jag fick min första dos Cytotec på morgonen, en liten spruta med vätska som jag svalde. Jag fick höra att jag under ett dygn nu skulle få maximalt åtta sådana doser men förhoppningsvis skulle förlossningen ha startat på mindre än ett dygn.
Jag fick lite olika budskap, någon tyckte att jag inte skulle äta mat alls eftersom de ändå måste ha mig i snittberedskap under hela förloppet, men min barnmorska misstyckte. Man kan inte föda barn utan energi. Till lunch beställde vi med hennes hjälp upp pizza till rummet och firade och var glada och fruktansvärt förväntansfulla. På CTG-kurvan syntes några TOKO-kurvor som indikerade värkar. Men jag kände nästan ingenting...
På kvällen blev värkarna mer regelbundna och kraftiga. Jag profylaxandades och hade lite ont. Kände styrkan av livmodern som pressade. Det var coolt. Barnets hjärtljud verkade svara på värkarna och de tyckte barnmorskan var ett gott tecken - nu skulle det snart vara igång, sa hon. Jag var så förväntansfull och rädd samtidigt. Kvinnan som låg och födde i rummet bredvid oss skrek av dödsångest och ont, ont, ont. Jag har aldrig hört någon ha så ont som hon och vi sa till varandra att det inte kunde finnas någon annan situation där en patient skulle tillåtas ha så ont. Döende skulle aldrig få lida så mycket som denna kvinna gjorde. På morgonen var hennes barn fött och det blev lugnt på avdelningen. Timmarna gick för mig också och jag fick mer och mer doser Cytotek. Trots detta kom morgonen i mitt rum med avstannade värkar. Då hade jag inte sovit alls på två dygn. Epiduralenslangen som satt fasttejpad i ryggen var en liten och konstant ilande smärta som under natten hade vuxit sig till ett enormt obehag. Jag kunde inte sitta eller ligga rakt mot den utan att den där ilningen spred sig längs med hela nervgången på baksidan. Magen gjorde också ont, inte livmodermagen utan levermagen och svullnaden som de sa var orsaken till den. Jag hade heller inte ätit igen efter den där pizzan. Det hade jag inte fått eftersom de villa hålla mig fastande så långt det bara gick i beredskapssyfte. Snittsalen låg vägg i vägg och jag var hela tiden medveten om hur nära inpå mig de där knivarna fanns (hungern, epiduralsmärtan, de konstanta blodproverna som togs allt påminde om det). När vi nu hade försökt ett helt dygn kom de in för att ta ett nytt beslut inför morgonronden. Mina blodvärden var fortsatt ganska stabila. Jag kunde få försöka med en ny indukionsmetod. Det var ett hormon som satt som på en plastbricka med snöre på och som kunde föras upp mot livmodertappen. Jag var så mör, så trött, så hopplös i det läget att jag behövde tid att fundera. Utsikten att försöka under ett helt dygn till utan garantier på resultat kändes outhärdligt, tröstlöst, ett helt dygn som detta dygn? Skulle jag orka det? Och dessutom sedan orka krysta fram barnet? Med de där smärtorna som jag hade hört prov på genom hela natten? Skulle jag palla en smärta som den kvinnans? De sa att de kunde snitta mig på en gång istället och det kändes som om jag frestades. De sträckte fram en giftflaska i min fängelsehåla. Ville jag ha den? Jag var så nära att ta emot den. Svepa den utan att blinka. Men efter ett enskilt samtal med mannen hittade jag tillbaka till min motivation. Måste vi inte försöka allt vad vi kunde? För att slippa fundera på det sedan? För att utesluta en massa tänk om och funderingar och ånger? Utanför fönstret såg jag ingenting. Jag kunde knappt tro att det var sant att jag sa det men när morgonronden kom tillbaka meddelade jag att jag var redo för ytterligare ett dygn. Jag fick den där hormonstickan införd i slidan och sedan frukost. Fil och saft och mackor och kaffe. Ny energi! Nytt hopp. Min man spelade musik för mig, jag kommer inte ihåg exakt vad. Han läste också högt ur Zac O Yeahs resebok Guru, om andligheten i Indien. Den var rolig, vi drömde oss tillbaka till Indien. Värkarna tilltog succesivt och jag var konstant uppsnörd i CTG apparaten och hade den där slangen i ryggen förutom infarterna i armvecken. Mitt under en värk plingade det till i min mobil och det var ett SMS från Brasilien och en vän som jag inte hört av på flera år. "Are you still on this number?" frågade han och jag kunde förmå mig att svara "Ja" men inte säga att "vet du vad förresten? Här ligger jag och föder barn precis". Sedan dess har jag inte hört mer från honom. Men det var så märkligt. Att han inte kunde veta att han skickade in en liten tanke om Brasilien och Sydamerika till mig i mitt förlossningsrum.
Timmarna blev så långa och tiden blev konstig utan sömn. Vi gick ut för att vanka i korridoren vid något tillfälle och just som vi smög oss ut där var det en dörr till en förlossningssal som slogs upp på vid gavel och vild panik uppstod. "Hon krampar, hon krampar!", skrek personalen medan de sprang genom korridoren. Vi gick ut på balkongen och tittade ut mot den asfalterade sjukhusinnergården. Stängde dörren bakom oss. Klart uppjagade. En kvinna krampade? Vad skulle det innebära? Det var inte alls i vårat liv, men det var bredvid vårt. Och kramper var vi rädda för även i vårt liv. Det verkade vara en så farlig bransch detta. Barnafödande med dödsångestsmärtor och kramper under loppet av bara två dygn på förlossningen. Jag höll mig i balkongräcket. En ny värk kom men den var mildare än den tidigare. Inte lika spänd. Jag förstod att det var på väg att ebba ut. Tiden rann förbi oss, det skulle inte funka. Imorgon bitti skulle det komma in folk med gröna kläder och lägga mig på en brits. Jag var maktlös och det var fortfarande bara kväll. Vi gick tillbaka till rummet. Värkarna kom och gick och personalen likaså. De stack mig var tredje timme. Jag började få myrkrypningar, kunde inte ligga still med den där epiduralslangen i nervkanalen, med de där frustrerande CTG-skärpen över magen. Jag minns att jag framåt småtimmarna hängde i hävstången som satt fast på kortsidan av sängen, ni vet den där som man kan dra sig upp i sängen med, där hängde jag för att försöka avlasta ryggraden från det där jävla ilandet. Jag kved. Började tappa kommunikationsförmågan, var så trött och slut och frustrerad. I gryningen kom en barnmorska in och förstod att jag var bortom ord och rena tankar. Hon nynnade för mig. Hon klappade mig till ro. Det var så fint, som kärlek. Som att hon såg precis vad jag behövde innan läkarna kom och styrde och ställde. "Om du vill", frågade hon, "kan vi försöka med att ta hål på fosterhinnorna?". Jag måste ha sett förvirrad ut för hon förklarade vidare: "För att starta förlossningen". Jag kunde knappt tänka på eller ens föreställa mig en förlossning längre. Jag var efter tre vakna och smärtfyllda dygn helt över och förbi. Jag förhalade svaret och sedan stormades rummet av de grönklädda läkarna och det visade sig snart att den där epiduralen som plågat mig som ett litet och ihållande tortyrredskap nu var otjänlig eftersom den hamnat snett och den behövde således sättas igen för att jag skulle kunna ryggmärgbedövas.
Veckorna gick och vi passerade milstolpe efter milstolpe: Tiden för insjuknande och inläggning (vecka 27), dotterns födelsevikt (1055 gram), hennes födelsedag (vecka 29+3), sedan vecka 30, 31, 32, 33 och så vidare. Hon växte bra därinne och buffade på mig och jag älskade att få bli sådär stor och omisskännligt gravid. Det hade jag inte hunnit bli i min förra graviditet. Jag kände mig oerhört vacker. Jag VAR fantastiskt vacker. Visst svullnade jag lite. Jag minns att när vi var därute på ön så dallrade ovansidan av mina fötter. Det var ödemkuddarna ovanför tårna men det verkade vara normalt ändå eftersom inga tester visade på några farligheter. Jag gick med stödstrumpor och fick massage av min man.
Men. Min barnmorska skulle gå på semester och hon tog ett sista tox-blodprov innan hon stack. De visade sjunkande trombocyter och hon sa att jag från och med då var att betrakta som sjuk. Trots att jag kände mig som vanligt och trots att jag fortfarande inte hade varken högt blodtryck eller protein i urinen? Jag fattade inte riktigt. Det var ju blodet bara? Kanske inte så allvarligt i så fall? Jag vaggade därifrån, lite förbryllad. Jag var att betrakta som sjuk men jag skrevs inte in. Varför hade vi fokuserat så mycket på blodtryck och proteinkontroller om det sen var ett blodprov som avgjorde saken? Jag hade nästa sjukhusbesök några dagar senare och då med Mariannes semesterersättare. Hon nämnde inget om de där blodproverna och när jag frågade henne om vi inte borde ta ett nytt sa hon nej. Det räckte med blanka fina proteinresultat och oförändrat blodtryck, tyckte hon. Jag ville inte krångla i det läget. Min erfarenhet var fortfarande bara den att havandeskapsförgiftning var något som märktes och som kom till uttryck i svullnad, kiss och blodtryck. Det där blodprovet hade kanske bara varit en parantes, en indikator, lite som notchtestet också hade varit? Vi åkte hem igen och dagen efter kom den där första lilla känningen av... halsbränna? Olustigheten eller magontet som jag så väl kände igen från förra gången. Snart ett jävla obehag högt upp i magen som liksom aldrig ville ge vika. Det hjälpte inte att ligga, jag kunde inte sitta, inte gå. Jag blev lite flåsig av det, och modfälld men jag höll det ifrån mig. Trots allt! Det var nog ingenting. Jag knaprade Novalucol och tog några alvedon som verkade hjälpa. Jag hade tydliga ödemfötter och ögonen kändes lite insjunkna, visst? Men ändå: jag höll det ifrån mig och tänkte på det som "normalt". Hur var det ens möjligt? Men jag hade ju varit på sjukhuset dagen innan. Jag kände inte för att ta mig hela den långa vägen dit igen. Dessutom hade jag ju erfarenhet av magsmärta som bara rubricerats som halsbränna från min första graviditet. Så. Jag väntade. Vaggade runt. Tills det var olidligt. "Vi måste nog in ändå", sa jag och mannen höll med. Det var måndag kväll och vi körde hem till mormor och morfar som bor så nära SÖS och lämnade av dottern som var orolig. Vi sa att vi snart skulle vara tillbaka igen. Vi hade inga kläder med till henne, ingen tandborste eller nappflaska. Vi skulle ju bara undersökas för säkerhets skull. Vi kramade om henne. Hon hade sin bröllopsklänning på sig. Den som hon hade fått köpa inför den åttonde juni när vi alla enligt henne gifte oss.
Vi kom in och det var kväll och vi fick eskort upp till förlossningen. Den där mystiska platsen ovanför specialmödravården - en L-formad korridor med många rum och barnmorskor som springer mellan dem. De la oss i ett av dessa rum. Ett märkligt rum med en hård brits som jag fick lägga mig på. Där hade jag så ont att jag knappt orkade prata redigt med dem. Ändå hörde jag mig säga att det säkert bara var halsbränna det här. Jag fick mer Alvedon och de tog blodprover och la mig i CTG, kollade blodtryck och sa att jag nog snart skulle få åka hem, att barnet verkade må bra och att blodtrycket var fint. De skulle bara vänta in resultaten från blodprovet. Några timmar gick. Det blev kväll och nattpersonalen hann gå på sina pass. Mörk augusti föll utanför fönstret. En läkare kom in till slut och berättade att det verkade som om jag hade HELLP-syndrom och att det var något som var allvarligt. Han sa att de ville snitta mig redan under morgonen då dagspersonalen fanns på plats igen och då vaknade jag upp ur min smärtdvala! Det var inte det där om HELLP som väckte mig - det visste jag inte vad det var för något. Men snitt! Det visste jag alltför väl vad det var. "Jag vill inte snittas, snälla, snälla. Jag vill få föda det här barnet själv", grät jag. "Jag har kommit så långt", grät jag. "Att jag måste få försöka". Barnet var medicinskt sett fullgånget den morgonen. Vecka 37 prick. Och hon var frisk. Nattläkaren lovade mig ingenting men sa att beslutet skulle fattas på morgonronden och tyvärr hade de inget annat ledigt rum än detta. Britsen som jag låg på var obäddad och stenhård och smal. Det gick inte att vända sig i den. Min man satt på en stol men fick i alla fall in en pall till sina fötter. Vi sov inte mycket den natten. Vi tröstade varandra, förberedde oss på att fightas, slumrade och lyssnade på ljuden från den L-formade korridoren. Vi ringde förstås hem också och berättade att vi inte skulle vara härifrån förrän barnet var fött. Min man pratade med vår dotter. "Snart får du ett syskon" och hon skrattade på andra sidan luren och frågade hur hennes syskon såg ut. Min man sa att det kunde vi inte veta än men att så fort vi visste det skulle vi ringa henne så att hon skulle få komma och titta. Hon lät så glad...
De åderlät mig på morgonen, fyllde sina rör med mitt svarta blod. Jag pratade med alla om att jag inte ville snittas. Var enda en som kom in i det där rummet fick höra dessa böner om igångsättning. Efter morgonronden kom en ny fräsch läkare in i rummet. Hon hade vänliga ögon och ett effektivt sätt och hon sa att hon egentligen inte kunde rekommendera det, men att det nu var som det var och att jag verkligen ville försöka, samt att morgonens prover varit ganska stabila och att hon därför skulle ta beslut om att inleda ett induktionsförsök. Jag blev så lättad! Mina ansträngningar hade gett resultat. De hade hört mig. Det måste funka nu! Vi fick flytta in till ett förlossningsrum, med en bäddad säng och CD-spelare och all den där utrustningen - vad det nu var för något? - syrgasslangar och lustgasmask och jag vet inte vad? Det är verkligen inte något mysigt rum, men sängen var i alla fall så mycket skönare än den brits som jag legat på under natten. Jag fick krypa ner under lakan. Jag fick ta av mig kläderna och krypa ner... Ett beslut togs om att sätta in epiduralslangen i min ryggrad redan innan induktionsförsöket eftersom man var rädd att om mina trombocyter stack för långt ner under det normala så skulle de inte kunna sätta epiduralen sedan. Jag kände mig modig och stark och det ilade som fan när de tryckte in och tejpade fast slangen mellan mina kotor men det gjorde inget. Jag var nöjd. Jag skulle få erfara en förlossning! Det var så spännande. Jag fick min första dos Cytotec på morgonen, en liten spruta med vätska som jag svalde. Jag fick höra att jag under ett dygn nu skulle få maximalt åtta sådana doser men förhoppningsvis skulle förlossningen ha startat på mindre än ett dygn.
Jag fick lite olika budskap, någon tyckte att jag inte skulle äta mat alls eftersom de ändå måste ha mig i snittberedskap under hela förloppet, men min barnmorska misstyckte. Man kan inte föda barn utan energi. Till lunch beställde vi med hennes hjälp upp pizza till rummet och firade och var glada och fruktansvärt förväntansfulla. På CTG-kurvan syntes några TOKO-kurvor som indikerade värkar. Men jag kände nästan ingenting...
På kvällen blev värkarna mer regelbundna och kraftiga. Jag profylaxandades och hade lite ont. Kände styrkan av livmodern som pressade. Det var coolt. Barnets hjärtljud verkade svara på värkarna och de tyckte barnmorskan var ett gott tecken - nu skulle det snart vara igång, sa hon. Jag var så förväntansfull och rädd samtidigt. Kvinnan som låg och födde i rummet bredvid oss skrek av dödsångest och ont, ont, ont. Jag har aldrig hört någon ha så ont som hon och vi sa till varandra att det inte kunde finnas någon annan situation där en patient skulle tillåtas ha så ont. Döende skulle aldrig få lida så mycket som denna kvinna gjorde. På morgonen var hennes barn fött och det blev lugnt på avdelningen. Timmarna gick för mig också och jag fick mer och mer doser Cytotek. Trots detta kom morgonen i mitt rum med avstannade värkar. Då hade jag inte sovit alls på två dygn. Epiduralenslangen som satt fasttejpad i ryggen var en liten och konstant ilande smärta som under natten hade vuxit sig till ett enormt obehag. Jag kunde inte sitta eller ligga rakt mot den utan att den där ilningen spred sig längs med hela nervgången på baksidan. Magen gjorde också ont, inte livmodermagen utan levermagen och svullnaden som de sa var orsaken till den. Jag hade heller inte ätit igen efter den där pizzan. Det hade jag inte fått eftersom de villa hålla mig fastande så långt det bara gick i beredskapssyfte. Snittsalen låg vägg i vägg och jag var hela tiden medveten om hur nära inpå mig de där knivarna fanns (hungern, epiduralsmärtan, de konstanta blodproverna som togs allt påminde om det). När vi nu hade försökt ett helt dygn kom de in för att ta ett nytt beslut inför morgonronden. Mina blodvärden var fortsatt ganska stabila. Jag kunde få försöka med en ny indukionsmetod. Det var ett hormon som satt som på en plastbricka med snöre på och som kunde föras upp mot livmodertappen. Jag var så mör, så trött, så hopplös i det läget att jag behövde tid att fundera. Utsikten att försöka under ett helt dygn till utan garantier på resultat kändes outhärdligt, tröstlöst, ett helt dygn som detta dygn? Skulle jag orka det? Och dessutom sedan orka krysta fram barnet? Med de där smärtorna som jag hade hört prov på genom hela natten? Skulle jag palla en smärta som den kvinnans? De sa att de kunde snitta mig på en gång istället och det kändes som om jag frestades. De sträckte fram en giftflaska i min fängelsehåla. Ville jag ha den? Jag var så nära att ta emot den. Svepa den utan att blinka. Men efter ett enskilt samtal med mannen hittade jag tillbaka till min motivation. Måste vi inte försöka allt vad vi kunde? För att slippa fundera på det sedan? För att utesluta en massa tänk om och funderingar och ånger? Utanför fönstret såg jag ingenting. Jag kunde knappt tro att det var sant att jag sa det men när morgonronden kom tillbaka meddelade jag att jag var redo för ytterligare ett dygn. Jag fick den där hormonstickan införd i slidan och sedan frukost. Fil och saft och mackor och kaffe. Ny energi! Nytt hopp. Min man spelade musik för mig, jag kommer inte ihåg exakt vad. Han läste också högt ur Zac O Yeahs resebok Guru, om andligheten i Indien. Den var rolig, vi drömde oss tillbaka till Indien. Värkarna tilltog succesivt och jag var konstant uppsnörd i CTG apparaten och hade den där slangen i ryggen förutom infarterna i armvecken. Mitt under en värk plingade det till i min mobil och det var ett SMS från Brasilien och en vän som jag inte hört av på flera år. "Are you still on this number?" frågade han och jag kunde förmå mig att svara "Ja" men inte säga att "vet du vad förresten? Här ligger jag och föder barn precis". Sedan dess har jag inte hört mer från honom. Men det var så märkligt. Att han inte kunde veta att han skickade in en liten tanke om Brasilien och Sydamerika till mig i mitt förlossningsrum.
Timmarna blev så långa och tiden blev konstig utan sömn. Vi gick ut för att vanka i korridoren vid något tillfälle och just som vi smög oss ut där var det en dörr till en förlossningssal som slogs upp på vid gavel och vild panik uppstod. "Hon krampar, hon krampar!", skrek personalen medan de sprang genom korridoren. Vi gick ut på balkongen och tittade ut mot den asfalterade sjukhusinnergården. Stängde dörren bakom oss. Klart uppjagade. En kvinna krampade? Vad skulle det innebära? Det var inte alls i vårat liv, men det var bredvid vårt. Och kramper var vi rädda för även i vårt liv. Det verkade vara en så farlig bransch detta. Barnafödande med dödsångestsmärtor och kramper under loppet av bara två dygn på förlossningen. Jag höll mig i balkongräcket. En ny värk kom men den var mildare än den tidigare. Inte lika spänd. Jag förstod att det var på väg att ebba ut. Tiden rann förbi oss, det skulle inte funka. Imorgon bitti skulle det komma in folk med gröna kläder och lägga mig på en brits. Jag var maktlös och det var fortfarande bara kväll. Vi gick tillbaka till rummet. Värkarna kom och gick och personalen likaså. De stack mig var tredje timme. Jag började få myrkrypningar, kunde inte ligga still med den där epiduralslangen i nervkanalen, med de där frustrerande CTG-skärpen över magen. Jag minns att jag framåt småtimmarna hängde i hävstången som satt fast på kortsidan av sängen, ni vet den där som man kan dra sig upp i sängen med, där hängde jag för att försöka avlasta ryggraden från det där jävla ilandet. Jag kved. Började tappa kommunikationsförmågan, var så trött och slut och frustrerad. I gryningen kom en barnmorska in och förstod att jag var bortom ord och rena tankar. Hon nynnade för mig. Hon klappade mig till ro. Det var så fint, som kärlek. Som att hon såg precis vad jag behövde innan läkarna kom och styrde och ställde. "Om du vill", frågade hon, "kan vi försöka med att ta hål på fosterhinnorna?". Jag måste ha sett förvirrad ut för hon förklarade vidare: "För att starta förlossningen". Jag kunde knappt tänka på eller ens föreställa mig en förlossning längre. Jag var efter tre vakna och smärtfyllda dygn helt över och förbi. Jag förhalade svaret och sedan stormades rummet av de grönklädda läkarna och det visade sig snart att den där epiduralen som plågat mig som ett litet och ihållande tortyrredskap nu var otjänlig eftersom den hamnat snett och den behövde således sättas igen för att jag skulle kunna ryggmärgbedövas.
tisdag 16 juni 2015
I mellanrummet
Den åttonde juni i år var en skitdag. Allting kulminerade och jag satt i ett samtalsrum som var fylllt av hat och besvikelse och rädslor och frustrationer. Terapeuten sa att vi måste tänka på att rädda liv i första hand. Det var barnet i magen som åsyftades och han tyckte att vi skulle proppa ner alla de där känslorna i en behållare och "lägga locket på". Locket på? Det har aldrig fungerat särskilt bra för mig. Jag var ursinnig när jag gick därifrån. Jag tyckte att mina alarm och de problem som jag lyft hade etiketterats som anklagelser och jag var besviken på min man som verkade tro att allt det som jag sa skulle leda till en sårig vårdnadstvist i rätten trots att jag aldrig, aldrig tänkt sådana tankar, känt sådana känslor eller ens sagt något som på något vis skulle kunna tolkas som att jag gjort det. Vad jag tänkt och känt och sagt är att det finns problem som jag tycker att han måste se som sina problem och deala med. Säkert är att jag också har mina problem. Jag är långt ifrån felfri. Och jag har väntat. Väntat och väntat på att han ska förstå eller försöka förstå, närma sig mig, fråga. Öppna upp. Prata. Men åtta veckor senare sitter vi där i det där rummet med den där mannen som bara säger "locket på" och "samarbeta praktiskt" och vi försöker ett dygn. Min man bor med mig i lägenheten med barnen, sover i dotterns rum. Jag känner hans tysta närvaro genom natten. Oset av tystnaden. Kan inte sova. Det finns ingen ro i frustration, ilska, hat och tusen frågor som inte når fram och som inte besvaras. På morgonen är jag trasig som ett såll. Åker till stan. Kollar upp mina värden, allt är okej, men jag känner hur ansiktsdragen släpar efter mig. Hur jag bara har ånger och revor och mörker i mig. "Kan du le?" frågar läkaren som alltid är så orolig för min mentala hälsa och jag ler och säger "Jo", fast reaktionen muskulärt är seg och efter. Ringer upp min man ifrån parken och gråter. Ber om försoning, ber om nåd, ber, ber, ber. Men han är inte alls där. Det är inte möjligt. Han går inte att känna igen.
...
Dagen efter
Jag sover middag och vaknar av ett samtal på mobilen. Jag svarar och det är han. Han har klätt av sig något. Ett skal, ett pansar. Han gråter. Han ber om min förlåtelse. Han säger att han vill prata. Inte nu. Men sedan. Ikväll när vi har lagt barnen. I fred. Jag är utan försvar, sömndrucken. Jag mumlar "Jaja" och hoppet tänds. Finns i mig någonstans plötsligt. Hoppet kan vara det första som överger och det första som sedan letar sig tillbaka. Hoppet är en ilsnabb liten ljuslåga som tänds och släcks med hjälp av alldeles egna känsliga små receptorer.
Hoppet....
På kvällen. Samtalet är ett arbete som måste utföras, det är fysiskt och mentalt ansträngande. Samtalet böljar mellan oss som en fotbollsmatch kanske? Försvar och anfall ibland. Motsatta spelplaner men också tröjbyten, färgbyten. Ibland är vi där på samma planhalva. Ibland går det att passa varandra, ibland tror jag att vi skrattar, men oftast är det mot varandra vi spelar... Timmar, timmar. Natten kommer och det blir nästan mörkt. Men. Vi går och lägger oss i varsin säng utan att samtalet är över. "Vi får fortsätta", säger han. Han backar inte ur. Han ger inte upp. Så.
Jag kan sova flera timmar
Och dagen efter kramas vi. Vi kan hitta värme och pratar igen. Söker sätt. Sitter i soffan. Klappar varandra över välkänd hud. Händer och hud. Ingenting är farligt. Vi har börjat något slags restaureringsprojekt. Var är vi? Var vill vi komma? Tilliten. Det är den vi måste värna om och bygga kring. The headcorner stone.
"Ni kommer väl inte bråka", frågar dottern och "Nej", svarar jag. "Vi ska inte bråka. Jag lovar". Hon har utvecklat sådana särskilda känselspröt för bråken och stämningarna mellan mig och hennes far. Jag vill att hon ska slippa känna av dem. Jag vill att hon ska få fokusera på andra saker nu. Lugn och ro. Glädje och trygghet. Hennes lillasyster har slutat att mumla "dumma mamma" och "dumma pappa" och istället bekräftar hon glatt: "Där är mamma!" och "Där är pappa!", som om hon är förvånad att ha oss båda hemma samtidigt.
Jag är själv lite förvånad men vi försöker igen.
...
Dagen efter
Jag sover middag och vaknar av ett samtal på mobilen. Jag svarar och det är han. Han har klätt av sig något. Ett skal, ett pansar. Han gråter. Han ber om min förlåtelse. Han säger att han vill prata. Inte nu. Men sedan. Ikväll när vi har lagt barnen. I fred. Jag är utan försvar, sömndrucken. Jag mumlar "Jaja" och hoppet tänds. Finns i mig någonstans plötsligt. Hoppet kan vara det första som överger och det första som sedan letar sig tillbaka. Hoppet är en ilsnabb liten ljuslåga som tänds och släcks med hjälp av alldeles egna känsliga små receptorer.
Hoppet....
På kvällen. Samtalet är ett arbete som måste utföras, det är fysiskt och mentalt ansträngande. Samtalet böljar mellan oss som en fotbollsmatch kanske? Försvar och anfall ibland. Motsatta spelplaner men också tröjbyten, färgbyten. Ibland är vi där på samma planhalva. Ibland går det att passa varandra, ibland tror jag att vi skrattar, men oftast är det mot varandra vi spelar... Timmar, timmar. Natten kommer och det blir nästan mörkt. Men. Vi går och lägger oss i varsin säng utan att samtalet är över. "Vi får fortsätta", säger han. Han backar inte ur. Han ger inte upp. Så.
Jag kan sova flera timmar
Och dagen efter kramas vi. Vi kan hitta värme och pratar igen. Söker sätt. Sitter i soffan. Klappar varandra över välkänd hud. Händer och hud. Ingenting är farligt. Vi har börjat något slags restaureringsprojekt. Var är vi? Var vill vi komma? Tilliten. Det är den vi måste värna om och bygga kring. The headcorner stone.
"Ni kommer väl inte bråka", frågar dottern och "Nej", svarar jag. "Vi ska inte bråka. Jag lovar". Hon har utvecklat sådana särskilda känselspröt för bråken och stämningarna mellan mig och hennes far. Jag vill att hon ska slippa känna av dem. Jag vill att hon ska få fokusera på andra saker nu. Lugn och ro. Glädje och trygghet. Hennes lillasyster har slutat att mumla "dumma mamma" och "dumma pappa" och istället bekräftar hon glatt: "Där är mamma!" och "Där är pappa!", som om hon är förvånad att ha oss båda hemma samtidigt.
Jag är själv lite förvånad men vi försöker igen.
Nycheckad och klar för midsommar!
Var inne på ultraljud idag. Det var flödet i navelsträngen som skulle kontrolleras samt barnets tillväxt. Flödet var godkänt och bra och tillväxten var ännu bättre. Jag är i vecka 26+4 och har passerat en första milstolpe. Det där busiga och söta lilla barnet i magen väger redan 1097 gram och har således gått om sin storasysters födslovikt med hela 40 gram och detta tre veckor innan vecka 29+3 då storasyster föddes! Det känns hoppfullt. Barnet där inne är alltså 6% större än medel för sin ålder.
Inget protein. Inget högt blodtryck. Snarare lågt fortfarande med 105/60. Tox-prover togs och ingenting hittades. Ingenting oroväckande!! Vid läkarsamtalet frågade jag om det var okej för mig att åka bort över helgen och ja. Det gick också för sig!
Så nu packar den här familjen snart ihop sina pinaler och drar iväg. Vart vet vi inte riktigt. Tretton grader och regn är inte en inbjudan till var som helst. Men det blir väl till Östergötland och till kakelugnarna...
Inget protein. Inget högt blodtryck. Snarare lågt fortfarande med 105/60. Tox-prover togs och ingenting hittades. Ingenting oroväckande!! Vid läkarsamtalet frågade jag om det var okej för mig att åka bort över helgen och ja. Det gick också för sig!
Så nu packar den här familjen snart ihop sina pinaler och drar iväg. Vart vet vi inte riktigt. Tretton grader och regn är inte en inbjudan till var som helst. Men det blir väl till Östergötland och till kakelugnarna...
söndag 7 juni 2015
Förlossningar i Adolf Fredriks kyrka
I fredags var jag på KI-studenternas barnmorskeexamen i Adolf Fredriks kyrka. Jag var förstås där för att hedra min kära vän som efter så mycket stress och slit och med långa praktikdagar och tentor och spännande inlärningsmetoder (vad sägs tex om att öva sig att sy ihop ett nyförlöst underliv genom att sätta stygn i en bit kycklingfilé?) nu är färdigutbildad barnmorska! Det var en stor dag. Alldeles precis så som en avslutningsdag ska vara. Högtidlig, somrig, underbar. Människor hade blommor i händerna och i håret och klänningstygerna frasade. Jag hade själv lyckats hitta en klänning på Myrorna tvärs över gatan som rymde min gravida mage och bytte således om där på plats. En vän som redan satt i bänkraden när jag kom hade en bukett rosor med sig till vår vän, men hon hade burit buketten på pakethållaren på cykeln och när hon tog bort den prasslande plasten föll en av rosorna av. Jag tog den avhuggna rosen och klämde in i min rufsiga hårtofs och vipps hade jag förvandlats till en sommartjej på skolavslutning.
Barnmorskestudenternas ögon glittrade av stolthet när de två och två gick upp till altaret i mittgången. Om sina halsar hade de alla ett varsitt nytt halsband föreställande en röd, halvt öppen snippa i eternitlera. De gick upp och satte sig och blev uppropade för att få sina broscher och diplom och läraren höll ett tal som handlade om världens viktigaste yrke. Hon la tyngden på den kärlek som en barnmorska måste kunna ge den födande kvinnan under födsloförloppet och det stöd som barnmorskan ska vara för kvinnor under alla skeenden i hennes fertila liv. Hon sa med enfas att barnmorskeyrket var ett praktiskt sådant och hon bad barnmorskestudenterna hålla upp sina händer. De höll upp sina händer så att vi såg deras handflator. Dessa händer, sa läraren, har tillsammans under praktikperioden undersökt 6000 gravida magar och tillsammans har de tagit emot 1300 nya liv till världen.
Tårarna rann över. Och när jag tittade upp och skulle blinka bort dem råkade min blick falla på monumentet i hörnet på kyrkväggen. Jag såg detta:
Vi sjöng Den blomstertid nu kommer och avrundade sedan ceremonin på en bakgård i Hägersten där vi drack bubbel och åt och hade det gott. Jag är så ofantligt stolt över min vän. All kärlek till dig! Barnmorskan som hjälpande ängel och världen som återföds med varje nytt barn!
Barnmorskestudenternas ögon glittrade av stolthet när de två och två gick upp till altaret i mittgången. Om sina halsar hade de alla ett varsitt nytt halsband föreställande en röd, halvt öppen snippa i eternitlera. De gick upp och satte sig och blev uppropade för att få sina broscher och diplom och läraren höll ett tal som handlade om världens viktigaste yrke. Hon la tyngden på den kärlek som en barnmorska måste kunna ge den födande kvinnan under födsloförloppet och det stöd som barnmorskan ska vara för kvinnor under alla skeenden i hennes fertila liv. Hon sa med enfas att barnmorskeyrket var ett praktiskt sådant och hon bad barnmorskestudenterna hålla upp sina händer. De höll upp sina händer så att vi såg deras handflator. Dessa händer, sa läraren, har tillsammans under praktikperioden undersökt 6000 gravida magar och tillsammans har de tagit emot 1300 nya liv till världen.
Tårarna rann över. Och när jag tittade upp och skulle blinka bort dem råkade min blick falla på monumentet i hörnet på kyrkväggen. Jag såg detta:
Jag fixerade den mörka statyn av ängeln och blev genast helt till mig. Den passade perfekt! Ja men titta ni också (och förlåt för dålig bildkvalitet):
En bevingad ängel verkar assistera hela jordens födelse genom en vagina av slöjaktiga hudveck och blygdläppar. Ibland blir man så förvånad över vilka motsägelsefulla bilder som ändå ryms inom kyrkans väggar. Kanske var det därför som Adolf Fredriks kyrka valts som examensplats för just barnmorskor?
Vi sjöng Den blomstertid nu kommer och avrundade sedan ceremonin på en bakgård i Hägersten där vi drack bubbel och åt och hade det gott. Jag är så ofantligt stolt över min vän. All kärlek till dig! Barnmorskan som hjälpande ängel och världen som återföds med varje nytt barn!
lördag 6 juni 2015
Livet vidare
Nu är jag alltså sjukskriven från mina jobbsökaraktiviteter. Jag hann söka tio jobb och blev uppringd för intervjubokning två gånger (!). Där först - i telefonen- fick jag enligt min arbetsförmedlare tala om att jag var gravid. Inte innan i brevet. Utan just i telefonen när de sa sådär effektivt och trevligt att jag ringer från det och det stället angående den och den anställningen och skulle vilja boka in dig för en intervju. Då fick jag harkla mig och tala om att "jag är sent gravid och troligtvis sjukskriven om en inte allt för lång tid. Kan ni spara min ansökan? Hålla mig aktuell i ett år cirka?" Finns det någon som tror att det ens är möjligt? Att detta förfarande inte snarare sabbat mina chanser för jobb där senare?
Men alltså: Sjukskriven på heltid från och med nu och det känns lugnt och skönt. Jag kommer förstås att få pendla in till stan en hel del. En dag i veckan är det ultraljud för att kolla flöden i navelsträngen och med jämna mellanrum också tillväxten på barnet. En annan dag i veckan ska jag åka in igen för möten med barnmorskan. Det är urintesten, blodtrycket och CTG-kurvorna som ska kontrolleras. Jag är i vecka 26 och min äldsta dotter kom i vecka 29. Det betyder att det är tre veckor kvar innan jag kommer att leva bara en dag i taget.
Min man har hämtat barnsängen som blev kvar i huset i Östergötland när vi flyttade därifrån. Annars är inget förberett särskilt för barnet. Jag har inte ens börjat skriva i barnets dagbok än. Under de andra två graviditeterna förde jag dagbok från början, men nu har jag inte hunnit. Antar att det är bloggandet som också ställt sig lite i vägen - svårt att skriva två parallella dagböcker om samma skeende på något sätt. Men jag har i alla fall införskaffat den lilla anteckningsboken och den är så fin. Med en sekelskifteslik luftballong på framsidan. Jag måste hitta en passande penna snart och en lugn vrå i tiden att sätta mig ner och formulera mig till honom specifikt. Mitt sista lilla barn i magen. Han behöver det fokuset för det har varit så mycket kring hans föräldrar och deras bråkiga relation, så mycket kring hans mor och hennes mående och oro och så mycket kring hans systrar som lever och leker och behöver och kräver.
Andra förberedelser behöver också göras. Hans lilla syster måste hinna flytta över i egen säng och hennes kläder behöver rensas och flytta ut ur vårt rum och in i en egen garderob i det som alltså ska bli systrarnas rum. Bebiskläder måste sorteras fram igen - de allra minsta storlekarna (var vi nu la dem?). Ett skötbord måste ordnas ovanpå tvättmaskinen och insatsen till liggvagnen måste rotas upp ur bråten nere i källarförrådet. Men det är förstås under kontroll. Allt finns och behöver bara struktureras lite. Det är väl egentligen bara det att lilla dotterns flytt in i sin systers rum som kan tänkas ta lite mer oberäknelig tid i anspråk framöver. Hon behöver få lugn och ro till att vänja sig.
Det och den här kärleksrelationen. På måndag ska vi träffa vår farbror igen. Fram till nu har det inte funnits annat prat mellan oss än kyligt praktiskt prat. Bortsett från ett mejl som har skickats från min utkorg till hans inkorg. Han svarade på det direkt och talade om att han hade läst och tänkte svara på mejlet (som var rejält angeläget). Sedan har det varit noll och inget. Sedan dess har det varit tyst.
Vilket sorts prat ska komma på måndag? Det återstår att se.
Men alltså: Sjukskriven på heltid från och med nu och det känns lugnt och skönt. Jag kommer förstås att få pendla in till stan en hel del. En dag i veckan är det ultraljud för att kolla flöden i navelsträngen och med jämna mellanrum också tillväxten på barnet. En annan dag i veckan ska jag åka in igen för möten med barnmorskan. Det är urintesten, blodtrycket och CTG-kurvorna som ska kontrolleras. Jag är i vecka 26 och min äldsta dotter kom i vecka 29. Det betyder att det är tre veckor kvar innan jag kommer att leva bara en dag i taget.
Min man har hämtat barnsängen som blev kvar i huset i Östergötland när vi flyttade därifrån. Annars är inget förberett särskilt för barnet. Jag har inte ens börjat skriva i barnets dagbok än. Under de andra två graviditeterna förde jag dagbok från början, men nu har jag inte hunnit. Antar att det är bloggandet som också ställt sig lite i vägen - svårt att skriva två parallella dagböcker om samma skeende på något sätt. Men jag har i alla fall införskaffat den lilla anteckningsboken och den är så fin. Med en sekelskifteslik luftballong på framsidan. Jag måste hitta en passande penna snart och en lugn vrå i tiden att sätta mig ner och formulera mig till honom specifikt. Mitt sista lilla barn i magen. Han behöver det fokuset för det har varit så mycket kring hans föräldrar och deras bråkiga relation, så mycket kring hans mor och hennes mående och oro och så mycket kring hans systrar som lever och leker och behöver och kräver.
Andra förberedelser behöver också göras. Hans lilla syster måste hinna flytta över i egen säng och hennes kläder behöver rensas och flytta ut ur vårt rum och in i en egen garderob i det som alltså ska bli systrarnas rum. Bebiskläder måste sorteras fram igen - de allra minsta storlekarna (var vi nu la dem?). Ett skötbord måste ordnas ovanpå tvättmaskinen och insatsen till liggvagnen måste rotas upp ur bråten nere i källarförrådet. Men det är förstås under kontroll. Allt finns och behöver bara struktureras lite. Det är väl egentligen bara det att lilla dotterns flytt in i sin systers rum som kan tänkas ta lite mer oberäknelig tid i anspråk framöver. Hon behöver få lugn och ro till att vänja sig.
Det och den här kärleksrelationen. På måndag ska vi träffa vår farbror igen. Fram till nu har det inte funnits annat prat mellan oss än kyligt praktiskt prat. Bortsett från ett mejl som har skickats från min utkorg till hans inkorg. Han svarade på det direkt och talade om att han hade läst och tänkte svara på mejlet (som var rejält angeläget). Sedan har det varit noll och inget. Sedan dess har det varit tyst.
Vilket sorts prat ska komma på måndag? Det återstår att se.
tisdag 2 juni 2015
Efter hoppet om en "normal" graviditet
Nej. Nej. Nej. Tre gånger ska det vara innan man inser att det inte går. Min kropp fixar inte graviditeter. Den är byggd för haveri. Två vackra barn har den med enormt mycket hjälp lyckats föda fram, ett tredje barn simmar omkring därinne i magens läskiga universum av kärl och flöden och fostervatten. It is happening again. It is happening again. Jag låg där på den pappersklädda madrassen i det nedsläckta rummet och lyssnade på ljudet av flödet i mina kärl. Jag låg och stirrade på bilden av ljudet av flödet på skärmen. En puls som slog upp som en bergstopp och sedan föll alldeles för långt ner i ett hack, en spricka, innan den hämtade upp sig i en dal och sedan efter en liten stund slog upp i en topp igen. Så ser en notch ut. Det är den där sprickan, hacket efter toppen.
En notch på vänster sida plus dålig flödesmätning gav två dåliga poäng från vänstra uterina kärlet. På högra sidan hade jag ingen notch men dåliga flöden. Det gav en dålig poäng till och jag landade totalt på samma siffra som förra gången. Tre.
Min man var inte med idag heller, men inte för att han inte fick utan för att det inte gick. Vår lilla dotter är fortfarande sjuk och stora måste ju till skolan. Som tur var råkade mitt besök sammanfalla med min väns sista pass på Södersjukhuset innan barnmorskeexamen. Hon kunde smita ifrån en stund och var med och höll sig nära mig. Höll mig om axeln. Det var kallt i det där rummet, vi var som nere på en sjöbotten i Nordnorge, och det var tur att hon fanns där och bara andades lite åt mig. Ställde några frågor, fick verkligheten att hänga samman. Jag blev så mörk inombords och sommaren gick i lås och omringades av sjukhusbesök och oro. I bästa fall. I värsta fall..... Det kan man inte ens tänka på, men man vet att det finns där. Ett i värsta fall-scenario.
Jag hade inte sovit så värst mycket natten innan. Och nu ska jag sova ikapp mig. Sen kanske jag kan tänka lite bättre. Orka lite till. Inte ge vika för förbjudna känslor av skam och ånger och vilja att bara ge upp. Jag måste hitta autopiloten, välmåendesoldaten. Någonting i mig som orkar upp med hakan.
En notch på vänster sida plus dålig flödesmätning gav två dåliga poäng från vänstra uterina kärlet. På högra sidan hade jag ingen notch men dåliga flöden. Det gav en dålig poäng till och jag landade totalt på samma siffra som förra gången. Tre.
Min man var inte med idag heller, men inte för att han inte fick utan för att det inte gick. Vår lilla dotter är fortfarande sjuk och stora måste ju till skolan. Som tur var råkade mitt besök sammanfalla med min väns sista pass på Södersjukhuset innan barnmorskeexamen. Hon kunde smita ifrån en stund och var med och höll sig nära mig. Höll mig om axeln. Det var kallt i det där rummet, vi var som nere på en sjöbotten i Nordnorge, och det var tur att hon fanns där och bara andades lite åt mig. Ställde några frågor, fick verkligheten att hänga samman. Jag blev så mörk inombords och sommaren gick i lås och omringades av sjukhusbesök och oro. I bästa fall. I värsta fall..... Det kan man inte ens tänka på, men man vet att det finns där. Ett i värsta fall-scenario.
Jag hade inte sovit så värst mycket natten innan. Och nu ska jag sova ikapp mig. Sen kanske jag kan tänka lite bättre. Orka lite till. Inte ge vika för förbjudna känslor av skam och ånger och vilja att bara ge upp. Jag måste hitta autopiloten, välmåendesoldaten. Någonting i mig som orkar upp med hakan.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)