Säg att det här inte är sant!

Sös stänger sin samvårdsavdelning och tjockar på vårdplatserna på fältsjukhussidan (avdelning 71 som innan detta hade tre övernattningsrum till femton familjer!). Där ska de sköraste och minsta små bebisarna få ligga utan sina föräldrar och kämpa - hela nätterna, hela sommaren! Det är inte sant! Säg att det inte är det! Fy skäms. Jag känner så hårt för alla uppsplittrade familjer i kris därinne. Detta är så långt ifrån en tillfredställande lösning som de hade kunnat komma. Det är omänskligt.

Förlossning och eftervård

Jag födde en dotter den åttonde augusti 2013 klockan 09.46 efter två dygn och en natts vaka och två induktionsförsök. Hon hade legat i min mage i 37 veckor och två dagar (- två veckor) och vi hade varit på sjukhuset sedan måndag kväll. Nu var det torsdag. Min dotter togs ur min mage genom ett nyöppnat sår och lades på mitt bröst. Hon var stor och frisk och ammade efter knappt en minut. Kärleken till henne var omedelbar och allting annat sjönk undan. Besvikelsen över att inte ha fått föda "naturligt" blev på en gång tom och liksom poänglös. Det gick inte att hålla kvar i någon besvikelse. Jag låg där med ett fantastiskt och friskt litet barn som min kropp hade närt och fött fram. Hon var svarthårig och mörkögd och så vacker. Jag räckte till för hennes behov. Hon fick vara hos mig hela tiden och ingen kom emellan och störde oss. Vi rullades upp till ett uppvak som lågt högt över stan, med stora fina fönster ut. Rummet var ljust och sjukvårdspersonalen där var så glada. Min nynnande barnmorska besökte oss, narkosläkaren kom, alla verkade lättade. Kanske hade det varit ett tungt ansvar att bära för dem? Min balansgång över riskerna med HELLP och min envishet och ovilja att föda med snitt. Det hade i alla fall varit en lång visit på förlossningen och vi hade varit ett patientfall under flera dagar och långa arbetspass. Det hade inte blivit som jag hade velat. Min dotter hade skurits ut ur mig, men det var över. Hon var hos mig och allt var bra. Jag sa både en och två gånger till dem att jag var glad över att ha fått få försöka. Molnen for snabbt över himlen utanför och antydde om höst.
   Sedan fick vi flytta ner från ljuset och in på ett rum på avdelning 63, special BB. Där först blev hotet från HELLP-syndromet en realitet för mig. Jag kunde googla mig ut på nätet: Vad i helvete var det som jag hade fått? På levern? I blodet? Ett akut och livshotande syndrom? De fortsatte att komma in till mig och ta blodprov. Mina kärl blev snart blåmärken i armvecken. Det var inte bra. Jag såg det på dem, trots att de försökte så gott de kunde att dölja oron för mig och min familj. Jag blev sämre. Med min första dotter hade mitt tillfrisknande i princip varit omedelbart efter förlossningen men nu var det visst inte så. Trombocyterna sjönk och sjönk och nådde sin lägstanivå efter tre dygn. Under den här gradvisa försämringsprocessen hann jag att bli så rädd. Jag låg där med min stora guldhåriga dotter som kommit till oss så fort vi fått vårt rum på BB (hon var fortfarande klädd i sin bröllopsklänning och var tovig och lortig efter de tre dagarna utan ombyte hos mormor och morfar) och min nyfödda svarthåriga dotter och jag ville inte att rummet skulle ta mig och kasta ut mig. Jag ville vara där med dem. Leva, inte implodera i något konstigt jävla syndrom. Kom igen nu! Det skulle vara så grymt, det skulle vara så orättvist. Jag ville, ville, ville vara med dem! Jag hade svindel och svettades. De ville ge mig blåa blodförtunnande sprutor (Fragmin?) som är regel efter kejsarsnitt men jag vägrade. Hur kunde de ens överväga det, när mina trombocyter var så låga att mitt blod knappt kunde levra sig alls? Läkaren fick kallas in och förklara hur hon tänkte. Jag behövde visst de där sprutorna ändå, för jag hade löpte minst lika stor risk för blodpropp som för blödning. Jaha. Vad var logiken i det? Jag förstod ingenting, men de fick göra med mig som de ville och de gav mig de blå sprutorna. Det absolut läskigaste var den där känslan av att vara så skör och så på tröskeln på väg bort. Hur mycket mindre trombocyter kunde man leva med? När fick man egentligen hjärnblödning? Eller propp då?

Jag vet inte om den där spröda, sköra känslan bottnade i mitt fysiska tillstånd eller i min fantasi men jag vet dock att rädsla är både fysisk och psykisk. Och jag var rädd. Tills det vände och deras ansikten gick från att vara ansträngda till att vara bara milda och vänliga. "Det har vänt", sa de. "Nu blir du bättre". Och det var förstås allt jag behövde höra för att bygga upp mig själv i rummet igen. Med döttrarna och mannen. Jag ägde min plats. Jag skulle få leva...

Vi skrevs ut efter en vecka, då var mina värden helt stabila och min dotter hade varit nere på sin lägstavikt och sedan vänt. Sommaren hade kommit tillbaka och det var varmt när vi kom hem till förorten. Jag var så frisk. Jag var helt ny.

På en promenad med min nyfödda dotter i bärsjalen bort till finfiket kände jag igen en röst. En kvinna stod med ryggen mot mig och beställde i kassan. Rösten var så  tydligt hon, men kläderna var helt annorlunda. Det var min förlossningsläkare. Hon som tog beslutet om att trots allt låta mig försöka föda efter induktion. Jag stegade fram till henne för att tacka henne. Även hon verkade ha lite svårt att känna gen mig i världen utanför förlossningsrummet, men sedan blev det ett mycket fint möte. Jag sa att det hade varit så viktigt för mig att i alla fall ha fått känna på värkar. Att det hade varit viktigt att komma fram till punkten där jag hade försökt allt och uttömt alla möjligheter och att jag sedan när det väl blev snitt i alla fall kunde känna mig redo för det och att ett snitt när man får sitt barn till sig är en helt annan sak än ett snitt när barnet rusas bort ifrån en.

På efterförlossningssamtalet var det henne jag bad om att få träffa. Jag hade så många frågor att ställa om min kropp, om HELLP-syndrom och framförallt om hon nu avrådde mig från att skaffa ett tredje och sista barn.

Slutet på förra graviditeten

I denna ljuva sommartid - fast för två år sedan - var jag nästan på pricken lika gravid som jag är nu. Jag hade fått siffran tre på notchtestet i vecka 24, blivit sjukskriven i mitten på maj och lämnat över mitt roliga jobb till en kollega. Jag hade gift mig den åttonde juni mitt emellan alla ultraljudsundersökningar på Sös och jag hade ätit Trombyl sedan vecka 9. Det var sommar och jag försöker minnas vad vi gjorde. Det var en bra sommar vädermässigt. Varmt och vackert. Stora dottern gick på dagis länge och personalen på hennes avdelning var så engagerade och fina. Vi hade berättat prognosen och försatt dem i beredskap. När som helst kunde vi behöva läggas in och mormor tillkallas för hämtning. Men veckorna gick och vi slappnade av mer och mer. Det gick ju bra. Jag mådde bra. Det var tungt och så men jag hade inga symptom. Min barnmorska Marianne på specialmödravården ordnade med en remiss till Vrinnevi sjukhus i Norrköping så vi kunde till och med åka på en liten semester till huset i Östergötland och gjorde kontrollerna för den veckan där. Det var en fantastisk semester. Vår stora dotter som varit minst lika skärrad som vi över resultaten fick slappna av där. Hon var glad och nöjd och badade som en säl ute på öarna där vi hyrde stuga (alldeles på tok för långt bort från några akutsjukhus men ändå). Jag vilade mycket, åt gott, blev ompysslad och kände mig stark. Min dotters glädje och förväntansfullhet röjde undan det mesta av det läskiga och jag förlitade mig dessutom på ultraljudens flödesmätningar samt urin- och blodtryckskontroller och de förhatliga ctg-kontrollerna (som tar så evinnerligt lång tid). Vår dotter fick stanna med mormor och morfar en vecka i Östergötland medan vi gjorde resan upp till Stockholm och gick på nya kontroller här. Vi passade på att träffa vänner och sola på (mindre barnvänliga) klippor och bara vara för oss själva lite. Landade och hittade lugnet mellan oss inför kommande turbulens och bebisliv. Jag pratade med varenda läkare som jag träffade om att jag ville induceras istället för att snittas. Jag ville så gärna i mitt liv få erfara en vaginal förlossning, med så få läkare inblandade som möjligt. Så få redskap som möjligt, så mycket jag - stark och livslevande - som möjligt. Jag var skräckslagen inför utsikten av ett till snitt. Det hade varit så mycket rädsla, kallt och hårt och akut sist. Jag brann av revanschiver när jag började närma mig vecka 30. Kunde jag inte få försöka? Läkarna sa allt från "nej" till "kanske" till "det är möjligt och noterat vad du vill". Jag anmälde mig och maken till Annas profylax och trodde nog till slut att det verkligen skulle gå vägen. Vi satt där och nöp i varandras armar och andades ihop och jag kände så stor tilltro till att han och jag skulle vara ett fantastiskt födande team. Han skulle våga vara med hela tiden, stöttande, trygg. Jag var dock lite oroad över vad jag själv skulle kunna tänka och säga under förloppet till honom, jag var förstås livrädd för själva smärtan och prestationsskräck hade jag också - tänk om jag ändå inte skulle fixa det? Och gå sönder? Och tigga och be om att de skulle plocka fram skalpellerna...? Men nej, jag ville verkligen att vi skulle få göra detta själva. Föda fram och ta emot vårt lilla långhåriga barn. Att hon var långhårig hade vi sett tydligt på ultraljuden. Vi visste inget om kön eller något annat heller men vi visste det: Ett barn med långt hår.
   Veckorna gick och vi passerade milstolpe efter milstolpe: Tiden för insjuknande och inläggning (vecka 27), dotterns födelsevikt (1055 gram), hennes födelsedag (vecka 29+3), sedan vecka 30, 31, 32, 33 och så vidare. Hon växte bra därinne och buffade på mig och jag älskade att få bli sådär stor och omisskännligt gravid. Det hade jag inte hunnit bli i min förra graviditet. Jag kände mig oerhört vacker. Jag VAR fantastiskt vacker. Visst svullnade jag lite. Jag minns att när vi var därute på ön så dallrade ovansidan av mina  fötter. Det var ödemkuddarna ovanför tårna men det verkade vara normalt ändå eftersom inga tester visade på några farligheter. Jag gick med stödstrumpor och fick massage av min man.
   Men. Min barnmorska skulle gå på semester och hon tog ett sista tox-blodprov innan hon stack. De visade sjunkande trombocyter och hon sa att jag från och med då var att betrakta som sjuk. Trots att jag kände mig som vanligt och trots att jag fortfarande inte hade varken högt blodtryck eller protein i urinen? Jag fattade inte riktigt. Det var ju blodet bara? Kanske inte så allvarligt i så fall? Jag vaggade därifrån, lite förbryllad. Jag var att betrakta som sjuk men jag skrevs inte in. Varför hade vi fokuserat så mycket på blodtryck och proteinkontroller om det sen var ett blodprov som avgjorde saken? Jag hade nästa sjukhusbesök några dagar senare och då med Mariannes semesterersättare. Hon nämnde inget om de där blodproverna och när jag frågade henne om vi inte borde ta ett nytt sa hon nej. Det räckte med blanka fina proteinresultat och oförändrat blodtryck, tyckte hon. Jag ville inte krångla i det läget. Min erfarenhet var fortfarande bara den att havandeskapsförgiftning var något som märktes och som kom till uttryck i svullnad, kiss och blodtryck. Det där blodprovet hade kanske bara varit en parantes, en indikator, lite som notchtestet också hade varit? Vi åkte hem igen och dagen efter kom den där första lilla känningen av... halsbränna? Olustigheten eller magontet som jag så väl kände igen från förra gången. Snart ett jävla obehag högt upp i magen som liksom aldrig ville ge vika. Det hjälpte inte att ligga, jag kunde inte sitta, inte gå. Jag blev lite flåsig av det, och modfälld men jag höll det ifrån mig. Trots allt! Det var nog ingenting. Jag knaprade Novalucol och tog några alvedon som verkade hjälpa. Jag hade tydliga ödemfötter och ögonen kändes lite insjunkna, visst? Men ändå: jag höll det ifrån mig och tänkte på det som "normalt". Hur var det ens möjligt? Men jag hade ju varit på sjukhuset dagen innan. Jag kände inte för att ta mig hela den långa vägen dit igen. Dessutom hade jag ju erfarenhet av magsmärta som bara rubricerats som halsbränna från min första graviditet. Så. Jag väntade. Vaggade runt. Tills det var olidligt. "Vi måste nog in ändå", sa jag och mannen höll med. Det var måndag kväll och vi körde hem till mormor och morfar som bor så nära SÖS och lämnade av dottern som var orolig. Vi sa att vi snart skulle vara tillbaka igen. Vi hade inga kläder med till henne, ingen tandborste eller nappflaska. Vi skulle ju bara undersökas för säkerhets skull. Vi kramade om henne. Hon hade sin bröllopsklänning på sig. Den som hon hade fått köpa inför den åttonde juni när vi alla enligt henne gifte oss.
   Vi kom in och det var kväll och vi fick eskort upp till förlossningen. Den där mystiska platsen ovanför specialmödravården - en L-formad korridor med många rum och barnmorskor som springer mellan dem. De la oss i ett av dessa rum. Ett märkligt rum med en hård brits som jag fick lägga mig på. Där hade jag så ont att jag knappt orkade prata redigt med dem. Ändå hörde jag mig säga att det säkert bara var halsbränna det här. Jag fick mer Alvedon och de tog blodprover och la mig i CTG, kollade blodtryck och sa att jag nog snart skulle få åka hem, att barnet verkade må bra och att blodtrycket var fint. De skulle bara vänta in resultaten från blodprovet. Några timmar gick. Det blev kväll och nattpersonalen hann gå på sina pass. Mörk augusti föll utanför fönstret. En läkare kom in till slut och berättade att det verkade som om jag hade HELLP-syndrom och att det var något som var allvarligt. Han sa att de ville snitta mig redan under morgonen då dagspersonalen fanns på plats igen och då vaknade jag upp ur min smärtdvala! Det var inte det där om HELLP som väckte mig - det visste jag inte vad det var för något. Men snitt! Det visste jag alltför väl vad det var. "Jag vill inte snittas, snälla, snälla. Jag vill få föda det här barnet själv", grät jag. "Jag har kommit så långt", grät jag. "Att jag måste få försöka". Barnet var medicinskt sett fullgånget den morgonen. Vecka 37 prick. Och hon var frisk. Nattläkaren lovade mig ingenting men sa att beslutet skulle fattas på morgonronden och tyvärr hade de inget annat ledigt rum än detta. Britsen som jag låg på var obäddad och stenhård och smal. Det gick inte att vända sig i den. Min man satt på en stol men fick i alla fall in en pall till sina fötter. Vi sov inte mycket den natten. Vi tröstade varandra, förberedde oss på att fightas, slumrade och lyssnade på ljuden från den L-formade korridoren. Vi ringde förstås hem också och berättade att vi inte skulle vara härifrån förrän barnet var fött. Min man pratade med vår dotter. "Snart får du ett syskon" och hon skrattade på andra sidan luren och frågade hur hennes syskon såg ut. Min man sa att det kunde vi inte veta än men att så fort vi visste det skulle vi ringa henne så att hon skulle få komma och titta. Hon lät så glad...

De åderlät mig på morgonen, fyllde sina rör med mitt svarta blod. Jag pratade med alla om att jag inte ville snittas. Var enda en som kom in i det där rummet fick höra dessa böner om igångsättning. Efter morgonronden kom en ny fräsch läkare in i rummet. Hon hade vänliga ögon och ett effektivt sätt och hon sa att hon egentligen inte kunde rekommendera det, men att det nu var som det var och att jag verkligen ville försöka, samt att morgonens prover varit ganska stabila och att hon därför skulle ta beslut om att inleda ett induktionsförsök. Jag blev så lättad! Mina ansträngningar hade gett resultat. De hade hört mig. Det måste funka nu! Vi fick flytta in till ett förlossningsrum, med en bäddad säng och CD-spelare och all den där utrustningen - vad det nu var för något? - syrgasslangar och lustgasmask och jag vet inte vad? Det är verkligen inte något mysigt rum, men sängen var i alla fall så mycket skönare än den brits som jag legat på under natten. Jag fick krypa ner under lakan. Jag fick ta av mig kläderna och krypa ner... Ett beslut togs om att sätta in epiduralslangen i min ryggrad redan innan induktionsförsöket eftersom man var rädd att om mina trombocyter stack för långt ner under det normala så skulle de inte kunna sätta epiduralen sedan. Jag kände mig modig och stark och det ilade som fan när de tryckte in och tejpade fast slangen mellan mina kotor men det gjorde inget. Jag var nöjd. Jag skulle få erfara en förlossning! Det var så spännande. Jag fick min första dos Cytotec på morgonen, en liten spruta med vätska som jag svalde. Jag fick höra att jag under ett dygn nu skulle få maximalt åtta sådana doser men förhoppningsvis skulle förlossningen ha startat på mindre än ett dygn.
   Jag fick lite olika budskap, någon tyckte att jag inte skulle äta mat alls eftersom de ändå måste ha mig i snittberedskap under hela förloppet, men min barnmorska misstyckte. Man kan inte föda barn utan energi. Till lunch beställde vi med hennes hjälp upp pizza till rummet och firade och var glada och fruktansvärt förväntansfulla. På CTG-kurvan syntes några TOKO-kurvor som indikerade värkar. Men jag kände nästan ingenting...
   På kvällen blev värkarna mer regelbundna och kraftiga. Jag profylaxandades och hade lite ont. Kände styrkan av livmodern som pressade. Det var coolt. Barnets hjärtljud verkade svara på värkarna och de tyckte barnmorskan var ett gott tecken - nu skulle det snart vara igång, sa hon. Jag var så förväntansfull och rädd samtidigt. Kvinnan som låg och födde i rummet bredvid oss skrek av dödsångest och ont, ont, ont. Jag har aldrig hört någon ha så ont som hon och vi sa till varandra att det inte kunde finnas någon annan situation där en patient skulle tillåtas ha så ont. Döende skulle aldrig få lida så mycket som denna kvinna gjorde. På morgonen var hennes barn fött och det blev lugnt på avdelningen. Timmarna gick för mig också och jag fick mer och mer doser Cytotek. Trots detta kom morgonen i mitt rum med avstannade värkar. Då hade jag inte sovit alls på två dygn. Epiduralenslangen som satt fasttejpad i ryggen var en liten och konstant ilande smärta som under natten hade vuxit sig till ett enormt obehag. Jag kunde inte sitta eller ligga rakt mot den utan att den där ilningen spred sig längs med hela nervgången på baksidan. Magen gjorde också ont, inte livmodermagen utan levermagen och svullnaden som de sa var orsaken till den. Jag hade heller inte ätit igen efter den där pizzan. Det hade jag inte fått eftersom de villa hålla mig fastande så långt det bara gick i beredskapssyfte. Snittsalen låg vägg i vägg och jag var hela tiden medveten om hur nära inpå mig de där knivarna fanns (hungern, epiduralsmärtan, de konstanta blodproverna som togs allt påminde om det). När vi nu hade försökt ett helt dygn kom de in för att ta ett nytt beslut inför morgonronden. Mina blodvärden var fortsatt ganska stabila. Jag kunde få försöka med en ny indukionsmetod. Det var ett hormon som satt som på en plastbricka med snöre på och som kunde föras upp mot livmodertappen. Jag var så mör, så trött, så hopplös i det läget att jag behövde tid att fundera. Utsikten att försöka under ett helt dygn till utan garantier på resultat kändes outhärdligt, tröstlöst, ett helt dygn som detta dygn? Skulle jag orka det? Och dessutom sedan orka krysta fram barnet? Med de där smärtorna som jag hade hört prov på genom hela natten? Skulle jag palla en smärta som den kvinnans? De sa att de kunde snitta mig på en gång istället och det kändes som om jag frestades. De sträckte fram en giftflaska i min fängelsehåla. Ville jag ha den? Jag var så nära att ta emot den. Svepa den utan att blinka. Men efter ett enskilt samtal med mannen hittade jag tillbaka till min motivation. Måste vi inte försöka allt vad vi kunde? För att slippa fundera på det sedan? För att utesluta en massa tänk om och funderingar och ånger? Utanför fönstret såg jag ingenting. Jag kunde knappt tro att det var sant att jag sa det men när morgonronden kom tillbaka meddelade jag att jag var redo för ytterligare ett dygn. Jag fick den där hormonstickan införd i slidan och sedan frukost. Fil och saft och mackor och kaffe. Ny energi! Nytt hopp. Min man spelade musik för mig, jag kommer inte ihåg exakt vad. Han läste också högt ur Zac O Yeahs resebok Guru, om andligheten i Indien. Den var rolig, vi drömde oss tillbaka till Indien. Värkarna tilltog succesivt och jag var konstant uppsnörd i CTG apparaten och hade den där slangen i ryggen förutom infarterna i armvecken. Mitt under en värk plingade det till i min mobil och det var ett SMS från Brasilien och en vän som jag inte hört av på flera år. "Are you still on this number?" frågade han och jag kunde förmå mig att svara "Ja" men inte säga att "vet du vad förresten? Här ligger jag och föder barn precis". Sedan dess har jag inte hört mer från honom. Men det var så märkligt. Att han inte kunde veta att han skickade in en liten tanke om Brasilien och Sydamerika till mig i mitt förlossningsrum.
   Timmarna blev så långa och tiden blev konstig utan sömn. Vi gick ut för att vanka i korridoren vid något tillfälle och just som vi smög oss ut där var det en dörr till en förlossningssal som slogs upp på vid gavel och vild panik uppstod. "Hon krampar, hon krampar!", skrek personalen medan de sprang genom korridoren. Vi gick ut på balkongen och tittade ut mot den asfalterade sjukhusinnergården. Stängde dörren bakom oss. Klart uppjagade. En kvinna krampade? Vad skulle det innebära? Det var inte alls i vårat liv, men det var bredvid vårt. Och kramper var vi rädda för även i vårt liv. Det verkade vara en så farlig bransch detta. Barnafödande med dödsångestsmärtor och kramper under loppet av bara två dygn på förlossningen. Jag höll mig i balkongräcket. En ny värk kom men den var mildare än den tidigare. Inte lika spänd. Jag förstod att det var på väg att ebba ut. Tiden rann förbi oss, det skulle inte funka. Imorgon bitti skulle det komma in folk med gröna kläder och lägga mig på en brits. Jag var maktlös och det var fortfarande bara kväll. Vi gick tillbaka till rummet. Värkarna kom och gick och personalen likaså. De stack mig var tredje timme. Jag började få myrkrypningar, kunde inte ligga still med den där epiduralslangen i nervkanalen, med de där frustrerande CTG-skärpen över magen. Jag minns att jag framåt småtimmarna hängde i hävstången som satt fast på kortsidan av sängen, ni vet den där som man kan dra sig upp i sängen med, där hängde jag för att försöka avlasta ryggraden från det där jävla ilandet. Jag kved. Började tappa kommunikationsförmågan, var så trött och slut och frustrerad. I gryningen kom en barnmorska in och förstod att jag var bortom ord och rena tankar. Hon nynnade för mig. Hon klappade mig till ro. Det var så fint, som kärlek. Som att hon såg precis vad jag behövde innan läkarna kom och styrde och ställde. "Om du vill", frågade hon, "kan vi försöka med att ta hål på fosterhinnorna?". Jag måste ha sett förvirrad ut för hon förklarade vidare: "För att starta förlossningen". Jag kunde knappt tänka på eller ens föreställa mig en förlossning längre. Jag var efter tre vakna och smärtfyllda dygn helt över och förbi. Jag förhalade svaret och sedan stormades rummet av de grönklädda läkarna och det visade sig snart att den där epiduralen som plågat mig som ett litet och ihållande tortyrredskap nu var otjänlig eftersom den hamnat snett och den behövde således sättas igen för att jag skulle kunna ryggmärgbedövas.         

Spontanlunch

Jag har en nära vän som blir färdig barnmorska i slutet av terminen. Hon har praktiserat på olika förlossningar, MVC och neonatalavdelningar och gett mig fin inblick i diverse verksamheters problem och fördelar. I förrgår var jag på väg till mitt första samtal med en läkare på specialmödravården och kanske var det därför som jag skickade iväg ett mess till min vän, för att hela mödravårdsapparaten får mig att tänka på henne? Hur som helst: Jag messade. När jag precis klev av trean uppe vid SÖS ringde hon upp och vi hann igenom de första "hur e läget?" Bra, själv då?" innan jag hörde henne börja skrika och gorma mitt namn. Det var lite märkligt. Jag hade precis hunnit igenom dörrkarusellen vid huvudentrén och fattade inte alls. "Ja, men vad är det?" då jag blev prejad i sidan. Av min vän. Som precis som jag stod med mobilen i hand. Jag bara gapade åt det märkliga sammanträffandet. Det visade sig att hon sitter på SÖS under våren för att skriva sin uppsats. Vi tog en lunch efter mitt läkarbesök och uppdaterade oss om varandras liv. Det var roligt. Vi diskuterade också induktion, vilket är ämnet för hennes uppsats, och det faktum att jag av läkaren just fått reda på att jag utsatt mig för en risk på ca. 3-4 procent för livmoderruptur under min andra förlossning då jag blev igångsatt med ett tidigare snitt bakom mig. Induktionen misslyckades vissserligen, men ändå. Samma risk skulle jag stå inför ifall jag startade spontant i denna graviditet och födde vaginalt trots mina nu två snitt. Alltså tre till fyra procents risk för livmoderruptur. Och alla jag pratat med om det har sagt att jag ABSOLUT inte kan föda vaginalt denna gång. Det är otänkbart. Min barnmorska har sagt det. Min förlossningsläkare har sagt det. Alla. Men de har alltså inte sagt att det är samma risk som den som jag redan tog i och med att jag inducerades med snittärr förra gången....

Så.

Jag är inte helt säker på vad jag ska göra med denna information. Jag var inställd på att ge upp tanken på en vaginal förlossning. Tänkte att det är något som alltså inte kommer erfaras av mig i detta liv. Jag tänkte att jag kunde utnyttja läget och passa på att sterilisera mig. Jag tänkte att jag kanske kunde be om ett tidigare snitt så att jag inte ens behövde få några som helst sjukdomssymptom. Jag hade verkligen gett upp tanken på grund av den förhöjda risken, men nu... Nu märker jag att jag hoppas igen. Tänk om allt går bra? Tänk om jag kan få starta spontant? Tänk om jag inte får några notchar alls i vecka 24? Tänk om mitt känsliga immunsystem verkligen är lite vaccinerat i och med att jag bar min mans celler i kroppen för inte fullt så länge sedan? Tänk om det bara var B12-bristen som vi nu upptäckt att jag hade? Tänk om det var det som har gjort mig sjuk hela tiden? Och nu äter jag vitamintillskott och slipper hela skiten? Tänk om de sex kilon mindre vikt som jag bär på nu kan hjälpa mig att förbli frisk?

Men läkaren hade bara realistiska saker att säga. "Det blir troligtvis som det blev tidigare". "Vi räknar med det", sa hon. Hon tog blodtryck och jag fick lämna cellprov (som jag inte tagit sedan 2007) och berättade att mitt barn i magen är RH-negativt, vilket gör att jag slipper den sprutan i alla fall. Jag är också RH-negativ, precis som mina båda döttrar sedan tidigare och precis som min man då troligtvis.

RH-negativ. Jag blev glad för det. Sådana är vi nämligen hemma hos oss.           

Första förlossningen, separation

"Operation" stod det ovanför dörren som jag hade rullats in genom. Det var fullt med folk i gröna kläder i det stora, kalla och ljusa rummet. Det var som att vintern stod på vid gavel in i det rummet. Jag frös. Jag var rädd. Några stod där och pratade om sushi. Jag hade gått några meter över ett golv med min man som halvt ledde mig och halvt bar mig med min dotter i magen för allra sista gången. Vi hade intakta band och flöden mellan oss. Jag omslöt henne och hon existerade i mig. Vi delade kemi, känslor, utrymme. Jag var hennes skydd, hennes värmekälla, hennes näring och syre och vi hade aldrig sedan hon börjat existera inne i mig varit ifrån varandra. Nu satt jag på ett bord och lutade mig fram mot min man. Jag slogs inte. Jag kapitulerade. Någon drog upp min operationsskjorta bak och klämde på mina kotor i ryggen. Jag hade kateter och sönderstuckna kärl i armvecken. Jag hade infart och likadant grönt hårnät som alla andra därinne. Barnmorskan Moa hade rakat ner min pubishårlinje ner mot könet och min mage var vit och hel och full av vatten och liv. Huden var en obruten förpackning. Var ovetande. Barnet var vaket innanför den huden och hon bökade, jag kände henne extra tydligt i och med katetern. Hon var rädd eftersom jag var rädd, men jag kunde inte hjälpa det. Jag ville så gärna att hon skulle få slippa vara rädd. Jag ville så gärna fortsätta ha henne hos mig, i mig. Få bli tjock och stor och stolt. Jag hade så dåligt samvete för att hon skulle behöva förlösas nu. Snart skulle hennes värld klippas upp och brista, förvandlas från hölje till sår. Snart skulle det bli ljust och kallt i hennes ofärdiga ögon, snart skulle det komma in händer som skulle ta i hennes ofärdiga kropp och snart skulle hon befinna sig i en värld av instrument som skulle användas på henne. Stackars, stackars, stackars liten. Jävla skit. Min mans kropp var varm medan min frös.
   Nålen ilade in mellan kotorna. Det knäppte lite och sedan sa de att det var gjort. Mina skinkor domnade bort och det var dags att lägga sig ner. Jag blev hjälpt. Handskhänderna la mig ner och mina egna händer och armar blev placerade på skenor långt ut åt sidorna. Jag låg korsfäst, förlamad, sjuk och rädd. En vagn rullade på sina små hjul. Ett grönt skynke spändes för mitt ansikte och jag fick nästan panik, som om jag låg med kroppen under vattnet och knappt orkade hålla mig flytande. Det enda jag kunde röra var mitt huvud. Moa var där. Min man var där och hans ögon var öar av kärlek och värme och hopp. Jag simmade dit. Han hade lagt händerna om mitt huvud. Det enda på min kropp som fortfarande var mitt eget.
   De berättade för mig att jag skulle känna ingreppet men att det skulle vara helt utan smärta. "Känner du det här?" frågade de och så nöp de mig med något, antagligen ganska hårt. Jag skakade på huvudet, jag kände verkligen ingen smärta. Smärta är ett av kroppens signalsystem. Nu var barnet utan det skyddet också. Mammans smärtsystem var nedsläckt. Hon kunde inte röra sig och nu skulle de utan problem kunna öppna upp buken och ta fram barnet.
   Operationslampan var kromad och speglade blodet som skars upp till ytan. Läkarens röst lät annorlunda när den pratade om operationen som pågick. Hon rabblade anatomi. Ljudet av vatten, det var så absurt. Det var väl mitt vatten och barnets. Det lät som om det sögs upp av en sådan där tandläkarsug. Slurp. Och då var de väl inne hos henne nu? De började ruska mig därnere. Min förlamade kropp lyfte från bänken och ruskades. Det var ganska våldsamt och jag kunde absolut inte andas, men jag kände ingen smärta. Bara så tydligt den där maktlösheten. Att vara i deras våld. Och så skrik? Eller vad var det? Ett mjukt bräkande? Som om det kommit in en liten lammunge i rummet. Sedan inget mer. Celldelning. Några lutade sig över ett annat bord medan några andra fortsatte att vara lutade över mig. Moa kikade ner över kanten på det gröna draperiet. Hon såg lika glad ut som alltid. Hon förväntade sig också att få se min glädje när hon sa "Du har fått en flicka" och visst. Det var som om en kolsyrepatron exploderat i mig, tårar steg automatiskt till ytan, en flicka! Men tårarna var samtidigt kalla. Kemiska. Moa försökte få mig att se flickan. hon pekade och sa "Där är hon. Där!", men allt jag såg var läkaren från Kina och hans tysta kollega. De skjutsade ett bord med lakan på bort mot en dörr som inte var den som jag hade kommit in genom. Jag hade inte mina glasögon på mig. Moa sa åt min man att gå med läkarna och barnet. Han gav mig ett snabbt ögonkast innan han försvann. Jag låg kvar och klamrade mig fast vid bräket. Det hade bräkt. Hon. Hon hade bräkt.
   Jag bad om lugnande och syddes ihop. Sedan skjutsades jag ut. In i hissen igen och upp till uppvaket. Och jag vet nu att det måste finnas flera uppvak på SÖS, för på det här uppvaket var jag ensam. Det fanns inga fönster och inga andra var där förutom sköteskan som hade svart hår och asiatiskt utseende. Hon ägnade sig åt mig på ett diskret och uppmärksamt sätt och jag var så tacksam. Det var över. Jag var här. Jag hade blivit opererad och jag hade fått en flicka. Jag! Jag var mamma till en liten flicka och jag kunde knappt vänta på att få träffa henne. Nu skulle jag få bli frisk, visst skulle jag? Det kanske var drogerna som jag fått, men känslan där var så befriande. Det var som en paus mellan värkarna. Medan bedövningen släppte från tårna och benen och höfterna låg jag där i sängen och bara glittrade.

Jag och min klasskompis

År 2008 läste jag på fjärde terminen på min utbildning på högskolan, jag blev gravid och magen började långsamt att växa, men efter några månader gick den inte att dölja längre och många klasskamrater gratulerade mig. Jag hade varit på ultraljud där allt såg bra ut; barnet hade spelat upp sig på skärmen som en helt förträffligt liten rolig människa, det enda konstiga var att graviditeten blev framdaterad. Min bebis var inte lång som ett tjugoveckorsfoster utan kort som ett artonveckors, vilket verkligen fick mig att tänka, för jag visste exakt hur gammalt mitt barn var och i almanackan kunde jag se att om det var två veckor yngre så hade det blivit till mitt under menstruation. Min mage var fortfarande ganska liten, men jag blev sakta lite tyngre. Två veckor efter ultraljudet började jag få konstigt ont i magen, var vaken hela nätterna efter klockan två eftersom jag varken kunde ligga eller sitta eller stå, bara vanka runt hemma och jämra mig, men sen åkte jag till skolan i alla fall i mörkret när klockan krävde det för jag höll på att skriva uppsats och allting var så bra uträknat nämligen, att jag skulle bli klar med uppsatsen och sen ta paus för barnafödande och föräldraledighet. Det var bara den här sista rushen kvar och sen, där på andra sidan uppsatsgrupparbetet, skulle jag få vila. Vila och förbereda mig.
   I skolan noterade jag under denna tid en annan mage som växte under tröjkanten och efter ett tag var jag helt säker: Jo, det var en gravidmage. Jag gratulerade min vackra klasskamrat och som jag minns det riktigt strålade hon, och kanske gjorde jag det också fast jag var så trött, för det var så härligt med hennes entusiasm och glädje. Tänk att vi var mitt i det här! Alldeles nya små människoliv som växte under huden på oss och som skulle komma ut och finnas med oss så snart! Som jag minns det var detta den sista normala graviddagen för mig, innan sjukhuspådraget började. En annan klasskamrat påpekade att jag var som fläckig i huden över halsen och ner i urringningen och jag kunde se på henne att hon tyckte att jag såg sjuk ut. Jag tänkte på de där urinprovstickorna som jag hade fått med mig hem, eftersom jag inte kunde kissa på senaste besöket hos MVC, och att jag nog skulle testa mig sen när jag kom hem. Varför hade jag väntat så länge med att göra det? På väg till bussen gick jag så fort jag bara kunde, men kom ingenvart. Jag fick inte upp någon fart, det kändes overkligt, lite som att vara i en obehaglig dröm, och jag förstod det inte. Jag var trött av utmattning när jag väl kom hem. Kissade på den där stickan och kollade av resultatet mot förpackningens utsida. Mmm, den blev jättekonstigt grönt där. Det är proteinet, jaha. Jag läste av färgen. Jag hade plus 3 i protein. Vad betydde det? Det tog lång tid innan jag förstod att detta resultat krävde något av mig, att jag måste vidta åtgärder på något sätt, för jag ville bara släcka lampan då och gå och lägga mig. Jag ringde min man och jag ringde min vän och de tyckte att jag måste ringa MVC, vilket jag gjorde. De i sin tur tyckte att jag måste komma dit på en gång. "Nu?", frågade jag, för det var det sista jag ville. "Det är nog bäst", sa den som jag pratade med i telefonen. Fortfarande fattade jag inte allvaret. Jag ringde dock tillbaka till min man och bad honom komma hem från jobbet och gå med mig, vilket han gjorde.
   Väl ute på gatorna hade jag återigen den där sjuka upplevelsen av att jag ansträngde mig till min yttersta förmåga för att gå fort framåt, men att jag inte kom någonvart. Det var som om gatan och husväggarna rörde sig i motsatt riktning, jag var andfådd och min man fick nästan dra mig fram.
   På MVC fick vi träffa en ny person. Hon var väldigt effektiv, kollade blodtrycket som var mycket högt och konstaterade det som jag redan visste, nämligen att jag läckte protein i urinen. "Du måste upp till sjukhuset", sa hon. "Vadå nu?", sa jag som fortfarande av någon anledning inte hade lagt ihop pusselbitarna. Hon sa ja och förklarade att jag nu alltså hade havandeskapsförgiftning och att jag kanske skulle behövas läggas in. Jag protesterade. Jag hann inte ligga på sjukhus nu, sa jag, vi skulle just ge oss ut och intervjua inför uppsatsen, hela uppsatsgruppen var beroende av att jag var där. Hon sa att jag skulle diskutera det vidare med dem på SÖS istället, nu skulle de ta över min behandling, hon skulle i alla fall avsluta mitt ärende där hos dem. Jaha. Vi gick ut genom automatdörrarna. Tydligen var det i alla fall inte tillräckligt allvarligt för att vi skulle få en ambulans. Nej, varför skulle det vara det? Allt det här var bara konstigt och ute var det grått och kallt och november. Vi gick och tog en nummerlapp på specialistmödravården på SÖS. Nu var jag så slut att jag somnade i min mans knä. Det tog lång tid innan vi fick komma in, men när vi väl gjorde det började de knacka reflexer och koppla upp mig mot CTG. Det kändes så allvarligt när de pratade sinsemellan. "Hon har plus 3 i protein" sa de till varandra och "kolla på trycket här". Men eftersom jag inte ville läggas in då tyckte de att jag nog kunde åka hem. Jag fick med mig en femlitersdunk som jag skulle samla dygnsurin i. Det innebär att jag skulle använda den som kisstoalett under ett helt dygn, för att de skulle kunna mäta den totala mängden protein som läckte ut ur mig. "Kan jag gå till skolan då", frågade jag för jag kunde verkligen inte släppa det, allt som jag ju fram till då hade varit så djupt engagerad i. "Jadå", sa sköterskan, "men bara om du tar den här med dig". Hon pekade på femlitersdunken. Herregud! Och jag gjorde det, tro det eller ej. Morgonen efteråt stoppade jag den där femlitersdunken med skvalpande morgonurin i ryggsäcken och begav mig till skolan med den. Det är bara att skratta! Snacka om att hålla saker ifrån sig eller felprioritera i viktighetsgrad. Som tur var hände inget allvarligt. På eftermiddagen kom jag tillbaka till sjukhuset och där gjorde de ett tillväxtultraljud som jag tror att de var ganska nöjda med. De tog emot dygnurinsamlingen och behöll mig där. Jag fick ett rum på special BB med utsikt mot Globen. Det var ett rum utan dusch och toalett men med en brits till min man och en sjukhussäng, ordentligt bäddad med skyddsplast, till mig. Som jag minns det bara kapitulerade jag till den där sängen. Jag lutade mig tillbaka och bara accepterade att jag inte skulle orka göra något mer åt någonting. Jag skulle vila nu.
   Dygnsurinen som jag så duktigt hade samlat och som jag sedan dessutom så duktigt hade släpat runt på i en massa vardagliga sammanhang (föreläsning, buss, lunch, fika, buss, tunnelbana) kom bort mellan Special BB och Lab, så det var bara att börja samla igen. Ny dag, ny dunk. Och där tänker jag lämna mig själv för ett tag, liggandes i den vita sängen, i det vita rummet med femlitersdunken under handfatet på SÖS. Jag höll på att fatta att jag hade blivit sjuk. Jag hade ännu inte fattat att mitt barn skulle behöva födas för tidigt. Men det gjorde hon och sedan spenderade vi två månader till på sjukhus, under vilken tid hon var patienten och inte jag längre. Jag har aldrig blivit frisk så snart efter att jag hade blivit sjuk, aldrig har jag behövt bli frisk så fort! Sedan fick vi komma hem. I februari som sagt. Detta var sammanfattningen. Jag kommer säkert att behöva återvända in i tiden där vid annat tillfälle.

Några år senare träffar jag min klasskamrat på skolan igen. Vi ska båda läsa in de kurser som vi missat, vi är båda halvvägs till examen ungefär. Det visar sig att hon, bara strax efter den där dagen i skolan då vi gratulerade varandra till att vara gravida, också hade blivit sjuk i samma jävla havandeskapsförgiftningsskit. Det hade blivit väldigt akut och hon hade behövt förlösas på en gång, i vecka 23. Hennes dotter hade bara fått leva utanpå henne en kort stund. Jag var mållös, jag var chockad, jag grät. Vi hade haft så mycket gemensamt; utbildningen, graviditeterna och sjukdomen, men vi hade samtidigt ingenting alls gemensamt för jag hade fått komma hem med min dotter som hade fått bli stor och stjärnögd och som pratade och sjöng och kramades och som behövde nya skor snart och detta gjorde hela, den absoluta, skillnaden.

Men jag känner mig nära min klasskamrat fortfarande och vi har hållit kontakten. Jag vet säkert att hon vågat försöka bli med barn igen för nästa gång som jag träffade henne hade hon sin vackra lilla son i barnsits på cykeln och hon berättade för mig då att hon inte blivit sjuk alls.

Löften

Idag blev jag väckt av att min äldsta dotter hoppade upp på fotändan av min säng för att visa att hon redan var klar och hade packat sin lilla ryggsäck. Vi ska nämligen tidigt i morgon bitti ta oss till Vimmerby och gå på Astrid Lindgren-äventyr. Hon hade lagt ner Pippi-figurerna och några små sagoböcker och gossedjur och mockasiner i sin ryggsäck och var redan idag förväntansfull till tusen över avfärden i morgon! Jag hade inte själv fått sova så mycket under natten eftersom lillasyster varit vaken så jag hade lite svårt att uppkalla en förväntan av samma kaliber till svar, men hela grejen med Astrid Lindgren, sagorna, äventyrsparken, figurerna i ryggsäcken påminde mig om ett löfte som jag gjort till henne i en helt annan tid. Det var när hon låg infektionssjuk på neonatalen på SÖS, på juldagen, tjugo dagar efter sin födelse, och jag alltså hade vistats tillräckligt länge där för att på riktigt undra om vi någonsin skulle få komma därifrån. Jag längtade ut så brutalt mycket, och just då, när hon var sjuk och läget var så kritiskt visste jag inte om jag någonsin skulle få lämna den där avdelningen. Hon kanske inte alls skulle få chansen att uppleva någonting annat än kuvösen och alla maskiner och sköterskor och all stinkande handsprit. Och skulle inte hon komma därifrån skulle inte jag det heller, tänkte jag trotsigt mot gud eller vad fan det nu var som bestämde sådant här. Inne i huvudet bad jag henne gång på gång att bli frisk. Bli frisk! Bli frisk, ungen min! Jag hade så mycket att visa henne därute, tänkte jag, frosten i träden och Mälaren med sin isskorpa och sen våren, när den kom, med påskfjädrar och galonkläder i lekparkerna och knoppar och våfflor med vispgrädde och allt som jag kunde komma på som hade med våren och livet i våren att göra, allt som jag ville att vi skulle få komma ut och göra tillsammans. Bara hon blev frisk och stark och stor och slutade med sina apnéer så att vi fick koppla loss henne ur övervaket någon gång och lägga henne i hennes alldeles egna vagn och gå ut från de där salarna som var det enda av världen som hon visste om. Det var då som jag lovade henne att jag skulle läsa alla Astrid Lindgrens sagor för henne, om hon blev frisk, hon skulle få se alla roliga Pippifilmerna, hon skulle få ha Madickenklänning och skrika vårskrik med flätor som stod rätt ut och rida barbacka som Emil, om du bara snälla du, blir frisk!

Hon blev frisk i slutet på februari. Då fick vi komma hem och jag gjorde allt som jag lovat. Läste redan innan hon kunde förstå någonting om Allra käraste syster och Nils Karlsson Pyssling. I morgon ska hon och jag och hela familjen för första gången åka till Vimmerby. Det är ju för Fabian så fantastiskt!