Mens

Det rinner och smetar och molar och droppar. Tre dagar efter beräknat datum. Jag kom inte hem till Stockholm gravid. Men jag trodde att jag gjorde det. I tre dagar upplevde jag det så komplett med glädje, rädsla och svindel. Sedan vaknade jag upp vid halv sju på morgonen till detta tröstlösa blödande. Nu vill jag låta sommaren regna bort och drunkna ner i Mälaren. Det är lika bra; sänk temperaturen, slå av alla blomblad och kapa gräset alldeles jämte marken för mannen sa precis i dagarna innan att han inte vågar en till. Att han tror att det är för mycket som står på spel och utan hans tilltro så går det bara inte. Det är alltid han som bär vår gemensamma tilltro ("Det blir bra", brukar han säga och klappa mig). Jag är tung och svullen och avslutad. Går och lägger mig i min gamla förort, utan kakelugnar.

Jag skrev såhär:

Jag var ung, kände mig ung och stark och fortfarande fylld av den där hemlighetsfulla kunskapen som ligger latent i kroppen på, tror jag, varje kvinna att just den här kroppen kan bli skådeplats för under och mirakel. Dunder och brak. Den var fylld till bredden av sina möjligheter. Och jag älskade min kropp, min fruktbarhet, min sexualitet och särskilt då när jag hade längtat långt ifrån Skottland och hem till den man som jag älskade i Stockholm

Och jag tänker vidare på min könsidentitet, på tankarna som jag hade då kring att vara kvinna, när jag fortfarande stod inför min egen fertilitet, just inför de där fantastiska möjligheterna som jag kände att jag gick och bar på. Hur fint det var! Och hur sjukdomen sedan kom in i mitt inre och plundrade mig på den känslan och att jag nu efteråt måste orka resa upp en ny bild av mig själv som kvinna, en som rymmer sårigheten också och kroppens egen självdestruktivitet, denna tunga, plufsiga, fula, destruktiva graviditetssjukdom. Den känns så "okvinnlig", ful som sagt och fel. Vanskapt fertilitet. Är det inte det mest skrämmande man kan tänka sig? Kroppen som ger liv och tar liv på samma gång.

Och samtidigt: Jag är mamma. Jag har mina barn. Ingenting kan ta ifrån mig att möjligheterna som jag stod inför och kände sådan tillförsikt till har manifesterat sig i två små vansinnigt roliga, gosiga, busiga, vackra barn. De är allting som jag önskade mig och mycket, mycket mer. Förstås. Kanske är det bara naturligt, sett ur ett livsloppsperspektiv, att ens könsidentitet hela tiden förändras och uppdateras: Jaha, så jag råkade vara en kvinna som blev sjuk när jag födde mina barn. So what, kanske jag kan tänka? Sen, när jag har bestämt mig för hur jag ska göra.

Making love år 2008

År 2008 blev jag gravid i maj. Jag hade precis rest från min pappas land och hem till min mammas. Våren stod ljusgrön på fälten och vi lyssnade på radion i bilen på väg från flygplatsen. Det var fotbollsmatch. Final i Champions League och den stod mellan Manchester United och Chelsea och jag är verkligen inte en person som kommer ihåg sådant, även om jag lätt suggesteras ner i ett underbart fotbollstillstånd när det bjuds på match. Denna avgjordes på straff, vi hann komma hem till Midsommarkransen under förlängningen och när straffarna lades kunde vi inte gå ur bilen. Vi körde ner till Hökmossen och några varv runt där innan det var avgjort. Jag minns det, men jag minns inte vem som vann. Det är det jag menar. Just då är det så viktigt, vi måste köra vidare, men sedan när ett lag har vunnit och ett annat har förlorat betyder det ingenting längre. Så är det för mig.
  Ljuset var blågrått efter solnedgången i Hägersten, vi var hemma. Jag var hemma efter tre månader i Skottland och jag hade längtat efter mannen och hemmet och nu behövdes det inte längtas mer.
   Jag blev gravid. Jag blir gravid av att komma hem, det var inte första gången och det skulle inte bli sista gången heller. Det är mitt säkraste fertilitetstrick, hemvändandet. Det var spännande och så välkommet, lite skrämmande, lite tungt och efter ett tag fick jag sluta med mina joggingturer. Jag blev så snart andfådd. I vecka tolv skrevs jag in på MVC på Södermalm. Jag tillhörde ingen riskgrupp, mer än att jag var förstagångsföderska. Jag tillhörde ingen riskgrupp, hade ingen aning om att det fanns riskgrupper, var bara förväntansfull inför min kropps förvandling, att den skulle, att den fick fortsätta förvandlas, att det var så välkommet detta. Min MVC-kontakt tappade mig på flera rör blod för att kunna mäta sådant som kunde behöva mätas. Jag antar att det var en "lilla tox" som togs, för att mäta en "baseline" av levervärden och urater, trombocyter och sådant som jag då inte hade någon aning om vad det var. Men dessa rör tappades upp och sedan bort och kom aldrig fram till lab. Det var kanske inte så viktigt, jag tillhörde ju som sagt ingen riskgrupp. Jag var på ultraljud i vecka 20, men blev tillbakaflyttad till vecka 18, vilket jag tyckte var underligt. Jag visste ju så väl när barnet hade blivit till. Hade känt henne, molvärk, haft mina aningar, vetat att det skett och exakt när det hade skett. Inte två veckor senare. Inte mitt under mensen som inte kom. Då när mensen skulle ha kommit hade jag varit alldeles bombsäker och gjorde ett gravtest. Jag blev arg när jag fick inte fick något utslag på det. Jag hade väl haft fel då! Kroppen lurades och jag hade varit med om sådant tidigare, fast åt andra hållet. Ångesten när mensen inte kom och jag inte FÖR ALLT I VÄRLDEN ville vara gravid. Det har varit många gånger som jag hade fått vänta de där tio dagarna efter mensens förväntade första dag i total ångest och sedan gjort gravtestet, fått ett minus och då på en gång börjat blöda. I nästan exakt samma stund. Som om kroppen medvetet har velat skrämmas.
   Blödde gjorde jag inte denna gång efter gravtestet och ändå kom jag mig inte för att testa en gång till, någon dag senare, jag var nog för besviken och arg för det. Jag gick på 30årsfest istället, drack vin och festade till precis som vanligt. Jag var 29 år och nyligen hemkommen till vänner och bekanta i försommaren i Stockholm. Jag hade en syn på mig själv då som var så radikalt annorlunda. Jag var ung, kände mig ung och stark och fortfarande fylld av den där hemlighetsfulla kunskapen som ligger latent i kroppen på, tror jag, varje kvinna att just den här kroppen kan bli skådeplats för under och mirakel. Dunder och brak. Den var fylld till bredden av sina möjligheter. Och jag älskade min kropp, min fruktbarhet, min sexualitet och särskilt då när jag hade längtat långt ifrån Skottland och hem till den man som jag älskade i Stockholm. Som jag dessutom råkade "äga" en lägenhet ihop med i Hägersten/Midsommarkransen.
   En dag på Blå porten på Djurgården när värmen hade slagit till den sommaren blev jag märkligt yr och hade svårt att få ner mitt glas med vitt vin som jag drack till laxen. På en gång när jag kände den där yrseln var det som om graviditeten blev helt självklar igen. Det var teststickan som hade visat fel! Jag hade förstås haft rätt från början! Jag sa det till mannen och vi åkte buss hem och jag var helt dingdång och hög på att jag visste att jag var dingdång för att vi väntade ett barn. Och mycket riktigt: Vi checkade ut en till noga inplastad teststicka från apoteket vid T-Centralen, åkte hem och fick ett plus hemma i badrummet.

Nej, så var det ju inte. Jag väntade till dagen efter. Testade på morgonurin efter att mannen gått till jobbet och när jag såg att det blev positivt, ett alldeles tveklöst plus, ringde jag en blomsteaffär och skickade ett blommogram till mannens jobb. Hur kunde jag glömma att jag gjorde det? Han fick blommor och en lapp inspirerad av Yoko Ono, där det stod "Ja". Och sedan ringde han hem och vi fick dela det jaet.

Och det blev nytt mellan oss. Det började som en graviditet där känsligheten i min kropp och i mina sinnen mot världen bara ökade och förfinades. Min lust ökade, jag njöt av att älska och äta och skratta och växa. Mina känslor förhöjdes och jag grät när jag var glad och ledsen. Det var en fantastisk förvandling. Känsligheten.

Men sen, en kort tid efter ultraljudet, jag minns det som ett par veckor senare, kanske tre, max fyra, fick jag ont och blev orolig. Det värkte i magen på nätterna. Det hjälpte inte med Novalucol eller Gaviscon, bara med Alvedon och var inte det konstigt om man bara har halsbränna? MVC-sköterskan klappade mig på kinden och sa att det var min oro som var problemet. Inte värken. Min oro för värken. Jaha, sa jag, för jag visste ju inte. Hade inte ens haft halsbränna tidigare så jag hade ingen sådan smärta i erfarenhetsbanken att jämföra med. Det var en mardröm. Jag blev rädd för att gå och lägga mig för jag visste att jag snart skulle vakna av smärtan, inte kunna ligga, sitta eller stå. Bara vanka runt med det där obehaget, den där olustiga, obekväma smärtan bakom revbenen, vid solarplexus, magtrakten. Jag åt nästan ingenting för vid halsbränna ska man ju inte äta eller dricka för fett eller för starkt. Jag var redan vegetarian sedan länge och jag uteslöt mer och mer livsmedel men hur mycket jag än slutade äta upphörde inte värken. Jag levde på lite rotmos om dagen och ändå fick jag ont, ont, ont. Jämt. Jag blev trött av att inte äta och av att inte sova och samtidigt var jag mitt uppe i ett intensivt uppsatsarbete och fick inte banga ur på min grupp som jag skrev den där uppsatsen ihop med. De behövde att jag skötte mina delar och kapitel och tog mitt ansvar. Jag fick inte misslyckas heller personligen, jag piskade på mig själv: Jag behövde klara mig, ta mina poäng, inte bli avbruten nu. Jag hade tidigare hoppat av utbildningar och hade inte, tyckte jag, råd med ett "avhopp" till. Så jag slogs mot tröttheten, tog mig upp och till skolan. Läste, ringde runt, fixade intervjuer, diskuterade, skrev. Det blev förstås ohållbart och jag kände inte att jag blev lyssnad på. På MVC var barnmorskan bara för flummig, hon var för välmenande och kindstrykande snäll. Jag behövde att någon tog min oro på allvar nu, så jag åkte in till akuten på SÖS. Ingen verkade på MVC tro att någonting allvarligt var fel med barnet, så jag började tro att någonting allvarligt var fel på mig. Kanske magsår, eller hjärtsvikt eller någonting? Hjälp mig, sa jag, jag har så vansinnigt ont! Men på akuten blev det tydligt att akuten var en stängd dörr för gravida. Är inget fel på barnet är inget fel på mamman verkade de mena på MVC och på akuten ville de inte ens ta i gravida med tång. Där fanns inte mamman bakom den gravida magen. Det vågar inte, det är för komplicerade processer igång under en graviditet. Så jag hamnade i alla fall på en undersökningsbrits på förlossningen (sic) med min förmodade magkatarr. En barnmorska där tog mitt blodtryck och ett pissprov och sa sedan att allt såg fint ut. Att jag kunde åka hem och att jag skulle försöka att inte oroa mig för halsbrännan. Det var läskigt! Hur jag än gjorde så fick jag ingen hjälp! Och det fortsatte att göra så överjävligt ont. Jag började tappa i vikt, förstås, eftersom jag inte åt ordentligt, och jag oroade mig för om barnet fick tillräckligt mycket näring av det där pyttelilla rotmoset som jag fick i mig.
  På nästa MVC-besök var jag för stressad för att kissa på teststickan, så jag bad vikarierande barnmorska om att få ett antal stickor med mig, så att jag kunde testa hemma senare i lugn och ro. Hon såg inte glad ut för detta men hon gav mig ändå hela burken med teststickor. Sedan talade hon om det där med att de första proverna, baseline toxen,  inte fanns registrerade i min journal. Sättet hon sa det på signalerade att hennes sjukskrivna kollega, min egentliga barnmorska, hade slarvat lite och att saker och ting var i allmän oordning efter henne. Detta fick mig att tänka att hon, den ursprungliga barnmorskan, hade gått in i väggen eller blivit allvarligt sjuk på något sätt. Att det var min oro som hon tyckte var problemet, var nog mest riktat mot henne själv, tänkte jag. Hon hade varit på väg att sjunka allt djupare och djupare in i sin egen sjukdom och hon orkade inte göra något åt det och ändå så oroade hon sig och vile sluta göra det. För oron inade som en mygga och hon fick inget lugn och ingen ro. Hon hade för länge sedan slutat att se mig och kanske också de andra patienternas eventuella problem. Noggrannheten och precisionen hade fått på foten av vad det nu var som gjort henne sjuk och som hon försökte mörka. Jaha. Då var vi två som inte skötte oss. Min ork tröt, jag var svag och långsam, men jag fortsatte gå upp, felprioritera, åka till skolan, babbla om sådant som i efterhand kändes helt meningslöst att jag babblade om. Jag hade behövt få lägga mig ner och vila mycket, mycket tidigare.
   Så kom dagen då jag kissade på den där stickan och fick en chock först och en diagnos sedan: havandeskapsförgiftning. Miraklet hade börjat skrumpna och flagna och likna skör spindelväv, min kropp höll på att vissna under bördan av sin blomning. Det visade sig att den höll på att klappa ihop systemen och därmed svika både mig och barnet däri totalt. Jag var inte bara lite sjuk, jag var jätteallvarligt sjuk och snart, snart ska jag ta mig förbi mitt motstånd och orka skriva om tiden på sjukhuset. Tiden i det vita rummet med utsikt mot Globen. Den overkliga tiden där.

Tillbaka från ön!

Efter en natt i tält mitt under åsk-och hagelstormen, som tycktes cirkulera i sprakande och dånande timmar kring öns enda lilla bergstopp, är jag nu tacksam att äntligen vara hemma i mammas hus igen. När vi på ön kröp in i tältet på kvällen var himlen svart och tung men blixtrade av kornblixtar. Vid tre på morgonen var det som om något ursinnigt väsen stod och skakade och brölade över våra skrakliga tältpinnar och haglet slog ner kupolen av tältduk över ansiktena på oss. Den minsta, trygg som hon är, sov ganska lugnt efter många småsnuttar vid bröstet, men min äldsta och jag klamrade oss fast vid varandra. "Jag är rädd", sa hon litet. "Jag med", sa jag och försökte vara lite större än hon ändå. Jag borrade in oss i sovsäcken och höll om henne hårt. I det värsta stormandet kom så doften av svavel, stark och stickande, och jag väckte min man som alltid, alltid kan sova. "Herregud, vad är det som luktar?". Han hörde knappt vad jag sa för allt oväsen. "Svavel", sa han efter lite vädrande. Svavel, tänkte jag vanmäktigt. Det är som från helvetet. Mitt i stormen. Det kan inte vara bra.
   På morgonen var det hett och utanför tälten låg havet som en disigt blå silkesmantel under den ljuvaste av himlar. Jag loggade in på internet på mobilen och googlade "svavel + åskväder" och förstod att det fanns en koppling till klotblixtar och nedslag. Man råddes till att om man plötsligt kände svavellukt under åskväder lägga sig platt på marken och rulla. Nedslaget kunde vara precis ögonblickligen nära. Jag fryser när jag tänker på det. Min lilla familj så oskyddade under tältduk och skrakliga tältpinnar i det där ovädret. Och så sommaren dagen efter som en liten ödesblinkning. Krafterna, skönheten, de sköra biologiska kropparna, det kärleksfulla.

Jag har berättat för två nära om den här bloggen. Bara för två eftersom jag inte vill att någon ska behöva oroas i onödan av mina tankar på det tredje barnet. Jag vill av de allra flesta nära att de INTE ska ge mig några goda råd och jag vill inte i samtal med dem råka få syn på deras egentliga åsikter och/eller deras oro, hur genuina och korrekta dessa än är. Jag måste kunna fatta ett eget beslut baserat på mina egna känslor, resonemang och ställningstaganden och sedan ta hand om min egen oro, samt deras, eller inte göra det, om jag nu väljer att inte få ett tredje barn alls.
   En av dessa som vet att jag skriver här är min bror och han vet eftersom jag fått tankar kring mitt eget skrivande när jag såhär öppet skriver av mig på nätet i bloggform. Jag behövde hans ögon på texten, helt enkelt. Ett slags säkerhetsögon, en gränsvakt. Problemet är att det är känsliga saker som jag kretsar kring: fertilitet, moderskap, graviditet, sjukdom, rädslor, förhoppningar, sexualitet. Ett beslut, inte minst, som kommer att få stora konsekvenser, hur det än fattas, för mig och min familj.  Det finns så mycket spärrar kring dessa ämnen, mycket som är känsligt och svårt att få fatt i utan att såra andra nära människor, min man, mina barn, min familj kanske, mig själv? Jag vet inte, men jag behövde kanske ett ansikte att rikta mig mot medan jag skrev, en familjemedlem som inte behövde tyngas för mycket av det som jag skrev. Någon som kunde hålla koll på just texten, inte så mycket på beslutet eller tankarna i sig. Min bror alltså.

Den andra som vet är en alldeles särskild vän till mig. Denna vän föddes en dag efter min allra första födelsedag, den dag som senare skulle bli mitt första barns födelsedag också, och hon bodde och växte upp två trappor upp från mig i vår port på söder. Hon och hennes familj har alltid stått mig nära och varit självklart invävda i min berättelse. Ibland också på de mest förvånande vis. Hennes pappas fru jobbade till exempel på Neo när vi låg där och hon hjälpte oss mycket, känslomässigt och socialt, i den där kaotiska tidsfickan som vi befann oss.
   Min väns ord och åsikter är jag inte rädd för att se när vi samtalar. Hon är den klokaste person som jag känner och hon kan lyssna utan att döma och döma, kanske, utan att få mig att känna mig dum eller på något sätt skyldig. Jag älskar våra samtal. Jag har dem i mig. Hennes röst.
   Nu tänker jag på min vän mest hela tiden eftersom hon snart, mycket snart, ska föda sitt andra barn. Jag väntar och längtar efter att få det där sms:et som säger att nu så har de åkt in. När jag får det ska jag sätta mig ute i hammocken, förhoppningsvis redan i den här lugna natten, och bara försöka vara med henne. Vaka över livet och berättelsen.

Kan du inte messa snart?
Jag längtar så efter dig och på att få träffa din andra lilla unge!