Efter en natt i tält mitt under åsk-och hagelstormen, som tycktes cirkulera i sprakande och dånande timmar kring öns enda lilla bergstopp, är jag nu tacksam att äntligen vara hemma i mammas hus igen. När vi på ön kröp in i tältet på kvällen var himlen svart och tung men blixtrade av kornblixtar. Vid tre på morgonen var det som om något ursinnigt väsen stod och skakade och brölade över våra skrakliga tältpinnar och haglet slog ner kupolen av tältduk över ansiktena på oss. Den minsta, trygg som hon är, sov ganska lugnt efter många småsnuttar vid bröstet, men min äldsta och jag klamrade oss fast vid varandra. "Jag är rädd", sa hon litet. "Jag med", sa jag och försökte vara lite större än hon ändå. Jag borrade in oss i sovsäcken och höll om henne hårt. I det värsta stormandet kom så doften av svavel, stark och stickande, och jag väckte min man som alltid, alltid kan sova. "Herregud, vad är det som luktar?". Han hörde knappt vad jag sa för allt oväsen. "Svavel", sa han efter lite vädrande. Svavel, tänkte jag vanmäktigt. Det är som från helvetet. Mitt i stormen. Det kan inte vara bra.
På morgonen var det hett och utanför tälten låg havet som en disigt blå silkesmantel under den ljuvaste av himlar. Jag loggade in på internet på mobilen och googlade "svavel + åskväder" och förstod att det fanns en koppling till klotblixtar och nedslag. Man råddes till att om man plötsligt kände svavellukt under åskväder lägga sig platt på marken och rulla. Nedslaget kunde vara precis ögonblickligen nära. Jag fryser när jag tänker på det. Min lilla familj så oskyddade under tältduk och skrakliga tältpinnar i det där ovädret. Och så sommaren dagen efter som en liten ödesblinkning. Krafterna, skönheten, de sköra biologiska kropparna, det kärleksfulla.
Jag har berättat för två nära om den här bloggen. Bara för två eftersom jag inte vill att någon ska behöva oroas i onödan av mina tankar på det tredje barnet. Jag vill av de allra flesta nära att de INTE ska ge mig några goda råd och jag vill inte i samtal med dem råka få syn på deras egentliga åsikter och/eller deras oro, hur genuina och korrekta dessa än är. Jag måste kunna fatta ett eget beslut baserat på mina egna känslor, resonemang och ställningstaganden och sedan ta hand om min egen oro, samt deras, eller inte göra det, om jag nu väljer att inte få ett tredje barn alls.
En av dessa som vet att jag skriver här är min bror och han vet eftersom jag fått tankar kring mitt eget skrivande när jag såhär öppet skriver av mig på nätet i bloggform. Jag behövde hans ögon på texten, helt enkelt. Ett slags säkerhetsögon, en gränsvakt. Problemet är att det är känsliga saker som jag kretsar kring: fertilitet, moderskap, graviditet, sjukdom, rädslor, förhoppningar, sexualitet. Ett beslut, inte minst, som kommer att få stora konsekvenser, hur det än fattas, för mig och min familj. Det finns så mycket spärrar kring dessa ämnen, mycket som är känsligt och svårt att få fatt i utan att såra andra nära människor, min man, mina barn, min familj kanske, mig själv? Jag vet inte, men jag behövde kanske ett ansikte att rikta mig mot medan jag skrev, en familjemedlem som inte behövde tyngas för mycket av det som jag skrev. Någon som kunde hålla koll på just texten, inte så mycket på beslutet eller tankarna i sig. Min bror alltså.
Den andra som vet är en alldeles särskild vän till mig. Denna vän föddes en dag efter min allra första födelsedag, den dag som senare skulle bli mitt första barns födelsedag också, och hon bodde och växte upp två trappor upp från mig i vår port på söder. Hon och hennes familj har alltid stått mig nära och varit självklart invävda i min berättelse. Ibland också på de mest förvånande vis. Hennes pappas fru jobbade till exempel på Neo när vi låg där och hon hjälpte oss mycket, känslomässigt och socialt, i den där kaotiska tidsfickan som vi befann oss.
Min väns ord och åsikter är jag inte rädd för att se när vi samtalar. Hon är den klokaste person som jag känner och hon kan lyssna utan att döma och döma, kanske, utan att få mig att känna mig dum eller på något sätt skyldig. Jag älskar våra samtal. Jag har dem i mig. Hennes röst.
Nu tänker jag på min vän mest hela tiden eftersom hon snart, mycket snart, ska föda sitt andra barn. Jag väntar och längtar efter att få det där sms:et som säger att nu så har de åkt in. När jag får det ska jag sätta mig ute i hammocken, förhoppningsvis redan i den här lugna natten, och bara försöka vara med henne. Vaka över livet och berättelsen.
Kan du inte messa snart?
Jag längtar så efter dig och på att få träffa din andra lilla unge!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar