Intervju med barnet

D: Hej.
M: Hej igen. (Skratt)
D: Hej igen.
M: Du vad har din mamma berättat för dig om hur det var när du var liten?
D: Eh, till exempel att...  (eftertänksam tystnad) Jag var på neo och jag var jätteliten och jag har fötts med kejsarsnitt och jag... jag ligger med mamma här och jag har det jättemysigt men när jag var liten så låg jag på neo och när jag fick mitt första bad där så försökte jag simma och jag försökte brottas med, jag menar när de försökte få en slang i halsen ner på mig då brottades jag...
M: Just det! Det där måste du berätta om! Det var ju när du var precis nyfödd.
D: Ja men de skulle sätta en slang i halsen ner på mig...
M: När du var alldeles precis nyfödd... Vad hände då?
D: Mm, de stoppade en slang i halsen ner på mig men jag brottades såhär och de bara "det går inte" och sen bara "det behövs inte".
M. Sa den ena till den andra, ja. Först sa den första läkaren att "nej, det går inte" och så sa den andra läkaren "det behövs inte för hon kan ju...." Hon syresätter sig själv.
D: Mm.
M: Du behövde aldrig få någon slang i halsen.
D: Nej.
M: Men vad behövde du då, vet du lite vad du behövde?
D: Det vill inte jag säga, men jag ska säga dig en annan sak... Att en gång så satte de in vad hette det?
M: C-PAPen.
D: C-PAPPIN. En gång satte de in C-PAPPIN fel så här så att jag bara....
M: Mm, så att du fick näsan upptryckt så och att du måste gapa. (Tystnad) Och det var faktiskt första gången som du var hos mig, när du fick komma till mig. Och innan dess vet du var du låg då?
D: Ja, i kuvösen.
M: I kuvösen, ja. Vet du varför du fick lov att födas för tidigt då?
D: Min mamma fick havandeskapsförgiftning.
M: Vet du vad det är för något?
D: Nej, det får du säga.
M: Okej. Men har du fått se bilder från när du var sådär liten och låg på neo?
D: Ja.
M: Tycker du om de bilderna då?
D: Jag ÄLSKAR dem. Till och med den läskiga.
M: Vilken är det då?
D: Äsch!
M: Är det den när du gapar? När C-PAPen sitter fel?
D: Mm. Men mamma? Måste jag prata såhär länge?
M: Nej inte om du inte vill...
D: Men då säger jag att Ett, två, tre och hej då! Nu vill jag lyssna på det här!

Hur många barn får jag när jag blir stor?

Det finns fortfarande grusgångar med löst trädgårdsgrus. Hela sommaren har stora dottern tagit grus och kastat upp i luften och frågat Hur många barn får jag när jag blir stor? Det grus som fastnade på hennes handryggar räknades och barnen blev allt från två till 32 till antalet, beroende på saker som grusets storlek, kastets spridning i höjd och bredd, handhållning och generell väderlek. När det blåser kan det vara svårt att fånga grus och när det regnar kan det vara svårt att kasta det. Antalet barn har varit, och är, en öppen och väldigt viktig fråga. För henne är den också enkel på så sätt att 32 alltid är bättre än två. Men hon behöver inte vara ledsen för bara två gruskorn särskilt länge för hon kan alltid få ett nytt svar. Det finns nämligen fortfarande grusgångar med löst trädgårdsgrus. Det är oktober och plusgrader och det är bara att ställa sig den där frågan en gång till.

Första förlossningen, separation

"Operation" stod det ovanför dörren som jag hade rullats in genom. Det var fullt med folk i gröna kläder i det stora, kalla och ljusa rummet. Det var som att vintern stod på vid gavel in i det rummet. Jag frös. Jag var rädd. Några stod där och pratade om sushi. Jag hade gått några meter över ett golv med min man som halvt ledde mig och halvt bar mig med min dotter i magen för allra sista gången. Vi hade intakta band och flöden mellan oss. Jag omslöt henne och hon existerade i mig. Vi delade kemi, känslor, utrymme. Jag var hennes skydd, hennes värmekälla, hennes näring och syre och vi hade aldrig sedan hon börjat existera inne i mig varit ifrån varandra. Nu satt jag på ett bord och lutade mig fram mot min man. Jag slogs inte. Jag kapitulerade. Någon drog upp min operationsskjorta bak och klämde på mina kotor i ryggen. Jag hade kateter och sönderstuckna kärl i armvecken. Jag hade infart och likadant grönt hårnät som alla andra därinne. Barnmorskan Moa hade rakat ner min pubishårlinje ner mot könet och min mage var vit och hel och full av vatten och liv. Huden var en obruten förpackning. Var ovetande. Barnet var vaket innanför den huden och hon bökade, jag kände henne extra tydligt i och med katetern. Hon var rädd eftersom jag var rädd, men jag kunde inte hjälpa det. Jag ville så gärna att hon skulle få slippa vara rädd. Jag ville så gärna fortsätta ha henne hos mig, i mig. Få bli tjock och stor och stolt. Jag hade så dåligt samvete för att hon skulle behöva förlösas nu. Snart skulle hennes värld klippas upp och brista, förvandlas från hölje till sår. Snart skulle det bli ljust och kallt i hennes ofärdiga ögon, snart skulle det komma in händer som skulle ta i hennes ofärdiga kropp och snart skulle hon befinna sig i en värld av instrument som skulle användas på henne. Stackars, stackars, stackars liten. Jävla skit. Min mans kropp var varm medan min frös.
   Nålen ilade in mellan kotorna. Det knäppte lite och sedan sa de att det var gjort. Mina skinkor domnade bort och det var dags att lägga sig ner. Jag blev hjälpt. Handskhänderna la mig ner och mina egna händer och armar blev placerade på skenor långt ut åt sidorna. Jag låg korsfäst, förlamad, sjuk och rädd. En vagn rullade på sina små hjul. Ett grönt skynke spändes för mitt ansikte och jag fick nästan panik, som om jag låg med kroppen under vattnet och knappt orkade hålla mig flytande. Det enda jag kunde röra var mitt huvud. Moa var där. Min man var där och hans ögon var öar av kärlek och värme och hopp. Jag simmade dit. Han hade lagt händerna om mitt huvud. Det enda på min kropp som fortfarande var mitt eget.
   De berättade för mig att jag skulle känna ingreppet men att det skulle vara helt utan smärta. "Känner du det här?" frågade de och så nöp de mig med något, antagligen ganska hårt. Jag skakade på huvudet, jag kände verkligen ingen smärta. Smärta är ett av kroppens signalsystem. Nu var barnet utan det skyddet också. Mammans smärtsystem var nedsläckt. Hon kunde inte röra sig och nu skulle de utan problem kunna öppna upp buken och ta fram barnet.
   Operationslampan var kromad och speglade blodet som skars upp till ytan. Läkarens röst lät annorlunda när den pratade om operationen som pågick. Hon rabblade anatomi. Ljudet av vatten, det var så absurt. Det var väl mitt vatten och barnets. Det lät som om det sögs upp av en sådan där tandläkarsug. Slurp. Och då var de väl inne hos henne nu? De började ruska mig därnere. Min förlamade kropp lyfte från bänken och ruskades. Det var ganska våldsamt och jag kunde absolut inte andas, men jag kände ingen smärta. Bara så tydligt den där maktlösheten. Att vara i deras våld. Och så skrik? Eller vad var det? Ett mjukt bräkande? Som om det kommit in en liten lammunge i rummet. Sedan inget mer. Celldelning. Några lutade sig över ett annat bord medan några andra fortsatte att vara lutade över mig. Moa kikade ner över kanten på det gröna draperiet. Hon såg lika glad ut som alltid. Hon förväntade sig också att få se min glädje när hon sa "Du har fått en flicka" och visst. Det var som om en kolsyrepatron exploderat i mig, tårar steg automatiskt till ytan, en flicka! Men tårarna var samtidigt kalla. Kemiska. Moa försökte få mig att se flickan. hon pekade och sa "Där är hon. Där!", men allt jag såg var läkaren från Kina och hans tysta kollega. De skjutsade ett bord med lakan på bort mot en dörr som inte var den som jag hade kommit in genom. Jag hade inte mina glasögon på mig. Moa sa åt min man att gå med läkarna och barnet. Han gav mig ett snabbt ögonkast innan han försvann. Jag låg kvar och klamrade mig fast vid bräket. Det hade bräkt. Hon. Hon hade bräkt.
   Jag bad om lugnande och syddes ihop. Sedan skjutsades jag ut. In i hissen igen och upp till uppvaket. Och jag vet nu att det måste finnas flera uppvak på SÖS, för på det här uppvaket var jag ensam. Det fanns inga fönster och inga andra var där förutom sköteskan som hade svart hår och asiatiskt utseende. Hon ägnade sig åt mig på ett diskret och uppmärksamt sätt och jag var så tacksam. Det var över. Jag var här. Jag hade blivit opererad och jag hade fått en flicka. Jag! Jag var mamma till en liten flicka och jag kunde knappt vänta på att få träffa henne. Nu skulle jag få bli frisk, visst skulle jag? Det kanske var drogerna som jag fått, men känslan där var så befriande. Det var som en paus mellan värkarna. Medan bedövningen släppte från tårna och benen och höfterna låg jag där i sängen och bara glittrade.

Viljan

Jag har precis vaknat och minsta ungen har fått frukost och gått på pottan, största följde för bara en liten stund sedan med sin pappa ut genom dörren. De har en busstid, en skoltid och en jobbtid att passa. Jag passar inga tider, jag bara är i den. Morgontiden. Medan barnet leker med små gyllene spegelaskar på golvet försöker jag skriva. Det är en rest från igår som jag måste försöka berätta om. Jag och lilla var på BVC och av någon anledning kom jag och BVC-sköterskan in på att jag fortfarande ammar fritt nattetid och dagtid. BVC-sköterskan påpekade då att det inte var något fel i att amma länge så länge barnet åt ordentligt dagtid. Åt mat alltså. Sedan la hon till att det ju kunde finnas andra bekymmer med att amma nattetid och därmed ha sitt barn hos sig. Hon sa att det var viktigt att min man också fick komma till mig om han ville. Att samlivet också skulle fungera.
Ja.
   Jag blev lite ledsen för jag såg bilden som målades upp: att det var min man som bar viljan att komma in till mig om nätterna och att det var jag som genom mitt val att amma vårt barn längre än "normalt" förhindrade "vårt samliv", kanske till och med avsiktligt. Var det så det antyddes?
  
Jag satt i soffan och väntade på min man på kvällen efter att jag lagt båda våra barn. Han hade varit på bio och tagit en öl efteråt med en vän. Min kropp skrek efter samlivet med honom som hade kunnat ske där och då, men han uppfattade inte det. Och i vår relation fungerar det inte att prata om det. Jag kan inte säga att jag önskar mig in en närhet nu som jag vill ska leda till sex sedan. Jag, eller han, måste bygga upp en sådan närhet och i ärlighetens namn är det han som oftast vågar ta sådana initiativ och jag tror att det är så för att han så sällan blir avvisad eller besviken. Min vilja bara finns där, väntande på hans. Men inget av detta hände av sig själv igår. Min man var trött. Han satt och somnade och jag blev irriterad. Jag hade avlyssnat min kropps signaler noga. Och dagarna är dessutom räknade i mobilkalendern. Jag hade ägglossning. Jag visste det. Men det var förstås också onämnbart mellan oss. Det får absolut inte finnas en uttalad plan för sex, och absolut inte en plan som innefattar möjligheterna till en till läskig graviditet. Det är inte särskilt tändande. Och nej, det är väl inte det.

Men jag gick och la mig med min sorg. Min ambivalens och min sorg och min längtan och min tuktade med alltjämt glödande VILJA.