Jag har precis vaknat och minsta ungen har fått frukost och gått på pottan, största följde för bara en liten stund sedan med sin pappa ut genom dörren. De har en busstid, en skoltid och en jobbtid att passa. Jag passar inga tider, jag bara är i den. Morgontiden. Medan barnet leker med små gyllene spegelaskar på golvet försöker jag skriva. Det är en rest från igår som jag måste försöka berätta om. Jag och lilla var på BVC och av någon anledning kom jag och BVC-sköterskan in på att jag fortfarande ammar fritt nattetid och dagtid. BVC-sköterskan påpekade då att det inte var något fel i att amma länge så länge barnet åt ordentligt dagtid. Åt mat alltså. Sedan la hon till att det ju kunde finnas andra bekymmer med att amma nattetid och därmed ha sitt barn hos sig. Hon sa att det var viktigt att min man också fick komma till mig om han ville. Att samlivet också skulle fungera.
Ja.
Jag blev lite ledsen för jag såg bilden som målades upp: att det var min man som bar viljan att komma in till mig om nätterna och att det var jag som genom mitt val att amma vårt barn längre än "normalt" förhindrade "vårt samliv", kanske till och med avsiktligt. Var det så det antyddes?
Jag satt i soffan och väntade på min man på kvällen efter att jag lagt båda våra barn. Han hade varit på bio och tagit en öl efteråt med en vän. Min kropp skrek efter samlivet med honom som hade kunnat ske där och då, men han uppfattade inte det. Och i vår relation fungerar det inte att prata om det. Jag kan inte säga att jag önskar mig in en närhet nu som jag vill ska leda till sex sedan. Jag, eller han, måste bygga upp en sådan närhet och i ärlighetens namn är det han som oftast vågar ta sådana initiativ och jag tror att det är så för att han så sällan blir avvisad eller besviken. Min vilja bara finns där, väntande på hans. Men inget av detta hände av sig själv igår. Min man var trött. Han satt och somnade och jag blev irriterad. Jag hade avlyssnat min kropps signaler noga. Och dagarna är dessutom räknade i mobilkalendern. Jag hade ägglossning. Jag visste det. Men det var förstås också onämnbart mellan oss. Det får absolut inte finnas en uttalad plan för sex, och absolut inte en plan som innefattar möjligheterna till en till läskig graviditet. Det är inte särskilt tändande. Och nej, det är väl inte det.
Men jag gick och la mig med min sorg. Min ambivalens och min sorg och min längtan och min tuktade med alltjämt glödande VILJA.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar