Hösten är här. Jag klär på minsta flickan mer kläder och pendlar till skolan för att hämta äldsta. Det är kvällar i förorten med vänner, middagar, lek i parken och fix här hemma. Igår packade vi upp de sista banankartongerna. Fortfarande fungerar inte internet som det ska, men skrivbordet har fått ytor och dammet är borttorkat. Jag kan sätta mig här och känna lite arbetsro.
Vi bor i en kvadrat. Vår lägenhet är kvadradisk och rummen är små och när solen skiner in är det varmt, varmt i kvadraten. Jag älskar den här lägenheten ibland och ibland står jag inte ut i den. Just nu är det bra eftersom jag slipper trängas med banankartonger och för att solen skiner in genom de stora fönstren och för att jag kan se vattnet mellan löven i träden här utanför. Två vuxna, två barn. En kvadrat. Det är det som kan kännas... svårt. Att det blir som stöpt.
Men jag sa fel faktiskt. Vi är två vuxna och två barn och en kattunge. Vi tog med oss en liten späd sköldpaddsfärgad kattflicka från Östergötland. Hon heter Sara och hon gillar messmör och långa snören och små bollar som hon kan jaga. Hon och min minsta flicka myser som syskon och bråkar som syskon också. Hoppas att det är myset som vinner till slut och att Sara inte blir permanent rädd för dotterns hårda nyp och kramar.
Det är gott att ha katt igen. Det är gott att ha katt och vänner och nära till familjen igen. Att sätta på sig skor med klack som klapprar mot gatstenar och kunna ta tunnelbanan in till stan om man vill.
Den här veckan har det känts som om jag kan leva resten av mitt liv utan att vara en fertil varelse. Och att jag redan har fött mitt sista barn.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar