Politik

Jag tänkte att nu inför valet kan det vara på sin plats att jag utifrån min erfarenhet ringar in områden som jag upplever som politiska problemområden. Sen är det upp till landstingspolitiker och andra tex riksdagspolitiker att kors och tvärs och blockvis att ta itu med dem. Okej? Vi börjar!

Det allra första, och kanske lättaste sett ur en politikers ögon, är forskningen. Professor Stefan Hansson och de andra teamet i Lund är till exempel på väg att knäcka gåtor kring havandeskapsförgiftning (för en mer detaljerad beskrivning av vad de gör i Lund just nu, kan ni läsa detta inlägg från min blogg). En viktig sak som inom en inte alltför långvarig tid verkar kunna bli en realitet är en medicin som ges till mammor som efter screening bedömts kunna utveckla havandeskapsförgiftning under senare skede av graviditeten. Forskning som denna i Lund måste finansieras och prioriteras.

Sedan kommer en annan extremt viktig fråga, nämligen den om neonatal samvård och samboende(barn och mammor/föräldrar). Idag finns det fortfarande avdelningar ute på sjukhusen där föräldrar och barn inte bor ihop under vårdtiden, trots att det är bevisat att patienterna mår mycket bättre av att ha sina föräldrar hos sig under hela sjukhusvistelsen. De mår så mycket bättre att det avsevärt förkortar deras vårdtid.
   I alla andra situationer där barn är patienter är det självklart att föräldrarnas närvaro byggs in i vården, den förutsetts vara bra för barnet. Men för de prematura barnen råder det undantagstillstånd i denna fråga. De prematura barnen är mycket sjuka och det kan vara svårt för föräldrar och barn med den viktiga anknytningen ändå, när den ändå måste ske genom kuvösluckor och med all apparatur och diverse sladdhärvor i vägen. Ännu svårare blir det om föräldrarna inte får vara med sitt barn när de själva vill. Det skapar en känsla av maktlöshet och separation, samt kan försvåra det otroligt viktiga samarbetet med personalen på avdelningen. Det är en extremt påfrestande tid för föräldrar och barn. Familjer borde därför få uppbackning och möjlighet till lugn och ro och vila tillsammans med sitt barn. Vården borde så långt som möjligt omorganiseras så att alla barn får ha sina föräldrar hos sig under vårdtiden. Det borde ses som en rättighet, men gör alltså inte det. Än.

En tredje fråga som delvis hänger ihop med ovanstående är att det behövs pengar och mer än planer för att rusta upp SÖS. Det är ett spännande sjukhus och jag vet att personalen som jobbar där pratar om en särskild SÖS-anda som ska vara positiv och bra. Det är en litterär plats, jag tänker på PC Jersilds otroligt spännande roman Babels hus. SÖS är kulvertar och skyddsrum och hissar som hoppar över våningsplan och det är rörpost som susar hela vägen från 70-talet, samt en strålande och inte alls oviktig utsikt över Mälaren. Men det är så skruttigt och fult och opraktiskt invändigt! Allting är slitet och hänger på trekvart. Man kan knappt vända sig om inne på operationssalen på förlossningen, Sachscha barnsjukhusets lokaler är på tok för små och som jag nämnt ovan, inte anpassade för den nya högkvalitativa samvården/samboendet. Det finns två toaletter på avdelning 71. Dessa ska om det är fullt räcka till 15 familjer, det vill säga 30 personer som alltså lever på sjukhuset dygnet runt. SÖS är ett stadssjukhus som ligger mitt på söder och borde därför vara lite av ett flaggskepp. Men ärligt talat, det är som en tidsresa att kliva in där. Och en hamnar i en tid som flagnat och rostat och som är trång och smutsig. Så såg det förstås inte ut på 70-talet!

En fråga för jämställdhetsdebatten är det där med partners taxa om man måste bo på sjukhuset länge. Vi landade på en partneravgift på ca. 9000 kr efter första barnet. Och då hade min man varit helt tvungen att bo med mig, på en brits (alltså inte en annan vårdplats) i mitt rum (utan toalett och dusch) ifall något skulle hända, vilket det helt klart hade kunnat göra - i stort sett när som helst under den tiden. 9000 kr är mycket pengar för en familj som snart går på föräldraledighet och är sjukskrivna. Jag kan tänka mig att det finns andra familjer som på grund av ekonomiska skäl måste välja bort att bo ihop under vårdtiden, vilket förstås är helt fruktansvärt. Jag skulle inte kunna tänka mig att ligga där själv på rummet, med den ångesten och ovetskapen. Och partners måste ju må skitdåligt av att inte kunna stanna kvar. Det är inte rimligt helt enkelt. En fråga för högkostnadsskyddsreglering?

En fjärde fråga hänger faktiskt ihop med "jobben" (detta valdebattens kärnämne). Det är skit att bli med barn och sedan bli sjukskriven och sedan föräldraledig från en projektanställning. Ännu mer skit att inse att föräldraledighet samt sjukskrivning tickar upp mot "hotet av" LAS (arbetsgivarnas stora skräck). Jag hade två år på mig att visa mina färdigheter, men i realiteten blev det ett år och sedan sjukskrivning och föräldraledighet, för nu får jag ingen mer projektanställning och jag vet ännu inget om mina förutsättningar att härifrån komma in på forskarutbilningen, eller på annat sätt gå vidare med forskning som var det som jag ville hålla på med- innan jag blev sjuk.

En femte fråga är snarare ett förbehåll. I frågan om individualiserad föräldraförsäkring, som jag på ett generellt plan är för, vill jag ju gärna synliggöra gruppen kvinnor som är som jag, det vill säga de som blir upprepat sjuka av sina graviditeter. För dessa mammor måste man kunna se att det finns ett större behov av återhämtning och bearbetning för just födslomödrarna än för andra partners i föräldraskapet. I min situation nu är det också så att jag möjligtvis blickar fram emot en till komplicerad förlossning, med eventuell/förmodad sjukskrivning från och med vecka 20, det skulle vara ganska otympligt att tvinga ut mödrar, som mig, till arbetsförmedlingen eller jobb i några veckor innan nästa sjukskrivning. Bättre då att ha någon form av defaultdelning av föräldraförsäkringen med 50/50% med möjlighet att sedan korregera veckor och dagar mellan föräldrarna? Men det kanske är så det är tänkt, eller?

Som en sista fråga vill jag nämna barnmorskornas situation och flagga för RFSU Stockholms krav på alla mammors rätt till säkra förlossningar genom att kräva fler förlossningsplatser så att alla får föda på den enhet de planerat. Kräva en barnmorska per födande i aktivt förlossningsarbete. Samt kräva att politikerna möjliggör att fler utbildar sig till barnmorska och att yrkets status höjs, bland annat genom att deras kunskap tas tillvara i hälso- och sjukvårdens beslutande organ. (Kolla här för mer info!)

Dessa barnmorskor, samt förlossningsläkare och annan personal som kommer i kontakt med gravida kvinnor behöver också å det bestämdaste informeras om graviditetssjukdomen HELLP syndrom. Jag hör för många läskiga saker om kvinnor som har dött för att vården inte kunnat identifiera syndromet i tid. Det finns mycket okunskap därute!

Glad valdag på söndag!