cykliskt levande igen

Jag har känt det i säkert två veckor. Det där pirrande trycket inifrån. Något som var på gång, den ökade sexlusten och lubrikationen. Jo, jag kände till och med av ägglossningen och blev livrädd! För resten av mitt liv ska nu vara så, en rädsla för att bli gravid. Det är ju som att vara tonåring igen! Igår när jag vaknade klev jag upp efter underliga drömmar. Och på toan upptäckte jag det: Kroppen hade öppnat kranen. Färskt, rött blod strömmar och rinner och klumpar sig. Jag är visst inne cykeln igen, tillbaka i fertilt läge. Det är en märklig och som sagt skrämmande känsla...

Uppdatering

Vad som händer? Jo, både mycket och så litet. Vi lyssnar på klassisk musik och temperaturen har sjunkit. Jag orkar inte springa idag men annars har jag sprungit mycket. Sonen har fått två tänder och jag har fått ett jobb till i höst. Jag har sprungit på anställningsintervjuer och formulerat mig kring min arbetslivsmotivation och jag har varit vältalig och försökt framstå som bra. Idag ska jag få mitt anställningsavtal i brevlådan nere i porten och sedan kan jag andas ut. Jag ska bli barnutredare på Socialtjänsten. Jag börjar inte förrän i september, en torsdag, med morgonmöte. Jag både bävar och längtar och sörjer. Jag har också skrivit tenta till min kurs Sexualitet och etnicitet, som jag läser på Södertörns högskola för självaste coolaste Victoria Kawesa för att jag ska kunna avsluta en fil kand i genusvetenskap som jag påbörjade för femton år sedan. Så livet warpar tillbaka mycket nu. Jag färdas i tiden dit, till 2001. Vem jag var och hur jag tänkte att livet skulle vara? Hur livet var och vad det är nu. Med min son och mina döttrar, Färdigutbildad snart (kanske?) och med kliande skrivarprojekt i huvudet. Just det. Jag har under tiden som gått sedan sist varit på en första releasefest från min skrivargrupp. Vi är några som ses ibland och pratar text och däremellan skriver och nu har en text som jag har sett födas från första bokstäverna fått sin slutgiltiga form i en bok med hårda pärmar. Jag har druckit bubbel och firat och även slagits mot mina egna bassängkanter och känt enorm frustration och avund i glädjen, att det inte var något av mina egna skrivprojekt som lyckats ta sig hela vägen in mellan hårda pärmar. Men mina skrivprojekt är inte där än. De jäser halvfärdiga och bubbliga mitt i mellan datorn och hjärnan. På båda ställena samtidigt. Fast i hjärnan är de tyvärr så mycket bättre än i datorn, vilket är oerhört... tröstlöst...
   Min son har lärt sig sitta och min minsta dotter är kanske lite mindre arg på mig nu. Fast just i morse var hon inte det och jag tröstade och hon skrek och jag lyckades hålla tålamod och fokus och inte kastas ner i samma känsloläge som hon. Inte bli två och ett halvt och vilja mer än man har ord för... det går inte varje dag... Jag har också fått ur mig två barnboksmanus till bilderböcker och gett min man en scanner i present på hans födelsedag. Nu hoppas jag att han ska ta fram sina målargrejor och illustrera barnböckerna. Han säger att han ska försöka, men jag är så otålig och vill se honom in action nu... Han längtar ihjäl sig till föräldraledigheten. Han ska vara ledig ett år har vi bestämt. Jag ska försörja familjen i glappet mellan föräldradagarna och lönen. Det ska nog funka....

Och nu måste jag fixa lite lunch till oss!

Oj, jag glömde nästan! Vill ni läsa mer om min väns bok så får ni kolla in Marie Hedegårds sida här!