På spaning efter litterär havandeskapsförgiftning

Jag stötte på min första litterära havandeskapsförgiftning i veckan. Jag hade ju ett litet Majgull Axelssonrace då jag först läste Is och vatten, vatten och is och efter det fortsatte med att läsa också Jag heter inte Miriam. Havandeskapsförgiftningen fanns i den sistnämnda. Där berättas om Miriams mans första fru som under det sena fyrtiotalet drabbas av "graviditetstoxikos" i sjunde månaden. Något som i romanen innebar att hon var och förblev inlagd på sjukhus fram till sonens födelse och sin egen död. I boken får man också reda på att hon får besök av sin man ibland och han berättar efter ett sådant besök för Miriam att hon (frun) "i alla fall" denna gång känt igen honom. Vilket förstås insinuerar att han besökt henne andra gånger då hon inte känt igen honom. Så känner inte jag igen graviditetstoxikossymptomen, men det spelar mindre roll. Jag blev ändå så tagen av hur lite litterär havandeskapsförgiftning det verkar finnas. Om man betänker att det drabbar upp till tio procent av alla gravida? Om man därtill betänker att havandeskapsförgiftning i västvärlden fortfarande är den vanligaste orsaken till graviditetsrelaterad dödlighet för både mor och barn? Och därtill förstår hur många kvinnor som måste ha strukit med förr om åren? Ja, och om man därtill inser denna erfarenhets många komplexa trauman och alla de möjliga känsliga effekterna kopplade till känslolivet, föräldraskapet, barnen, kärleksrelationerna, könsidentiteten och kanske sexualiteten? Om man betänker allt detta inser man att havandeskapsförgiftning borde finnas beskrivet i mycket, mycket mer litteratur än Majgulls. Någon som vet något om var jag kan hitta den? Tipsa mig. Jag vill veta! 

Om bröstmjölksdonation

Ni vet väl att man kan donera bröstmjölk? Fram till dess att ens barn är tre månader gammalt kan man donera till mjölkcentralerna på sjukhusen. Ni vet väl att det är livsviktigt för de små barnen som vårdas på neonatalavdelningarna att kvinnor donerar bröstmjölk? Jag har skrivit en artikel om detta. Artikeln publicerades i prematurförbundets medlemstidning Kontakt, men ni ska också få läsa den. Den innehåller en massa information om hur det hela går till. Vill man donera bröstmjölk är det bara att höra av sig till modersmjölkcentralerna. De blir väldigt glada för alla bidrag. Här kommer artikeln!

 Den första måltiden – tankar om bröstmjölksgivande

Jag ska på en gång erkänna att jag inte blev särskilt glad när jag informerades om att min dotter skulle få sin första måltid. Det var år 2008 och det kom en sköterska och berättade att de nu hade kopplat min dotters sond till en matpump. Jag förstod ingenting av praktikaliteterna, vadå sond och vadå matpump? Jag hade så oerhört mycket kvar att lära mig. Den första måltiden skulle bestå av ”bankmjölk” och jag hörde på sköterskans röst att hon tyckte att detta var något alldeles förträffligt fint. Jag låg på special-BB och magen var tom, sönderskuren och hopsydd, och jag var trots morfinet alldeles svarthålig inombords. Jag hade precis gått in i vecka 29 av graviditeten, jag hade blivit sjuk, jag hade fått förlösas och jag hade fått en dotter på ett kilo som nu låg i en kuvös någonstans på sjukhuset. Att min dotter fick sin första måltid, helt utan inblandning av mig, kändes som ett kvitto på hur allting de senaste veckorna hade gått så fruktansvärt fel. Nu skulle hon få någon annans mjölk också? Hon var så oerhört långt borta ifrån mig. Jag har i efterhand identifierat känslorna som vetskapen om bankmjölken gav mig och det var något som kunde liknas vid ett hopkok av maktlöshet, svartsjuka, avsmak och otillräcklighet. Att vårda sitt barn på neonatalen var för mig att kliva in i ett register av oerhört komplicerade känslor. 

I slutet av vår vistelse på neo hade jag fyra liter bröstmjölk i sjukhusfrysen och ingen möjlighet att ta hem den, vilket gav mig en anledning att ta en sista sväng i sjukhuskorridorerna innan den så efterlängtade utcheckningen därifrån. Pliktskyldigt lämnade jag blodprov och fyllde i hälsodeklarationen och överlämnade så en mängd frysta förpackningar till Modermjölkcentralen. Jag minns att jag kände det som om jag betalade tillbaka lite för vården som vi hade fått. 

Fyra år senare fick jag barn igen. Min andra dotter föddes fullgången och jag kontaktade Modersmjölkcentralen i ett glädjerus för att ha sluppit neotid - nu hade jag ork och ville försöka ge bröstmjölk igen. I och med att jag denna gång frivilligt la till bröstmjölkspumpandet till min hemma-med-bebisrutin började jag intressera mig för själva hanteringen. För hur modersmjölksgivandet faktiskt går till, bakom kulisserna.

Christiane Engelbrektsson är ansvarig för Modersmjölkcentralen i Stockholm. Hon berättar för mig att Modersmjölkcentralen här nyligen flyttats över från att ha varit organiserad under Apoteket till att nu ligga under Sachsska barnsjukhuset. Det är en omorganisering som inneburit en generell uppgradering av bröstmjölken och bröstmjölksgivarna. Mammorna får nu låna hem bröstmjölkspumparna gratis och mjölken kan hämtas hemma hos mammorna med hjälp av hemsjukvårdens bilar. Priset per liter bröstmjölk har också höjts med hundra procent, från 100kr 2008 till 200kr idag. ”Vi vill ju ha bröstmjölken. Då måste vi göra det så lätt som möjligt för mammorna att lämna bröstmjölk”, säger Christiane. Hur det fungerar inom andra Landsting vet hon inte då Modersmjölkcentralerna inte har något samarbete mellan landstingen. 

 

Jag frågar Christiane om hur mjölken hanteras på sin väg till barnen på neo. Hon berättar att hon får in mjölken i ”satser”, där en sats motsvaras av den mjölk som en mamma samlat under 14 dygn. Frysförpackningarna kan sedan bli liggande i Modersmjölkcentralens frys i väntan på lab-resultaten av blodproverna som alltså är obligatoriska för alla givare. Det är Hepatit och HIV som testas på mammorna. När givarna fått grönt ljus lägger Christiane en sats mjölk i en kastrull och låter den tina över natten. På morgonen vispar hon mjölken för att finfördela fettet i den. Med en steril spruta drar hon sedan en liten mängd mjölk ur kastrullen och skickar till lab för en bakterieanalys. Lab-resultatet får hon två dagar senare, men då har mjölken redan gått igenom pastöriseringen. Pastöriseringen syftar till att döda bakterier, men det är inte alla bakterier som dör i processen och därför är det viktigt med bakterieanalysen så att mjölk som innehåller för mycket av vissa sorters bakterier sorteras bort, förklarar Christiane. Inför pastöriseringen hälls mjölken genom en sil och fylls på 130 millilitersflaskor. En maskin försluter locket till flaskorna med folie eftersom mjölken i pastöriseringsmaskinen värms med hjälp av vatten. Maskinen håller mjölken exakt 63.5 grader varm i 30 minuter – det är det som är själva pastöriseringsprocessen, förklarar Christiane. När det är klart fryses mjölken in igen och håller sex månader efter pumpdatumet. Varje givares mjölk hanteras separat och varje barn får så långt som möjligt samma donators mjölk, säger Christiane och tillägger att så var det inte förr. Det är Modersmjölkcentralen på Sachsska som distribuerar mjölk till hela Stockholm. Blir det bröstmjölkstorka i andra landsting kan Modersmjölkcentralen dessutom vara behjälplig. Neonatalavdelningarna ringer Christiane och beställer efter behov. Förra året flödade 800 liter bröstmjölk genom Modersmjölkcentralen, berättar Christiane. 2013 kommer den siffran ligga på cirka 750 liter, vilket får mig att fråga vidare om relationen mellan tillgång och efterfrågan här. Finns det verkligen så att det räcker hela tiden? Christiane säger att det under tre till fyra sommarveckor kan bli torka. Då är mammorna ute på sina landställen och orkar inte krångla med mjölkpumpar och frysförpackningar. Sommaren 2009 var till exempel en sådan sommar då det var brist på mjölk i mjölkbanken i Stockholm. Då fick de gå ut i pressen för att efterlysa givare. När det finns ont om mjölk i banken är strategin, enligt Christiane, att prioritera de allra minsta barnen och låta de lite större, de som är födda efter vecka 32 och framåt, få ersättning istället. Men de allra flesta år tycker Christiane att de som behöver också får bankmjölk. Det går ihop, säger hon för att sammanfatta det hela. 

Man får bara ge bröstmjölk under de tre första amningsmånaderna, vilket beror på att proteinhalten i mjölken sjunker efter tre månader. Den typiska bröstmjölksgivaren är en mamma som jag, som själv har erfarenhet av att ha vårdat sitt barn på neo och som därmed själv haft nytta av bankmjölken, säger Christiane. Verksamheten verkar således uppbyggd på denna vilja hos mammorna att ”ge tillbaka”. De flesta givare ger mellan 3-5 liter på tre månader, men det finns också storgivare. Det kan vara till exempel tvillingmammor. Christiane berättar att hon haft donatorer som gett upp emot 90 liter bröstmjölk, en siffra som jag, som har den mycket mindre givarens erfarenhet, står helt gapande imponerad inför.

Det är tidig morgon, slutet på oktober 2013. Jag står i köket och packar små plastförpackningar med bröstmjölk ur frysen. Min donatorvardag har inte varit allt för betungande och här är resultatet. Det nedersta frysfacket är fullt av dessa förpackningar. De gör mig stolt att se. I de övre två frysfacken trängs maten efter storhandlingen. Jag har inte plats för en endaste liten förpackning till och därför har jag ringt till Christiane och bett henne skicka över en bil för leverans till sjukhuset. Det är dock höstlov och på hemsjukvården är det många anställda som har semester och någon bil kan inte komma. Men Christiane erbjuder sig att personligen hämta mjölken. Vi bestämmer att hon ska möta min man i tunnelbanestationen. Han har lättare att komma hemifrån så tidigt på morgonen. Hon säger att han ska titta efter en kvinna vid spärrarna bärandes en stor blå kylväska. Min man - tillika bröstmjölkskuriren - ger sig så iväg i gryningen och jag får senare rapport om att utväxlingen fortlöpt som den skulle. Min mjölk har alltså, med hjälp av improvisation och god vilja, levererats till neo. Det känns så bra!

År 2008 när min första dotter föddes tänker jag på de beslut som vårdpersonalen tog för min dotters räkning som jag idag är så oerhört tacksam över att de tog (även om jag generellt sett ogillar beslut som tas över huvudet på patienter och deras föräldrar). Beslutet om bankmjölken är ett sådant. Hade jag fått råda helt i den stunden hade min svarthåliga känsla och okunskap kanske påverkat mig angående bankmjölken. Jag hade mycket väl kunnat besluta att hon inte skulle få den. Jag insåg dock snart att bröstmjölken på neo stod för någonting särskilt. Den var någonting mänskligt bortom all teknik och bortom den så väl handledda professionaliteten som man var dagligen omgärdad av (och som man kunde bli helt galen på!). Modersmjölken kommer från nyblivna mammor som gått igenom just det som man själv just då går igenom och som avvarat lite av sitt nyfödda barns mjölk. Det är en empatisk gärning, en mellanmänsklig handling, det är kontakt. För mig känns det idag bara trösterikt att tänka på den där anonyma mamman som gav mitt barn hennes allra första och livsuppehållande måltid. Peace och stort, stort tack! 

Och förresten längtar jag efter min psykolog...

... synd bara att det var åtta år sedan vi avslutade min behandling. Eller vi förresten? Det var hon. Hon som tyckte att jag var färdigbehandlad och redo för ett eget liv. Men kan jag få invända något mot detta såhär en åtta år och en massa erfarenhet efteråt? Det finns väl ständigt och jämt ett behov av att i 45 minuter självreflektera tillsammans med en uppmärksamt lyssnande person som är förmögen att komma med finstämt nya inspel och kloka perspektiv? Varför skulle jag eller någon vilja leva egna liv utan detta?

Jag har dessutom saker att älta nu och jag känner mig tung och tjatig i mina vanliga sammanhang.

I symbios

Jag var höggravid och födde barn och var nyförlöst medan de första flyktingarna från Syrien anlände Stockholm. Jag har betraktat dem och engagemanget för dem från min dator. Det har varit frustrerande att inte kunna göra något själv. Min dotter har till exempel kassar med gossedjur som hon har rensat undan för att få plats i sitt pyttelilla rum. Kanske borde vi ha tagit med några av dem till T-Centralen och gett dem till anländande barn? Sagt välkomna. Sagt att nu finns det anledning att leka igen. Någonting sådant. Det finns ett nätverk i min förort som drog till T-Centralen med soppa som de kokade på grönsaker och buljong som de hade fått till skänks från matbutiken. De stod tydligen där och delade ut soppan. Jag hade gärna hakat på, men jag var för upptagen av min egen graviditet och förlossning, jag orkade inte ta mig iväg på något.

Och nu brinner planerade flyktingboenden.

!

Min son är här och jag blev inte sjuk. Jag kan krama mina barn, de är i trygghet. De har barnomsorg och sjukvård om de skulle behöva det. De har människor runt omkring dem som bryr sig om dem. Jag ser barnen på teven som har vakter och vapen runt omkring sig istället. Jag ser dem lyftas lealösa över staket. Jag ser dem vada genom floder med iskallt vatten. När jag var gravid såg jag bilden av en kvinna i havet. Hur hon försökte hålla sin nyfödda bebis över vattenytan.

!

Förutom, förstås, bilden på pojken med de fina små skorna när han låg på stranden.

Jag kan nästan inte ens tänka på dessa bilder.

Jag känner så starkt min egen bräcklighet och mitt beroende. Välfärdsstaten. Som kan ta emot mina barn om dagarna. Som lär dem matematik och socialt samspel. Som gör ultraljud och kollar mitt ofödda barns vikt. Som sätter upp lärandemål och försöker följa demokratiska läroplaner för skolan. Som analyserar mitt blod efter minsta tecken på differenser, som försöker hålla mig frisk så att jag ska få bli trebarnsmor trots min dåliga historik. Som ger mig rätten till föräldrapenning och 80 procent av lönen när jag blir sjuk. Barnbidraget, gratis tandvård fram till 18 år. Som har utvecklat världens bästa neonatalvård och som snart tänker forska fram en medicin mot havandeskapsförgiftning, som har kört så många CTG-kurvor, tagit blodtryck, tagit emot mig inom mödravården gratis. Jag är en kvinna och jag har fött mina barn helt i symbios med välfärdssystemet. Jag är inte alls en autonom individ utan helt beroende av att allt detta fungerar runt omkring mig och just nu står en massa kvinnor utanför. De står som ensamma individer med sina barn vid gränserna och möts av vaddå? Byråkrati och vakter och ovilja att släppa in dem. Samma system har en annan sida vänd utåt. Dessa individer försöker hålla sina barn intill sig i folkmassor. Det är så sinnessjukt, farligt, orättvist, hemskt. Jag känner deras panik.  

I sängen

Kan ni fatta att jag ligger här i min sköna säng, hud mot hud med min lilla son som grymtar och knorrar och mysandas genom näsan? Utanför fönstret är det höst och säkert kallt och vardag. Jag har min vackra morgonrock på mig. Jag dricker kaffe och gosar och knappar på datorn samtidigt. Det skulle kunna vara himlen om jag bara kunde  låta bli att tänka på annat. Som till exempel sjukdomserfarenheter, tystnaden som växer i min relation om vi inte aktivt och hela tiden anstränger oss för att den inte ska göra det, mitt dåliga samvete från igår (helvete vad jag skrek på min dotter för något som inte var hennes fel egentligen). Flyktingarna vid gränserna. Klimatmötet. Medelåldern. Framtiden.

Så.

Nu har jag slutat tänka. Det är himlen.

Vardagen har rullat in sin ångvält

... och bubblan kring min lilla son skimrar fortfarande men jag hinner inte in i den så mycket som jag skulle önska. Stora dottern har varit sjuk med feber och hosta i två veckor (!) och lilla dottern får sina stora känsloutbrott. Min man har börjat jobba och jag har befunnit mig mitt i trebarnslivets stormöga: Jag har lagat mat i eviga intervaller, jag har ammat och bytt blöjor och satt på pottan och tvättat ofantliga mängder tvätt. Jag har badat barn och tvättat hår och borstat hår och borstat tänder och plockat kläder och disk och dukat och rensat och tjatat och stängt av teven i desperation och satt på den igen - i desperation och samtidigt mitt i denna pågående invasion av mitt livsrum har jag känt mig så löjligt tacksam. Det är vi. Jag och min familj. Mina tre barn. Dessa fantastiska människor som jag har satt till världen. Världen i sig sipprar in till oss bara lite och jag vet inte? Det verkar lite läskigt därute. Människor verkar behöva fly från ofattbart grymma omständigheter och andra människor här är rädda eller bara arga. Många andra verkar dock ha mobiliserat en massa strålande vackert engagemang som kanske underblåstes av all frustration och bedövning och känslan av maktlöshet som har legat tät kring frågan om EU-migranterna och tiggeriet till exempel. En barriär verkar ha brutits, folk är inte tysta och passiva längre. Inte bara Jimmie Åkesson har fått taltid. Agensen har varit starkast i det andra lägret - det läger som jag nästan hade börjat tro inte existerade längre...

Grå outgrundliga ögon

Tänk, dessa grå ögon. Kan bli blå, kan bli bruna, kan bli gröna. Ännu är de bara grå och alla färger är närvarande och möjliga. Vem är du min lilla pojke?