Jag minns relativt väl allt man skulle lära sig i skolan om det gamla Grekland. Bland annat var det något om en man som sprang 42 kilometer till en stad för att varna staden att den snart skulle belägras. Mannen kom fram och sa det han skulle säga och föll sedan död ner. Av utmattning. Sedan dess springer människor i hela världen Marathon som en slags hyllning kanske? Till den där mannen?
Min kära mamma springer Marathon idag, just nu - i spöregn. Jag sitter hemma med en sjuk minsta dotter och följer hennes lopp på nätet. Jag insåg lite sent att man kunde logga in och se exakt var en favoritlöpare befann sig, men när jag väl gjorde det fick jag en liten karta över Stockholm. På kartan var loppets båda cirklar utritade och fyllde jag i min mors namn och startnummer så fick jag en liten löpande streckgubbe som markering utefter loppets bana. Där var hon. Vid Djurgårdsbrunn ungefär, exakt 25 kilometer efter start. Jag kände mig så stolt över den där streckgubben - min mamma och följde de där siffrorna en liten stund, hur de gick från 25.0 till 25.01 och 02 och 03 och så vidare. Och så kom jag på det! Det är förstås bara lur! Självklart springer inte hela världen en massa Marathonmil för att hylla en man som sprang och sedan dog i Grekland för länge sedan. Det där är bara vanlig patriarkal historieförfalskning för att skyla över den egentliga bedriften. Bedriften är översättningsbar. Kilometer för veckor, meter för timmar och dagar det tar att bära och föda fram ett barn, så som så många kvinnor gjort och fortfarande gör överallt och jämt. 42 kilometer är en hyllning till graviditetens 40 veckor, där de extra två kilometrarna är för att kompensera och erkänna alla de kvinnor som går över tid. Min mamma befann sig vid Djurgårdsbrunn exakt 25 kilometer in i loppet, det vill säga på exakt samma plats och i exakt samma vecka som jag befinner mig i. Just nu. Hon hade passerat halvvägsvimpeln och det måste kännas bra - men också tungt kanske? Den där lilla streckgubben stretade och stretade och det var en jävla bit kvar. Men tänk! Ett helt lopp till den gravida kvinnans ära! Och tänk att ha en mamma som springer det idag, just nu!
lördag 30 maj 2015
fredag 29 maj 2015
Nycheckad och klar
Vikt: 74 kr (+9 kg)
Vecka 23+4
Blodtryck 110/75
Urin: Negativt på läskiga proteiner
Blodstatus: godkänt
Fosterrörelser: Väcker mig, nattar mig och roar mig däremellan
Nästa vecka tisdag: notchtest - oro- ångest
Nästa vecka måndag: En totaldag på Centralbadet. Ingen stress what so ever. Bara lugn, fint sällskap och ro
Vecka 23+4
Blodtryck 110/75
Urin: Negativt på läskiga proteiner
Blodstatus: godkänt
Fosterrörelser: Väcker mig, nattar mig och roar mig däremellan
Nästa vecka tisdag: notchtest - oro- ångest
Nästa vecka måndag: En totaldag på Centralbadet. Ingen stress what so ever. Bara lugn, fint sällskap och ro
fredag 22 maj 2015
För tidig pubertet, 2014
Forskare vid Örebro universitet resonerar i en artikel i SvD kring riskerna med för tidig pubertet idag (även om jag tycker att deras sätt att testa psykosociala hypoteser känns lite märkliga. De testar genom att jämföra Sverige med Slovakien som är, menar de ett mycket mer konservativt land som håller sina flickor hemma - man kan ju undra hur många andra sociala regler och koder och miljöer som också är annorlunda och således bildar oändliga möjligheter av x-faktorer i den jämförelsen). Nåväl. Intressant hur man i artikeln undgår att prata om risker med en tidig sexualdebut för flickor. Pojkarna har tydligen risker på nätet, där de hittar pornografiskt material som är riktat till vuxna (och det gör inte flickorna?) men de sexuella riskerna för flickor specifikt nedtonas (trots att samhället ser ut som det gör). Säkert för att man inte vill uttala en negativ syn på sexualiteten som sådan. Det bli lite märkligt, tycker jag. Hur som helst. Här är artikeln!
Och såhär skriver man ut det på Wikipedia:
(...)
Och såhär skriver man ut det på Wikipedia:
För tidig pubertet
För tidig pubertet eller pubertas preacox är en endokrin störning som innebär att puberteten inträffar mycket tidigare än förväntat. Avvikelsen kan ge psykosociala problem, men kan också vara symtom på ett underliggande fysiologiskt missförhållande. Eftersom det funnits en tydlig trend att pubertetsstarten kommer allt tidigare, har gränsen för för tidig pubertet sjunkit ner i åldern. Numera räknas pubertetsstart före 8 års ålder för flickor och 9 års ålder för pojkar, som för tidig pubertet. Dock måste flera faktorer spela in i bedömningen
För tidig pubertet eller pubertas preacox är en endokrin störning som innebär att puberteten inträffar mycket tidigare än förväntat. Avvikelsen kan ge psykosociala problem, men kan också vara symtom på ett underliggande fysiologiskt missförhållande. Eftersom det funnits en tydlig trend att pubertetsstarten kommer allt tidigare, har gränsen för för tidig pubertet sjunkit ner i åldern. Numera räknas pubertetsstart före 8 års ålder för flickor och 9 års ålder för pojkar, som för tidig pubertet. Dock måste flera faktorer spela in i bedömningen
(...)
Behandling[redigera | redigera wikitext]
Det råder ingen samsyn huruvida tillståndet bör behandlas. Behandling sätts in om barnet känner sig avvikande, om man vill förhindra alltför tidig sexuell aktivitet, och vill förhindra framtida kortvuxenhet (för tidig pubertet leder ofta till att barnet slutar växa tidigt och blir kortvuxet som vuxen).Pengar!
Jag har fått pengar! Jag hade 43 kr på kontot och nu har jag 10 000. Jag är med i leken igen! Jag finns!
onsdag 20 maj 2015
Det fertila livets början
Ska man skriva sig till en avslutning måste man kanske spegla själva avslutningen i början? För mig började fertiliteten utanför mitt eget minne, tidigare än vad jag kan nå. Det är då man rådfrågar sin mamma: Vad hände där egentligen? Jag var på femårskontroll på BVC, tydligen. De tittade på mig. Min tillväxtkurva får man förmoda och på mina händer. Närmare bestämt på skelettet i mina händer och bestämde sig för att jag var ett barn som riskerade komma i "för tidig pubertet". De uppskattade min menstruationsdebut till åtta års ålder och erbjöd mina föräldrar en hormonbehandling som skulle kunna stoppa upp den utvecklingen och senarelägga min menstruation. Hur man motiverade denna föreslagna behandling minns inte min mor, kanske med att jag riskerade att bli kort i växten om jag inte fick växa färdigt? Senare har jag dock förstått att det fanns och fortfarande finns andra anledningar till varför man vill korrigera könsmognad hos flickor särskilt. Det finns en rädsla för att de alltför tidigt ska utsättas och exponeras för en sexualitet, sin egen och andras, som de kanske inte är mogna för, med risker förstås för övergrepp, tidiga graviditeter och könssjukdomar. Det är i ett skyddande resonemang som skissas på en grundtanke om att sexualiteten är ett hot för flickor. En ganska sexualnegativ syn med andra ord. I texter som jag har läst brukar man dock skriva ut det mer varligt: Det finns en risk för att flickan söker sig till äldre pojkar och utsätter sig för situationer som hon inte själv är mogen för att hantera. Så kan det stå på ett ungefär.
Jag var alltså fem år och lekte med mina kompisar på gården, klättrade och sjöng och undrade och frågade och undersökte och var ett med min kropp som kunde dofta sand och sol och salt och som kunde springa i timmar och åka pulka och snurra runt på isen (på ett sätt som jag verkligen saknar). Jag vet inte om mina föräldrar gjorde någon slags riskbedömning: hormonell behandling med alla de biverkningarna mot att stanna i växten och komma tidigt i puberteten? De bestämde sig i alla fall för att låta min kropp vara, den skulle få växa som den ville och vara ifred för medicinska ingrepp och hormonkurer. Jag bara lekte medan beslutet fattades uppe i lägenheten. Jag bara fanns!
Och min kropp fick växa som den ville. Jag blev tidigt lång, såg alltid äldre ut än jag var. Fick bröst när jag var nio kanske och mens när jag var 10. Alltså inte åtta utan tio. Det är en ganska stor skillnad i den åldern. 166 cm hade jag hunnit bli, ingenting att oja sig över. Jag minns fortfarande trosorna som jag hade på mig under min första menstruation. De var min mammas som jag hade övertagit i smyg för att jag tyckte att de var så fina. Vita med en liten spetsblomma fram. Tangatrosor som de hette när de bara var små tygsträngar över höften. I dem trosorna plötsligt! Vad var det där? En stor brunröd fläck som hade slagit ut i grenen. Som en blomma! Jag fattade vad det var och blev helt upprymd. Det var mensen! Jag var först i klassen! Det var stort! Nu skulle nya saker ta sin början, jag skulle ha vuxna problem, kvinnors, jag skulle kunna få barn! Samtidigt vågade jag inte tro på det riktigt. Jag minns precis hur jag gjorde. Jag gick och la mig naken och slängde de där trosorna med den röda blomman på golvet bredvid sängen i mitt rum. När mamma kom in för att säga god natt satte hon sig på min sängkant. "Har du fått mens?", frågade hon stillsamt och det var den bekräftelsen som jag behövde. Det var mens! Jag minns inte vad jag svarade. Men jag minns att vi gick på Gröna Lund sen för att fira och att jag där vann första vinsten i ett gossedjursloteri och fick bära hem en enorm rosa griskulting. Mina killkompisar på gården var ordentligt avundsjuka! Att få gå på Grönan var verkligen någonting stort och anmärkningsvärt och de skulle minsann inte få gå bara för att de kommit i puberteten.
Och sexualiteten då? Jo, den flyttade förstås på ett nytt sätt in i min kropp. Den hade också alltid funnits där, men det är klart att det blev annorlunda när kroppen växte ikapp kvinnorna och bilderna av kvinnorna och när jag plötsligt fick så mycket uppmärksamhet från de äldre killarna. På den tiden tror jag inte begreppet sexuella trakasserier ens fanns. I alla fall inte i skolans universum och absolut inte för mig. Det fanns en kille som hade gått om två klasser i sexan som alltid tog tjejer med bröst på just brösten. Den killen skämdes inte på något sätt, hans status som "äldste" blev aldrig ifrågasatt, vare sig av tjejer eller killar, snarare hade han hög status för att han var en sådan där som vågade "ta på vad han ville". Det var en obehaglig tid i backspegeln. Men jag lekte fortfarande, snurrade och sprang. Jag såg inget direkt hot i detta. Tyckte att han bekräftade en förändring i min kropp som jag tyckte om och var stolt över. Tills han en eftermiddag drog in mig på en av de äckligaste skoltoaletterna och tryckte upp sitt könsorgan (som var enormt och vuxet och äckligt) i mitt ansikte. Då förstod jag. Då blev jag tyst för jag hade inga ord för det där. Vad var det han gjorde egentligen? Jag bara vände bort ansiktet och skämdes. Han släppte ut mig i skoltrappen efteråt och skrattade. Det hade varit ett skämt, fattade jag inte det? Jag var förvirrad och förlägen och tyst. Hände sådana här saker bara mig? Varför då i så fall?
Men andra saker också. Jag hade råkat bli vän med de två tjejerna i klassen som också var tidigast utvecklade. Vi var långa och stora och imiterade ännu större tjejer genom att klippa sönder våra jeans och skaka på håret på det där särskilda coola sättet. Tugga tuggummi, fnittra åt saker ingen annan begrep, den där jargongen. I efterhand har jag tänkt att det förstås inte var någon slump att det råkade bli just vi som hängde och blev "bästisar". Vi hade ju samma processer igång i våra kroppar, samma utkiksposition i skolan. Vi blev tänker jag idag, som en sexuell förtrupp som skickades ut. Vi blev ömsom antastade och ömsom uppvaktade och vi steg i skolstatushierarkin helt klart. Samtidigt märkte vi inte hur trångt det var där i den fållan. Hur lite vi själva egentligen fick agera. Jag steg så högt att jag som sagt blev antastad och uppvaktad av killarna i de högre klasserna som tidigare aldrig ens lagt märke till mig. Det var en hierarkiutmaning som så klart inte kunde hålla i längden. Ett ny ordning var på väg in. Jag var sjuttiotalsbarn och hade blivit uppfostrad med relativt höga ambitioner om jämställdhet. Jag var otroligt "fri" och såg mig själv som helt likställd med killarna. Inte visste jag att de idealen var högst lokala och inte giltiga utanför vår gård egentligen. Fast jag såg att bodde man tex på andra sidan Hornsgatan, uppe vid Skinnarviksberget, verkade pappor och mammor fungera på helt andra sätt än våra. Papporna hade porrfilmer i sina videofilmslådor och de körde bil överallt och rökte och hade solglasögon. Mammorna hade inga kompisar som man såg till och de hade målade naglar och burriga hår och pratade tillgjort och konstigt. På min gård pratade man högljutt om politik och om samhället och man jobbade som journalist, lärare, konstnär, man pluggade psykologi och engagerade sig spontant i viktiga frågor. På andra sidan Hornsgatan verkade man vilja vinna tävlingar och dricka drinkar och ha snygga solglasögon mest. Man kanske var skivbolagsproducent eller reklamare eller inte vet jag? Man åkte på kryssning och köpte hem dyr parfym. Och det var de föräldrarnas inflytande som började ta över helheten. Sjuttiotalskläderna blev fula och en helt ny våg av sexualisering kom över oss. Vi kunde på den tiden hitta porr precis överallt (förutom på vår gård).
Nå. Jag var i den åldern också ett subjekt. Jag VILLE ju hångla. Jag ville ju kyssas och smekas tills jag blev helt vimmelkantig och jag ville prova att bli vimmelkantig med många. Gärna så många som möjligt! Jag och tjejkompisarna skrev listor i dagböckerna och på väggen i mitt rum (jag fick klottra på mina väggar i mitt rum!). Prova olika och känna hur de kändes och smakade på insidan. Utvärdera dem grundligt i tabellform. Prova varandras killar, prova, prova, prova. Det var ganska många timmar som spenderades hånglandes i skolans små krypin. Vad kul det var! Och härligt! Och ibland inte alls härligt. Ibland blev man svårt svartsjuk och spelade ut dramer och känslor. "Det där var ju min kille!". Sånt. Ibland kunde det krypa på mig en enorm skam och äckel. Då ville jag bara hem och gömma mig. Glömma. Tystna. Sluta. Bli liten igen.
Hånglet var som att stå och hoppa på en trampolin utan att hoppa hela vägen ut i vattnet. Man visste ju att det fanns ett annat stadium där allt som påbörjats skulle explodera i underbar fullbordan. Alla förväntningar som väcktes, alla frågor, all nyfikenhet ledde dit. Till sexet alltså. Det där man kunde göra med könsorganen. Jag hade stora problem för jag förstod inte hur jag skulle få en kille att fatta att jag ville göra det där med honom. Liksom hur sa man? Hur frågade man? "Jag vill knulla med dig"? Det skulle jag aldrig kunna säga. Det var helt otänkbart. Jag bestämde mig för att jag skulle säga att "Jag skulle vilja ha ett barn med dig". Det säger något om hur långt fram i tiden jag räknade med att ha min sexualdebut för visst ville jag ha barn, men liksom i en annan värld, långt, långt bort i tiden. Det säger förstås också något om hur fult jag ändå förstod att det var för en tjej att ha en egen subjektiv sexuell vilja. Den fick inte ens uttalas, kunde inte sägas med runda ord utan att skammen föll som en bila över mig. Den måste lindas in i andra motiv, bli rumsren, ädel...
Särskilt långt fram i tiden låg förstås inte min sexualdebut. Så mycket kan jag säga. Och herregud vilken besvikelse den var, hur mycket jag har ångrat och skämts och straffats för den. Ibland har jag till och med tänkt att den förföljt mig hela vägen upp i vuxen fertil ålder och att den och dess efterverkningar har påverkat mitt kärlsystem och min livmoders möjlighet att tillåta kroppsfrämmande gener att växa till sig där. Kan kanske den skammen, det föraktet, den skulden, misstänksamheten, förlusten av värdighet och den efterföljande cynismen ha fördärvat mig?
Jag var alltså fem år och lekte med mina kompisar på gården, klättrade och sjöng och undrade och frågade och undersökte och var ett med min kropp som kunde dofta sand och sol och salt och som kunde springa i timmar och åka pulka och snurra runt på isen (på ett sätt som jag verkligen saknar). Jag vet inte om mina föräldrar gjorde någon slags riskbedömning: hormonell behandling med alla de biverkningarna mot att stanna i växten och komma tidigt i puberteten? De bestämde sig i alla fall för att låta min kropp vara, den skulle få växa som den ville och vara ifred för medicinska ingrepp och hormonkurer. Jag bara lekte medan beslutet fattades uppe i lägenheten. Jag bara fanns!
Och min kropp fick växa som den ville. Jag blev tidigt lång, såg alltid äldre ut än jag var. Fick bröst när jag var nio kanske och mens när jag var 10. Alltså inte åtta utan tio. Det är en ganska stor skillnad i den åldern. 166 cm hade jag hunnit bli, ingenting att oja sig över. Jag minns fortfarande trosorna som jag hade på mig under min första menstruation. De var min mammas som jag hade övertagit i smyg för att jag tyckte att de var så fina. Vita med en liten spetsblomma fram. Tangatrosor som de hette när de bara var små tygsträngar över höften. I dem trosorna plötsligt! Vad var det där? En stor brunröd fläck som hade slagit ut i grenen. Som en blomma! Jag fattade vad det var och blev helt upprymd. Det var mensen! Jag var först i klassen! Det var stort! Nu skulle nya saker ta sin början, jag skulle ha vuxna problem, kvinnors, jag skulle kunna få barn! Samtidigt vågade jag inte tro på det riktigt. Jag minns precis hur jag gjorde. Jag gick och la mig naken och slängde de där trosorna med den röda blomman på golvet bredvid sängen i mitt rum. När mamma kom in för att säga god natt satte hon sig på min sängkant. "Har du fått mens?", frågade hon stillsamt och det var den bekräftelsen som jag behövde. Det var mens! Jag minns inte vad jag svarade. Men jag minns att vi gick på Gröna Lund sen för att fira och att jag där vann första vinsten i ett gossedjursloteri och fick bära hem en enorm rosa griskulting. Mina killkompisar på gården var ordentligt avundsjuka! Att få gå på Grönan var verkligen någonting stort och anmärkningsvärt och de skulle minsann inte få gå bara för att de kommit i puberteten.
Och sexualiteten då? Jo, den flyttade förstås på ett nytt sätt in i min kropp. Den hade också alltid funnits där, men det är klart att det blev annorlunda när kroppen växte ikapp kvinnorna och bilderna av kvinnorna och när jag plötsligt fick så mycket uppmärksamhet från de äldre killarna. På den tiden tror jag inte begreppet sexuella trakasserier ens fanns. I alla fall inte i skolans universum och absolut inte för mig. Det fanns en kille som hade gått om två klasser i sexan som alltid tog tjejer med bröst på just brösten. Den killen skämdes inte på något sätt, hans status som "äldste" blev aldrig ifrågasatt, vare sig av tjejer eller killar, snarare hade han hög status för att han var en sådan där som vågade "ta på vad han ville". Det var en obehaglig tid i backspegeln. Men jag lekte fortfarande, snurrade och sprang. Jag såg inget direkt hot i detta. Tyckte att han bekräftade en förändring i min kropp som jag tyckte om och var stolt över. Tills han en eftermiddag drog in mig på en av de äckligaste skoltoaletterna och tryckte upp sitt könsorgan (som var enormt och vuxet och äckligt) i mitt ansikte. Då förstod jag. Då blev jag tyst för jag hade inga ord för det där. Vad var det han gjorde egentligen? Jag bara vände bort ansiktet och skämdes. Han släppte ut mig i skoltrappen efteråt och skrattade. Det hade varit ett skämt, fattade jag inte det? Jag var förvirrad och förlägen och tyst. Hände sådana här saker bara mig? Varför då i så fall?
Men andra saker också. Jag hade råkat bli vän med de två tjejerna i klassen som också var tidigast utvecklade. Vi var långa och stora och imiterade ännu större tjejer genom att klippa sönder våra jeans och skaka på håret på det där särskilda coola sättet. Tugga tuggummi, fnittra åt saker ingen annan begrep, den där jargongen. I efterhand har jag tänkt att det förstås inte var någon slump att det råkade bli just vi som hängde och blev "bästisar". Vi hade ju samma processer igång i våra kroppar, samma utkiksposition i skolan. Vi blev tänker jag idag, som en sexuell förtrupp som skickades ut. Vi blev ömsom antastade och ömsom uppvaktade och vi steg i skolstatushierarkin helt klart. Samtidigt märkte vi inte hur trångt det var där i den fållan. Hur lite vi själva egentligen fick agera. Jag steg så högt att jag som sagt blev antastad och uppvaktad av killarna i de högre klasserna som tidigare aldrig ens lagt märke till mig. Det var en hierarkiutmaning som så klart inte kunde hålla i längden. Ett ny ordning var på väg in. Jag var sjuttiotalsbarn och hade blivit uppfostrad med relativt höga ambitioner om jämställdhet. Jag var otroligt "fri" och såg mig själv som helt likställd med killarna. Inte visste jag att de idealen var högst lokala och inte giltiga utanför vår gård egentligen. Fast jag såg att bodde man tex på andra sidan Hornsgatan, uppe vid Skinnarviksberget, verkade pappor och mammor fungera på helt andra sätt än våra. Papporna hade porrfilmer i sina videofilmslådor och de körde bil överallt och rökte och hade solglasögon. Mammorna hade inga kompisar som man såg till och de hade målade naglar och burriga hår och pratade tillgjort och konstigt. På min gård pratade man högljutt om politik och om samhället och man jobbade som journalist, lärare, konstnär, man pluggade psykologi och engagerade sig spontant i viktiga frågor. På andra sidan Hornsgatan verkade man vilja vinna tävlingar och dricka drinkar och ha snygga solglasögon mest. Man kanske var skivbolagsproducent eller reklamare eller inte vet jag? Man åkte på kryssning och köpte hem dyr parfym. Och det var de föräldrarnas inflytande som började ta över helheten. Sjuttiotalskläderna blev fula och en helt ny våg av sexualisering kom över oss. Vi kunde på den tiden hitta porr precis överallt (förutom på vår gård).
Nå. Jag var i den åldern också ett subjekt. Jag VILLE ju hångla. Jag ville ju kyssas och smekas tills jag blev helt vimmelkantig och jag ville prova att bli vimmelkantig med många. Gärna så många som möjligt! Jag och tjejkompisarna skrev listor i dagböckerna och på väggen i mitt rum (jag fick klottra på mina väggar i mitt rum!). Prova olika och känna hur de kändes och smakade på insidan. Utvärdera dem grundligt i tabellform. Prova varandras killar, prova, prova, prova. Det var ganska många timmar som spenderades hånglandes i skolans små krypin. Vad kul det var! Och härligt! Och ibland inte alls härligt. Ibland blev man svårt svartsjuk och spelade ut dramer och känslor. "Det där var ju min kille!". Sånt. Ibland kunde det krypa på mig en enorm skam och äckel. Då ville jag bara hem och gömma mig. Glömma. Tystna. Sluta. Bli liten igen.
Hånglet var som att stå och hoppa på en trampolin utan att hoppa hela vägen ut i vattnet. Man visste ju att det fanns ett annat stadium där allt som påbörjats skulle explodera i underbar fullbordan. Alla förväntningar som väcktes, alla frågor, all nyfikenhet ledde dit. Till sexet alltså. Det där man kunde göra med könsorganen. Jag hade stora problem för jag förstod inte hur jag skulle få en kille att fatta att jag ville göra det där med honom. Liksom hur sa man? Hur frågade man? "Jag vill knulla med dig"? Det skulle jag aldrig kunna säga. Det var helt otänkbart. Jag bestämde mig för att jag skulle säga att "Jag skulle vilja ha ett barn med dig". Det säger något om hur långt fram i tiden jag räknade med att ha min sexualdebut för visst ville jag ha barn, men liksom i en annan värld, långt, långt bort i tiden. Det säger förstås också något om hur fult jag ändå förstod att det var för en tjej att ha en egen subjektiv sexuell vilja. Den fick inte ens uttalas, kunde inte sägas med runda ord utan att skammen föll som en bila över mig. Den måste lindas in i andra motiv, bli rumsren, ädel...
Särskilt långt fram i tiden låg förstås inte min sexualdebut. Så mycket kan jag säga. Och herregud vilken besvikelse den var, hur mycket jag har ångrat och skämts och straffats för den. Ibland har jag till och med tänkt att den förföljt mig hela vägen upp i vuxen fertil ålder och att den och dess efterverkningar har påverkat mitt kärlsystem och min livmoders möjlighet att tillåta kroppsfrämmande gener att växa till sig där. Kan kanske den skammen, det föraktet, den skulden, misstänksamheten, förlusten av värdighet och den efterföljande cynismen ha fördärvat mig?
måndag 18 maj 2015
Graviditet i andra trimestern
Magen känns sprängfylld och barnet därinne sparkar som sagt nästan hela tiden. Mitt liv har svängt i tvära kurvor ett tag nu men samtidigt har graviditeten pågått väldigt normalt. Efter vecka tolv försvann illamåendet och jag har känt mig stabil och stark och inte hopplöst fast i kroppen. Kanske lite väl stabil? Som om jag bär runt mitt eget kraftverk och är liksom självhushållande vad det gäller mening och liv. Jag behöver inte så mycket stimulans utifrån, inga överdrivna ansträngningar eller äventyr, vill inte bli störd eller engagerad i nya saker. Jag är nog. Det jag gör är nog. Tanken på barnet har ju också förändrats under tiden, från en abstrakt möjlighet och fantasi under första trimestern (och innan dess), till just detta barnet i andra trimestern. Ultraljudet i vecka 18 hjälpte mig förstås att visualisera och konkretisera... honom. "Jag väntar barn" - det betyder numer att jag väntar på just honom.
Annars är jag lite andfådd och flåsig, jag kan inte springa nu längre men sprang mitt sista lopp under påskhelgen i april på en inte alltför dålig tid. Yoga tränade jag också fram till dess en gång i veckan. Det finns inget bättre än att yoga och springa for the sake of keeping my sanity. Nu går jag istället, ibland med stavar och ibland utan. Känslan är att det inte går att springa eftersom barnet och allt vatten trycker mot bäckenbotten. Denna gång var det inte flåsigheten som satte stopp för springandet som det var under förra graviditeten (och då redan i vecka 12) utan just trycket mot bäckenbotten som inte kändes bra. Yogan var inte gravidanpassad och nu får jag inte längre plats när jag viker ihop mig sådär på längden. Så jag vandrar och vankar. Magen bular sig under tröjorna men fortfarande är jag för liten för de gravidkläder som jag fått överta (igen) av min vän. Idag gick jag med mina vanliga lappade Lee-jeans med alla knappar uppknäppta i midjan. Det var lite jobbigt eftersom det kändes som om byxorna skulle ramla av hela tiden, men det var skönt att komma ut i det kyliga vårvädret. Himlarna runt kyrktornet var grå som blyerts men inne i skogen fanns det ängar av styvmorsviol.
Andra trimestern har också varit tiden för öppenhet och gratulationer. Det har förstås inte kunnat undgås utåt. Graviditeten har blivit självklar och stor och rund och min äldsta dotter kramar mig om magen och pratar om och med sin lillebror så fort hon ser mig. Andra symptom har kommit krypande: lite halsbränna, lite oroväckande synliga blå kärl i knävecken. Flåsigheten som sagt, den är den största skillnaden. Det är lite tungt att andas helt klart. Men andra trimestern är en magisk tid. Jag ska komma ihåg den, begrunda och bevara minnet av den sedan när jag ska leva hela mitt liv utan att någonsin vara gravid igen.
Det är med en stor sorg som jag tänker på min mans frånvaro under denna tid. Samtidigt är jag så glad över allt annat stöd som jag får från mina vänner och min familj. Att min man till exempel inte var med under ultraljudet är hemskt, men att tänka på att min kära vän K och hennes yngste son var där istället är roligt. Att hon och jag kunde dela glädjen och högtidligheten över bilden av barnet som simmade runt där på skärmen - det är stort. Och hoppfullt för alla andra möjligheter som borde finnas utanför kärnfamiljens inbundenhet. Och att minste sonen vaknade i mörkret där och fick lyftas upp och också se sin blivande kompis - det är nästan magiskt. Man kunde känna närvaron av alla berättelser som kan komma att spinnas ur detta faktum sedan: "Vet du, jag såg dig innan du föddes till och med". Sådana berättelser har betydelse! Och K tack för att du är en så jävla fin och stöttande och generös och klok vän! All min kärlek till dig idag!
Annars är jag lite andfådd och flåsig, jag kan inte springa nu längre men sprang mitt sista lopp under påskhelgen i april på en inte alltför dålig tid. Yoga tränade jag också fram till dess en gång i veckan. Det finns inget bättre än att yoga och springa for the sake of keeping my sanity. Nu går jag istället, ibland med stavar och ibland utan. Känslan är att det inte går att springa eftersom barnet och allt vatten trycker mot bäckenbotten. Denna gång var det inte flåsigheten som satte stopp för springandet som det var under förra graviditeten (och då redan i vecka 12) utan just trycket mot bäckenbotten som inte kändes bra. Yogan var inte gravidanpassad och nu får jag inte längre plats när jag viker ihop mig sådär på längden. Så jag vandrar och vankar. Magen bular sig under tröjorna men fortfarande är jag för liten för de gravidkläder som jag fått överta (igen) av min vän. Idag gick jag med mina vanliga lappade Lee-jeans med alla knappar uppknäppta i midjan. Det var lite jobbigt eftersom det kändes som om byxorna skulle ramla av hela tiden, men det var skönt att komma ut i det kyliga vårvädret. Himlarna runt kyrktornet var grå som blyerts men inne i skogen fanns det ängar av styvmorsviol.
Andra trimestern har också varit tiden för öppenhet och gratulationer. Det har förstås inte kunnat undgås utåt. Graviditeten har blivit självklar och stor och rund och min äldsta dotter kramar mig om magen och pratar om och med sin lillebror så fort hon ser mig. Andra symptom har kommit krypande: lite halsbränna, lite oroväckande synliga blå kärl i knävecken. Flåsigheten som sagt, den är den största skillnaden. Det är lite tungt att andas helt klart. Men andra trimestern är en magisk tid. Jag ska komma ihåg den, begrunda och bevara minnet av den sedan när jag ska leva hela mitt liv utan att någonsin vara gravid igen.
Det är med en stor sorg som jag tänker på min mans frånvaro under denna tid. Samtidigt är jag så glad över allt annat stöd som jag får från mina vänner och min familj. Att min man till exempel inte var med under ultraljudet är hemskt, men att tänka på att min kära vän K och hennes yngste son var där istället är roligt. Att hon och jag kunde dela glädjen och högtidligheten över bilden av barnet som simmade runt där på skärmen - det är stort. Och hoppfullt för alla andra möjligheter som borde finnas utanför kärnfamiljens inbundenhet. Och att minste sonen vaknade i mörkret där och fick lyftas upp och också se sin blivande kompis - det är nästan magiskt. Man kunde känna närvaron av alla berättelser som kan komma att spinnas ur detta faktum sedan: "Vet du, jag såg dig innan du föddes till och med". Sådana berättelser har betydelse! Och K tack för att du är en så jävla fin och stöttande och generös och klok vän! All min kärlek till dig idag!
söndag 17 maj 2015
Mellan hägg och syren, sista dagarna
Sitter själv i huset i Östergötland och tanken är att jag ska vara här i sex dagar. Sex tysta, ensamma dagar med skrivande och tänkande och lugn och ro innan notch-testet den 1a juni och allt som efter det kan komma att bli hektiskt. Med mig har jag en liten burk urinstickor. Min barnmorska ville egentligen att jag skulle ta ett blodtryck under denna vecka också men om inte någon i bygden här råkar ha en blodtrycksmätare så blir det inte av. Pojken i magen sparkar och sparkar. Det är inte klokt vad han vill att jag ska tänka på honom nu. Han kanske tycker att det har varit för mycket fokus på annat? Jag klappar honom med jämna mellanrum. Hejhej därinne!
Idag sa jag hej då till mina döttrar som blev hämtade med bil av deras far. När de kört bort och jag vinkat vid vägen gick jag rakt upp till huset och in i rummet och la mig i sängen och grät. Sedan var det dags att säga hej då till mamma och pappa och hunden också. Jag klev upp och gjorde det och sedan dess har det bara varit koltrasten som hörts genom fönstret. Jag har mammas nybakta bröd att skära skivor av och några alkoholfria öl att knipsa upp och rökt fisk från rökeriet i kylskåpet. Jag ska nog klara mig. Jag har mycket textredigering framför mig. Det blir nog bra och kul. Bara jag kan få avskeden ur kroppen...
Idag sa jag hej då till mina döttrar som blev hämtade med bil av deras far. När de kört bort och jag vinkat vid vägen gick jag rakt upp till huset och in i rummet och la mig i sängen och grät. Sedan var det dags att säga hej då till mamma och pappa och hunden också. Jag klev upp och gjorde det och sedan dess har det bara varit koltrasten som hörts genom fönstret. Jag har mammas nybakta bröd att skära skivor av och några alkoholfria öl att knipsa upp och rökt fisk från rökeriet i kylskåpet. Jag ska nog klara mig. Jag har mycket textredigering framför mig. Det blir nog bra och kul. Bara jag kan få avskeden ur kroppen...
måndag 11 maj 2015
Ödet
Låg i sängen och försökte sova i säkert tre timmar. Tankebanorna var två och som ristade i sten. Den lille sparkade i magen och jag tänkte på oss, på mig och den lille - vi går in i vecka 23 nu. Det är precis på överlevnadsgränsen och precis på sjukdomsgränsen samtidigt. Det kändes som om ödet fanns i sovrummet med mig och att det stod där som en person och andades och vägrade visa ansiktet under huvan. Jag har redan inhandlat den lilles första skor, men jag är rädd nu. Det ligger små knölar av tidningspapper i dem som utfyllnad. Kanske får jag inte ens anledning att plocka ut de där tussarna? Och min kropp och belastningen på den. Jag kan springa lopp och bära barn på höften, men det där invändiga kärlsystemet. Det kan jag inte göra något för...
Jag tänkte också på min man som inte bor här nu. Jag tänkte på hur han borde finnas här och riva huvan av den där läskiga personen i sovrummet. Min man kan ha så trygga händer. Men jag tänkte också på hur han själv kan vara läskig. Jag tänkte på hur vi befinner oss upphängda i intet mellan två omöjligheter: vi kan inte leva ihop nu och vi kan inte heller inte leva ihop nu. Sedan kom jag på att det var den 11 maj idag. Den elfte maj! För exakt tio år sedan träffade jag honom som skulle komma att bli min man på Carmen på söder. Han var vacker och tyst och nyfiken och vi delade en taxi till Fridhemsplan där jag hoppade ur. Vi kunde inte åka hela vägen hem till honom. Inte bara sådär. Inte den elfte maj. Hans händer darrade när han rökte under en lönn. Jag frågade varför de darrade och han sa att det var på grund av känslorna. Två kvällar senare möttes vi igen och då åkte taxin hela vägen. Det var fredagen den 13e maj 2005 och vi har firat fredag den 13e sedan dess. På onsdag kommer vi inte fira alls.
Jag tänkte också på min man som inte bor här nu. Jag tänkte på hur han borde finnas här och riva huvan av den där läskiga personen i sovrummet. Min man kan ha så trygga händer. Men jag tänkte också på hur han själv kan vara läskig. Jag tänkte på hur vi befinner oss upphängda i intet mellan två omöjligheter: vi kan inte leva ihop nu och vi kan inte heller inte leva ihop nu. Sedan kom jag på att det var den 11 maj idag. Den elfte maj! För exakt tio år sedan träffade jag honom som skulle komma att bli min man på Carmen på söder. Han var vacker och tyst och nyfiken och vi delade en taxi till Fridhemsplan där jag hoppade ur. Vi kunde inte åka hela vägen hem till honom. Inte bara sådär. Inte den elfte maj. Hans händer darrade när han rökte under en lönn. Jag frågade varför de darrade och han sa att det var på grund av känslorna. Två kvällar senare möttes vi igen och då åkte taxin hela vägen. Det var fredagen den 13e maj 2005 och vi har firat fredag den 13e sedan dess. På onsdag kommer vi inte fira alls.
söndag 10 maj 2015
Länk till artikel på internetmedicin.se
Här är länken till Stefan Hanssons artikel på internetmedicin.se. Det märks att den är uppdaterad enligt de senaste rönen om än förstås lite svårbegriplig då den är riktad mot en medicinskt kunnig läsare. Jag ska ändå försöka få tag i och läsa ARG rapport nr 72 i sin helhet (och bli ännu ett fall av patient och expert på sin sjukdom), men just nu tillåter min extremt dåliga ekonomi inte denna beställning (den kostar 300 kr).
Här är inledningen med sina viktiga data: 8 500 000 kvinnor varje år och 5000 kvinnor i Sverige!
Etiologi
Preeklampsi drabbar varje år 3-7 procent av samtliga gravida kvinnor och är en av de vanligaste orsakerna till perinatal och maternell morbiditet/mortalitet. Globalt uppskattas 8 500 000 blivande mödrar i världen drabbas per år, varav 5000 kvinnor i Sverige.
Idag finns inga undersökningar eller laboratorieprover, som på ett tidigt stadium kan identifiera de kvinnor som löper en ökad risk för att utveckla preeklampsi. Sjukdomen manifesterar sig kliniskt efter 20:e graviditetsveckan men är, på grund av diffus symtomatologi, svårdiagnosticerad och behandling saknas (1).
Den enda bot som idag finns tillgängligt är att förlösa modern, ett svårt avvägande där både barnets och moderns välmående måste beaktas (2). Femton procent av alla prematura förlossningar samt 1/3 av all intrauterin tillväxthämning (IUGR) orsakas av preeklampsi. De årliga vårdkostnaderna för preeklampsi har globalt uppskattats till mellan 18-22 miljarder dollar (3).
Bloggarens kommentar: Vårdkostnader betonas i inledningens slutkläm. Jag skulle förstås vilja belysa det mänskliga lidandet istället...
Här är inledningen med sina viktiga data: 8 500 000 kvinnor varje år och 5000 kvinnor i Sverige!
Etiologi
Preeklampsi drabbar varje år 3-7 procent av samtliga gravida kvinnor och är en av de vanligaste orsakerna till perinatal och maternell morbiditet/mortalitet. Globalt uppskattas 8 500 000 blivande mödrar i världen drabbas per år, varav 5000 kvinnor i Sverige.
Idag finns inga undersökningar eller laboratorieprover, som på ett tidigt stadium kan identifiera de kvinnor som löper en ökad risk för att utveckla preeklampsi. Sjukdomen manifesterar sig kliniskt efter 20:e graviditetsveckan men är, på grund av diffus symtomatologi, svårdiagnosticerad och behandling saknas (1).
Den enda bot som idag finns tillgängligt är att förlösa modern, ett svårt avvägande där både barnets och moderns välmående måste beaktas (2). Femton procent av alla prematura förlossningar samt 1/3 av all intrauterin tillväxthämning (IUGR) orsakas av preeklampsi. De årliga vårdkostnaderna för preeklampsi har globalt uppskattats till mellan 18-22 miljarder dollar (3).
Bloggarens kommentar: Vårdkostnader betonas i inledningens slutkläm. Jag skulle förstås vilja belysa det mänskliga lidandet istället...
Mejlsvar från professor Stefan Hansson angående HELLP syndrom
Hej,
Sedan vi talades vid sist har SFOG givit ut en rapport om Preeklampsi (ARG rapport nr 72), denna tar upp en del av det Du frågar. Vidare har jag sammanfattat denna rapport på www.internetmedicin.se samt på 1177.
Några första frågor rör själva diagnosen HELLP. Jag har förstått att diagnosen är förhållandevis ung och jag undrar om du vet något om dess historia och varför det ansågs viktigt att skilja ut diagnosen HELLP från
havandeskapsförgiftning (fortsättningsvis PE)? Hur behandlar ni som forskar kring PE diagnosen HELLP? Är det en egen diagnos, skild från PE? Och hur ser sjukdomsförloppet ut enligt den tvåstegsmodell för PE-förloppet som du beskrev så klart och tydligt i ditt
förra mejlsvar till mig?
Du får gärna publicera mina svar på Din blogg. Gör då också gärna reklam för det läkemedelsföretag som jag och kollegor grundat-A1M Pharma AB, vi utvecklar en ny diagnosmetod för att identifiera riskgraviditeter redan i första trimestern samt bedriver utveckling av världens första läkemedel mot preeklampsi. Gå gärna in och titta på www.A1M.se
Lycka till och hör gärna av Dig om jag kan hjälpa Dig på något sätt.
tack för Ditt mail och fortsatta engagemang i denna viktiga fråga. Grattis till Ditt välsignade tillstånd, hoppas att allt går bra denna gång. Bra att Du skall på flödeskontroll. Är Du insatt på Tabl Trombyl 75 mgx1 ? Om inte så tycker jag Du skall vara
det fram till v 36 såvida Du inte har någon allergi eller motsvarande.
Sedan vi talades vid sist har SFOG givit ut en rapport om Preeklampsi (ARG rapport nr 72), denna tar upp en del av det Du frågar. Vidare har jag sammanfattat denna rapport på www.internetmedicin.se samt på 1177.
Diagnosen HELLP ses nog av oss kliniker och forskare som en svår form av preeklampsi. Kliniskt beter sig HELLP annorlunda, ofta ett snabbare förlopp vilket kräver att man är vaksam på de olika manifesten, ffa buksmärtor.
Man behöver inte ha högt blodtryck. Vad som orsakar leversvullnaden och sönderfall av mammans röda blodkroppar (hemolys) vet man inte, sannolik dock en reaktion som motsvarar steg två av preeklampsi. Förbrukningen av blodplättarna beror sannolikt på en generell
skada på blodkärlen vilket aktiverar blodplättarna. I värsta fall kan man få en massiv förbrukning av koagulationsfaktorerna och utveckla ett sk. DIC syndrom.
Något som möjligtvis hänger samman med resonemanget ovan är hur det försämrade blodflödet in till livmodern hänger ihop med HELLP egentligen? När jag testades förra graviditeten i vecka 24 hade jag tre notch och läkarna (och
försäkringskassan) betraktade mig från och med då som sjuk. Sedan höll man extra koll på mig och graviditeten genom ytterligare ultraljud samt blodtryck- och urinkontroller. Det var dock inte dessa symptom som sedan debuterade utan en förändrad blodbild och
organpåverkan, något som endast kunde upptäckas via blodprov. Andra i HELLP-gruppen på facebook har erfarenhet av att INTE ha haft några notch under ultraljudet i vecka 24 och ändå har de utvecklat HELLP senare.
Påverkan på blodkärlen generellt och livmoderns och moderkakans kärl specifikt ger upphov till notch. Varför man inte alltid har det vid HELLP och preeklampsi är ännu oklart. Vi studerar mammans immunrespons som en viktig faktor
och tror att olika mammor reagerar olika starkt i steg två.
Anser du och ni i Lund att de regelmässiga blodtryckskontroller och urinprov som tas kontinuerligt av mödravården under en graviditet kanske är/borde kompletteras av lika många blodprov för att kunna upptäcka HELLP när det debuterar
utan symptom på PE?
Tyvärr tror jag inte att man skulle fånga upp tillståndet mer effektivt på detta sätt då proverna oftast förändras efter det att man insjuknat.
En viktig fråga från gruppen på facebook rör kopplingen mellan autoimmuna sjukdomar och PE och HELLP. Hur ser den kopplingen ut när ni resonerar kring den från er front? Kan man säga att någon som har drabbats av PE eller HELLP
i framtiden kan ha en förhöjd risk för autoimmuna sjukdomar eller är förhållandet bara det omvända, alltså att om man redan har autoimmuna sjukdomar så riskerar man också PE och HELLP under graviditet?
Det är känt att autoimmuna sjukdomar är riskfaktorer för preeklampsi och då även svår form av preeklampsi såsom HELLP. Tror inte det finns studier som visar att man har mer benägenhet för HELLP vid vissa tillstånd. Tvärtom har jag
inte sett studier på, dvs man blir inte oftare sjuk med autoimmunitet efter PE/HELLP, endast samband med kardio-vaskulär sjuka är tydligt visat.
Och apropå detta resonemang undrar jag om du kunde förklara kopplingen mellan PE och hjärt- och kärlsjukdomar senare i livet. Jag har nyligen fått intrycket att man nu ser det som att den ökade risken för hjärt- och kärlsjukdomar
efter PE/HELLP är ett resultat av skada orsakat av just PE? Vad är detta för skada i så fall? Är det kärlväggarna som brutits ner i steg två och som alltså inte reparerat sig till hundra procent efter graviditet? I så fall borde ju risken för hjärt- och kärlsjukdom
öka med antalet sjuka graviditeter? Är det så man bör tänka?
Det är så man tror det hänger samman, skada på kärl, hjärta och njurar som blir bestående. Vi rekommenderar att man undviker onödiga risker efter en komplicerad graviditet, dvs viktigt att tänka på kost, motion och undvika rökning.
Och hur skulle det då vara med förlossningsplaneringen på sjukhusen. Om man kunde undvika den sista belastningen på mödrarnas kärlsystem genom att tidigarelägga förlossningar så att modern inte behövde drabbas av de mest destruktiva
symptomen samt skador på sitt kärlsystem, kanske skulle det vara värt det? Allt beroende på fostrets hälsa inne i magen förstås. Under mina läkarbesök har jag lyft frågan om att planera kejsarsnitt så tidigt som möjligt och då har jag fått höra att de inte
tänker så eftersom man till varje pris vill undvika att vårda barn på Neo (vilket förstås är förståeligt ur ett kosnads- och beläggningstekniskt perspektiv), men om graviditeten fortlöper fram emot vecka 36-37 och det finns konstaterade notch och uppenbar
ökad risk för kärlpåverkan borde det väl vara värt att väga in de framtida riskerna för modern (samt vårdkostnaderna) också?
ARG rapporten påtalar vikten av att inte låta preeklampsigraviditeter gå längre än till v 37, man skall då bli inducerad.
Apropå fostrets mående i magen: Kan fostrets skadas redan tidigt i en graviditet med försämrad moderkaksfunktion som sedan slutar med PE och/eller HELLP? På vilka sätt i så fall?
Man ser tillväxthämningar i ca 25% av de svåra
PE fallen. Man vet att barn till PE graviditeter, speciellt tillväxthämmande barn,
också har en ökad risk att utveckla kardio-vaskulär sjuka senare i livet.
Du får gärna publicera mina svar på Din blogg. Gör då också gärna reklam för det läkemedelsföretag som jag och kollegor grundat-A1M Pharma AB, vi utvecklar en ny diagnosmetod för att identifiera riskgraviditeter redan i första trimestern samt bedriver utveckling av världens första läkemedel mot preeklampsi. Gå gärna in och titta på www.A1M.se
Jag kommer gärna till Er klubb och håller föredrag om Du tror det skulle vara av intresse, vi tror det är mycket viktigt med denna typ av patientinitiativ.
Lycka till och hör gärna av Dig om jag kan hjälpa Dig på något sätt.
Hälsningar
Stefan
Stefan Hansson, MD, PhD
Professor, Senior consultant
Professor, Senior consultant
Vice Dean for research education
Head Perinatal Laboratory
Dept. of Clinical Sciences
Obstetrics and Gynecology
BMC-C14
Lund University
S-221 85 Lund
Sweden
Obstetrics and Gynecology
BMC-C14
Lund University
S-221 85 Lund
Sweden
Perinatal unit
Skåne University Hospital
205 02 Malmo, Sweden
205 02 Malmo, Sweden
lördag 9 maj 2015
Koppling till D-vitaminbrist också!
Aj då! D-vitaminbrist under tidig graviditet verkar tydligen också och enligt den här (dåligt översatta) artikeln ha en koppling till ökad risk för havandeskapsförgiftning. From now on är vi två om dotterns D-vitamindroppar. Jag ska tydligen ta 20 per dag med start redan i dag. Gapa och svälj som sagt!
Drömtydning: Eld
Fire
More than anything else fire represents the process of life. Just as with all living things, fire needs to be fed to remain alive. So a fire burning low could show your life process at a low ebb. Fire can also can depict your burning love, fiery passion, emotional fever, pain or purification. Fire is a tremendous energy that we learn to use even when quite young. So it can refer to how you use powerful emotional energies that can support or destroy. Fire can show an emergency, or a sudden and difficult change. Like energy in general, fire can warm, produce power, purify, bring about chemical change; or it can consume, destroy, injure, run amuck. It is therefore often used as a symbol for your relationship with your own powerful energies - sex, anger, ambition, fear. Also fire can stand for suffering of a mental or even physical nature. Or it can depict the destruction some of your feelings, passions or anger can do.Standing in, or being in flames, can therefore suggest either purification, the burning out of old attitudes or experiences, or deep personal suffering. To use fire for selfish ends, in mythology, has often produced terrible guilt or reactions. Probably because it shows a selfish expression of the life-giving energy. Sometimes fire can also be warning of illness.
More than anything else fire represents the process of life. Just as with all living things, fire needs to be fed to remain alive. So a fire burning low could show your life process at a low ebb. Fire can also can depict your burning love, fiery passion, emotional fever, pain or purification. Fire is a tremendous energy that we learn to use even when quite young. So it can refer to how you use powerful emotional energies that can support or destroy. Fire can show an emergency, or a sudden and difficult change. Like energy in general, fire can warm, produce power, purify, bring about chemical change; or it can consume, destroy, injure, run amuck. It is therefore often used as a symbol for your relationship with your own powerful energies - sex, anger, ambition, fear. Also fire can stand for suffering of a mental or even physical nature. Or it can depict the destruction some of your feelings, passions or anger can do.Standing in, or being in flames, can therefore suggest either purification, the burning out of old attitudes or experiences, or deep personal suffering. To use fire for selfish ends, in mythology, has often produced terrible guilt or reactions. Probably because it shows a selfish expression of the life-giving energy. Sometimes fire can also be warning of illness.
Nytt brev till professor Stefan Hansson i Lund, angående HELLP-syndrom
Hej Stefan Hansson.
Några första frågor rör själva
diagnosen HELLP. Jag har förstått att diagnosen är förhållandevis ung och jag
undrar om du vet något om dess historia och varför det ansågs viktigt att
skilja ut diagnosen HELLP från havandeskapsförgiftning (fortsättningsvis PE)?
Hur behandlar ni som forskar kring PE diagnosen HELLP? Är det en egen diagnos,
skild från PE? Och hur ser sjukdomsförloppet ut enligt den tvåstegsmodell för
PE-förloppet som du beskrev så klart och tydligt i ditt förra mejlsvar till
mig?
Något som möjligtvis hänger samman
med resonemanget ovan är hur det försämrade blodflödet in till livmodern hänger
ihop med HELLP egentligen? När jag testades förra graviditeten i vecka 24 hade
jag tre notch och läkarna (och försäkringskassan) betraktade mig från och med
då som sjuk. Sedan höll man extra koll på mig och graviditeten genom ytterligare
ultraljud samt blodtryck- och urinkontroller. Det var dock inte dessa symptom
som sedan debuterade utan en förändrad blodbild och organpåverkan, något som
endast kunde upptäckas via blodprov. Andra i HELLP-gruppen på facebook har
erfarenhet av att INTE ha haft några notch under ultraljudet i vecka 24 och
ändå har de utvecklat HELLP senare.
Anser du och ni i Lund att de
regelmässiga blodtryckskontroller och urinprov som tas kontinuerligt av
mödravården under en graviditet kanske är/borde kompletteras av lika många blodprov
för att kunna upptäcka HELLP när det debuterar utan symptom på PE?
En viktig fråga från gruppen på
facebook rör kopplingen mellan autoimmuna sjukdomar och PE och HELLP. Hur ser
den kopplingen ut när ni resonerar kring den från er front? Kan man säga att
någon som har drabbats av PE eller HELLP i framtiden kan ha en förhöjd risk för
autoimmuna sjukdomar eller är förhållandet bara det omvända, alltså att om man
redan har autoimmuna sjukdomar så riskerar man också PE och HELLP under
graviditet?
Och apropå detta resonemang undrar
jag om du kunde förklara kopplingen mellan PE och hjärt- och kärlsjukdomar
senare i livet. Jag har nyligen fått intrycket att man nu ser det som att den
ökade risken för hjärt- och kärlsjukdomar efter PE/HELLP är ett resultat av
skada orsakat av just PE? Vad är detta för skada i så fall? Är det kärlväggarna
som brutits ner i steg två och som alltså inte reparerat sig till hundra
procent efter graviditet? I så fall borde ju risken för hjärt- och kärlsjukdom
öka med antalet sjuka graviditeter? Är det så man bör tänka?
Och hur skulle det då vara med
förlossningsplaneringen på sjukhusen. Om man kunde undvika den sista belastningen på mödrarnas kärlsystem genom att
tidigarelägga förlossningar så att modern inte behövde drabbas av de mest
destruktiva symptomen samt skador på sitt kärlsystem, kanske skulle det vara
värt det? Allt beroende på fostrets hälsa inne i magen förstås. Under mina läkarbesök
har jag lyft frågan om att planera kejsarsnitt så tidigt som möjligt och då har
jag fått höra att de inte tänker så eftersom man till varje pris vill undvika
att vårda barn på Neo (vilket förstås är förståeligt ur ett kosnads- och
beläggningstekniskt perspektiv), men om graviditeten fortlöper fram emot vecka
36-37 och det finns konstaterade notch och uppenbar ökad risk för kärlpåverkan
borde det väl vara värt att väga in de framtida riskerna för modern (samt
vårdkostnaderna) också?
Apropå fostrets mående i magen: Kan
fostrets skadas redan tidigt i en graviditet med försämrad moderkaksfunktion som
sedan slutar med PE och/eller HELLP? På vilka sätt i så fall?
Nu förstår jag verkligen att det
här är många och säkert svåra frågor, men det skulle vara så värdefullt att få
höra dina svar och tankar och resonemang här.
Tack för din tid och din insats och
tänk på att jag gärna publicerar dina svar på bloggen så att fler kan ta del av
dem (om du inte misstycker förstås)!
Med vänliga hälsningar
(namn)
www.detsistabarnet.blogspot.se
fredag 8 maj 2015
Skrivet i gästsängen
Jag sitter med dålig hållning i den knarrande gästsängen i mitt gamla tonårsrum. Allting är annorlunda här nu, väggarna är ommålade, gardinerna är ljust blå och tavlorna och möblerna och mattorna är andra. Men ljuden är desamma från gården. Jag har bott i det här rummet under viktiga dagar och nätter av mitt liv och nu gör jag det igen i en annan ände. Inte konstigt att jag drömde en gammal dröm i natt. Det var förstås en mardröm för annars skulle jag väl inte ha kommit ihåg den. Det brann överallt. Hela kvarteret i varje fönster brann det och snart skulle det nå även hit, till denna lägenhet och när jag var liten var det jag och pappa som väntade på elden här, men nu var det jag och mina barn och min man. Kristallkronorna rasade ner i ett fönster på andra sidan, fåtöljer och soffor brann som brasor, väggarna knakade av hetta och först när linoleummattan började bubbla brunt av hettan från lägenheten under vred jag nyckeln i låset i den gamla dörren och sa till mannen att "vi måste ut". Jag försökte få med mig honom ner i trapphuset men han kom inte. Lilla dottern bar jag på höften och stora tog jag i handen och så vaknade jag och var helt kallsvettig innan vi ens kommit någonstans. Lika rädd som jag varit när jag vaknat i det här rummet när jag var liten av samma slags dröm.
Jag var hos barnmorskan i förrgår och allting var okej. Blodtrycket låg på 110/70 och urinet var negativt på allt oroväckande. Vi lyssnade på hjärtljud och planerade inför det kommande ultraljudet där de ska kolla mina flöden in till livmodern, det så kallade Notch-testet. Jag fick ett datum. Den första juni och då är jag i vecka 25. Det testet avgör min sommar och planeringen framöver. Nu är jag i vecka 22-23 och från och med nu är det inte längre helt otänkbart med debuterande HF och HELLP. Från och med nu ska alltså varje magsmärta och huvudvärk vägas och mätas mot den magsmärtan och den huvudvärken. Men jag mår bra. Jag är stor och rund och stark.
Igår åkte jag ut till förorten och hämtade mina barn från skola och förskola. Stora flickan med sin stolta hållning och tofsar i håret, full av spring och frågor och med sin hand i min. Lilla dottern med sin ordlösa mammakärlek som bara gick som någon slags spasm genom hennes lilla kropp när hon såg mig och hur hon inte ville släppa taget om min hals. Jag dör! Hur klarar långtidsseparerade föräldrar av den här saknaden? Ännu värre: Hur klarar de av när barnen vänjer sig av med den? Jag går sönder och håller ihop. Varje dag.
Jag var hos barnmorskan i förrgår och allting var okej. Blodtrycket låg på 110/70 och urinet var negativt på allt oroväckande. Vi lyssnade på hjärtljud och planerade inför det kommande ultraljudet där de ska kolla mina flöden in till livmodern, det så kallade Notch-testet. Jag fick ett datum. Den första juni och då är jag i vecka 25. Det testet avgör min sommar och planeringen framöver. Nu är jag i vecka 22-23 och från och med nu är det inte längre helt otänkbart med debuterande HF och HELLP. Från och med nu ska alltså varje magsmärta och huvudvärk vägas och mätas mot den magsmärtan och den huvudvärken. Men jag mår bra. Jag är stor och rund och stark.
Igår åkte jag ut till förorten och hämtade mina barn från skola och förskola. Stora flickan med sin stolta hållning och tofsar i håret, full av spring och frågor och med sin hand i min. Lilla dottern med sin ordlösa mammakärlek som bara gick som någon slags spasm genom hennes lilla kropp när hon såg mig och hur hon inte ville släppa taget om min hals. Jag dör! Hur klarar långtidsseparerade föräldrar av den här saknaden? Ännu värre: Hur klarar de av när barnen vänjer sig av med den? Jag går sönder och håller ihop. Varje dag.
måndag 4 maj 2015
Den dagliga dosen piller
För en som är väldigt skeptisk till piller generellt är den dagliga dosen nu ganska överväldigande: Trombylhjärtat, D-vitaminerna, Niferexen och gravidvitaminerna. Gapa och svälj!
lördag 2 maj 2015
syftet med den här bloggen
Jag är lite orolig över mitt fokus här och tänkte därför formulera mitt syfte en gång till. Jag behöver bearbeta mina erfarenheter från förlossningarna, graviditeterna och av att ha varit sjuk och vårdat ett av mina barn på neo. Jag behöver bearbeta för att kunna återhämta mig. När jag började skriva den här bloggen var angelägenheten att jag stod inför fattandet av ett svårt beslut: Jag behövde bestämma mig för eller emot ett sista barn. Nu har jag ett sista litet barn på gång och syftet att komma fram till ett beslut har fallit bort samtidigt som behovet av att bearbeta och i förlängningen återhämta mig har blivit än mer viktigt. Jag måste skriva bort mig från ordlösa känslor och komma ut på andra sidan med ork nog att ta hand om en liten till.
Men det är det här med gränsdragningarna, hur lätt det är att falla in i det kanske alldeles för privata? Jag känner mer och mer hur jag använder bloggen som dagboken jag inte hunnit skriva i sedan jag var i tonåren. Och jag måste påminna mig: Det här är ingen dagbok. Texten blir kvar, människor läser. Och jag vill ju dela med mig. Vill inte att saker ska kännas för privata för att berättas om. Men.... Jag skriver just nu den här posten. Jag har tydligen betänkligheter. Jag fattar mer och mer hur svårt det är med gränsdragningarna: Fertiliteten, graviditeten, familjen, erfarenheterna... i just mitt liv. Å ena sidan det och å andra sidan det där andra syftet som har mer med den medicinska erfarenheten att göra, frågorna kring de två märkliga sjukdomarna HELLP och havandeskapsförgiftning, svaren och informationen som man möts av, känslan av att ha det i kroppen. Det syftet känns förhållandevis lätthanerat och jag tänker att det finns ett sånt omättligt behov av information där ute, kvinnor som drabbats som har alla dessa frågor snurrande i huvudet...
Eftersom mina syften med bloggen är att både sprida information och ställa frågor samt att bearbeta mina egna erfarenheter så kommer inläggen att sprida sig längst med en skala som går från personligt till mer allmänt. Jag måste se till att hantera det och ni som läser får stå ut med bredden och vidden.
Men det är det här med gränsdragningarna, hur lätt det är att falla in i det kanske alldeles för privata? Jag känner mer och mer hur jag använder bloggen som dagboken jag inte hunnit skriva i sedan jag var i tonåren. Och jag måste påminna mig: Det här är ingen dagbok. Texten blir kvar, människor läser. Och jag vill ju dela med mig. Vill inte att saker ska kännas för privata för att berättas om. Men.... Jag skriver just nu den här posten. Jag har tydligen betänkligheter. Jag fattar mer och mer hur svårt det är med gränsdragningarna: Fertiliteten, graviditeten, familjen, erfarenheterna... i just mitt liv. Å ena sidan det och å andra sidan det där andra syftet som har mer med den medicinska erfarenheten att göra, frågorna kring de två märkliga sjukdomarna HELLP och havandeskapsförgiftning, svaren och informationen som man möts av, känslan av att ha det i kroppen. Det syftet känns förhållandevis lätthanerat och jag tänker att det finns ett sånt omättligt behov av information där ute, kvinnor som drabbats som har alla dessa frågor snurrande i huvudet...
Eftersom mina syften med bloggen är att både sprida information och ställa frågor samt att bearbeta mina egna erfarenheter så kommer inläggen att sprida sig längst med en skala som går från personligt till mer allmänt. Jag måste se till att hantera det och ni som läser får stå ut med bredden och vidden.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)