Ödet

Låg i sängen och försökte sova i säkert tre timmar. Tankebanorna var två och som ristade i sten. Den lille sparkade i magen och jag tänkte på oss, på mig och den lille - vi går in i vecka 23 nu. Det är precis på överlevnadsgränsen och precis på sjukdomsgränsen samtidigt. Det kändes som om ödet fanns i sovrummet med mig och att det stod där som en person och andades och vägrade visa ansiktet under huvan. Jag har redan inhandlat den lilles första skor, men jag är rädd nu. Det ligger små knölar av tidningspapper i dem som utfyllnad. Kanske får jag inte ens anledning att plocka ut de där tussarna? Och min kropp och belastningen på den. Jag kan springa lopp och bära barn på höften, men det där invändiga kärlsystemet. Det kan jag inte göra något för...

Jag tänkte också på min man som inte bor här nu. Jag tänkte på hur han borde finnas här och riva huvan av den där läskiga personen i sovrummet. Min man kan ha så trygga händer. Men jag tänkte också på hur han själv kan vara läskig. Jag tänkte på hur vi befinner oss upphängda i intet mellan två omöjligheter: vi kan inte leva ihop nu och vi kan inte heller inte leva ihop nu. Sedan kom jag på att det var den 11 maj idag. Den elfte maj! För exakt tio år sedan träffade jag honom som skulle komma att bli min man på Carmen på söder. Han var vacker och tyst och nyfiken och vi delade en taxi till Fridhemsplan där jag hoppade ur. Vi kunde inte åka hela vägen hem till honom. Inte bara sådär. Inte den elfte maj. Hans händer darrade när han rökte under en lönn. Jag frågade varför de darrade och han sa att det var på grund av känslorna. Två kvällar senare möttes vi igen och då åkte taxin hela vägen. Det var fredagen den 13e maj 2005 och vi har firat fredag den 13e sedan dess. På onsdag kommer vi inte fira alls.