Skrivet i gästsängen

Jag sitter med dålig hållning i den knarrande gästsängen i mitt gamla tonårsrum. Allting är annorlunda här nu, väggarna är ommålade, gardinerna är ljust blå och tavlorna och möblerna och mattorna är andra. Men ljuden är desamma från gården. Jag har bott i det här rummet under viktiga dagar och nätter av mitt liv och nu gör jag det igen i en annan ände. Inte konstigt att jag drömde en gammal dröm i natt. Det var förstås en mardröm för annars skulle jag väl inte ha kommit ihåg den. Det brann överallt. Hela kvarteret i varje fönster brann det och snart skulle det nå även hit, till denna lägenhet och när jag var liten var det jag och pappa som väntade på elden här, men nu var det jag och mina barn och min man. Kristallkronorna rasade ner i ett fönster på andra sidan, fåtöljer och soffor brann som brasor, väggarna knakade av hetta och först när linoleummattan började bubbla brunt av hettan från lägenheten under vred jag nyckeln i låset i den gamla dörren och sa till mannen att "vi måste ut". Jag försökte få med mig honom ner i trapphuset men han kom inte. Lilla dottern bar jag på höften och stora tog jag i handen och så vaknade jag och var helt kallsvettig innan vi ens kommit någonstans. Lika rädd som jag varit när jag vaknat i det här rummet när jag var liten av samma slags dröm.

Jag var hos barnmorskan i förrgår och allting var okej. Blodtrycket låg på 110/70 och urinet var negativt på allt oroväckande. Vi lyssnade på hjärtljud och planerade inför det kommande ultraljudet där de ska kolla mina flöden in till livmodern, det så kallade Notch-testet. Jag fick ett datum. Den första juni och då är jag i vecka 25. Det testet avgör min sommar och planeringen framöver. Nu är jag i vecka 22-23 och från och med nu är det inte längre helt otänkbart med debuterande HF och HELLP. Från och med nu ska alltså varje magsmärta och huvudvärk vägas och mätas mot den magsmärtan och den huvudvärken. Men jag mår bra. Jag är stor och rund och stark.

Igår åkte jag ut till förorten och hämtade mina barn från skola och förskola. Stora flickan med sin stolta hållning och tofsar i håret, full av spring och frågor och med sin hand i min. Lilla dottern med sin ordlösa mammakärlek som bara gick som någon slags spasm genom hennes lilla kropp när hon såg mig och hur hon inte ville släppa taget om min hals. Jag dör! Hur klarar långtidsseparerade föräldrar av den här saknaden? Ännu värre: Hur klarar de av när barnen vänjer sig av med den? Jag går sönder och håller ihop. Varje dag.