Jag är lite orolig över mitt fokus här och tänkte därför formulera mitt syfte en gång till. Jag behöver bearbeta mina erfarenheter från förlossningarna, graviditeterna och av att ha varit sjuk och vårdat ett av mina barn på neo. Jag behöver bearbeta för att kunna återhämta mig. När jag började skriva den här bloggen var angelägenheten att jag stod inför fattandet av ett svårt beslut: Jag behövde bestämma mig för eller emot ett sista barn. Nu har jag ett sista litet barn på gång och syftet att komma fram till ett beslut har fallit bort samtidigt som behovet av att bearbeta och i förlängningen återhämta mig har blivit än mer viktigt. Jag måste skriva bort mig från ordlösa känslor och komma ut på andra sidan med ork nog att ta hand om en liten till.
Men det är det här med gränsdragningarna, hur lätt det är att falla in i det kanske alldeles för privata? Jag känner mer och mer hur jag använder bloggen som dagboken jag inte hunnit skriva i sedan jag var i tonåren. Och jag måste påminna mig: Det här är ingen dagbok. Texten blir kvar, människor läser. Och jag vill ju dela med mig. Vill inte att saker ska kännas för privata för att berättas om. Men.... Jag skriver just nu den här posten. Jag har tydligen betänkligheter. Jag fattar mer och mer hur svårt det är med gränsdragningarna: Fertiliteten, graviditeten, familjen, erfarenheterna... i just mitt liv. Å ena sidan det och å andra sidan det där andra syftet som har mer med den medicinska erfarenheten att göra, frågorna kring de två märkliga sjukdomarna HELLP och havandeskapsförgiftning, svaren och informationen som man möts av, känslan av att ha det i kroppen. Det syftet känns förhållandevis lätthanerat och jag tänker att det finns ett sånt omättligt behov av information där ute, kvinnor som drabbats som har alla dessa frågor snurrande i huvudet...
Eftersom mina syften med bloggen är att både sprida information och ställa frågor samt att bearbeta mina egna erfarenheter så kommer inläggen att sprida sig längst med en skala som går från personligt till mer allmänt. Jag måste se till att hantera det och ni som läser får stå ut med bredden och vidden.
För läsarnas del tror jag inte att det är någon som helst fara. Jag kan förstås bara tala för mig själv, men jag tror verkligen att vägen till det allra mest allmänmänskliga går genom det djupt personliga. Från min synvinkel hänger allt jag läst här på bloggen ihop, även det som kanske inte har direkt med HELLP och HF att göra. Det andra blir för mig historien om hur det redan svåra jobbet att hålla ihop en relation blir ännu mycket svårare när det finns andra tuffa grejer att deala med samtidigt.
SvaraRaderaSedan är det ju den andra sidan, hur mycket du är beredd att skriva utan att ha någon kontroll över hur det läses, och av vem. Det är verkligen en svår fråga, och en fråga som jag funderar över mycket just nu i så att säga förebyggande syfte. För egen del är jag nog beredd att offentliggöra ganska mycket, för jag tror att det är det enda sättet att på sikt skapa ett öppnare och mer tillåtande samhälle. Men i mitt fall gäller det ju inte enbart mig utan även M, och det tycker jag är svårare. Vem äger rätten att dra gränsen för vad som är ok att skriva och inte? Kanske ligger den någonstans mitt emellan oss.
Alltså det är så skönt att du säger det du säger här att jag är beredd att babbla vidare och avkryptera varenda ord!!!:) Och jag brukar verkligen tänka som du, men det är något med just bloggandet, tycker jag. Att det verkligen kan kännas så lätt att bara hamra på på tangentbordet och sen... ingen kontroll alls och så en massa läskiga "hatare" därute som man bara matar med känsliga berättelser... Och samtidigt behövs de kanske som motvikt och motstånd mot just dem.... Och än så länge inga hatare in sight, så det kanske är lugnt? Åh! Nu måste jag in å läsa lite Lugn. Det ordnar sig och kolla skrivandeprocesserna! Vill gärna höra om allt annat också sen...
RaderaJa! Allt annat går bra, so far. :-)
SvaraRaderaKram
Jag tänker väldigt mycket som Liv gör - att vägen till det allmänmänskliga går genom det djupt personliga. Det är det personliga som berör och som når fram till läsaren och som gör att man vill komma tillbaka till en blogg. Så är det i alla fall för mig, och jag tror nog att det är så för många andra. Och ja, jag tycker nog att en ärlighet och viss sårbarhet i viljan att dela med sig är väldigt viktig, och att det också finns ett egenvärde i det - just som Liv säger för att få ett öppnare och mer tillåtande samhälle. Att sedan hitta den där balansen varken lätt eller självklart, men det blir ju som att man får pröva sig fram och se hur det känns. Jag tycker också att det fungerar bra här på din blogg, och jag skulle säga att bredden och vidden som jag får förhålla mig till som du säger, också är styrkan i det du skriver, att allting får finnas.
SvaraRaderaHaha vad glad jag blir! Godkänd respons på syftesformuleringen alltså! Bra och tur för mig! För jag vill nog gärna fortsätta på den linjen, Skriviver! Det är ju bara det att man måste jobba med och mot det där motståndet och rädslorna att säga för mycket, för att vara osann eller för att avslöja sig och sina svagheter. Jag känner tex ibland att jag tar i med så inihelsikes stora ord och kluriga och klumpiga formuleringar och att dessa ibland döljer sanning trots att jag menat att de skulle visa den... och det kanske också är ett försvar? Men åh vad jag längtar efter att prata text, märker jag... Det beror nog på sällskapet:)
RaderaHaha! Ja, den där textpratlängtanen känner jag verkligen igen. Konstigt nog är det med den som att man inte alltid märker hur törstig man är förrän oasen ligger där framför en...
SvaraRaderaJa, så där blir det ju ibland, att ord som man tror ska visa sanningen döljer den, och ibland är det nog ett försvar. Ibland kan det säkert vara så att vissa formuleringar funkar på vissa personer, men inte på andra, alla förstår ju inte samma sak av samma text.
Det är ju också så otroligt speciellt det här med just bloggande. Just att det är text, och vi är ju vana att förhålla oss åtminstone delvis distanserat till text - vi är inte vår text, som det heter - men på sin egen blogg så är vi ju det. Vi är ju ganska mycket texten vi skriver och det blir så väldigt annorlunda. Exempelvis tycker åtminstone jag att det nästan blir ännu viktigare att få någon sorts respons på det man skriver. Annars blir det lätt att det känns som att man liksom hänger fritt i en tom rymd. Lite som att man nästan inte finns.
Ja, det finns så mycket man kan prata om när det gäller bloggandet... ibland är det svårt att sluta ;)
Men eller hur! Jag håller med. Det har varit lite läskigt att skriva ut i vakuumet. Så himla skönt att då ha en textresponsgrupp att våga bjuda in till slut... om man nu vill veta att man lever och existerar och att det man skriver faktiskt landar någonstans....:) Textträffar är ju det bästa som finns, ska vi ses snart eller?
SvaraRadera