Det fertila livets början

Ska man skriva sig till en avslutning måste man kanske spegla själva avslutningen i början? För mig började fertiliteten utanför mitt eget minne, tidigare än vad jag kan nå. Det är då man rådfrågar sin mamma: Vad hände där egentligen? Jag var på femårskontroll på BVC, tydligen. De tittade på mig. Min tillväxtkurva får man förmoda och på mina händer. Närmare bestämt på skelettet i mina händer och bestämde sig för att jag var ett barn som riskerade komma i "för tidig pubertet". De uppskattade min menstruationsdebut till åtta års ålder och erbjöd mina föräldrar en hormonbehandling som skulle kunna stoppa upp den utvecklingen och senarelägga min menstruation. Hur man motiverade denna föreslagna behandling minns inte min mor, kanske med att jag riskerade att bli kort i växten om jag inte fick växa färdigt? Senare har jag dock förstått att det fanns och fortfarande finns andra anledningar till varför man vill korrigera könsmognad hos flickor särskilt. Det finns en rädsla för att de alltför tidigt ska utsättas och exponeras för en sexualitet, sin egen och andras, som de kanske inte är mogna för, med risker förstås för övergrepp, tidiga graviditeter och könssjukdomar. Det är i ett skyddande resonemang som skissas på en grundtanke om att sexualiteten är ett hot för flickor. En ganska sexualnegativ syn med andra ord. I texter som jag har läst brukar man dock skriva ut det mer varligt: Det finns en risk för att flickan söker sig till äldre pojkar och utsätter sig för situationer som hon inte själv är mogen för att hantera. Så kan det stå på ett ungefär.
   Jag var alltså fem år och lekte med mina kompisar på gården, klättrade och sjöng och undrade och frågade och undersökte och var ett med min kropp som kunde dofta sand och sol och salt och som kunde springa i timmar och åka pulka och snurra runt på isen (på ett sätt som jag verkligen saknar). Jag vet inte om mina föräldrar gjorde någon slags riskbedömning: hormonell behandling med alla de biverkningarna mot att stanna i växten och komma tidigt i puberteten? De bestämde sig i alla fall för att låta min kropp vara, den skulle få växa som den ville och vara ifred för medicinska ingrepp och hormonkurer. Jag bara lekte medan beslutet fattades uppe i lägenheten. Jag bara fanns!

Och min kropp fick växa som den ville. Jag blev tidigt lång, såg alltid äldre ut än jag var. Fick bröst när jag var nio kanske och mens när jag var 10. Alltså inte åtta utan tio. Det är en ganska stor skillnad i den åldern. 166 cm hade jag hunnit bli, ingenting att oja sig över. Jag minns fortfarande trosorna som jag hade på mig under min första menstruation. De var min mammas som jag hade övertagit i smyg för att jag tyckte att de var så fina. Vita med en liten spetsblomma fram. Tangatrosor som de hette när de bara var små tygsträngar över höften. I dem trosorna plötsligt! Vad var det där? En stor brunröd fläck som hade slagit ut i grenen. Som en blomma! Jag fattade vad det var och blev helt upprymd. Det var mensen! Jag var först i klassen! Det var stort! Nu skulle nya saker ta sin början, jag skulle ha vuxna problem, kvinnors, jag skulle kunna få barn! Samtidigt vågade jag inte tro på det riktigt. Jag minns precis hur jag gjorde. Jag gick och la mig naken och slängde de där trosorna med den röda blomman på golvet bredvid sängen i mitt rum. När mamma kom in för att säga god natt satte hon sig på min sängkant. "Har du fått mens?", frågade hon stillsamt och det var den bekräftelsen som jag behövde. Det var mens! Jag minns inte vad jag svarade. Men jag minns att vi gick på Gröna Lund sen för att fira och att jag där vann första vinsten i ett gossedjursloteri och fick bära hem en enorm rosa griskulting. Mina killkompisar på gården var ordentligt avundsjuka! Att få gå på Grönan var verkligen någonting stort och anmärkningsvärt och de skulle minsann inte få gå bara för att de kommit i puberteten.
   Och sexualiteten då? Jo, den flyttade förstås på ett nytt sätt in i min kropp. Den hade också alltid funnits där, men det är klart att det blev annorlunda när kroppen växte ikapp kvinnorna och bilderna av kvinnorna och när jag plötsligt fick så mycket uppmärksamhet från de äldre killarna. På den tiden tror jag inte begreppet sexuella trakasserier ens fanns. I alla fall inte i skolans universum och absolut inte för mig. Det fanns en kille som hade gått om två klasser i sexan som alltid tog tjejer med bröst på just brösten. Den killen skämdes inte på något sätt, hans status som "äldste" blev aldrig ifrågasatt, vare sig av tjejer eller killar, snarare hade han hög status för att han var en sådan där som vågade "ta på vad han ville". Det var en obehaglig tid i backspegeln. Men jag lekte fortfarande, snurrade och sprang. Jag såg inget direkt hot i detta. Tyckte att han bekräftade en förändring i min kropp som jag tyckte om och var stolt över. Tills han en eftermiddag drog in mig på en av de äckligaste skoltoaletterna och tryckte upp sitt könsorgan (som var enormt och vuxet och äckligt) i mitt ansikte. Då förstod jag. Då blev jag tyst för jag hade inga ord för det där. Vad var det han gjorde egentligen? Jag bara vände bort ansiktet och skämdes. Han släppte ut mig i skoltrappen efteråt och skrattade. Det hade varit ett skämt, fattade jag inte det? Jag var förvirrad och förlägen och tyst. Hände sådana här saker bara mig? Varför då i så fall?
   Men andra saker också. Jag hade råkat bli vän med de två tjejerna i klassen som också var tidigast utvecklade. Vi var långa och stora och imiterade ännu större tjejer genom att klippa sönder våra jeans och skaka på håret på det där särskilda coola sättet. Tugga tuggummi, fnittra åt saker ingen annan begrep, den där jargongen. I efterhand har jag tänkt att det förstås inte var någon slump att det råkade bli just vi som hängde och blev "bästisar". Vi hade ju samma processer igång i våra kroppar, samma utkiksposition i skolan. Vi blev tänker jag idag, som en sexuell förtrupp som skickades ut. Vi blev ömsom antastade och ömsom uppvaktade och vi steg i skolstatushierarkin helt klart. Samtidigt märkte vi inte hur trångt det var där i den fållan. Hur lite vi själva egentligen fick agera. Jag steg så högt att jag som sagt blev antastad och uppvaktad av killarna i de högre klasserna som tidigare aldrig ens lagt märke till mig. Det var en hierarkiutmaning som så klart inte kunde hålla i längden. Ett ny ordning var på väg in. Jag var sjuttiotalsbarn och hade blivit uppfostrad med relativt höga ambitioner om jämställdhet. Jag var otroligt "fri" och såg mig själv som helt likställd med killarna. Inte visste jag att de idealen var högst lokala och inte giltiga utanför vår gård egentligen. Fast jag såg att bodde man tex på andra sidan Hornsgatan, uppe vid Skinnarviksberget, verkade pappor och mammor fungera på helt andra sätt än våra. Papporna hade porrfilmer i sina videofilmslådor och de körde bil överallt och rökte och hade solglasögon. Mammorna hade inga kompisar som man såg till och de hade målade naglar och burriga hår och pratade tillgjort och konstigt. På min gård pratade man högljutt om politik och om samhället och man jobbade som journalist, lärare, konstnär, man pluggade psykologi och engagerade sig spontant i viktiga frågor. På andra sidan Hornsgatan verkade man vilja vinna tävlingar och dricka drinkar och ha snygga solglasögon mest. Man kanske var skivbolagsproducent eller reklamare eller inte vet jag? Man åkte på kryssning och köpte hem dyr parfym. Och det var de föräldrarnas inflytande som började ta över helheten. Sjuttiotalskläderna blev fula och en helt ny våg av sexualisering kom över oss. Vi kunde på den tiden hitta porr precis överallt (förutom på vår gård).
   Nå. Jag var i den åldern också ett subjekt. Jag VILLE ju hångla. Jag ville ju kyssas och smekas tills jag blev helt vimmelkantig och jag ville prova att bli vimmelkantig med många. Gärna så många som möjligt! Jag och tjejkompisarna skrev listor i dagböckerna och på väggen i mitt rum (jag fick klottra på mina väggar i mitt rum!). Prova olika och känna hur de kändes och smakade på insidan. Utvärdera dem grundligt i tabellform. Prova varandras killar, prova, prova, prova. Det var ganska många timmar som spenderades hånglandes i skolans små krypin. Vad kul det var! Och härligt! Och ibland inte alls härligt. Ibland blev man svårt svartsjuk och spelade ut dramer och känslor. "Det där var ju min kille!". Sånt. Ibland kunde det krypa på mig en enorm skam och äckel. Då ville jag bara hem och gömma mig. Glömma. Tystna. Sluta. Bli liten igen.
   Hånglet var som att stå och hoppa på en trampolin utan att hoppa hela vägen ut i vattnet. Man visste ju att det fanns ett annat stadium där allt som påbörjats skulle explodera i underbar fullbordan. Alla förväntningar som väcktes, alla frågor, all nyfikenhet ledde dit. Till sexet alltså. Det där man kunde göra med könsorganen. Jag hade stora problem för jag förstod inte hur jag skulle få en kille att fatta att jag ville göra det där med honom. Liksom hur sa man? Hur frågade man? "Jag vill knulla med dig"? Det skulle jag aldrig kunna säga. Det var helt otänkbart. Jag bestämde mig för att jag skulle säga att "Jag skulle vilja ha ett barn med dig". Det säger något om hur långt fram i tiden jag räknade med att ha min sexualdebut för visst ville jag ha barn, men liksom i en annan värld, långt, långt bort i tiden. Det säger förstås också något om hur fult jag ändå förstod att det var för en tjej att ha en egen subjektiv sexuell vilja. Den fick inte ens uttalas, kunde inte sägas med runda ord utan att skammen föll som en bila över mig. Den måste lindas in i andra motiv, bli rumsren, ädel...

Särskilt långt fram i tiden låg förstås inte min sexualdebut. Så mycket kan jag säga. Och herregud vilken besvikelse den var, hur mycket jag har ångrat och skämts och straffats för den. Ibland har jag till och med tänkt att den förföljt mig hela vägen upp i vuxen fertil ålder och att den och dess efterverkningar har påverkat mitt kärlsystem och min livmoders möjlighet att tillåta kroppsfrämmande gener att växa till sig där. Kan kanske den skammen, det föraktet, den skulden, misstänksamheten, förlusten av värdighet och den efterföljande cynismen ha fördärvat mig?