Magen känns sprängfylld och barnet därinne sparkar som sagt nästan hela tiden. Mitt liv har svängt i tvära kurvor ett tag nu men samtidigt har graviditeten pågått väldigt normalt. Efter vecka tolv försvann illamåendet och jag har känt mig stabil och stark och inte hopplöst fast i kroppen. Kanske lite väl stabil? Som om jag bär runt mitt eget kraftverk och är liksom självhushållande vad det gäller mening och liv. Jag behöver inte så mycket stimulans utifrån, inga överdrivna ansträngningar eller äventyr, vill inte bli störd eller engagerad i nya saker. Jag är nog. Det jag gör är nog. Tanken på barnet har ju också förändrats under tiden, från en abstrakt möjlighet och fantasi under första trimestern (och innan dess), till just detta barnet i andra trimestern. Ultraljudet i vecka 18 hjälpte mig förstås att visualisera och konkretisera... honom. "Jag väntar barn" - det betyder numer att jag väntar på just honom.
Annars är jag lite andfådd och flåsig, jag kan inte springa nu längre men sprang mitt sista lopp under påskhelgen i april på en inte alltför dålig tid. Yoga tränade jag också fram till dess en gång i veckan. Det finns inget bättre än att yoga och springa for the sake of keeping my sanity. Nu går jag istället, ibland med stavar och ibland utan. Känslan är att det inte går att springa eftersom barnet och allt vatten trycker mot bäckenbotten. Denna gång var det inte flåsigheten som satte stopp för springandet som det var under förra graviditeten (och då redan i vecka 12) utan just trycket mot bäckenbotten som inte kändes bra. Yogan var inte gravidanpassad och nu får jag inte längre plats när jag viker ihop mig sådär på längden. Så jag vandrar och vankar. Magen bular sig under tröjorna men fortfarande är jag för liten för de gravidkläder som jag fått överta (igen) av min vän. Idag gick jag med mina vanliga lappade Lee-jeans med alla knappar uppknäppta i midjan. Det var lite jobbigt eftersom det kändes som om byxorna skulle ramla av hela tiden, men det var skönt att komma ut i det kyliga vårvädret. Himlarna runt kyrktornet var grå som blyerts men inne i skogen fanns det ängar av styvmorsviol.
Andra trimestern har också varit tiden för öppenhet och gratulationer. Det har förstås inte kunnat undgås utåt. Graviditeten har blivit självklar och stor och rund och min äldsta dotter kramar mig om magen och pratar om och med sin lillebror så fort hon ser mig. Andra symptom har kommit krypande: lite halsbränna, lite oroväckande synliga blå kärl i knävecken. Flåsigheten som sagt, den är den största skillnaden. Det är lite tungt att andas helt klart. Men andra trimestern är en magisk tid. Jag ska komma ihåg den, begrunda och bevara minnet av den sedan när jag ska leva hela mitt liv utan att någonsin vara gravid igen.
Det är med en stor sorg som jag tänker på min mans frånvaro under denna tid. Samtidigt är jag så glad över allt annat stöd som jag får från mina vänner och min familj. Att min man till exempel inte var med under ultraljudet är hemskt, men att tänka på att min kära vän K och hennes yngste son var där istället är roligt. Att hon och jag kunde dela glädjen och högtidligheten över bilden av barnet som simmade runt där på skärmen - det är stort. Och hoppfullt för alla andra möjligheter som borde finnas utanför kärnfamiljens inbundenhet. Och att minste sonen vaknade i mörkret där och fick lyftas upp och också se sin blivande kompis - det är nästan magiskt. Man kunde känna närvaron av alla berättelser som kan komma att spinnas ur detta faktum sedan: "Vet du, jag såg dig innan du föddes till och med". Sådana berättelser har betydelse! Och K tack för att du är en så jävla fin och stöttande och generös och klok vän! All min kärlek till dig idag!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar