Vardagen har rullat in sin ångvält

... och bubblan kring min lilla son skimrar fortfarande men jag hinner inte in i den så mycket som jag skulle önska. Stora dottern har varit sjuk med feber och hosta i två veckor (!) och lilla dottern får sina stora känsloutbrott. Min man har börjat jobba och jag har befunnit mig mitt i trebarnslivets stormöga: Jag har lagat mat i eviga intervaller, jag har ammat och bytt blöjor och satt på pottan och tvättat ofantliga mängder tvätt. Jag har badat barn och tvättat hår och borstat hår och borstat tänder och plockat kläder och disk och dukat och rensat och tjatat och stängt av teven i desperation och satt på den igen - i desperation och samtidigt mitt i denna pågående invasion av mitt livsrum har jag känt mig så löjligt tacksam. Det är vi. Jag och min familj. Mina tre barn. Dessa fantastiska människor som jag har satt till världen. Världen i sig sipprar in till oss bara lite och jag vet inte? Det verkar lite läskigt därute. Människor verkar behöva fly från ofattbart grymma omständigheter och andra människor här är rädda eller bara arga. Många andra verkar dock ha mobiliserat en massa strålande vackert engagemang som kanske underblåstes av all frustration och bedövning och känslan av maktlöshet som har legat tät kring frågan om EU-migranterna och tiggeriet till exempel. En barriär verkar ha brutits, folk är inte tysta och passiva längre. Inte bara Jimmie Åkesson har fått taltid. Agensen har varit starkast i det andra lägret - det läger som jag nästan hade börjat tro inte existerade längre...