... synd bara att det var åtta år sedan vi avslutade min behandling. Eller vi förresten? Det var hon. Hon som tyckte att jag var färdigbehandlad och redo för ett eget liv. Men kan jag få invända något mot detta såhär en åtta år och en massa erfarenhet efteråt? Det finns väl ständigt och jämt ett behov av att i 45 minuter självreflektera tillsammans med en uppmärksamt lyssnande person som är förmögen att komma med finstämt nya inspel och kloka perspektiv? Varför skulle jag eller någon vilja leva egna liv utan detta?
Jag har dessutom saker att älta nu och jag känner mig tung och tjatig i mina vanliga sammanhang.
Tack för den här bloggen! Har själv gått igenom Hellp syndrom för snart sexton år sedan när jag födde min dotter i v.31+6. Nu börjar jag närma mig 38 år och funderar över om jag vågar och vill ha fler barn eller om jag bara ska låta det vara. Tyckte att det var bra att läsa frågorna som du ställde till läkaren, jag har också blodproppsrisk men visste inte att det kan komma från att man haft Hellp och ingen har sagt till mig att jag måste motionera, nu gör jag det ändå, men ändå :). Tack för att du delar med dig<3
SvaraRaderaHej och tack för din kommentar! Du är den första som jag inte redan känner som vågat säga något på bloggen och det känns fint:)! Om du vill och bor i närheten av Stockholm kommer Stefan Hansson att föreläsa för den nystartade HELLP-patientföreningen nu den andra december. Jag ska snart skriva ett inlägg om detta här! Hans föreläsning kommer att vara ett fint tillfälle att ställa alla dina frågor! Hellp är en riktig skitsjukdom, man önskar den inte till någon. Kram till dig och din dotter!
Radera