Jag var höggravid och födde barn och var nyförlöst medan de första flyktingarna från Syrien anlände Stockholm. Jag har betraktat dem och engagemanget för dem från min dator. Det har varit frustrerande att inte kunna göra något själv. Min dotter har till exempel kassar med gossedjur som hon har rensat undan för att få plats i sitt pyttelilla rum. Kanske borde vi ha tagit med några av dem till T-Centralen och gett dem till anländande barn? Sagt välkomna. Sagt att nu finns det anledning att leka igen. Någonting sådant. Det finns ett nätverk i min förort som drog till T-Centralen med soppa som de kokade på grönsaker och buljong som de hade fått till skänks från matbutiken. De stod tydligen där och delade ut soppan. Jag hade gärna hakat på, men jag var för upptagen av min egen graviditet och förlossning, jag orkade inte ta mig iväg på något.
Och nu brinner planerade flyktingboenden.
!
Min son är här och jag blev inte sjuk. Jag kan krama mina barn, de är i trygghet. De har barnomsorg och sjukvård om de skulle behöva det. De har människor runt omkring dem som bryr sig om dem. Jag ser barnen på teven som har vakter och vapen runt omkring sig istället. Jag ser dem lyftas lealösa över staket. Jag ser dem vada genom floder med iskallt vatten. När jag var gravid såg jag bilden av en kvinna i havet. Hur hon försökte hålla sin nyfödda bebis över vattenytan.
!
Förutom, förstås, bilden på pojken med de fina små skorna när han låg på stranden.
Jag kan nästan inte ens tänka på dessa bilder.
Jag känner så starkt min egen bräcklighet och mitt beroende. Välfärdsstaten. Som kan ta emot mina barn om dagarna. Som lär dem matematik och socialt samspel. Som gör ultraljud och kollar mitt ofödda barns vikt. Som sätter upp lärandemål och försöker följa demokratiska läroplaner för skolan. Som analyserar mitt blod efter minsta tecken på differenser, som försöker hålla mig frisk så att jag ska få bli trebarnsmor trots min dåliga historik. Som ger mig rätten till föräldrapenning och 80 procent av lönen när jag blir sjuk. Barnbidraget, gratis tandvård fram till 18 år. Som har utvecklat världens bästa neonatalvård och som snart tänker forska fram en medicin mot havandeskapsförgiftning, som har kört så många CTG-kurvor, tagit blodtryck, tagit emot mig inom mödravården gratis. Jag är en kvinna och jag har fött mina barn helt i symbios med välfärdssystemet. Jag är inte alls en autonom individ utan helt beroende av att allt detta fungerar runt omkring mig och just nu står en massa kvinnor utanför. De står som ensamma individer med sina barn vid gränserna och möts av vaddå? Byråkrati och vakter och ovilja att släppa in dem. Samma system har en annan sida vänd utåt. Dessa individer försöker hålla sina barn intill sig i folkmassor. Det är så sinnessjukt, farligt, orättvist, hemskt. Jag känner deras panik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar