Om bröstmjölksdonation

Ni vet väl att man kan donera bröstmjölk? Fram till dess att ens barn är tre månader gammalt kan man donera till mjölkcentralerna på sjukhusen. Ni vet väl att det är livsviktigt för de små barnen som vårdas på neonatalavdelningarna att kvinnor donerar bröstmjölk? Jag har skrivit en artikel om detta. Artikeln publicerades i prematurförbundets medlemstidning Kontakt, men ni ska också få läsa den. Den innehåller en massa information om hur det hela går till. Vill man donera bröstmjölk är det bara att höra av sig till modersmjölkcentralerna. De blir väldigt glada för alla bidrag. Här kommer artikeln!

 Den första måltiden – tankar om bröstmjölksgivande

Jag ska på en gång erkänna att jag inte blev särskilt glad när jag informerades om att min dotter skulle få sin första måltid. Det var år 2008 och det kom en sköterska och berättade att de nu hade kopplat min dotters sond till en matpump. Jag förstod ingenting av praktikaliteterna, vadå sond och vadå matpump? Jag hade så oerhört mycket kvar att lära mig. Den första måltiden skulle bestå av ”bankmjölk” och jag hörde på sköterskans röst att hon tyckte att detta var något alldeles förträffligt fint. Jag låg på special-BB och magen var tom, sönderskuren och hopsydd, och jag var trots morfinet alldeles svarthålig inombords. Jag hade precis gått in i vecka 29 av graviditeten, jag hade blivit sjuk, jag hade fått förlösas och jag hade fått en dotter på ett kilo som nu låg i en kuvös någonstans på sjukhuset. Att min dotter fick sin första måltid, helt utan inblandning av mig, kändes som ett kvitto på hur allting de senaste veckorna hade gått så fruktansvärt fel. Nu skulle hon få någon annans mjölk också? Hon var så oerhört långt borta ifrån mig. Jag har i efterhand identifierat känslorna som vetskapen om bankmjölken gav mig och det var något som kunde liknas vid ett hopkok av maktlöshet, svartsjuka, avsmak och otillräcklighet. Att vårda sitt barn på neonatalen var för mig att kliva in i ett register av oerhört komplicerade känslor. 

I slutet av vår vistelse på neo hade jag fyra liter bröstmjölk i sjukhusfrysen och ingen möjlighet att ta hem den, vilket gav mig en anledning att ta en sista sväng i sjukhuskorridorerna innan den så efterlängtade utcheckningen därifrån. Pliktskyldigt lämnade jag blodprov och fyllde i hälsodeklarationen och överlämnade så en mängd frysta förpackningar till Modermjölkcentralen. Jag minns att jag kände det som om jag betalade tillbaka lite för vården som vi hade fått. 

Fyra år senare fick jag barn igen. Min andra dotter föddes fullgången och jag kontaktade Modersmjölkcentralen i ett glädjerus för att ha sluppit neotid - nu hade jag ork och ville försöka ge bröstmjölk igen. I och med att jag denna gång frivilligt la till bröstmjölkspumpandet till min hemma-med-bebisrutin började jag intressera mig för själva hanteringen. För hur modersmjölksgivandet faktiskt går till, bakom kulisserna.

Christiane Engelbrektsson är ansvarig för Modersmjölkcentralen i Stockholm. Hon berättar för mig att Modersmjölkcentralen här nyligen flyttats över från att ha varit organiserad under Apoteket till att nu ligga under Sachsska barnsjukhuset. Det är en omorganisering som inneburit en generell uppgradering av bröstmjölken och bröstmjölksgivarna. Mammorna får nu låna hem bröstmjölkspumparna gratis och mjölken kan hämtas hemma hos mammorna med hjälp av hemsjukvårdens bilar. Priset per liter bröstmjölk har också höjts med hundra procent, från 100kr 2008 till 200kr idag. ”Vi vill ju ha bröstmjölken. Då måste vi göra det så lätt som möjligt för mammorna att lämna bröstmjölk”, säger Christiane. Hur det fungerar inom andra Landsting vet hon inte då Modersmjölkcentralerna inte har något samarbete mellan landstingen. 

 

Jag frågar Christiane om hur mjölken hanteras på sin väg till barnen på neo. Hon berättar att hon får in mjölken i ”satser”, där en sats motsvaras av den mjölk som en mamma samlat under 14 dygn. Frysförpackningarna kan sedan bli liggande i Modersmjölkcentralens frys i väntan på lab-resultaten av blodproverna som alltså är obligatoriska för alla givare. Det är Hepatit och HIV som testas på mammorna. När givarna fått grönt ljus lägger Christiane en sats mjölk i en kastrull och låter den tina över natten. På morgonen vispar hon mjölken för att finfördela fettet i den. Med en steril spruta drar hon sedan en liten mängd mjölk ur kastrullen och skickar till lab för en bakterieanalys. Lab-resultatet får hon två dagar senare, men då har mjölken redan gått igenom pastöriseringen. Pastöriseringen syftar till att döda bakterier, men det är inte alla bakterier som dör i processen och därför är det viktigt med bakterieanalysen så att mjölk som innehåller för mycket av vissa sorters bakterier sorteras bort, förklarar Christiane. Inför pastöriseringen hälls mjölken genom en sil och fylls på 130 millilitersflaskor. En maskin försluter locket till flaskorna med folie eftersom mjölken i pastöriseringsmaskinen värms med hjälp av vatten. Maskinen håller mjölken exakt 63.5 grader varm i 30 minuter – det är det som är själva pastöriseringsprocessen, förklarar Christiane. När det är klart fryses mjölken in igen och håller sex månader efter pumpdatumet. Varje givares mjölk hanteras separat och varje barn får så långt som möjligt samma donators mjölk, säger Christiane och tillägger att så var det inte förr. Det är Modersmjölkcentralen på Sachsska som distribuerar mjölk till hela Stockholm. Blir det bröstmjölkstorka i andra landsting kan Modersmjölkcentralen dessutom vara behjälplig. Neonatalavdelningarna ringer Christiane och beställer efter behov. Förra året flödade 800 liter bröstmjölk genom Modersmjölkcentralen, berättar Christiane. 2013 kommer den siffran ligga på cirka 750 liter, vilket får mig att fråga vidare om relationen mellan tillgång och efterfrågan här. Finns det verkligen så att det räcker hela tiden? Christiane säger att det under tre till fyra sommarveckor kan bli torka. Då är mammorna ute på sina landställen och orkar inte krångla med mjölkpumpar och frysförpackningar. Sommaren 2009 var till exempel en sådan sommar då det var brist på mjölk i mjölkbanken i Stockholm. Då fick de gå ut i pressen för att efterlysa givare. När det finns ont om mjölk i banken är strategin, enligt Christiane, att prioritera de allra minsta barnen och låta de lite större, de som är födda efter vecka 32 och framåt, få ersättning istället. Men de allra flesta år tycker Christiane att de som behöver också får bankmjölk. Det går ihop, säger hon för att sammanfatta det hela. 

Man får bara ge bröstmjölk under de tre första amningsmånaderna, vilket beror på att proteinhalten i mjölken sjunker efter tre månader. Den typiska bröstmjölksgivaren är en mamma som jag, som själv har erfarenhet av att ha vårdat sitt barn på neo och som därmed själv haft nytta av bankmjölken, säger Christiane. Verksamheten verkar således uppbyggd på denna vilja hos mammorna att ”ge tillbaka”. De flesta givare ger mellan 3-5 liter på tre månader, men det finns också storgivare. Det kan vara till exempel tvillingmammor. Christiane berättar att hon haft donatorer som gett upp emot 90 liter bröstmjölk, en siffra som jag, som har den mycket mindre givarens erfarenhet, står helt gapande imponerad inför.

Det är tidig morgon, slutet på oktober 2013. Jag står i köket och packar små plastförpackningar med bröstmjölk ur frysen. Min donatorvardag har inte varit allt för betungande och här är resultatet. Det nedersta frysfacket är fullt av dessa förpackningar. De gör mig stolt att se. I de övre två frysfacken trängs maten efter storhandlingen. Jag har inte plats för en endaste liten förpackning till och därför har jag ringt till Christiane och bett henne skicka över en bil för leverans till sjukhuset. Det är dock höstlov och på hemsjukvården är det många anställda som har semester och någon bil kan inte komma. Men Christiane erbjuder sig att personligen hämta mjölken. Vi bestämmer att hon ska möta min man i tunnelbanestationen. Han har lättare att komma hemifrån så tidigt på morgonen. Hon säger att han ska titta efter en kvinna vid spärrarna bärandes en stor blå kylväska. Min man - tillika bröstmjölkskuriren - ger sig så iväg i gryningen och jag får senare rapport om att utväxlingen fortlöpt som den skulle. Min mjölk har alltså, med hjälp av improvisation och god vilja, levererats till neo. Det känns så bra!

År 2008 när min första dotter föddes tänker jag på de beslut som vårdpersonalen tog för min dotters räkning som jag idag är så oerhört tacksam över att de tog (även om jag generellt sett ogillar beslut som tas över huvudet på patienter och deras föräldrar). Beslutet om bankmjölken är ett sådant. Hade jag fått råda helt i den stunden hade min svarthåliga känsla och okunskap kanske påverkat mig angående bankmjölken. Jag hade mycket väl kunnat besluta att hon inte skulle få den. Jag insåg dock snart att bröstmjölken på neo stod för någonting särskilt. Den var någonting mänskligt bortom all teknik och bortom den så väl handledda professionaliteten som man var dagligen omgärdad av (och som man kunde bli helt galen på!). Modersmjölken kommer från nyblivna mammor som gått igenom just det som man själv just då går igenom och som avvarat lite av sitt nyfödda barns mjölk. Det är en empatisk gärning, en mellanmänsklig handling, det är kontakt. För mig känns det idag bara trösterikt att tänka på den där anonyma mamman som gav mitt barn hennes allra första och livsuppehållande måltid. Peace och stort, stort tack!