"Operation" stod det ovanför dörren som jag hade rullats in genom. Det var fullt med folk i gröna kläder i det stora, kalla och ljusa rummet. Det var som att vintern stod på vid gavel in i det rummet. Jag frös. Jag var rädd. Några stod där och pratade om sushi. Jag hade gått några meter över ett golv med min man som halvt ledde mig och halvt bar mig med min dotter i magen för allra sista gången. Vi hade intakta band och flöden mellan oss. Jag omslöt henne och hon existerade i mig. Vi delade kemi, känslor, utrymme. Jag var hennes skydd, hennes värmekälla, hennes näring och syre och vi hade aldrig sedan hon börjat existera inne i mig varit ifrån varandra. Nu satt jag på ett bord och lutade mig fram mot min man. Jag slogs inte. Jag kapitulerade. Någon drog upp min operationsskjorta bak och klämde på mina kotor i ryggen. Jag hade kateter och sönderstuckna kärl i armvecken. Jag hade infart och likadant grönt hårnät som alla andra därinne. Barnmorskan Moa hade rakat ner min pubishårlinje ner mot könet och min mage var vit och hel och full av vatten och liv. Huden var en obruten förpackning. Var ovetande. Barnet var vaket innanför den huden och hon bökade, jag kände henne extra tydligt i och med katetern. Hon var rädd eftersom jag var rädd, men jag kunde inte hjälpa det. Jag ville så gärna att hon skulle få slippa vara rädd. Jag ville så gärna fortsätta ha henne hos mig, i mig. Få bli tjock och stor och stolt. Jag hade så dåligt samvete för att hon skulle behöva förlösas nu. Snart skulle hennes värld klippas upp och brista, förvandlas från hölje till sår. Snart skulle det bli ljust och kallt i hennes ofärdiga ögon, snart skulle det komma in händer som skulle ta i hennes ofärdiga kropp och snart skulle hon befinna sig i en värld av instrument som skulle användas på henne. Stackars, stackars, stackars liten. Jävla skit. Min mans kropp var varm medan min frös.
Nålen ilade in mellan kotorna. Det knäppte lite och sedan sa de att det var gjort. Mina skinkor domnade bort och det var dags att lägga sig ner. Jag blev hjälpt. Handskhänderna la mig ner och mina egna händer och armar blev placerade på skenor långt ut åt sidorna. Jag låg korsfäst, förlamad, sjuk och rädd. En vagn rullade på sina små hjul. Ett grönt skynke spändes för mitt ansikte och jag fick nästan panik, som om jag låg med kroppen under vattnet och knappt orkade hålla mig flytande. Det enda jag kunde röra var mitt huvud. Moa var där. Min man var där och hans ögon var öar av kärlek och värme och hopp. Jag simmade dit. Han hade lagt händerna om mitt huvud. Det enda på min kropp som fortfarande var mitt eget.
De berättade för mig att jag skulle känna ingreppet men att det skulle vara helt utan smärta. "Känner du det här?" frågade de och så nöp de mig med något, antagligen ganska hårt. Jag skakade på huvudet, jag kände verkligen ingen smärta. Smärta är ett av kroppens signalsystem. Nu var barnet utan det skyddet också. Mammans smärtsystem var nedsläckt. Hon kunde inte röra sig och nu skulle de utan problem kunna öppna upp buken och ta fram barnet.
Operationslampan var kromad och speglade blodet som skars upp till ytan. Läkarens röst lät annorlunda när den pratade om operationen som pågick. Hon rabblade anatomi. Ljudet av vatten, det var så absurt. Det var väl mitt vatten och barnets. Det lät som om det sögs upp av en sådan där tandläkarsug. Slurp. Och då var de väl inne hos henne nu? De började ruska mig därnere. Min förlamade kropp lyfte från bänken och ruskades. Det var ganska våldsamt och jag kunde absolut inte andas, men jag kände ingen smärta. Bara så tydligt den där maktlösheten. Att vara i deras våld. Och så skrik? Eller vad var det? Ett mjukt bräkande? Som om det kommit in en liten lammunge i rummet. Sedan inget mer. Celldelning. Några lutade sig över ett annat bord medan några andra fortsatte att vara lutade över mig. Moa kikade ner över kanten på det gröna draperiet. Hon såg lika glad ut som alltid. Hon förväntade sig också att få se min glädje när hon sa "Du har fått en flicka" och visst. Det var som om en kolsyrepatron exploderat i mig, tårar steg automatiskt till ytan, en flicka! Men tårarna var samtidigt kalla. Kemiska. Moa försökte få mig att se flickan. hon pekade och sa "Där är hon. Där!", men allt jag såg var läkaren från Kina och hans tysta kollega. De skjutsade ett bord med lakan på bort mot en dörr som inte var den som jag hade kommit in genom. Jag hade inte mina glasögon på mig. Moa sa åt min man att gå med läkarna och barnet. Han gav mig ett snabbt ögonkast innan han försvann. Jag låg kvar och klamrade mig fast vid bräket. Det hade bräkt. Hon. Hon hade bräkt.
Jag bad om lugnande och syddes ihop. Sedan skjutsades jag ut. In i hissen igen och upp till uppvaket. Och jag vet nu att det måste finnas flera uppvak på SÖS, för på det här uppvaket var jag ensam. Det fanns inga fönster och inga andra var där förutom sköteskan som hade svart hår och asiatiskt utseende. Hon ägnade sig åt mig på ett diskret och uppmärksamt sätt och jag var så tacksam. Det var över. Jag var här. Jag hade blivit opererad och jag hade fått en flicka. Jag! Jag var mamma till en liten flicka och jag kunde knappt vänta på att få träffa henne. Nu skulle jag få bli frisk, visst skulle jag? Det kanske var drogerna som jag fått, men känslan där var så befriande. Det var som en paus mellan värkarna. Medan bedövningen släppte från tårna och benen och höfterna låg jag där i sängen och bara glittrade.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar